Carpe Diem?

Anton bestämde sig en tisdag eftermiddag. Han hade lekt med tanken under flera år, men nu bestämde han sig för att det var dags.
Det mest paradoxala var, att när han väl hade bestämt sig, så tycktes hans liv få en mening och en innebörd igen. Det var nästan som inför en spännande resa, han funderade och planerade, gick på jakt i affärer efter den rätta utrustningen.
De få vänner han hade, reagerade på att han verkade så lugn och harmonisk, avspänt glad och obekymrad.
De viskade bakom hans rygg på arbetet, och antog att han var kär, att en kvinna hade förvandlat den vanligtvis så buttre och fåordige kollega som normalt bara muttrade enstaviga svar på deras frågor och skämt.

Till och med chefen på avdelningen fick upp ögonen för hans i vanliga fall anonymt gråa existens, och kontrollerade hans anställningspapper.
Chefen upptäckte då att Anton var berättigad till en löneförhöjning, eftersom han jobbat så många år i företaget, och kallade in honom på sitt stökiga lilla kontor för att berätta den glada nyheten.
Han blev lite störd av Antons reaktion, då denne började fnissa under deras samtal, och till sist reste sej, gapskrattande för att vända honom ryggen och gå iväg.
Han hade ett uttryck i ögonen som antydde att han visste något som inte chefen visste, en hemlig kunskap eller lustig hemlighet och reflexmässigt kontrollerade chefen att gylfen var stängd och att tupén satt som den skulle. Men allt var som det skulle och chefen gned sig fundersamt över näsroten, som han alltid gjorde då han var nervös eller illa till mods. Han avskydde då de anställda visste något som han själv inte fått veta först.

Anton hade beslutat sig för att ta sitt eget liv. Självmord. Att avsluta sin resa på planeten med en piruett ner i stadens mörka vatten, nedtyngd av tunga ting som skulle förhindra eventuella ångerattacker eller reflexmässiga simtag mot ytan. Han hade länge lekt med tanken, att söka döden för egen hand, då livet bland de levande tycktes honom alltmer meningslöst och smärtsamt. Han var kort sagt less. Då kvinnan han blivit förälskad i hade bett honom att försvinna och hånskrattat då han bedyrat henne sin kärlek, var det som om den sista gnistan av hopp och livsvilja lämnade honom.
Hon hade inte ens tagit emot den bukett av rosor han hade köpt, och det uttryck av äckel som hennes ögon speglade hade etsat sig fast på hans näthinna alltför tydligt.

Han hade funderat ett tag på den bästa metoden att ta sitt liv. Ett skjutvapen torde vara det enklaste och mest smärtfria sättet att ta farväl av jordelivet, men dels hade han inte den blekaste aning om hur han skulle få tag i ett vapen, och dessutom hade han hört talas om människor som överlevt ett självförvållat skott i huvudet, och något dylikt ville han inte vara med om.
Allt som vållade smärta var ointressant eller helt enkelt för motbjudande för att han skulle överväga dessa metoder.
Till sist hade han bestämt sig för att för att dränka sig. Han hade hört att det skulle vara ett förhållandevis behagligt sätt att dö - ett djupt andetag och vattnet fyller lungorna... Tanken på att en natt försvinna i vattnet för att förhoppningsvis aldrig bli funnen, tilltalade honom.

Så Anton funderade och letade efter den perfekta platsen att ta sitt sista bad, lagom ensligt och lagom djupt. Helst mycket ensligt och synnerligen djupt.
Han letade i affärer efter tyngder som han skulle kunna fästa på sin kropp, för att vara säker på att bli kvar under ytan.
Till sist fann han den perfekta platsen, invid en kaj i stadens utkanter, där vattnet av någon anledning bar namnet 'Ryssdjupet'.
Stadens järnhandlare fick besök av Anton och förundrades en smula över hans önskemål om grova kättingar och kedjor.
Men de beställde glatt de 3 meter grov kätting som Anton ville ha, och utlovade snar leverans till hans hemadress.
I butiker som specialiserade sig på redskap för muskeluppbyggnad och fysisk träning fann Anton många användbara ting som kunde tynga ner hans kropp på hans sista simtur. Han skrattade tyst åt sig själv då han stod och valde mellan olika tyngder, för hans jämförande av priser hade knappast någon större betydelse.

Remmar som skulle användas till att fästa tyngderna på hans kropp, samt ett jättelikt hänglås att fästa samman kättingen med, fullbordade hans inköpsrundor och han kände sig nöjd med sin döds framskridande.
Då hans födelsedag var i antågande bestämde han sig för att det skulle vara ett snyggt avslut att vandra vidare på just denna dag.
Han skulle inte skriva något avskedsbrev eller förklaring, dels för att han misstänkte att de som eventuellt skulle bry sig om hans frånfälle troligen skulle må än mer dåligt av att läsa ett sådant brev, dessutom ville han inte att det skulle vara så uppenbart att han faktiskt tagit sitt eget liv.
Bättre då att bara försvinna spårlöst från jordens yta och förbli en olöst gåta som långsamt tynar bort ur minnet för dem som fanns kvar. Bättre att undra än att sörja, resonerade han.

Han sålde alla sina tillgångar, avslutade försäkringar och prenumerationer, och blev förvånad över alla nollor på hans saldo då de få aktier och obligationer han ägt var utbytta mot pengar. Han fick ett utskick från Rädda Barnen med posten, där de ville ha hjälp att utbilda flickor i Nepal. Man kunde välja mellan att sätta in 100kr som skulle ge utbildning åt en flicka i ett år, eller 500 kr som skulle ge 8 flickor ett års skolgång.
Bilderna och texten i den lilla foldern berörde honom på ett sätt som förvånade honom en smula, men han log då han plitade ner alla nollorna på inbetalningskortet.
Det var knappt att det fick plats att skriva 437 000 kronor i den lilla rutan. Han undrade roat hur många flickor som skulle få utbildning och en ljusare framtid i Nepal, med hjälp av hans bidrag men matte hade aldrig varit hans starka sida, så han nöjde sig med att konstatera att det måste vara fler än hundra iallafall.
Pengarna skulle dras från hans konto dagen innan hans födelsedag, och det passade honom utmärkt.

Så kom till sist den dag då Anton skulle bevittna sitt livs sista soluppgång och han kände sig upprymd och tillfreds med sitt beslut.
Han hade kört ut alla tyngder och den tunga kättingen till den plats han valt ut, några dagar tidigare.
Han såg solen gå upp över hustaken, från balkongen i sin nu helt tomma lägenhet.
Till frukost åt han underbart söta svenska jordgubbar och drack flädersaft med citron, under det att solens första strålar lovade värme från klarblå himmel.
Han visslade glatt då han väntade på bussen som skulle ta honom till platsen för hans sista resa.

Han hoppade av bussen ett par hållplatser innan sitt mål, för att promenera sista biten, men på vägen passerade han en tatuerarstudio, och bestämde sig för att i sitt livs elfte timme skaffa sig sitt livs första tatuering. Och sista, tänkte han och log.
En skäggig man med färgglatt utsmyckad hud gick med på att tatuera honom omgående, och kommenterade med varken ord eller miner hans val av motiv.
Fyrtio minuter senare klev Anton ut ur den lilla butiken med orden 'Carpe Diem' tatuerade på sin högra axel. Han log.
Nu gick han raka vägen ner till kajen, där han gömt sina attiraljer tidigare. Han såg sig förstulet omkring, men ingen människa var inom synhåll vid den ensliga kajen intill Ryssdjupet.
Utan vidare åthävor började Anton spänna fast tyngderna på sin kropp med hjälp av remmarna, och till sist virade han den tunga kättingen runt sina axlar och bål, och låste samman den med det tunga hänglåset. Nyckeln till låset slängde han i vattnet, dock var han så hindrad av alla tyngderna att han inte lyckades slänga den så långt ut som han avsett. Han skrattade åt sig själv då han misslyckades med att rycka på axlarna och var nära att trilla i vattnet, där han balanserade på kajkanten.

Anton kastade en sista blick omkring sig, men varken såg eller hörde någon människa i närheten. Fågelsång, det avlägsna bruset från motorvägen och vattnets viskande skvalp var det enda han hörde. Vid horisonten såg han siluetten av ett stort fartyg, men bestämde sig för att det var alltför långt borta för att det skulle ha någon betydelse.
Han blundade i några sekunder och tog sedan leende ett steg ut över kajkanten.
Vattnet var svalt, men inte obehagligt kallt och Anton sjönk snabbt mot botten.
Reflexmässigt utjämnade han trycket i öronen som pressade på då han sjönk allt djupare ner, genom att svälja hårt. Han öppnade ögonen och konstaterade att det gick att se litegrann under vattnet, men ljuset avtog ju längre ner han sjönk.
Efter vad som tycktes en evighet slog han i botten med fötterna först. Förvånat insåg han att han kunde se sandbottnen under sina fötter, trots det svaga ljuset därnere.
Bara några meter ifrån sig anade han konturerna av en rostig bil, som kanske i övermod försökt lära sig simma.

Anton hade hållit andan hela vägen ner, en ren överlevnadsreflex, antog han.
Nu kände han hur lungorna började värka i längtan efter syre och ett nytt andetag.
Han blåste ut all luft han hade i lungorna, i ett moln av bubblor.
Lungorna protesterade i panik över att fyllas med vatten istället för luft och Anton hostade och fick kväljningar nere på botten i Ryssdjupet.
Det svartnade för ögonen och plötsligt kände han ett stort lugn komma över honom.
Nu börjar min sista resa, tänkte han och log, nöjd med detta.
Han kunde inte ha haft mera fel.
En ny resa tog sin början, men det skulle knappast bli hans sista.

Det tog en stund innan Anton insåg vad som hände. Han var så upptagen med att dö att han inte förstod först.
Insikten slog honom plötsligt som en iskall chock, och en rysning rullade längs hans ryggrad.
Han andades vatten.
Han var inte död. Han dog inte.
Han andades vatten.
Det var en märklig känsla.
Anton kände sig yr och trodde att han måste hallucinera.
Han tog ett djupt andetag, och blev medveten om att vattnet pressades ut någonstans bakom, snett under hans öron.
En ögonblicksbild av en fisk med fladdrande gälar blixtrade snabbt genom hans sinne.
Han knäppte med visst besvär upp remmarna som höll fast tyngderna vid hans armar, och de föll med en hörbar duns ner på sandbottnen vid hans fötter.
När han befriat sina händer lyfte han dem långsamt för att försiktigt känna efter vad det var som hände bakom hans öron.
Hans fingrar försökte förstå vad hans sinne redan talat om för honom.
Han hade någon sorts gälar bakom sina öron, och nu andades han vatten. Utan problem, tycktes det.
Anton skrattade till. Det lät märkligt under vattnet.

Vad i hela fridens tider var detta?
Massor av förvirrade tankar och bilder snurrade runt i Antons hjärna nu.
Var han redan död, och detta någon sorts dröm? Kan alla människor andas under vatten, fast de inte vet om det?
Hur kunde han ha levt halva sitt liv utan att märka att han hade ...han drog sig lite inför ordet, för det kändes inte riktigt rätt, men det var det enda som han kunde komma på - gälar...
Kunde han inte andas luft längre nu, utan var hänvisad att leva återstoden av sitt liv under vattenytan?
Han var så förvånad och upprymt konfunderad att han helt glömt bort orsaken till varför han befann sig här, på botten av Ryssviken.
Hans ögon hade vant sig bättre vid det dunkla ljuset nu, och han konstaterade att bilen en bit bort var en gammal Volvo PV.
En lösryckt, irrationell tanke fick honom att le, då han undrade om det skulle gå att starta bilen och köra iväg med den över sandbottnen...
Frånvarande och utan att tänka på det, började han lossa de övriga tyngderna på sin kropp och sina ben. Den tjocka kättingen lyckades han dock inte få av sig, och han tittade fåfängt omkring sig, i hopp om att få syn på nyckeln till hänglåset, som han slängt i vattnet.

Han behöll de blyklädda dykarskorna han köpt på AquaMarine Dive Center på sig, för de hade varit så dyra att köpa.
Det irrationella i denna tanke gick honom förbi.
Han tog ett djupt andetag av vattnet och försökte förstå vad det var som hände.
Förstå känslan av att andas vatten.
Han tog några tunga steg bort mot PV:n, för han drabbades plötsligt av en önskan att få sätta sig ner, och sätena i bilen var en välbekant konstruktion han kände att han behövde just nu. Dörren på förarsidan var inte stängd och han lyckades dra upp den med ett ljud som tycktes eka under vattnet.
Han såg sig roat omkring, men insåg att någon knappast hade hört det oväsen han gav upphov till.
Ett blänk från bilens tak fångade hans intresse, och där, mitt på taket låg nyckeln till hänglåset som han slängt i vattnet innan han hoppade i själv.
Han skakade förvånat på huvudet och sträckte sig efter nyckeln.
Alla hans rörelser var långsamma och tycktes gå i slow motion, som om han var en astronaut på månen...
Men han fick tag i nyckeln och lyckades efter en stunds fumlande få upp hänglåset och befria sig själv från den tunga kättingen.

Anton satte sig bakom ratten i bilen och såg sig omkring.
Nyckeln satt kvar i tändningslåset och han kunde inte låta bli att prova på att vrida på den.
Men givetvis hände ingenting. Fast han skulle inte ha blivit förvånad om bilen startat med ett brummande, för han var mitt uppe i ett annat ofattbart mirakel.
Han andades ju vatten!
Anton satt en stund i bilen och funderade på händelsernas oväntade utveckling.
Han upptäckte att han kunde se allt bättre under vattnet, som om hans ögon anpassade sig till förhållandena.
Han satt och gjorde ljud, försökte sjunga och vissla, med mindre lyckat resultat. Han utforskade försiktigt sina nya (?) gälar och försökte förgäves begripa vad som hade hänt.
Anton hade inga begrepp om tiden där han satt, i en PV på botten av Ryssviken, så han visste inte hur länge han suttit där när han plötsligt bestämde sig för hur han skulle ta tillvara detta oväntade mirakel.

Han gick med tunga steg in mot kajen och började rista in ord i en av de kraftiga träbjälkar som kajen var uppbyggd av.
Med en vass sten ristade han mödosamt in ord, djupt i träet på botten av Ryssviken.
ANTON WAS HERE skrev han och log. Efter en stunds funderande fortsatte han rista en rad till, under de första orden.
CARPE DIEM.
Anton släppte stenen och vände sig om, ut mot det borttonande mörkret.
Han tog ett djupt andetag, log och började gå.
Detta var ett oväntat äventyr och en helt ny värld som låg för hans fötter.
Han tänkte utforska den, en upptäcksresande under havets yta. Han försökte sjunga Beatles' 'we all live in a yellow submarine...' och skrattade åt de märkliga ljud hans röst frambringade under vattnet.
Han hade av någon anledning fått en andra chans, en början på ett helt nytt liv och nu gick han med långsamma astronaut-steg, ut mot det vidsträckta havet.
Bilder av sjöjungfrur, städer under vattnet och självaste Atlantis mytomspunna existens snurrade förbi i hans lyckligt förvirrade tankar.
Allt var möjligt. Människor kan inte andas vatten. Men det gjorde han! Så varför skulle inte också dessa saker kunna vara möjliga?
Han tänkte ta reda på det.
Carpe Diem, på havets botten.

Författare:

Publicerat

Dela: