Publicerat
Kategori: Novell

Charterresan till vandalernas hemvist

Ingen vet var vandalernas hemvist ligger. Ändå går det rätt ofta charterresor dit. Själv steg jag i alla fall en dag ombord på bussen dit.
Gud, så naivt, kanske du tänker. Hur kunde hon?
Nej, det var snarast resultatet av en lyckad marknadsföring som fick mig att vilja åka dit. Eller kanske var det något annat som lockade? Ja, ärligt talat så är jag inte alls säker på överhuvud taget någonting längre.
Men broschyren dök i alla fall upp en dag. Sida och upp sida ner var fylld med allt som jag bara hade kunnat drömma om att kunna köpa. På bilderna såg man hur enkelt det var att handla. Om man gjorde så, skulle det vara möjligt att köpa ditten och gjorde man på ett annat enkelt sätt så kunde man köpa datten. Det här kändes rimligt och logiskt. Bilderna lockade mig och förförde mig. Vid flera tillfällen var det nästan möjligt att stiga in i broschyren och gå runt i alla miljöer och uppleva att man redan hade köpt allt. Miljön fick man förstås på köpet, helt gratis.
På alla sidorna fanns det både stora och små texter. Jag läste dom stora bokstäverna och jösses! Detta var verkligen kanonerbjudanden.
Den finstilta texten såg mest ut som en tjusig tulpanplantering tidigt på våren. Men eftersom den var helt svart och vit och inte så där brokig och färgglad som det brukar vara, så sögs min blick bort när jag skulle läsa vad där stod och lockades istället tillbaka till de underbara miljöerna.
Helt såld, kanske du tänker? Nej, men visst drömde jag om att få sätta mig på bussen. Ja, jag tog faktiskt upp det en dag över fikat på jobbet. Flera av mina arbetskamrater kände precis som jag när jag visade broschyren. Det slog eld och lågor över kaffebordet och någon kom på iden att vi kanske kunde åka på jobbets bekostnad. Vi behövde verkligen göra något åt vår egen arbetsmiljö. Den ser för bedrövlig ut.
Det ena gav det andra och för att göra allting rätt, så ringde vi förstås till ledningen och fick hela vår resa sanktionerad. Dom skickade bekräftelsen i fyra exemplar så att vi alla hade vars ett och allt var helt i sin ordning.

Så här i efterhand har jag funderat över hur jag fick tag broschyren och nu erinrar jag mig precis hur det gick till. Jag var nerom i fabriken i något ärende en dag när min gode vän visslade på mig. Han tog av sig hörselskydden när jag kom fram och i hans ansikte såg jag något som jag aldrig sett tidigare. Han såg ut som om han hade vunnit högsta vinsten på lotteriet. Du, kolla här, var allt han hann säga. Sedan drog han fram broschyren ur innefickan, men vi fick avbryta det som skulle ha blivit ett samtal eftersom det ringde i hans hörselkåpor. Du vet, den där signalen som talar om att bandet rullar igen och alla förväntas vara på sin plats. Så var det med historien om hur broschyren till slut kom att hamna på vårt fikabord. Men ack om vi kunnat anat var det skulle leda. Fast, visst har du rätt, det var kanske naivt? Visst lovade broschyren mycket. Allt du bara brukar drömma om.

Jag fixade biljetterna. Visserligen var det inte alldeles enkelt och jag fick nog ringa rätt många gånger innan jag kom fram. Sedan var det en del strul med platserna i bussen. Men skam den som ger sig, till slut hade jag lyckats få tag på sittplatser till alla med samma avresedatum. Bussresan var gratis förstås.

Uppslukade av äventyrslusten stod vi till slut som fyra pålitliga företagsambassadörer och väntade på charterbussen. Stämningen var uppsluppen, nästan festlik och chefen hade med sig ledningens ”unlimited” kreditkort i bakfickan. Själv hade jag tagit ut de sista slantarna från mitt sparkonto och hur mycket det var vill jag helst inte avslöja. Det jag kan säga är att de andra hade helt klart mer pengar med sig än vad jag hade.
När bussen kom rullande emot oss, såg vi alla att den nästan var full. Glada ansikten, ja med samma skimmer som jag hade sett i min kompis ansikte. Det riktigt lyste ut genom bussens fönsterrutor när den bromsade in.
Väl inne i bussen var det bara att koppla av. Chefen bjöd på den stora frukostbuffen som serverades till den som kände sig hungrig. Mätta och nöjda lutade vi oss tillbaka för att samla nya krafter inför den väntande inköpsturen i vandalernas hemvist.

Resan dit minns jag inte mycket mer av annat än att den var njutbar och att bussätena var bekväma. Jo, förresten, det var ju då jag tyckte att jag själv vunnit högsta vinsten. Dom hade nämligen ordnat med en utlottning på biljetterna. I högtalarna berättade de om hur uttagningen hade gått till. Av alla de som gjort bokningarna av biljetterna för sina ressällskap hade de haft en uttagning. En speciell högvinst var reserverad för en av de lyckliga. Dragningen var redan förrättad och nu skulle det annonseras om vem den lycklige vinnaren verkligen var. När jag hörde mitt namn sägas i högtalaren trodde jag först att jag hallicinue-rade eller hade druckit för mycket kaffe till frukostbuffen. Men jag hade hört rätt. Alla mina arbetskamrater tittade på mig och jag kände mig nästan blyg. Med darrande hand tog jag emot priset, en värdecheck.
Ja, nu förstår du kanske varför jag inte minns så mycket från resten av bussturen. Jag satt mest som i ett lyckorus och kände mig rik för första gången på länge. Både pengar och värdecheck, vilken lycka.

Bussresan överraskade egentligen oss alla lite mer än vi trott. I högtalaren hade nämligen den njutbara rösten pratat på både svenska och engelska. Visserligen var det samma innehåll oavsett vilket språk som det sades på, men i alla fall. En resenär förklarade att anledningen var nog att det kunde finnas utländska kunder med på bussen och hela arrangemanget var till för att de också skulle kunna ta del av allt det som låg framför oss. Precis i ett sådant ögonblick som när det engelska budskapet annonserades kom jag äntligen tillbaka till världen från mitt lyckorus. Jag tog fram min broschyr och tänkte liksom än en gång innan vi kom fram förvissa mig om att jag inte hade missbedömt situationen. Nej då, alla bilderna var där och såg precis lika inbjudande ut som tidigare. Av någon underlig anledning hoppade bussen till och mina ögon flyttade sig till tulpanplanteringarna i broschyren. Visserligen var de fortfarande svartvita, men jag hann precis läsa några av orden medan jag lyssnade på rösten från högtalarna:

- Five minutes to destiny.

Där satt jag med blicken fastnaglad på den finstilta texten.

Nästan desperat försökte jag få ögonkontakt med chefen, men han satt med ryggen emot. När vi steg av hann jag i alla fall viska till honom.

- Du, i broschyren står det att det är 400% moms som tillkommer på alla priserna!

Jag tror inte han hann uppfatta vad jag sa, eftersom han redan togs om hand av varuhusets bedårande värdinnor. Jag minns i alla fall den goda parfymdoften. Den spred sig ända bort till oss som stod längst bak i kön.

Också jag imponerades av mottagandet. Varmt, välkomnande, precis som i broschyren. Alla kunderna slukades upp innanför entrédörrarna. Själv hade jag fullt upp med att förstå språket på alla skyltarna och vad som värdinnorna egentligen sa. Ja, du hade väl inte kunnat föreställa dig annat än att man alltid är språklös i vandalernas hemvist. Varför reste jag hit, frågade jag mig själv i ett ögonblick av klarhet. Men värdinnorna kom till snabbt till min undsättning och nästan som en räddare i nöden räckte de mig den lilla översättardosan. Bara att fästa utanpå sin avstängda mobiltelefon, så skulle det fungera. Översättning levererades direkt i örat helt virtuellt, instruerade den parfymdoftande damen. I mina öron hörde jag en tydlig röst jag kände igen, nämligen min egen.

Allt kändes redan som för mycket av allting. Ändå hade vi inte mer än stigit innanför dörrarna till varuhuset. Alla miljöerna och ditten och datten fanns nu inom några stegs avstånd. Jag övervägde inte ens att vända om. Allt i broschyren hade blivit levande. Jag var där, mitt i. Som förblindad rusade jag runt mellan de olika avdelningarna och lät mig slukas av allt som fanns där. Jag skrev inköpslistor och var i extas. Ibland stötte jag på mitt ressällskap. Alla såg precis ut som jag själv. Våra ansikten lyste.
Men du kan tro att jag blev överraskad. Världen är liten brukar man säga och det stämde verkligen in. Plötsligt stod jag vid en fantastisk datten och bara njöt när min arm råkade nuddade vid kunden som stod bredvid. Kan du tänka dig. En från ledningen var också där!
Jag hade upp i halsen att säga det där om 400% moms, men jag svalde och tillsammans njöt vi av datten och pratade om allt som skulle kunna bli möjligt.

Tiden upphörde att existera. Broschyren levde och där var vi som uppslukade från jordens yta, fångade i vandalernas hemvist.

Det var då jag först kom på tanken att backa ur. En känsla som till och med blockerade rösten från översättarknappen på min mobiltelefon. Något är fel, tänkte jag. Sedan dog min inre röst bort och jag följde den virtuella rösten som hela tiden talade rakt in i mina öron.
Vi sågs i cafeterian, mina arbetskamrater och jag. Jag frågade visst om när bussen skulle gå tillbaka. De skrattade bort det och sa att jag kanske kunde titta på inköpet till vår arbetsplats. Den avdelningen skulle visst finnas längst ner åtta våningar under källarplanet. När chefen bad mig på sitt speciella vis, åtog jag mig helt frivilligt och kände mig nästan glad åt hedersuppdraget.

- Du vet att det är 400% moms, frågade jag.

Han viftade lätt med handen och gav mig firmans kreditkort.

- Inte över två millo, sa han och log mot mig med ett sådant där förtroendefullt leende som man ofta bara stöter på en gång i livet.

Medan jag lite smått upplyft av det fina uppdraget begav mig i riktning mot det undre planet, åtta vångar under källarplanet, satt de kvar vid fikabordet.

Något oroade mig, men jag tog mig ner till rätta våningsplanet och återvände tomhänt med ett oanvänt kreditkort. I högtalarna annonserades en trerätters gratis lunch i matsalen. Aningen utmattad och på misshumör begav jag mig dit. Som tur var fann jag genast mitt ressällskap och tillsammans satte vi oss vid bordet. Fast jag kunde inte äta något av det som serverades. Alla rätterna stod som kulinariska figurer som tycktes skratta mig rakt i ansiktet. Jag mådde illa. De andra åt både förrätten och kände sig redo för huvudrätten. Precis då tog det helt stop för mig och jag bara kände att jag nog skulle kräkas om jag satt kvar.
På väg till muggen fick jag syn på fönstret. Så när jag väl kom ut igen från muggen och allt kändes lite bättre granskade jag det som syntes i fönstret. Tvärs över gatan stod en annan buss parkerad. Visserligen såg den ut att ha sett sina bästa dagar och den stod liksom inne i skuggan av det stora varuhuset. På den lilla, lilla skylten på bussen försökte jag se vad det stod. Jag ansträngde mig och fick nästan stå på tå för att läsa. Kroppen kändes helt avdomnad och jag tänkte för ett ögonblick på hur jag en gång vandrat runt inne i broschyren och känt mig varm och lycksalig. Nu stod jag där som ett skal av mig själv och i handen höll jag min värdecheck som jag fått på bussen.
Det var som ett stilla ögonblick som bara kom och försvann. Jag såg vad det stod på bussen och bestämde mig i nästa ögonblick.

Returbussen.

Returbussen stod där ute i skuggan beredd att ta oss vart vi ville. Jag kände en enorm lättnad. Ja, jag kände mig ett tag nästan glad igen och bara svagt hörde jag den parfymdoftande rösten som frågade mig:

- Kan jag hjälp till med något?
- Ja, faktiskt svarade jag. Jag vill gärna veta var man kan lösa in den här värdechecken frågade jag med en helt ny röst som jag inte riktigt kände igen.

Hon frågade mig då om vilka inköp jag gjort under dagen och om vilka inköp jag planerade att göra i varuhuset under resten av dagen. Och sedan presenterade hon några av de fantastiska erbjudanden som varuhuset hade just denna veckan.

Specialerbjudandet med att få dra av momsen på 400%, hade varit ett önskemål från många kunder och därför hade varuhuset självklart tagit fram ett alldeles speciellt garantierbjudande.
Om man förband sig att handla allt man behövde under de närmaste tre åren, så skulle man få handla allt helt momsfritt. Alltså tjänar du minst 400% betonade hon och jag kände berusningen från parfymdoften.

Jag avböjde naturligtvis och talade ärligt och redigt om att jag inte skulle köpa någonting alls idag.

Den alltjämt leende värdinnan förklarade då att min värdecheck bara kunde utlösas i en speciell kassa. Ja, och så nämnde hon som i förbigående att priset på värdechecken naturligtvis hade sjunkit en aning, fast det förstod jag väl nu när jag inte skulle handla något. Jag bara nickade. I sista parfymskuren talade hon om för mig att allt jag behövde göra var att lämna tillbaka översättarknapp och sedan var det bara att följa pilarna till utgångskassan i markplanet.

Jag minns knappt hur jag tog mig fram längre. I vart fall gav jag henne knappen och kände nog en liten darrning i min egen hand när hon vände mig ryggen. Jag kände mig i alla fall bättre till mods och gick därför först till matsalen. Mitt ressällskap var nu inne på den femte desserten.
Alla såg lite undrande på mig och frågade var jag hade översättarknappen. Innan jag svarade lämnade jag tillbaka det oanvända kreditkortet till chefen.
Och när jag berättade om specialerbjudandet som vandalernas hemvist hade, berättade de att de redan hade bett att få in de erforderliga dokumenten som någon i ledningen skulle underteckna.

Mitt brandtal om returbussen var kanske som att tala för döva öron, men jag höll det i alla fall.
Med upprätt nacke såg jag hur allt hamnade ovanpå desserten och det kan jag säga att det rann av i samma takt som orden hann landa på ytan.
Chefen skulle aldrig kommit på tanken att be mig lämna matsalen, utan det blev så att istället var det jag som sakta vände dem ryggen. In i det sista hoppades jag nog att någon skulle följa med mig.

Med tunga steg följde jag ensam pilarna till utgångskassan. När jag räckte fram min värdekupong till damen i kassan, sträckte hon tillbaka en färdigpackad plastkasse utan reklam text på. Hon sa ingenting. Jag hörde tystnaden och det var bara ljudet från plastkassen som hördes.
Sakta gick jag ut på gatan och in i skuggan till returbussen. Försiktigt frågade jag hur mycket biljetten tillbaka skulle kosta.
Här investerade jag mina sista sparslantar. Jag betalade med kontanter.

När jag steg ombord på bussen kände jag mig ensam. Trots att det var avgångstid var det bara jag och chauffören på bussen. Sätena var helt utan stoppning. Serveringen ombord hade upphört sedan flera år tillbaka.

Jag satt nog en bra stund innan jag märkte att bussen var i rullning. Sakta men säkert var jag på väg och allt kändes annorlunda. När jag tänkte på broschyren fick jag rysningar. Så för att skingra mina tankar tittade jag ner i plastkassen.
Med apatisk min tittade jag ner för att upptäcka dess innehåll. Ett grått och oansenligt paket låg där. Kanske påminde det på utsidan lite om mig själv?
Vid närmare granskning visade det sig att paketet var rätt stort, platt, men lite hårt. Stort som en A-4 sida och något långsmalt buktade ut.

När jag tog bort det anspråkslösa pappret låg ett kollegieblock och penna i min hand. Inköpslista står det utanpå blocket och så förstås med professionellt tryck; Vandalernas hemvist. Kollegieblockets papper är randiga och med blå linjer.
Just då satt jag nog mest stilla under resten av bussturen. Jag vande mig vid det hårda sätet så småningom och för en kort stund kopplade jag av. Jag tror till och med att jag somnade till och drömde om andra charterresor.
I vart fall så vaknade jag till när bussen stannade till för att släppa av mig. Jag hade kommit hem igen.

Jo, som du säkert förstår så blev jag förstås av med jobbet efter den händelsen. Inget annat var tänkbart och det talas inte längre om resan vid fikabordet längre. Hur det kommer att gå för mina arbetskamrater kan väl bara tiden utvisa.

Själv har jag numera gott om tid över till att fundera. Ibland tänker jag på den present jag fick på min värdecheck. Ibland leker jag med tanken på vad man faktiskt kan åstadkomma bara med ett randigt kollegieblock och en penna? Hur svårt kan de enkla svaren inte ibland tyckas?



Skriven av: Gun

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren