Carmen o Tori - en hästberättelse

Carmen och Tori – en hästberättelse
Av: Sophia Ström

Hennes utandningsluft förvandlades till stora vita moln när hon steg ut ur huset. Det var en tidig decembermorgon och solen hade inte gått upp ännu. Flickan stängde dörren, noga med att inte låta den ge ifrån sig minsta lilla ljud som kunde väcka hennes föräldrar som låg en våning upp och sov. Hon smög över verandan ut på snön utanför. Hon ställde sig och såg längs de stora vyerna med snötäckta ängar. Till höger om henne låg skogen, tätt intill deras tegelhus, och på andra sidan låg en hög slänt och vid dess slut låg ännu mer skog. Tyst och överväldigande var den. Framför henne låg de stora, oändliga fälten som inte användes av någon. Carmen var inte säker, men hon trodde att det var Madame Jeanie borta i de dystra husen som stod långt där borta, vid gränsen mellan skogen på den högra sidan och åkrarna, som ägde fälten. Madame Jeanie var en gammal fransk dam som flyttat hit till Clova för ett par år sedan. Hon hade då varit ganska rik och stark och hon hade drivit ett litet jordbruk med några kor och ett par fält sådda med havre. Resten av de oräkneliga fälten hade hon inte använt alls. Ingen vet varför hon köpte alla fälten men bara använde ett fyrtal av dem. Det var hur som helst inte särskilt smart ekonomiskt sett, och snart började Madame Jeanies pengar sina och hon sålde korna och förtidspensionerade sig. Nu hade hon blivit en riktig enstörning som nästan aldrig gick ut ur sitt hus. Och fälten, som hon nog fortfarande ägde, är oanvända. Carmen kisade mot de brungråa husen långt där borta. Hon hade aldrig träffat Madame Jeanie bara sett henne ett par gånger nere i snabbköpet, när hon kom för att köpa sig det som hon behövde.
Carmen skakade av sig de tråkiga tankarna på gumman där borta och log istället åt den underbara morgonen. Sen gick hon runt knuten på huset och småsprang iväg längs grusvägen som gick rakt ifrån fälten och ner till centrum i byn. Centrumet. Det var verkligen inget centrum, utan bara byns mittpunkt, där husen stod tätare och där de få affärerna fanns. Men där grusvägen övergick till asfalterad väg svängde Carmen av och promenerade vidare längs en mindre grusväg som gick mitt emellan två stora fält. Den gick uppför en backe och när Carmen kommit upp dit stannade hon och pustade ut. Hon såg ut över stallets stora hagar där det ännu inte fanns några spår av hästar efter nattens snöfall. Nedanför backen låg den nu snötäckta, men vanligtvis leriga och upptrampade stallplanen. Med baksidan hitåt låg närmast mrs Ingwells hus, ett kompakt fyrkantigt tvåvåningshus. Framför det, bort från Carmen, låg det avlånga bruna stallet. Dörren till stallet låg ned mot hagarna och eftersom de låg snett ifrån Carmen kunde hon inte se ingången. Bakom stallet, och på mrs Ingwells hus vänstra sida, en bit bort, låg skogen. En gles barrskog med många fantastiska ridvägar. I hörnet mellan hagarna och skogen låg ridbanan som nu var översnöad och man kunde knappt urskilja det vita staketet mot den vita snön. Carmen log lyckligt mot den vackra synen. Hon skrattade lågt för sig själv och tog ett lyckligt skutt upp i luften. Sen sprang hon nedför backen och över stallplanen.
Stallet där Carmen hade sin häst var litet och privat. En brysk medelålders dam ägde det och hon skötte det väl. Mrs Ingwell hade aldrig haft en egen häst och så var fortfarande läget. Hon gillade inte hästar från början, men så kom hon på att det här var ett utmärkt sätt att tjäna pengar, och när flera hästar blev inackorderade började hon gilla dem mer och mer. Men hon skötte stallet väl och hade stora betesmarker och en fin ridbana, något liten bara. Och så länge hästarna hade det bra brydde sig inte Carmen sig om varför mrs Ingwell hade stallet.
Carmen tog ett fast tag om handtaget på stalldörren, tog sats och ryckte till allt vad hon kunde. Dörren knarrade lite och smög upp några centimeter. Carmen tog i igen och nu flög dörren upp. Hon tog tag i den och hindrade den från att slå i väggen och väcka mrs Ingwell och dessutom göra hästarna på dåligt morgonhumör. Carmen smög in och stängde dörren. Sen gick hon långsamt längs raden av boxar i det mörka stallet. Näst längst bort såg hon en siluett av ett litet spätt hästhuvud som gnäggade åt henne. Carmen log och skyndade på stegen. Hon stannade vid sin häst och smekte honom över nosryggen. ”Hej Tori! Hur mår du, va? Är du min favoritkille?” Hon hämtade rotborsten och hovkratsen och gick in i boxen.
Tio minuter senare var hon klar och skyndade iväg efter sadel och träns. Hon sadlade snabbt och drog sedan tränset över Toris huvud. Hon klappade honom och öppnade den gnisslande boxdörren. Den svarta valackens hovar klapprade mot betonggolvet när hon ledde honom fram till en hylla bredvid dörren. Hon tog ned en ask från hyllan, öppnade den och tog ut ett par saker. Sedan ställde hon tillbaka asken och började skruva fast broddarna vid Toris hovar. När hon var klar tog hon en penna och skrev ned ett par meningar på ett block som låg väl synligt på en hylla längre ned. ”Jag har tagit en tidig långtur. Gick vid halv sju. Jag rider in i skogen, ska kanske rida ned till sjövägen! Jag får se, jag blir nog ute längre än vanligt, det är ju ett sånt härligt väder! /Carmen o Tori”
Tori var en ung svart valack som Carmen haft i snart ett år nu. De hade tittat efter en häst till henne i flera månader men ingen hade passat. Så till sist hittade de Toriett Black på en privat ridskola med tjugosex hästar. Han var egentligen inte till salu, utan hans ägare ville bara ha en fodervärd åt honom. Men efter mycket tjat lyckades Carmen övertala ägaren och sedan sina föräldrar som i början vägrade att betala de femtusen kronor som tillkom när de köpte Tori.
Carmen öppnade dörren och kylan trängde in i stallet. Hästarna frustade och ville ut. En utav dem började sparka högljutt på väggen och Carmen halvropade åt honom att sluta. Sedan ledde hon ut Tori och stängde dörren. Hon svängde sig smidigt upp i sadeln och längde stigbyglarna som var korta efter gårdagens hoppträning, innan hon skänklade Tori .
Han skrittade med sänkt huvud över stallplanen, förbi ridbanan och in i skogen. De följde en bred stig som var väl upptrampad. Inte så konstigt, det fanns bara tre alternativ till vart man skulle ta vägen när man suttit upp. Antingen ut på vägarna, in på ridbanan eller så längs den här stigen. De flesta ryttarna valde skogen, det visste Carmen. De brukade rida tillsammans ibland, och då brukade de, efter en kort omröstning i stallet, rida i skogen. Ingen av Carmens riktiga vänner hade häst, men i stallet fanns flera som hon gillade och gärna red tillsammans med. De flesta var äldre än hennes tretton år, en del över trettio. Men alla hade de samma intresse, vilket gjorde det enkelt för dem att tala med varandra. Carmen brukade speciellt vara med en femtonårig tjej som hette Alina Carter som ägde ett ståtligt, brunt fullblod vid namn Artens Cricher Srenutar, men kallades enkelt för Crich. De red ofta tillsammans och hade blivit goda vänner.
Tori frustade och vispade med svansen. Sedan började han trava och saktade inte ned för än Carmen snabbt kortat tyglarna och suttit överdriver bakåtlutad och tagit i tyglarna flera gånger. ”Hörru! Lugna ner dig!” Hon skrattade åt sin upphetsade häst som lade märke till allt omkring honom. Hon höll tyglarna kortade och försökte jobba in Toris bakdel under honom. Men han var pigg och upphetsad och tappade bara bort sig och gjorde fel så hon gav upp försöket och lät honom skritta en bit till på långa tyglar. När de ridigt ett bra tag kom de fram till en lätt uppåtsluttande backe som gick långt och rakt mer än hundra meter framför dem. Carmen kortade tyglarna och började trava. När de travat ungefär en fjärdedel av backen gav hon Tori långa tyglar och galoppskänkel. Han spurtade iväg med detsamma och for iväg uppåt. Snön yrde och bildade ett moln bakom dem. Röken virvlade ut ur Toris näsborrar och mun och Carmen kunde inte göra annat än att hålla i sig. När de kommit upp satte hon sig ned och höll in den andfådde hästen. Hon längde tyglarna igen och lät honom pusta ut. Tori svängde på halsen fram och tillbaka och frustade med jämna mellanrum. De red vidare igenom skogen och kom till slut ut på öppen mark. De red på en smal grusväg där inga bilar fick åka. Den gick mellan två åkrar ett tag innan den svängde över den ena åkern som sluttade ned mot Lake Clova. Lake Clova var en ganska liten sjö som frusit på under vintern. Man kunde gott och väl se över till andra sidan när man stod vid stranden, men det var ändå ett bra avstånd över, och man skulle inte alls kunna känna igen en människa som stod på andra sidan. Vägen gick längst sjökanten som bestod av gräs ända ned. Men nu var gräset naturligtvis brunt och översnöat. Tori gick hela tiden med blicken riktad ut mot vattnet. ”Är du intresserad av vattnet? Ja, stelt vatten! Har du inte sett det förut? Det är klart du har!” Carmen gav Tori en klapp på halsen och kortade tyglarna lite. I samma ögonblick kom en vit hare rusande ut ur en snötäckt buske, rakt över vägen framför Toris hovar och försvann sedan lika plötsligt som den hade kommit. Tori stegrade sig och svängde runt och landade med framhovarna på isen. Det var ett hårt nedslag och hela hästkroppen skälvde till. Tori blev överraskad av det hårda vattnet och rusade runt nästan ett helt varv och tog ett par galoppsprång tillbaka längs vägen. När han svängde runt ramlade Carmen av. Hon slog i huvudet men landade på ryggen. Hon stönade och rullade runt på sidan. ”Tori!” Hon kved över smärtan i ryggen och kämpade sig upp. ”Tori!” upprepade hon. Tori stod och tittade på henne och såg ut som om han tänkte ”Varför ligger du på marken?” Carmen lunkade fram till honom och skull just ta tag i tyglarna när Tori bestämde sig för att undersöka det stela vattnet igen och travade ut på isen. Som tur var hade han broddar och kunde gå som vanligt trots att isen var glashal. ”Åh, nej!” suckade Carmen. ”Tori! Kom tillbaka din dummer!” Hon haltade fram mot sjön med ena handen placerad på korsryggen. Carmen satte försiktigt ned en fot på isen. Hon vägde över lite tyngd i taget på foten innan hon tog ett steg ut på isen. Genast kände hon hur fötterna gled iväg under henne och med ens lång hon på marken. Hon hade än en gång slagit i ryggen och smärtan var nästan outhärdlig. Efter snöfallet sent förra kvällen hade det börjat blåsa och den puderlätta snön på isen hade blåst iväg. Isen var nu blank som en spegel och otroligt hal. Carmen försökte komma upp men det var nästan omöjligt. Hon kände hur ilskan började stiga, och smärtan i ryggen gjorde inte precis det hela bättre. ”Tori!” gormade hon och tog sig äntligen upp. ”Nu kommer du hit, annars!” Hon blev alldeles röd i ansiktet. Tori stod och nosade på isen och brydde sig inte om den ilskna flickan vid stranden. Carmen kunde inte på något sätt få tag i honom, så hon såg ingen annan råd än att gå tillbaka till land och vänta tills han själv valde att komma. Hon satte sig ned på marken och kände genast kylan och vätan tränga igenom hennes termofodrade ridbyxor. Hon sträckte på sig och satt så rakt hon kunde, det var det enda sättet att lindra smärtan. Hon kisade ut mot Tori som fortfarande gick runt med små steg och nosen vid marken. Det började ljusna och den gnistrande snön var bländande vit. Överallt var det bara vitt, vitt, vitt och Carmen kunde knappt titta, speciellt inte mot det håll där solen var på väg upp. Tori började plötsligt gå utåt på isen. Carmen suckade och kämpade sig upp. ”Tori, nu kommer du hit!” Hästen brydde sig förstås inte utan fortsatte att skritta iväg. Carmen vände sig om och började mödosamt sätta sig ned igen när hon plötsligt hörde ett brak och där efter Toris skri. Carmen studsade upp och såg ut över sjön. Först såg hon ingenting, inte ens Tori, men sedan såg hon plötsligt Toris huvud sticka upp ur isen, långt där borta. Han skriade än en gång, men Carmen kunde inte förstå vad som hänt. Men så plötsligt gick det upp för henne; Tori hade gått igenom isen! Hon skrek hans namn och började springa mot isen. Så fort hon satte ned ena foten for hon i en stor båge, baklänges och landade på svanskotan. Hon skrek till, så ont gjorde det, men hon började genast kämpa sig upp så att hon stod på knä. På så sätt började hon hasa sig ut mot Tori. ”Tori! Lugn gubben, jag kommer!” Hästen kämpade för att komma upp. Han försökte få hovarna över vattenytan, men så fort han fick upp dem på isen brast den ytterligare och snart var det som en stor bassäng som han simmade i. Han simmade runt, runt och försökte komma upp på flera ställen men misslyckades hela tiden. Vattnet for i kaskader runt honom och snart var hela hästen dyblöt och så nedkyld att han började bli stel i kroppen. Carmen fortsatte att hasa sig ut, men det var lång och hon hade olidligt ont i ryggen. Hon var andfådd och pustade medan hon långsamt tog sig ut mot hästen, som, vilket hon visste mycket väl, befann sig i livsfara. För att hålla sitt eget och Toris mod upp ropade hon gång på gång hans namn. ”Tori! Du klarar det! Kom igen Tori! Kämpa på, bara simma, jag kommer!” Hela tiden hördes brak från stora isbitar som bröts loss av Toris kämpande hovar. Hästen hade slutat skria nu och lade all sin energi på att rädda sitt liv. Vattnet var isande kallt och hästens lemmar började stelna så att han fick svårt att röra sig.

Mrs Ingwell tände lamporna som blinkade till några gånger och bländade henne innan dom började ge ifrån sig konstant ljus. Hon möttes av hästarnas gnägganden. De var hungriga och visste att det vankades mat. ”Jaja, jag är på väg!” Hon vandrade längst stallgången och såg att Tori inte var i sin box. Hon log. Carmen hade väl ridigt iväg på en tidig morgontur igen. Sen hon fick jullov för fyra fem dagar sedan hade Tori fått komma ut varenda morgon. Carmen var en utav de bästa och omtänksammaste hästägare Renè Ingwell någonsin träffat, fastän hon haft det här stallet med tolv stallplatser i snart sju år nu och olika hästägare hade kommit och gått. Hon mätte upp havre i tre hinkar och blandade i betfor i dem innan hon vände om och gick för att läsa på blocket vid stalldörren. Hon läste Carmens meddelande noga innan hon återgick till arbetet.
Renè skulle precis göra i ordning de fyra sista hinkarna när stalldörren gnisslade och Amelia Bryant klev in. Som vanligt hade hon sina gröna ridbyxor och röda väst på sig. Renè hade aldrig förstått hur Amelia kunde klara sig med så lite kläder utan att frysa! ”Hej!” hälsade Renè. ”Hej Renè! Har du fodrat Jack?” Jack var ett fuxfärgat holländskt varmblod. En vacker häst. Och om Amelia bara gått med på att tävla skulle de ha stora framgångar, både i hoppning och enkla galopplöp. Men Amelia vägrade. Renè hade försökt övertala dem, precis som alla andra i stallet. Men, hon hade inte gått att övertala. ”Jodå, han är klar!” ”Bra, tack!” Amelia gick in och hälsade på sin häst innan hon hämtade borstar, sadel och träns och började göra i ordning Jack.

”Tori!” Hästen hade nästan gett upp nu. Carmen var snart framme, bara några meter till. Hon kämpade, de båda kämpade, Carmen för Toris liv och Tori för sitt eget. Så äntligen kom Carmen fram till Tori och hon smekte hans huvud. Hästen tycktes inte bry sig utan fortsatte bara kämpa. Carmen visste inte vad hon skulle göra, vad skulle hjälpa Tori bäst? Skulle hon försöka dra i honom, eller skulle hon springa efter hjälp? Och om hon gjorde det, skulle Tori vara vid liv när hon kom tillbaka? Hon förstod att han inte skulle det, så hon började dra i hans framhovar. Hon drog och drog, men förgäves, hästen var alldeles för tung.
Plötsligt hörde hon snabba hovslag. Hon vände sig om och lyssnade. Hon hörde dem allt tydligare och så fick hon syn på en häst med ryttare komma galopperande längs samma väg hon och Tori just gått. Och så såg hon, det var Jack och Amelia! ”Amelia! Amelia! Hjälp!” Hon skrek så högt hon kunde och som tur var såg Amelia henne. ”Carmen, Herregud! Vad har hänt?” Sedan insåg hon att det var en löjlig fråga. Hon ropade istället: ”Hur länge har han legat där?” Carmen ropade: ”Några minuter kanske” till svar. Amelia tvekade inte ett ögonblick, utan skänklade Jack i full galopp över isen. Hans broddade hovar slog i marken i jämn takt. Tio meter ifrån Carmen och Tori höll hon in honom och satt av. Hon vände Jack och gav honom ett lätt slag på länden så att han började gå in mot land. Amelia hade också hon broddar under sina ridskor och kunde lätt ta sig ut till hästen och den vettskrämda flickan. Där kastade hon sig ned på marken och sa med ett andfått fräsande ”Dra!” till Carmen. De tog tag i var sitt framben och tog i av alla sina krafter. Toris alla muskler arbetade för att rädda hans liv och bakbenen sparkade med allt mindre kraftfulla tag under honom, nere i det mörka, iskalla vattnet. Carmen hade svårt att få fäste i isen med fötterna och därför blev det svårt att dra. Flera gånger halkade hon till och några gånger höll hon själv på att ramla ner i vattnet. Amelia gjorde sitt bästa för att rädda livet på hästen.
Tori blev allt tröttare och fick flera gånger huvudet under ytan. Hans sparkar under vattnet med bakbenen blev allt mindre och svagare. Kroppen var stel och han hade svårt att röra de kroppsdelar han hade hållit stilla ett tag. ”Kom igen Tori! Jag vet att du klarar det!” Carmen kände tårarna välla fram ur ögonen. Hon snyftade högt och tog ett hårdare tag om hoven. Men så kände hon plötsligt hur den gled ur hennes händer och försvann ned i vattnet. Hon stirrade stint på sin hästs svarta huvud som långsamt sjönk ned i vattnet. Carmen såg djupt in i Toris vettskrämda, svarta ögon och snyftade ”Neej Tori! Du får inte ge upp! Tori!” Toris kropp sjönk ned i vattnet och Carmen kunde höra att Amelia snyftade hon också och flämtade hästens namn. Carmen kunde bara sitta och se på när Tori långsamt gav upp och livet rann ur honom. Men så kastade hon sig framåt och sträckte ned sina iskalla händer i vattnet och grep om Toris man. ”Sluta inte kämpa Tori! Jag älskar dig, du måste klara det!” skrek hon och drog allt hon kunde. Och, som om hästen fått nya krafter av hennes ord gjorde han en sista kraftansträngning och kastade sig upp ur vattnet. Hela den stora hästkroppen vräktes upp i en kaskad av glittrande vattendroppar. Tori tog till sina sista krafter och kämpade sig upp ur vattnet, upp på isen! Som genom ett under, var han plötsligt där, ur vattnet! Carmen kunde inte förstå, han var uppe ur vattnet! Hon skrek av glädje och kastade sig om halsen på sin underbara häst. Amelia kunde inte låta bli att skratta hon heller. Tori till hälften stod, till hälften låg och det droppade vatten ifrån honom som landade på isen och gjorde den ännu halare. Men så sjönk han ihop, alldeles utmattad av ansträngningen. Han flämtade och hade svårt att andas. ”Vi måste få honom till stallet, han är alldeles nedkyld, han klarar sig inte om han inte får komma in i värmen!” kommenderade Amelia. ”Kan inte du rida efter hjälp?” lade hon till. Carmen såg mot land och fick syn på Jack som stod med hängande tyglar och tittade på dem. Sen såg hon mot Tori, som fortfarande svävade i livsfara. ”Jo, visst!” Hon började ta sig mot land, men halkade omkull. ”Vänta lite!” ropade Amelia. Hon tog av sig broddarna från skorna och hjälpte Carmen att sätta på sig dem. ”Skynda dig!” sa hon när hon var klar, ”För Guds skull, skynda dig!” Carmen svarade inte, utan vände sig bara om och sprang. När
hon kom in till land hämtade hon Jack och samlade ihop tyglarna. Jack var mycket högre än Tori och hon hade problem att komma upp i sadeln, speciellt då Jack inte ville stå stilla. Men så kom hon upp och satte av i full galopp. Jack sprängde fram över snön och protesterade inte när Carmen drev ännu mer. Vinden piskade henne i ansiktet och ännu mer tårar vällde fram i hennes redan blanka ögon.

Amelia jobbade sig andfådd med att massera Toris frusna kropp. Hon satte ena handflatan mot hästen och tryckte på med andra handen, sen jobbade hon i stora cirklar framifrån och bakåt. Hon hade fått hästen att ställa sig upp så att han inte blev ännu mer nedkyld av isen. Sadeln hade hon dragit av honom och bettet hade hon spänt loss. Hon tog tag i tyglarna och försökte leda honom. Han kämpade emot i början, men började tillslut att gå. Amelia visste inte om det var bra för honom att gå, men hon visste i alla fall att han skulle bli så smått uppvärmd utav det. Hon pratade med honom, hejade på honom, försökte få hans livsgnista att inte slockna. Toris kropp skälvde och darrade och valacken hade svårt att andas. Ibland rosslade han till, hostade och när han andades kom ett väsande ljud som skar i Amelias öron. Tori gick med halvt slutna ögon och förlitade sig på att Amelia ledde honom där det var lättast att gå. Flera gånger föll Amelia omkull, nu när hon inte hade broddar längre, och Tori var nära att följa efter henne. Men de båda kämpade på, och Toris lilla livskraft hade blivit större. Men än var det långt kvar till att få den till en stor eld. Och om man inte tog det försiktigt kunde den blåsas ut.

Carmen kastade sig av hästen. Hon tog tyglarna och sprang mot stalldörren. Hon ryckte och ryckte, men hennes krafter var slut. Till slut fick hon upp dörren, tog ett par stapplande steg in i stallet och föll ihop. Hon hade hunnit se att Mrs Ingwell var där tillsammans med några andra som hon inte kunnat se vilka det var, för bilden var alldeles suddig. ”Carmen! Gud, vad har hänt?” René Ingwell rusade fram och föll på knä bredvid den utmattade flickan. Jack trampade oroligt och en äldre kvinna tog honom. ”Var är Tori, och Amelia?” Mrs Ingwell skakade Carmen och la henne på rygg i sitt knä. ”Tori…” väste Carmen och slöt ögonen. ”Tori har gått genom isen! Amelia är där! Ni måste… Ni måste hjälpa honom!” ”Genom isen?!” skrek René, ”Herregud! Vi måste dit! Sue, kan du ta hand om Carmen? En till får stanna kvar i stallet, ni andra följer med mig!” René reste sig och sprang ut genom dörren, tätt följd av tre fyra andra kvinnor. Sue, en ljushårig ung tjej med en tjock, svart dunjacka gick fram till Carmen. Hon lyfte upp henne och gav henne stöd tills hon kunde stå själv. ”Snälla Sue! Kan jag få följa med? Jag måste få åka med till Tori!” Carmen öppnade ögonen igen och såg på Sue. Sue såg tillbaka och sa tvärsäkert: ”Kommer inte på fråga! Unge, du är ju halvt ihjälfrusen! Du stannar här!” Men Carmen gav sig inte, trots att hennes fingrar var kalla som is och att hennes skor läckt in så hon var alldeles blöt. ”Snälla Sue! Jag måste få åka med! Jag har räddat Tori så här långt, jag måste fortsätta! Tänk om han dör där ute? Jag vill vara med!” Sue tittade ängsligt på henne och sa: ”Okej då!” Sue följde Carmen ut till Renés jeep ute på gården som de andra höll på att koppla fast en hästtransport på. René såg att de kom, men brydde sig inte, utan gav bara Sue en blick som betydde ”Jag vet hur envis hon är!” René och de andra blev klara och René satte sig i förarsätet, bredvid henne satt en äldre dam som hette Sara Vail och bredvid Carmen och Sue satte sig en tjej i Sues ålder som hette Josephine Tamar. Josephine såg på Carmen och sa: ”Du ska se att han klarar det! Med vår och din hjälp kommer han att klara det!” Den unga, långa Josephine med chokladfärgat hår och mörka ögon var en skicklig ryttarinna och hade ridit Tori några gånger när Carmen inte kunnat komma till stallet. Själv hade hon ett svart, graciöst belgiskt varmblod vid namn Amaryllys, ett riktigt proffs på dressyr. Josephine och Amaryllys hade tävlat flera gånger, och det hade gått verkligt bra för dem! Josephine log mot Carmen och vände sig sedan framåt. Jeepen skumpade iväg längs den stora vägen som ledde till stallet. De körde i en stor båge och skulle då komma fram från andra änden av sjövägen. René babblade på och frågade Carmen en massa frågor. ”Var gick han igenom? Vad sa Amelia att hon skulle göra med honom när du gick? Hur länge låg han i vattnet? Hur kom han upp?” Trots att Carmen kände sig alldeles borta, som om hon drömde och såg allting suddigt och hörde rösterna som långt bortifrån, svarade hon så utförligt hon kunde på Renés frågor. René och Sara diskuterade högljutt om vad och hur de skulle göra när de kom fram. René bromsade plötsligt in och svängde jeepen ned för en smal grusväg. Den gick brant nedåt och svängde tvärt innan den fortsatte ned mot sjövägen. Så fort jeepen kommit ned på sjövägen gasade René extra mycket och jeepen hoppade och studsade i snabb fart mot isen.

Amelia såg bilen komma och tackade Gud för hans räddning. Hon smackade och lockade på Tori för att hålla hans mod uppe. Han hängde med huvudet långt ned mot marken och tittade inte upp när jeepen bromsade in och René, Sara, Sue, Josephine och Carmen hoppade ut och sprang mot dem. Amelia hade med stort besvär lett upp Tori till stranden där hon skrittat fram och tillbaka. Carmen, som knappt orkat hålla ögonen öppna i bilen fick nya krafter och sprang på egen hand fram till Tori, kastade sig om hans hals och berömde honom. ”Nu ska du få komma hem gubben! Nu ska vi hem, och du ska få bästa möjliga vård och du ska få må så bra! Du är så duktig! Jätteduktig är du!” Tårarna började strömma ned för Carmens frusna kinder. Hon grät och grät. René tog Tori i tränset och de andra ställde sig bredvid hästen och stödde honom när han med små, stapplande kliv tog sig mot transporten som bara stod några få meter där ifrån. Alla tillsammans fick dom upp Tori för transportrampen och René sprang in och fäste ett grimskaft vid tränset. När Sue bad Carmen att följa med in i bilen fick hon ett betstämt nej. Istället satte Carmen sig tillrätta i halmen bredvid Tori som lagt sig ned på sidan. Han andades med raspande andetag och hade slutit ögonen helt. Carmen försökte hålla sig vaken och pratade med Tori. ”Inte ska du ge upp nu, Tori! Snälla, ge inte upp. Du är så stark och duktig, min älskade lilla häst!” viskade hon och smekte hans blöta, kalla hals. Hon drog av sig jackan och la den över hans buk, sedan började hon massera halsen med lite halm.
Carmen kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre och utan att själv vilja det somnade hon.

Det första hon såg när hon vaknade var vitt, bara vitt. Snart upptäckte hon att det var taket i sadelkammaren. Hon låg på en bänk som någon lagt filtar och hästtäcken på. Över sig hade hon en mörkgrön hästfilt. Den var hårig och kall, men den kändes underbart mjuk och värmande. Först ville hon inte gå upp utan låg halvvaken och tänkte. Sedan slog det henne att hon inte visste om Tori var i liv eller inte. Hon satte sig motvilligt upp och lade undan hästfilten. Sakta reste hon sig och gick ut i stallet. Det var helt tomt, inte ens en häst var inne. Hon vandrade sakta genom stallet och kom på att hon inte hade sin jacka på sig, för hon hade gett den till Tori. Tori, ja. Tänk om han inte lever, tänk om han är död! tänkte hon och blev förbannad när tårarna brände bakom ögonlocken. ”Hallå?” kved hon och såg sig om. ”Är det någon här?” Hon öppnade dörren till det lilla fikarummet som fanns längst bort i andra änden av stallet. En lockande doft av varmt bröd och te slog emot henne. Hon såg Sara, Sue och Amelia sitta vid ett runt bord och dricka ur varsin mugg. ”Carmen!” hörde hon Amelia säga. ”Vill du ha lite te? Eller bröd? Kom och sätt dig.” Hon klappade på en vit stol och log. ”Tori?” stammade Carmen. Sue, Sara och Amelia tittade på varandra och Carmen lade märke till att både Sue och Sara tittade ned i bordet. Åh, Herregud, han är död! Tori, min älskade häst är död! tänkte Carmen och sjönk ihop och började gråta. ”Men lilla Carmen! Hörru, vad gråter du för?” frågade Amelia och sjönk ned på golvet bredvid Carmen. ”Tori är på djursjukhuset med Josephine och René. De åkte in så fort de kunde. De lovade att ringa så fort de hade fått besked!” Carmen blev så lättad av Amelias ord att hon inte kunde låta bli att le. Hon torkade bort tårarna och satte sig vid bordet. ”Hur länge har jag sovit?” Sue log och svarade: ”En och en halv timme, så de ringer nog snart!” Carmen tog en vit kopp och hällde upp lite av det rykande teet. Sara lade i fyra bitar socker och sa att det kunde hon behöva. Carmen väntade tills teet hade svalnat och förde sedan muggen mot munnen. Åh, vad underbart! Det varma teet spridde sig i kroppen och Carmen kände hur varje kroppsdel långsamt tinade upp. Hon tog ännu en kopp te och skulle precis dricka den när telefonen ringde. Det var en liten, bärbar telefon som låg på bordet. Sara tog den och svarade. Hon pratade ett bra tag innan hon lade på och såg på Carmen. ”Tori är vid liv och ligger nu nedsövd i ett observationsrum. Och han har goda chanser att klara sig. Det som främst blivit skadat var benen som fått små skrubbsår, och så hade han blivit nedkyld så det finns risk att han kommer få en rejäl förkylning. Carmen satt stilla några ögonblick och stirrade på Sara. ”Så du menar att… Att han är okej?” Sara såg allvarligt på henne och sa ”Ja, det menar jag väl.” Carmen hoppade upp frånstolen och snubblade och ramlade omkull. Hon slog i svanskotan ordentligt och kved fram ett aj. ”Carmen, hur gick det?” undrade Sue. ”Äh, det är okej!” skrattade hon och reste sig. Hon gav dem alla tre varsin kram och satte sig ned igen. ”Förresten, har ni ringt mina föräldrar?” kom hon plötsligt på och blev allvarlig. ”Jodå, vi ringade dem, men du kanske ska ringa upp dem igen och berätta hur du mår. Och hur Tori mår!” svarade Sue. ”Visst!” Hon tog telefonen och slog numret. Flera signaler gick fram men ingen svarade. Hon lade ifrån sig den lilla telefonen och såg bekymrat på de andra. I samma ögonblick rycktes dörren upp och Irene och Matthew Walters, Carmens föräldrar, stod framför dem. ”Mamma, pappa!” Carmen hoppade upp ur stolen och kramade om dem. ”Lilla, älskade Carmie! Hur mår du? Du är ju alldeles blek!” kved Irene oroligt. Hon satte sig på huk bredvid Carmen och kramade om henne hårt. ”Det är okej med mig. Tori lever!” skrattade Carmen. ”Han lever!” Hon hoppade upp och ned och log mot sina föräldrar. Matthew klev fram och gav henne en klapp på kinden. ”Det är verkligen jättekul att han gör det!” log han. ”Det måste varit hemskt där ute!” Carmen nickade och såg ned i golvet. Matthew strök över henne mörka, tjocka hår och gick sedan och hälsade på Sue, Sara och Amelia.
Irene log stort mot Carmen innan hon gick efter Matthew och gjorde det samma. Sedan satte de sig ned och pratade och Sidney tog en kopp te.
”Nej Carmie, nu måste du hem! Du kommer drabbas av en lång, plågsam förkylning annars! Amelia ringer oss säkert om René hör av sig om Tori!” ”Naturligtvis!” log Amelia. ”Du måste hem Carmen, dina kläder är ju jätteblöta! Se till att du inte blir sjuk, bara!” Carmen log till svar och gick sedan efter sina föräldrar ut i deras stora, blåa jeep. Hon sjönk ned i baksätet och lyssnade till den låga musiken som flöt ut från bilens radio.

Carmen njöt. Det varma vattnet slöt sig om henne som en skyddande massa. Det avskärmade henne inne från allt det jobbiga, ansträngande och dåliga som fanns där ute. Skummet gav ifrån sig ett lågt, prasslande ljud som bedövade henne och fick henne att sluta ögonen.
Hon låg i familjens stora, vita badkar som de fyllt med varmt vatten och skumbad. För några minuter tillät hon sig glömma allt som väntade. Hon glömde Tori och stängde ute hans gälla skrin som fortfarande ekade i hennes minne. Istället tänkte hon på ingenting och koncentrerade sig på att slappna av.
Hennes mammas röst avbröt henne. ”Carmie?” Carmen såg upp och såg att Sidney stod i dörren med ett par utslitna jeans, en T-shirt och en tjock collegetröja över armen. ”Du har väll inte somnat? Vill du komma upp?” Carmen skakade på huvudet. ”Nej, jag vill ligga ett tag till.” Sidney nickade och lade ner kläderna på toalettstolen. ”Visst, ligg hur länge du vill. Vill du ha något att äta när du kommer upp?” Carmen suckade. ”Nej tack, jag har ju redan ätit! Har dom ringt om Tori än?” Sidney log och skakade på huvudet. ”Nej, jag säger till då, jag lovar!” Sen gick hon ut och stängde dörren försiktigt efter sig. Carmen sjönk ned under vattnet med huvudet och började om på nytt med att försöka glömma Tori och kampen på isen.

Telefonens signal väckte Carmen. Hon låg på soffan och sov och studsade nu upp och hann fram till telefonen precis innan Matthew. Hon svarade och hörde Amelias röst i andra änden. ”Carmen! René ringde just och dom säger att Tori är helt okej! Han mår bra och får komma hem om tre dagar!” Carmen skrek högt och slog handen för munnen. ”Oj, förlåt!” viskade hon. ”Men han är alltså helt frisk? Han kommer inte att känna av det sen eller så?” Amelia skrattade. ”Jo, han kan vara lite stel i lederna och sådär i början, men om du rider honom försiktigt i början och sen långsamt lägger till mer och mer på träningen så kommer han bli helt återställd!” Carmen skrattade högt. ”Åh, tack! Tack snälla Amelia!” Carmen bad om telefonnumret till djursjukhuset och fick det och sedan lade de på. Carmen skrattade och hoppade jämfota upp i Matthews famn. ”Han är frisk! Han är helt frisk!” skrattade hon och Matthew skrattade han också.

René tutade och hoppade ur bilen. ”Hej Carmen! Vad du ser glad ut då!” Hon log och gick bak till transporten. Carmen hade nästan längtat ihjäl sig under de här tre dagarna och äntligen skulle Tori komma hem! De hade bara hunnit hälsa på honom en gång och nu var han här! Carmen, Sidney, Matthew, Sue, Amelia och alla de andra stod på stallplanen och såg på medan René fällde ned luckan på transporten och Toris vanliga, glada och förväntansfulla gnäggning hördes. Carmen skyndade fram och gick in i transporten. ”Hej min älskling!” viskade hon. ”Gissa var du är? Du är hemma, här på gården! Och nu ska du få komma in i din vanliga box, och äta ditt hö och busa med Amaryllys och Acke och alla dina kompisar!” Hon klappade honom och knäppte loss grimskaftet och backade ut honom. Han var alldeles blank och strålade av återvunnen livsglädje. När han kom ut dansade han åt sidan några steg och gnäggade igen. Alla som stod på stallplanen applåderade och skrattade. Carmen klappade Tori och ledde in honom i stallet. Fortfarande låg det snö ute och träden var snötäckta, men himlen var klart blå och solen strålar reflekterades i Toris päls. Det klapprade av Toris hovar när han gick genom stallgången och plötsligt stacks flera hästhuvuden ut ur boxarna. De gnäggade gällt till Tori som svarade. Han gjorde sitt bästa för att nå fram till dem med mulen, men stallgången var bred och Carmen höll hårt i grimskaftet.
Carmen drog av den bruna lädergrimman från Tori som med detsamma stack ut huvudet genom öppningen i gallret kring boxen. Han gnäggade och fick genast svar. Sedan gick han in i boxen igen och snusade på Crich, Alinas häst. De frustade och kastade med huvudena. Carmen stod utanför och log. Matthew och Sidney kom gående och ställde sig bredvid.

Långt senare då uppståndelsen var över och de flesta åkt hem eller återgått till sina vanliga sysslor bestämde Carmen sig för att ta en promenad med Tori. Hon satte på honom hans nya träns som de blivit tvungna att köpa eftersom det förra blev skadat av vattnet. Sen ledde hon ut honom och talade om för Sue som hon mötte att hon tänkte ta en promenad.
De gick längs skogsvägen det gått den där tidiga morgonen för tre dagar sedan. Fast hon svängde inte till höger som då utan tog in på en mindre skogsväg, som gick bland tunna aspar. Skogen var gles och solen strålade in mellan trädens snöbeklädda kronor. Carmen blev andfådd av att gå upp för backen som stigen gick över men det verkade inte bekomma Tori. Tillslut kom de upp och började gå ned på andra sidan. Där kom de in i en liten dal omringad av aspar och lönnträd. Genom dalen rann en liten bäck som inte var istäckt längre. Den porlade högt och Carmen fick nästan vårkänslor, fast det var januari. Solen strålade in extra mycket i den här dalen och överallt låg ett tjockt lager kritvit, gnistrande snö. Carmen såg på Tori och kände glädjetårar börja rinna. Han var så vacker, hennes fina häst. Den svarta pälsen var skinande blank och manen lång och silkeslen. Han ruskade på huvudet och manen for runt honom och gjorde honom ännu vackrare. Hans ögon var djupa och utstrålade livsglädje och klokhet. Carmen log. Hon visste att hon och Tori hade en lång ansträngande tid framför sig med många veterinärbesök och många och långa skritturer för uppbyggnad av Toris leder. Hon visste att det skulle bli jobbigt, och att det skulle bli många sena kvällar och tidiga morgnar innan Tori skulle bli helt frisk och som vanligt igen. Men hon visste också att de skulle klara av det. Att de tillsammans skulle kämpa och klara av det, precis som de hade klarat av det den morgonen på isen. Carmen var helt säker. Plötsligt hörde hon ett vilt plaskande och såg att Tori hade ställt sig i bäcken och höll på att sparka i vattnet med ena framhoven så att vattnet stänkte upp i en kaskad av glittrande vattendroppar. Det mesta landade på Carmen och hon skrek till och hoppade undan. ”Tori, din buse! Lägg av!” ropade hon och föll skrattande om hans hals. ”Min lilla häst!” log hon och klappade honom. ”Kom nu, så går vi hem.” Tori frustade och strök mulen mot hennes axel och så gick de iväg på den smala stigen, flickan, och hennes häst.


Slut

Skriven av: Sophia Ström (13 år)