Chicago resan

Resan till Chicago

- Kolla, det snöar! tjoar Meloni som står med sin fräkniga näsa tryckt mot fönstret och tittar ut.
George och jag sliter oss från datorn och kommer rusande.
Meloni har rätt. Det snöar och flingorna är stora som enkronor. De singlar mot marken och på några minuter är hela den leriga gräsmattan vit.
Hänger ni med ut och åker pulka? undrar Meloni ivrigt och kollar på George och mig.
Det kommer ju aldrig att gå fattar du väl, det är knappt en centimeter snö ute! Suckar George och jag och föresten så måste vi skynda oss om vi ska hinna åka till stan och köpa dem sista grejorna till resan.
Jag heter Alice och fyllde 13 år för 4 dagar sedan, i födelsedagspresent fick jag en resa till Chicago av faster Sally, jag fick ta med mig två kompisar och valde förstås mina bästisar George och Meloni.
- Är ni klara ? skrek jag från köket med telefonen i handen, mamma kommer nu!
- Jodå vi är klara, skrek Meloni tillbaks.
Efter några sekunder sitter vi alla tre i baksätet i mammas röda Volvo och sjunger One more time!
Vi tackade för skjutsen och klev ur bilen.
Det var dagarna innan Julafton.
I stan kryllade det av folk som drog och slet i varandra. Alla stressade för att hinna med att köpa dem sista julklapparna. Över gatorna hänger ljusgirlanger som svajar svagt i vinden. Snön på marken gör julstämningen total.
Gatan genom Norrlandstorg är avstängd för trafik och utanför alla affärer står det små stånd uppradat med lotter, godis och varmkorv.
Vi började gå sakta till sminkaffären i stan men snart var i inne i samma tempo.
Vi sprang och skrattade längs affärerna, köpte tandkräm och tidningar till Chicago resan.
Efter några timmars travande ringde vi till mamma igen och bad henne komma och hämta oss.
- Imorgon Chicago tjejer! Skrattar George glatt.
- Ja, det kommer att bli så kul! Säger Meloni och ler.
Jag säger inget bara nickar och ler lite, sen kommer mamma.
Nästa morgon är hela världen vit.
Det har kommit en halvmeter snö under natten och bilen syns knappt under det vita täcket av snö.
Pappa muttrar, att skotta är det tråkigaste han vet.
Men min lillebror blir desto gladare.
- Har du resfeber Alice undrar pappa medan han tar på sig halsduken han fick av mig i julklapp förra året.
- Mm lite.
Jag slog ihop resväskan och hämtade matsäcken mamma hade gjort i gårkväll det var svårt att motstå dem goda kakorna med choklad på. Min lillebror och jag var tvungna att gå ut från köket flera gånger för att inte känna den goda doften genom näsborrarna och äta upp kakorna.
Tuuut!
Pappa stod utanför köksfönstret och tutade.
- Måste åka nu hejdå jag ringer när vi kommit fram.
Jag kramade om mamma och min lillebror och sen sprang jag ut och satte mig i bilen.
Pappa hade redan lastat all packning i baksätet när jag satte mig i bilen.
Vi körde förbi Melonis röda villa först. Hon hade störst packning som vanligt, 4 resväskor med massa kläder, hårspray och smink.
- Hejsan! Sa hon glatt när hon packade in sina väskor i baksätet.
Pappa suckade tungt och sa:
Ska du vara borta i ett år?
- Kanske det sa Meloni och log retsamt.
- Nu är det nog ingen plats för Georges väskor men förhoppningsvis har hon inte lika mycket som dig Meloni så då kan vi lägga hennes prylar i bagaget, retades pappa igen och så började vi skratta.
Efter en stund kom vi in på de lyxigaste kvarteren i stan och där bodde förståss George.
Vi stannade utanför hennes stora vita hus, i hennes trädgård fanns lika mycket snö som hemma.
Vi fick tuta en gång sen kom George springande ut från hennes hus med 1 stor resväska och en handväska hängande runt hennes ena axel. Hennes mörka lockiga hår fladdrade i vinden när hon sprang. När hon kom fram till bilen pustade hon lite sen lastade hon in väskorna i bagaget.
Vi började gå. Tiden gick och vi hittade aldrig den perrong vi skulle till. Pappa var på glatt humör så vi fick varsin korv och en festis på stationen. Inga bord var lediga och på bänkarna runt om på tågstationen satt fyllegubbar. Därför fick vi sitta på våra resväskor och äta. Efter det ställde vi oss upp och började trava runt igen.
- Flytta på dig! Morrar plötsligt en storvuxen man i skinnväst och knuffar George åt sidan.
Det är så oväntat att George faller ner på backen.
Häpet ser vi efter mannen som vinglar sig fram genom alla människor.
- Vilken dum typ, säger pappa högt och sträcker ut handen och hjälper George upp.
- Verkligen, sa George instämmande och skrapar bort smutsen från hennes jeans.
Vi sa adjö till pappa och sen fick vi fråga en kvinna med en barnvagn om hon visste var perrong 9 låg. Rakt ner till vänster sa hon så vi fick springa för att hinna med tåget. Alla 3 hade vi jeans på oss, men Meloni hade supertajta jeans. Hon kunde inte ens få upp gylfen helt. Vi fick påminna henne var tredje minut. Hennes superblonda hår hade hon i en hästsvans. Om jag inte hade känt henne skulle jag gissat att hon var minst sjutton. George hade ett blått linne på sig och ett par stora runda örhängen. På hennes resväska hängde en nyckelring med en gullig pandabjörn.
Vi kom in i tåget, satte oss i vår sovhytt och väntade på att konduktören skulle komma och riva av våra biljetter. När konduktören kom önskade han en trevlig resa och så gick han till den andra hytten bredvid oss.
- Jag börjar bli hungrig, jämrar sig George och korsade ena benet över det andra som hon alltid gör.
- Jag också, sa jag och kände hur min mage kurrade.
Vi gick bort till restaurangvagnen med våra matsäckar. Jag började smaska på mina kakor som mamma gjorde igår och George tog fram en macka med ost och gurka.
Vi hade inte suttit vid vårt bord mer än 5 minuter innan 4 killar kom fram till oss.
En hade basebollkeps och deras jeans hängde ända ner till knävecken. De hade stora tröjor och smycken i guld och silver som hängde runt deras hals. Riktiga hip-hop killar.
En kille satte sig mellan George och Meloni och tog en gurkbit från Georges macka. Vi försökte ta tillbaka den men det blev ett stort fnitter när Meloni var nära att trilla av tågstolen.
- Vart ska ni brudar? Frågade han med basebollkepsen om dessutom var lite söt i hans lockiga mörkblonda hår och bruna ögon.
- Till Chicago, sa jag.
- Säkert! Sa han ironiskt.
- Jo det är sant envisades Meloni.
- Kom med oss istället, sa en av dem.
Vi skakade på huvudet.
- Kom igen girls, försökte den söta killen.
Jag rodnade lite och sa: Vart ska ni då?
- Vi ska av nästa station.
Vi pratade en stund och killen med basebollkepsen kollade på mig hela tiden.
Meloni och George började genast garva. Dem hade sett hur han kollade på mig och hur jag blev illröd om kinderna.
Pinsamt!
Dom försökte få med oss ännu en gång men vi skakade bara på huvudet och sa: Tyvär, vi ska till Chicago.
När dem skulle av fick vi alla tre varsin kram av killarna innan dem skulle av tåget.
- Ha det så bra i Chicago då brudar!
Dom vinkade genom fönstret och Meloni gav slängkyssar till killen som satt bredvid henne och George.
George och jag vek oss av skratt på golvet.
Snart såg man dem inte längre de var bara som svarta små prickar långt borta.
Vem tyckte du var snyggast Alice? Meloni kollade på mig.
- Han med basebollkepsen tror jag, själv?
- Haha, han kollade på dig hela tiden Alice. Men jag tyckte han som satt mellan oss var snyggast eller hur George?
George tog ett bett från sin macka. – Det tycker jag med.
Vi spelade kort, skrattade och åt kakor. En ung tjej i vår ålder kom med skinnstövlar med hög klack och en kort t-skirt så man såg halva magen. I hennes hand höll hon en cigarett som stank långa vägar.
Både George, jag och Meloni rynkade näsan när hon gick förbi vårt bord.
En tjänsteman sa till henne att man inte fick röka i restaurangvagnen. Hon bara kollade på honom och sa: okej då!
Hon gick åt vårt håll igen och gjorde ett sådant där fuck you finger mot tjänstemannen.
Jag, George och Meloni bara kollade på varandra. Hur kunde hon vara så fräck att göra något sådant.
Vi sitter chockade länge tills en man i 30-40 årsåldern frågar hur det är fatt.
Vi satt och pratade med honom ett tag och sen gick jag och George tillbaks till vår sovhytt.
Meloni lovade att komma tillbaks snart hon skulle bara äta upp sin glass hon hade beställt. Efter en stund kommer Meloni springande mot oss. Hennes ansikte strålar och hennes blåa ögon glittrar.
- Vad är det? Frågar jag.
- Jag är bjuden på middag av den där mannen som var i restaurangen. Det ska bli så kul, och han är jätte snäll också.
- Hur vet du det? Frågar George lite irriterat, du han känt den där mannen i minst 5 minuter.
- Snälla, bara på skoj, vi ska bara äta och sen kommer jag igen.
- Okej! Men du får lova att du kommer direkt efter det.
- Jag lovar. Och så skuttar hon fram och tillbaka i den smala korridoren.
Vi hjälpte till att sminka Meloni, hitta några snygga kläder och platta håret med min plattång.
- Är jag fin nu?
- Jätte! Säger George och jag i kör.
Meloni såg ut att vara äldre än 22 tyckte jag och kollade avundsjukt på henne.
- Vet den där mannen hur gammal du är?
- Nej, och han har inte frågat heller.
- Vad ska du säga om han frågar då?
- Jag kan ju inte säga att jag är 13 år då dumpar han ju mig direkt, så jag får väl säga 30 eller nått.
- Som om han kommer gå på det. Min mamma är 34 och han ser ut att vara mer, kom igen Meloni du behöver inte gå.
Men det kunde inte hjälpas, Meloni skulle gå på middagen med den där mannen.
Efter en stund kom han.
Knack, knack!
- Öppna dörren, viskade George.
- Varför viskar du?
- Jag vet inte svarar George, det här känns inte som någon bra ide.
Det trodde inte jag heller men vad gör man inte för sin bästa kompis.
- Lycka till Meloni och kom hem direkt efter maten, sa jag istället för att försöka få henne att stanna i hytten och spela kort.
- Tack! Ni är verkligen mina bästa kompisar.
Sen öppnade hon dörren och där stod mannen i svart kavaj och en vid skjorta under. Hans två sista knappar var uppknäppta och slipsen hängde lite på sned.
Han tog armkrok med Meloni och så vandrade dem iväg längs korridoren. Om man inte hade vetat att Meloni var 13 hade man trott att de var gifta.
George och jag tog fram kortleken och började spela kort. Vi skrattade och George vann hela tiden. Klockan blev 21.00 och vi började undra vart Meloni kunde ha tagit vägen. Vi tryckte på den lilla vita knappen så konduktören kom och bäddade våra sängar.
- Så nu var det klart, sa konduktören som hette Gregor.
- Tack.
- Om det är något tjejer så är det bara att trycka på knappen så kommer jag direkt sa han och så gick han vidare.
Klockan tickade bara mer och mer.
- Ska vi trycka på knappen? frågade George med skakande röst.
- Det kan vi ju inte. Vi vet ju inte om det har hänt något.
- Nej det förståss.
Vi väntade ytligare en stund sen började det värka i min mage. Var kan hon vara någonstans? Tänk om det har hänt henne något?
- Nu går vi och kollar om Meloni är i restaurangvagnen George, sa jag men det var svårt att höra vad jag själv sa. Rösten lät bara mesig och ynklig.
- Ta det lugnt Alice, hon är säkert där.
Men där var hon inte. Vi gick med tunga steg tillbaks till vår hytt. Där satt Meloni och grät, tårarna forsade ner från hennes kinder. Hennes hår var alldeles rufsigt.
- Meloni var har hänt? Frågade jag hastigt.
- Stäng dörren och var tysta.
George stängde dörren och satte sig på huk framför Meloni.
George började snabbt förhöra henne.
- Vad har hänt? Dumpade han dig? Var han äcklig? Sprang du bara iväg? Nått måste ha hänt? Var är han? Berätta Meloni! Det var knappt George fick någon luft.
- Han är och hämtar en till öl och jag sa att jag skulle till vår lilla toalett i vår hytt. Han kommer snart, ni måste hjälpa mig!
- Klart vi gör Meloni det är sådant bästisar är till för.
- Ni är verkligen bäst.
- Vad hände? Frågade jag med en lugn röst.
- Han försökte kyssa mig.
- Vad hade du väntat dig? Sa George med en ganska irriterad röst.
- Jag vet inte sa Meloni och snyftade till.
- Var någonstans försökte han kyssa dig?
- I hans hytt, han kommer nog snart hit.
George gömde sig bakom täcket och Meloni satt bara ner och kollade ner på golvet. Ibland hörde man snyftningar från henne men annars var det helt tyst. Ingen visste vad man skulle säga.

Efter en stund
Knack knack knack.
- Vad ska vi göra? Viskade jag till Meloni.
- Fråga vem det är, men öppna absolut inte dörren! Viskade hon tillbaks.
- Vem är det? Sa jag och som tur var blev det en ganska stark röst.
- Det är jag, sa han. Är Meloni där? Jag vill prata med henne.
- Vem då? Sa jag för att inte misstänka något.
- Russ Davidsson, är Meloni där?
- Nej det är hon inte, fick jag ur mig men började låta lite darrig på rösten.
- Hon sa att hon skulle på toaletten i er hytt.
- Hon kanske gick till någon annan toalett? Ljög jag.
- Kanske det, Kan inte du kolla? Jag vill inte gå in på tjejernas toaletter.
Jag sa inget jag blev helt stum. En lång stund stod jag bara där ”knäpptyst”
- Tror ni han har gått viskade George tyst.
- Vet inte, sa jag tillbaks.
- Vi måste fixa något varningstecken om han öppnar dörren sedan på natten, sa Meloni och började leta fram lite hårspännen och en tom coca-cola burk hon hade i väskan.
Jag och George hittade några andra saker och snart blev det som ett halsband runt dörrhandtaget.
- Kolla om det fungerar, sa Pamela?
Jag öppnade dörren försiktigt och där stod han. Han kollade mig rakt in i ögonen. Jag skrek till och stängde dörren med en hård smäll.
- Meloni kom ut! Jag vet att du är där inne! Vad är det med dig? Jag tänker inte gå förrän du pratar med mig, så det är lika bra att du kommer ut på en gång!
- Såg han mig? Viskade Meloni lågt.
- Antagligen viskade jag tillbaks.
Vi ställde alla resväskor vi hade framför dörren. Han började banka hysteriskt på dörren.
Han skrek och skrek att Meloni skulle komma ut. Bankade på dörren så jag trodde att det skulle bli hål på den snart. Alla tre var skräckslagne. Jag kollade först på Meloni och sedan på George sen tryckte jag hårt på knappen på väggen i minst 3 sekunder.
- Säg till när vi är framme i Chicago, hördes Georges kvävda röst under täcket.
Meloni började gråta.
- Meloni! Skrek han igen.
Just då hördes en annan röst utanför dörren – Konduktören, vår räddare.
- Kan jag hjälpa dig med något? Sa han till Melonis datepartner.
- Jag letar efter en gammal vän.
- Ni har nog tagit fel kupé, sa konduktören bestämt. Er ligger längre bort nummer 11, i slutet av vagnen.
- Men jag..
- Om ni besvärar damerna igen, måste ni gå av tåget.
- Vad är det här för tåg egentligen? Klagade han. Sedan när har det blivit förbjudet att prata med en gammal vän? Och ha lite roligt?
Nu hördes det att han hade lite problem att uttala alla ljud. Han var absolut inte helt nykter.
- Jag föredrar att ni sätter er i salongsvagnen, sa konduktören. Men jag måste be er gå härifrån, eftersom ni stör de andra passagerarnas sömn.
- Har inte jag betalat för att åka i det här tåget kanske? Jag har minsann lika stor rätt att prata med mina vänner, jag har…
Hans röst lät mer och mer avlägsen, så jag förstod att han tänkte lämna oss ifred. Det knackade lätt på dörren. Vi tog bort resväskorna vi hade ställt framför dörren och öppnade.
- Oroa er inte för honom mer, sa konduktören lugnande . Jag ska hålla ett öga på honom och så stängde han dörren. Vårt varningssystem skramlade en bra stund men snart blev det tyst. Det jag sedan minns var att konduktören knackade på dörren och sa att klockan var sju på morgonen.
Vi såg inte mannen längre. Han var inte i restaurangvagnen och åt frukost och vi vet inte ens om han klev av tåget i Chicago heller. Vi hade fullt upp att packa ihop våra saker och komma ut ur tåget. Vi följde strömmen till Stationshuset och där väntade faster Sally. Vi kramade om henne alla tre och sen åkte vi med hennes bil en bit utanför Chicago.

I bilen
- Hur gick resan? Frågade faster Sally.
Vi kollade på varandra och sa samtidigt: Bara bra!
- Vad bra, vi har oroat oss hela dagen att ni inte skulle komma fram.
- Vad bra att vi är här då, sa jag för att få upp stämningen.
- Ja verkligen sa faster Sally och log mot oss.
Vi tvingade oss fram ett leende och sen åkte vi hem till farmors hus.
Faster Sally tog fram bullar och saft.
- Värst var ni var hungriga, skrattade Sally, Var det ingen bra mat på tåget?
- Jodå, men vi var bara sugna på något, sa George.
Meloni satt mest tyst hela tiden hon nickade bara om Faster Sally frågade något och ibland sa hon: okej eller bra.
- Ni verkar inte så muntra säger farmor och lägger huvudet på sned.
- Vi är nog mest trötta sa jag. Det kändes fel att inte säga vad som hade hänt på tåget egentligen, men hon skulle aldrig släppa iväg antingen mig, George eller Meloni någonstans om vi sa vad som hade hänt och ännu värre, hon skulle berätta för mamma och pappa. Det lättade upp stämningen när min kusin Freddy kom gående mot oss.
- Hejsan allihopa, sa hon glatt när hon satte sig på en stol i köket.
- Nämen hej Freddy, Hur mår du idag?
- Bara bra! Hon vände huvudet mot oss och hälsade artigt.
Det var länge sen jag träffade kusin Freddy, i somras. Freddy verkade visst minnas dem stunderna då vi satt i hängmattan och pratade killar.
- Hur går det med killarna nu Alice, frågade Freddy nyfiket och blinkade med ena ögat.
- Bara bra , sa jag för att inte börja gå in på samtalsämnet. Hur går det för dig?
- Bra , jag har hittat en underbar kille som heter Stevie och är ett år äldre än mig. Han går på ett collage här i stan och bor i en lägenhet där.
- Ska du flytta in där? Frågade George och jag kollade förvånat på henne.
- Kanske, sa Freddy och skrattade, Orkar ni med en runda på stan?
- Ja, ropade vi i kör.
- Orkar ni verkligen det tjejer, ni var ju lite trötta nyss? Sa faster Sally lite oroligt. Ni behöver inte.
- Vi orka, sa jag och la en hand på faster Sallys axel.
- Okej tjejer, men ta det försiktigt det finns många skumma typer i Chicago.
- Och söta också, sa Freddy och skrattade.
Vi skrattade och sen satte vi oss i bilen till stan. Det var lite pinsamt i bilen, ingen av oss kände varandra så väl jag hade bara varit med Freddy en vecka på sommarlovet . Men som tur var satte Freddy på radion och det kändes mycket bättre. Tänk vad mycket musik kan göra.
När vi kom till stan stod vi och gapade stort både George, Meloni och jag.
- Ni ser ut som guldfiskar allihop, skrattade Freddy.
Vi skrattade också och började gå lite framåt. Jag trodde aldrig att Chicago skulle vara såhär stort. Byggnaderna var höga som berg och lite överallt blinkade neonskyltar i olika färger.
- Hänger ni med på tivolit ikväll? Det ligger bara något kvarter härifrån.
- Okej, sa jag och fortsatte att kolla runt på alla hus och affärer. När vi kom hem hann vi bara äta och sen bar det iväg igen mot tivolit.
Vi åkte spöktåget och slänggungan.
Sen var det dags, Världens största bergochdalbana väntade på oss framför våra näsor.
- Jag vågar inte det här, skakade George.
- Jag måste till en toalett nu! Klagade jag och klämde ihop låren.
- Du kan hålla dig, sa Meloni malligt.
- Hur kan du vara glad nu? Det här är världens största! Sa George.
- Jag älskar bergochdalbanor, tjöt Meloni av glädje.
- Kom! Vi ställer oss i kö, sa Freddy och tog mig i armen.
- Men jag måste verkligen på toa Freddy.
Men det var försent vi stod redan i kö och två tjejer ställde sig bakom oss.
Nu var det dags att sätta oss i vagnen. George och Meloni satte sig i den ena vagnen och Freddy och jag satte oss i den bakom. Hela jag skakade och jag kände att en droppe hade kommit i byxan. Den började åka sakta sen gick den bara snabbare och snabbare.
Den stupade och snurrade, Freddy, George och jag skrek allt vad vi orkade och Meloni satt bara och skrattade åt oss. När den stannade var jag inte alls kissenödig längre det hade liksom gått bort. Meloni vände huvudet åt oss i vagnen.
Den där var kul, skrattade Meloni och så klev vi ur vagnen
- Inte alls, sa George som var så yr att hon spydde ner på backen några meter från bergochdalbanan.
- Usch, skrek Meloni och hennes leende hade förvandlats till en stel min.
- Vi går härifrån sa Freddy och tog upp jackan över näsan.
- Hur mår du George? Frågade jag och la handen på hennes axel.
- Bättre, Vad pinsamt, kvävde George fram, hennes ansikte var alldeles blekt.
- Det händer många, sa Freddy lugnande. När Stevie och jag åkte den här spydde han två gånger.
- Kom det på någon, slank det ur mig?
- Nej som tur var, annars hade han nog skämts ihjäl, men det gjorde han redan.
- Okej, fnissade jag och det lättade upp stämningen.
- Åh prata inte om det, sa Meloni och fick kvävningar.
Vi åkte istället några mindre läskigare karuseller innan vi åkte hem igen.
Nästa dag väckte farmor oss tidigt. Det var den sista dagen innan vi åkte hem. Vi kollade på Chicagos största museum och andra byggnader.
Efter den sista dagen var vi helt slut, det saknades bara resan hem. Vi sa adjö och lovade hålla kontakten med Freddy via Internet och sen gick vi på tåget för en ytligare resa och kanske blir det ett nytt äventyr snart igen.

Skriven av: Linda 14 år