Clary

Nålen darrade i Katarinas hand. Handflatan kändes svettig. Ögonen stirrade på henne och hon ville inte visa sig feg.

– Gör det nu, manade Clarys röst. Rista in ett K med nålen.

Symaskinen av märket Belinda luktade nytt. Skolan hade köpt in tre nya maskiner och syslöjdsfröken hade manat sina elever till försiktighet.

– Det är dyra maskiner det här, sa hon strängt när hon släppte in flickorna i slöjdsalen. Demonstrerade hur nålen skulle träs och hur lätt foten skulle trycka ner den svarta pedalen.

Katarina visste att det skulle bli förödande konsekvenser för henne om hon lät nålens vassa spets rista in hennes namns begynnelsebokstav i maskinens grå front. Hennes pappa skulle inte sky några medel för att bestraffa henne. Mamma skulle tvinna in sina fingrar i varandra men inte gå emellan.

Å andra sidan skulle straffet vara hårt om hon inte fick vara Clarys vän något mer. Hon visste inte vilket som var värst. Pappas ilska eller Clarys hånfullhet över utebliven befallning.

– Jag vågar inte, viskade hon. Jag vågar verkligen inte.

Hon såg bedjande på Clary. Räckte nålen mot henne.

– Gör det du snälla Clary, bad hon.

Katarina trivdes hemma hos Clary. De brukade gå dit efter skolan. Hennes mamma sjöng och bredde smörgåsar åt dem. Cigaretten dinglade i mungipan och ibland ramlade det ner lite aska i smörasken.

– Lite skit har ingen dött av, skrattade hon och fångade upp den grå askan med smörkniven.

Clarys pappa rufsade sin dotter i håret och kallade henne för sin prinsessa. Hon blev aldrig straffad för något hon gjort.

Det var rörigt hemma hos Clary. Dammråttorna virvlade fram och klumpade ihop sig i hörnen. Det dracks mycket vin. Rött vin i höga glas med lång fot.

– Skål, sa Clarys föräldrar och slog ihop sina vinglas med Katarinas mjölkglas.

Hos Katarina dracks det endast vin vid de tillfällen då de hade gäster. Mamma dukade bordet med vit linneduk och tog fram det fina porslinet som hade en målad bård av rosa blommor.

Mattornas fransar låg klanderfritt raka och om Katarina någon gång gick snett och skapade oreda bland mattfransarna fick hon sätta sig på huk och kamma till dem med fingrarna.

– Mamma och pappa skulle flytta till Amerika, berättade Clary en gång när de satt på Clarys obäddade säng. Det blev ingen flytt men mamma ville att jag skulle heta Clary. Så heter flickorna i Amerika.

Katarina avundades henne. Att bli döpt efter flickorna i Amerika, det skulle hennes föräldrar aldrig ha gjort. Hon avundades Clary ofta.

Clary tog emot nålen. Utan att tveka ristade hon in C L i den nya symaskinen. Clary Lindh.

Katarina kände sig illamående och ögonen tårades.

Clary log när syslöjdslärarinnan närmade sig. Hon höll fortfarande nålen mellan tummen och pekfingret.

Nästa dag kom Clary inte till skolan men Katarina såg hennes pappa komma ut från rektorsexpeditionen. Han stängde dörren efter sig och gick snabbt över skolgården och försvann.

När inte Clary kom till skolan efter en vecka gick Katarina förbi huset där hon bodde. Fönstren gapade tomma och Clarys röda cykel var borta. Den som alltid stod lutad mot husets gavel.

De hade flyttat, sa magistern i skolan när hon frågade.

Om jag bara gjort som Clary sagt och ristat in ett K på symaskinen hade de inte behövt flytta, tänkte Katarina.

Katarina var trettiofem år när hon såg dödsannonsen i dagstidningen. Hon hade vinkat av barnen utanför den skola hon själv gått i som barn och satt med en kopp te och en knäckebrödsmörgås vid kösbordet.

”Min älskade Clary Lindh har hastigt lämnat mig i sorg och saknad.”

Uddevalla den 4 maj 2012.

Som närmast sörjande stod någon som hette Magnus. Inga fler namn. Ingen vers och ingen upplysning om begravningsdag.

Annonsen såg oansenlig ut tyckte Katarina, reste sig och sopade ner brödsmulorna i handflatan.

Hon skulle baka en sockerkaka och bjuda barnen på när de kom hem från skolan. Hon stod en stund vid diskbänken innan hon ställde in den tomma tekoppen i diskmaskinen.

Jag har så mycket att vara tacksam för, tänkte hon och strök sig över den runda magen.

Om en månad skulle hon föda sitt tredje barn. Blev det en flicka skulle hon få heta Alice. Efter mormor.

Författare:

Publicerat

Dela: