Clyde Dillinger

Clyde Dillinger

Han satte på sig hatten, plockade upp gitarren och tog en sista klunk av whiskeyflaskan som nu var nästan tom. Med den värsta ångesten dämpad och de djupaste vecken i pannan något utslätade tog han sig mod och öppnade dörren till logen för att med stapplande steg ta sig igenom den långa smala korridoren som ledde fram till scenen. Ljudet av klackarna på bootsen mot cementgolvet var det enda som hördes i den dämpat belysta korridoren. I slutet av korridoren bakom scenen såg han hur hans kompband stod beredda och väntade oroligt. Då var det dags igen då, tänkte han för sig själv.

Det var i slutet av turnén i en liten håla i Texas. Namnet på staden hade Clyde redan glömt bort, han brydde sig inte längre. Gnistan som fanns i början av turnén hade sedan länge slocknat. Fem månader hemifrån och bara två veckor kvar. Två veckor kvar av ångest, fylla, misär och elände. Det var mest så Clyde såg på sin tillvaro just då. Han spenderade sin största tid ensam med bara flaskan som sällskap. Såg alltid till att han fick en egen loge då han inte längre stod ut ens med bandets sällskap. Den enda tid de spenderade tillsammans var på de långa raksträckorna mellan alla de ödsliga småstäderna de spelade i och tiden de stod på scenen tillsammans. Bandet hade nog också ledsnat vid det här laget. Att leva livet ute på vägarna med Clyde var nog inte det lättaste, hade de ganska snabbt kommit underfund med. Men att få turnéra med Clyde Dillinger var ett erbjudande de inte kunnat tacka nej till trots alla historier de hört ryktesvägen om Clydes humör och upptåg på vägarna.
-Va fan har du hållit hus? ropade basisten Bill irriterat.
-Äh, jag tappade bort tiden lite bara! svarade Clyde utan att ens möta Bills blick.
-Kom igen nu, nu gör vi det här så vi kan dra vidare någon gång! muttrade Clyde och gick förbi bandet mot trappan som ledde upp mot scenen.
Ur högtalarna på scenen hördes presentatörens röst: “Nu är han äntligen här, Clyde Dillinger, hela vägen från Tuscaloosa har han kommit till Abilene för att underhålla oss ikväll!”. Ett stort jubel fyllde den gamla teatern och den röda ridån öppnades.

Ett mullrande ljud fick Clyde att vakna till. Vart fan är jag nu? var det första Clyde hann tänka. Han slog upp ögonen, tittade upp och såg insidan av taket på herrgårdsvagnen. Han låg raklång i bagageutrymmet i chevan tillsammans med alla instrumenten. Resten av bandet satt i fram och skrattade högt när de märkte att Clyde vaknat.
-Fy fan vad du måste må idag Clyde, så som du levde om igår! hojtade Carl från förarsätet och skrockade högt.
-Du slog nog alla rekord igår! utbrast Bill och fortsatte att skratta högljutt.
-Vad gjorde du med den där bruden sen då? fortsatte James med en hånfull ton i rösten och garvade vidare.
-Håll käften, jag försöker sova här! ropade Clyde irriterat.
Ångesten sköljde över Clyde och som en ren reflex sträckte han högerhanden in i vänster innerficka och märkte till sin förskräckelse att den var tom. Ångesten sköljde nu över honom som en dusch av kallvatten. Var har flaskan tagit vägen? Flaskan som alltid låg i vänster innerficka, det enda botmedel Clyde kände till. Han började vrida sig om, kollade runt i bagageutrymmet och kände efter i alla fickor han hade. Ingen flaska i sikte. Förtvivlad inombords la han sig tillrätta igen och låtsades somna om. Bilen rullade vidare och resten av bandet pratade på som vanligt där fram och antog att Clyde somnat om. Men sova var det sista Clyde kunde göra. Inombords snurrade det i huvudet av tankar. Och då var det in positiva tankar det handlade om. Till en början gick tankarna på vad som hade hänt igår? Det enda han kom ihåg var att han stod på scen. Sedan helt svart. Vidare gick tankarna på var befann de sig någonstans? Var var de på väg? Var var nästa stopp han kunde få tag på en ny flaska av sin gyllenbrunfärgade favoritrusdryck? Men ganska snabbt for tankarna över på Laura. Vad gjorde hon nu? Tänkte hon på honom eller har hon redan hittat en ny hon ägnade sina tankar åt? En ny man att älska. En ny man, mer lämplig att ta hand om mitt och hennes blivande kärleksbarn än jag själv? Dessa tankar som ständigt låg och gnagde i Clydes huvud bröt nu ut och exploderade som en vulkan inombords.
-Helvete, är det någon som har något drickbart?! flög det ur Clydes mun som om det vore lava som sprutade ut från den utbrytande vulkanen inombords.
-Jasså, har du vaknat till liv igen?! hojtade Carl från förarsätet.
-Fick du inte nog igår? brummade Bill med sin mörka basstämma och flinade.
- Äh, jag behöver en återställare bara, är det någon som har något? svarade Clyde som om allt var precis som vanligt.
Bandet visste om Clydes alkoholvanor och det var något de liksom inte tänkte så mycket på längre. Men Clyde gillade inte att visa sig svag, han var ju stjärnan i gänget. Hans drickande var inget att bekymra sig över, det var något som hörde till musikerlivet och det var inget konstigt med det försökte Clyde inbilla sig själv och sina bandmedlemmar. Men bandet visste nog att allt inte stod helt rätt till och undrade nog vad det var som rörde sig i huvudet på Clyde, men det var aldrig något de pratade om. De hade försökt tidigare men Clyde har aldrig delat med sig av sina bekymmer för någon. Det fick han tidigt lära sig av sin ständigt hårt arbetande och stränge far. Har du mat på bordet och tak över huvudet så ska man vara nöjd. Ungefär så resonerade han och det var så Clyde var uppfostrad.
-Nej, du drack ju upp allt igår, finns inte en droppe kvar! svarade Bill.
-OK, då stannar du vid första bästa spritaffär vi kör förbi! befallde Clyde, Carl.
-Kan du inte hålla dig tills klockan ens slagit 12? hörde han Carl säga där framifrån.
-Det spelar väl fan ingen roll vad klockan är! Stanna vid nästa stopp bara är du snäll! sa Clyde irriterat.
- Ja ja, du bestämmer bossen, svarade Carl lite uppgivet.
-Ja, det är väl ändå dags att käka något snart, hördes den nu halvsovandes James mumla fram.

Det var förmiddag, solen hade varit uppe ett bra tag och värmde upp Chevan som nu hade förvandlats till en rullande bastu. Sommaren i Texas kan vara ganska utmattande. Ganska snart dök det upp ett lastbilsstopp längs vägen och Clyde kände sig lättad. Det var ett sånt där lastbilsstopp som hade allt man kunde tänkas behöva. Bensinmack, affär, och resturang med tillhörande bar. Bandet klev ur bilen och gicka raka vägen mot resturangen. Alla var ganska slitna och hungriga vid det här laget. De hade kört många timmar nu. Det var inte bara Clyde som brukade festa efter spelningarna, både Bill och James var också ganska glada i flaskan och var inte helt pigga denna förmiddag heller. Det var väl Carl som var den lite mer ordningsamme i gänget. Med några fler år på nacken och med barn och familj hemma var han den som oftast kunde ses som den lite mer ansvarsfulle. Därav var det oftast han som var den enda kördugliga efter spelningarna. De klampade in ganska högljutt i resturangen och drog till sig stor uppmärksamhet från resten av gästerna och personalen. Bill och James kunde vara ganska livliga av sig när deras munnar började gå, skämtandes och skrattandes livligt utan att tänka på sin omgivning. De hade dessutom fortfarande på sig scenkläderna från gårdagen som inte gjorde entrén mindre anmärkningsvärd. Bill, Carl och James bar vita kostymer med blommiga mönster på medans Clyde bar en som var svart med en stor grön kaktus längs hela höger framsida. Alla bar hatt, cowboyboots och bolo tie. De stack minst sagt ut ur mängden. De gick och satte sig längst in i resturangen i hörnbåset som var lite mer avskilt från resten av lokalen och hojtade på servitrisen för att få beställa frukost. Eller snarare lunch, klockan hade nu slagit 12:00, men för gänget var detta frukosttid.
-Grabbar, jag går och sätter mig där borta en sväng, sa Clyde lågmält och nickade mot baren.
-Ta emot min mat så kommer jag snart!
-Haha, ta din återställare först du! skrattade James. Bill och Carl skrattade med.
Clyde gick med bestämda steg mot baren. Två whiskey och en öl skulle han ha. Baren låg avskild från resten av resturangen runt hörnet och syntes inte från resturangdelen. När han kom runt hörnet stod det en äldre herre bakom bardisken och torkade nydiskade glas. I baren satt bara två gäster. En äldre dam som verkade ha fått i sig några glas för mycket och flörtade friskt med bartendern som verkade ganska besvärad av situationen och längst bort i slutet av bardisken satt en man som såg mycket bekymrad ut. Han måste vara ungefär i samma ålder som jag själv tänkte Clyde. Med rutig röd skjorta, blåa jeans, hatt (som alla hade här på Texas landsbyggd) och en cigarett i mungipan satt den bekymrade mannen och smuttade på en whiskey. Clyde satte sig några barstolar i från honom och bartendern kom för att ta Clydes beställning.
-Två whiskey och en öl! sa Clyde utan att ens hälsa innan.
-Det ska bli! svarade den äldre herren trevligt.
-Ska du också dränka dina bekymmer i alkohol idag? frågade han Clyde med en lite skämtsam ton i rösten.
-Haha, det får du tro vad du vill om! svarade Clyde och gav ifrån sig ett litet tillgjort och besvärat skratt.
-Du ser mannen där borta, sa bartendern och nickade försiktigt åt mannen med den röda rutiga skjortans håll.
-Han har varit här i två dagar nu. Lastbilschaffis! Han sover i lastbilen och sitter mest här inne om dagarna. Säger inte mycket. Men han verkar ha kvinnobekymmer och dricker kraftigt, det är det enda jag fått ut av honom. Han kom från Tuscaloosa sa han nog också förresten om jag inte minns fel. Verkar lite mysko.
-Jasså? Det säger du! svarade Clyde obrytt och försökte visa att han inte hade någon vidare lust att fortsätta samtalet med den gamle bartendern.
Den äldre damen hojtade till och bartendern suckade högt då han var tvungen att gå iväg och lyssna på hennes dravel igen. Clyde kände sig lättad. Han svepte den första whiskeyn, tog en klunk av ölen och sneglade bort mot mannen i den röda skjortan. Tuscaloosa sa han, trodde jag kände alla i Tuscaloosa tänkte Clyde. Han satt ett tag och kände hur det lättade upp mer och mer inombords för varje klunk han tog. Ganska snart hade han beställt in ytterligare två whiskey och en ny öl. Tankarna var lättare nu men fortfarande var det Laura han satt och tänkte på. Vad gjorde hon nu? Han funderade på om han kanske skulle slå henne en signal och kolla läget. Men hon skulle antagligen bara lägga på. Han tänkte på hur han betett sig mot henne, hur många gånger han varit otrogen. Tjejerna som stod på rad efter spelningarna som han inte kunnat stå emot. Han hatade sig själv för den svaga och egoistiska man han var och hur korkat han betett sig. Han visste inte då vad han skulle förlora. Idag visste han bättre. Den enda stora kärlek han någonsin haft och sitt blivande barns mor. Det var precis vad han hade förlorat. Mitt i alla dessa tankar hörde han plötsligt mannen i den röda skjortan hojta till.
-Hörru du! Har du en tändare på dig? Min verkar ha lagt av! sluddrade den okände Tuscaloosa-mannen.
-Jo, visst, det har jag, svarade Clyde och reste sig och gick mot mannen.
-Ja, men vad schysst! Slå dig ner här vet jag! Ska du ha en cigg? sa mannen.
-Ja, jo, men visst, svarade Clyde lugnt men lite osäkert. Men tänkte att lite sällskap kan väl inte skada.
Dessutom var han lite nyfiken på mannen av någon anledning. Kanske var det för att han var från samma stad och Clyde inte kände igen honom?
-Jäklar så stiligt klädd du var då! sa mannen.
-Ja, jag är i musikbranschen vet du. Stod på scen igår kväll och har inte bytt om än, svarade Clyde.
-Där ser man, en musiker, det kunde jag nästan lista ut när jag först såg dig, sluddrade mannen och skrattade så att cigaretten i mungipan guppade upp och ner.
Clyde kände sig lite bekvämare nu, mannen kände uppenbarligen inte igenom honom. Om det var något han inte tyckte om med sitt yrke så var det att bli igenkänd av främlingar och tvingas in i konversationer när han som minst anade det.
-George heter jag, sa mannen och sträckte fram handen för att hälsa.
-Clyde var namnet! svarade Clyde och tog i hand.
-Du vet, jag brukar inte snacka med främlingar hur som helst men nu har jag suttit och grubblat här i två dagar för mig själv och kommer inte fram till något vettigt, berättade George samtidigt som han tände en ny cigg.
-Vad gäller saken? frågade Clyde.
-Du vet, jag har varit otrogen mot min fru. Jag har hittat en ny kärlek och jag vet inte hur jag ska ta mig mod att berätta det för min fru och barn. Och här sitter jag med lastbilen ståendes och dricker mig onykter, som om jag skulle bli klokare av det?
-Jag vet hur du känner, jag är i en liknande situation själv, svarade Clyde.
Mannen verkade inte intresserad av vad Clyde hade att berätta utan bara fortsatte sin berättelse.
-Jag trodde vi skulle leva tillsammans livet ut, allt var perfekt tills jag träffade denna nya kvinna som har fått mig att känna något som jag aldrig känt förut. Hon känner likadant och har bestämt sig för att lämna sin man för gott. Hon är på väg hit just nu för att prata mig tillrätta och för att få veta hur jag ska göra. Och jag har fortfarande ingen aning! Jag har svurit inför gud att leva med min fru tills döden skiljer oss åt!
George stirrade rätt fram med tom blick när han berättade om sina bekymmer medans Clyde satt och lyssnade med lika tom blick ner i ölglaset. Båda kedjerökte. En sorgsen och dyster stämning hade fyllt den nu rökfyllda baren. Den lite överförfriskade damen hade nu dämpat sig något och sluddrade mest fram oförståeliga meningar till bartendern som stod bredvid och låtsades lyssna. Ur högtalarna spelades en sorgsen ballad med en sångare som ylade fram sina bekymmer som om det var det sista han gjorde här på jorden. Plötsligt hörde de hur entrédörren öppnades utifrån resturangdelen och de hörde en kvinnoröst fråga resturangpersonalen:
-Är George här?
-Du menar lastbilschaffisen? Han sitter inne i baren, svarade servitrisen tillbaka.
Clyde vände sig om och såg hur kvinnan kom runt hörnet in i bardelen. Världen stannade upp, Clyde frös som till is och inombords kändes det som om han föll från världens högsta berg när han insåg vem mannen i den röda rutiga skjortans älskarinna var. Hon som precis stigit in i baren för att prata sin nya kärlek tillrätta.
-Laura!
Det var det enda Clyde kunde få fram när hans värld rasade samman.

/Jonas Lundin

Författare:

Publicerat

Dela: