Publicerat
Kategori: Novell

Carolus Rex



Jag har varit på frontlinjen i dagar nu och inte sett ett enda skymt av vår kära konung. Varje dag hör jag deras skrik, varenda evig dag sedan vi kom till Poltava har jag inte slutat höra skrik. Jag ser för varje dag tusentals soldater som faller, jag visste redan från början att detta skulle vara självmord. Hoppet börjar falla här nere, snart är det vår tur att dö. Vår konung håller sig borta från slagfältet, de säger att han är sjuk. Lögn om du frågar mig.


Den 27 juni 1709 fick vi våra order, vi skulle marschera upp mot Poltava. Befälhavarna försökte lugna sina trupper men man såg rädslan och skräcken i deras ögon, de visste att nästa dag skulle vara ett blodbad men fortfarande tvingades vi marschera till vår död.

Vi hade marscherat en halv dag nu och jag hörde mannarna prata om vår konung, den store Carolus Rex. Jag var den enda som inte var blind och såg han för den han var, en legendarisk kung som börjat förlora förståndet och som inte kunde sluta tänka på ära.

Resan var lång och gick genom många ryska byar. Man kunde höra vad dem kallade oss och inget av detta var något fint. Jag minns fortfarande en pojke som såg så oskyldig och rar ut men jag hade fel. Sju svenska soldater blev förgiftade av pojken och hans kamrater. Pojken blev avrättat av våra soldater och vi fortsatte med vår resa till döden.

Tillslut anlände vi till Poltava där vi fick de lättade orderna. Vi skulle försvara en position långt ifrån frontlinjen, det vi inte visste var att vår frontlinje inte höll så länge. Bara efter några timmar hörde jag skott, efter en dag hörde jag skrik och efter tre dagar såg jag blodet rinna från mina kamrater.

Den fjärde dagen hade vårt kompani på 40 man blivit ett kompani på 8 man inklusive vår befälhavare. Vår befälhavare skulle precis be oss att springa mot vår död när vi hörde ett skott, inget speciellt tänkte vi tills han föll raklång rätt ner på marken. Mannarna började prata om vad vi skulle göra, det fanns bara en sak att göra sa jag, Spring.

Jag började springa tillbaka, fly från slagfältet men jag stannade när jag såg dem andra sex stycken som stod stilla och hjälplösa. Jag frågade dem varför dem inte sprang, jag hörde på deras svar att dem har blivit förblindade av vår konung, ”Vi är inga ynkryggar, vi stannar och slåss för vårt land.”

Jag kände ilskan som började brinna inuti mig, det bara flög ut mig, jag hade aldrig varit den som tog till orda och höll tal men någon gång måste vara den första. ”Ynkryggar säger ni vad ni är om ni springer men döda är ni också. Springer vi kan vi komma tillbaka och slåss en annan dag, se våra familjer igen, våra barn, våra hustrur. Det är inte fegt att springa utan självklart. Om ni inte ser detta kan jag bara känna sorg för er.”


Mannarna reagerad starkt på de här orden, jag såg deras livsglöd åter igen, jag som trodde den var försvunnet. Vi började springa tillbaka och leta upp skydd men efter en stund trodde vi att vi sprang fel håll. Vi såg vår konung sittandes på sin vita häst omringad av kasacker och döda livvakter.

När jag såg detta tog jag kommandot och beordrade mannarna att hjälpa kungen, vi förlorade en man men dräpte fem. Jag gick fram till kungen och frågade honom detta, ”Carolus Rex, vad gör du så här långt bak, borde inte du vara i frontlinjen och slåss för vårt fosterland?”

Konungen titta allvarligt på mig, och sade sedan till mig irriterande, ”Varför skall jag inte springa? Jag ser redan er springa. Som kung har jag all rätt att dräpa er för detta landsförräderi eller så kan ni också bli mina personliga livvakter som eskorterade deras konung till säkerhet och som belönades med rikedomar och rätten att bli adliga.”

När vi hörde dem här orden visste vi att det fanns bara en sak att göra, vi tog dem döda karolinernas hästar och red till säkerhet. Efter en stund såg vi ryssar som jublade när dem fick se svenskarnas konung flyende från slagfältet. Jag kunde bara lite ryska som jag lärde mig utav en dam som bodde i den lilla byn i där vi sov för några dagar sedan, det kändes som igår men detta var tillräckligt för att förstå att dem tyckte att vår konung var en skam för Sverige och tsaren en hjälte.

Vi anlände till Sverige den 13 januari 1714, det hade varit en svår resa, vi hade förlorat tre man. När vi lämnade kungen var han mycket sjuk men han höll vad han lovat.
Jag och mina kamrater blev adlade, vi fick rikedomar och levde lyckliga. Jag själv stannade i armén och blev en högaktad befälhavare, inte för att jag gillade armén utan för att jag fick höra att min hustru hade gått bort och vår son försvunnen.

1720 såg jag åter igen en frontlinje, en frontlinje jag ser med mina gamla ögon och med min erfarenhet att detta är en frontlinje ingen komma lämna levande. Vi har redan förlorat en tredjedel av armén och det hade bara gått två dagar.

Det är med sorg jag säger adjö till er och återvänder till min hustru. Jag lämnar all mina ägor till mina kamrater i kriget och om min förlorade son dyker upp, säg till honom att jag aldrig slutade älska honom.


Med vänliga hälsningar Jakob Andersson.


Niklas Lassen är medlem sedan 2015 Niklas Lassen har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren