Publicerat
Kategori: Novell

Coffe Love

Coffee Love

Kaféet låg i den centrala delen av staden. Inte direkt där allt folk fanns och där alla stora varuhus och affärer låg samlade, utan lite bakom allt stressande och jäktande. Det låg vid en gränd, som låg vid en bakgata, som gick bakom ett av de stora flervåningsvaruhusen. Det tog knappt fem minuter att gå till kaféet ifrån den stora affärsgatan, ändå kändes det som om kaféet låg flera mil från mångmiljon stadens hektiska liv. Trots att det låg så nära alla människor var det sällan mycket folk där. ”Folk har för bråttom för att ta sig tid att sätta sig ner” som ägaren brukade säga.
Själva kaféet var litet. Det var format som ett stort L med disken i L:ets tom rum och med borden placerade utefter L:et. Det fanns två fönster som vette ut mot gränden, ett på var sin sida om dörren. Vid fönstren stod de två fyrkantiga borden som var avsedda för fyra personer. Men det satt sällan så många som fyra personer vid de borden. Ibland irrade någon bort sig från affärerna och kom till kaféet av en slump. De passade på att ta sig en kopp kaffe medan de frågade efter vägen för att sedan stressa vidare. Längre in fanns småborden. Det var bord avsedda för två personer. Det fanns tre såna bord i kaféet. Allra längst in fanns det ett extra runt bord med enbart en stol. Alla bordet var försedda med rutiga dukar som gick i rött och vitt. Väggarna var klädda med träpaneler som pryddes med en del tavlor av en lokal akvarell målare. Han hade haft kaféet som sitt stamställe tills han en dag lämnade staden och försvann.
Ingen visste hur länge kaféet funnits där, ägaren hade köpte det billigt för länge sedan av den förre ägaren som i sin tur hade ärvt det av sin far, som i sin tur hade köpt det av en änka som miste sin man under kriget.

På den ensamma stolen vid extra bordet satt den gamle stamkunden. Han hade suttit där så länge man kunde minnas. Nästan varje dag var han där. Ibland bara fem minuter för att ta sin vanliga kopp bryggkaffe med en liten liten skvätt mjölk. Ibland satt han där i flera timmar. Ofta då med något bakverk från kaféets utbud. Man visste egentligen inte vem han var, eller var han kom ifrån eller vad han gjorde. Man tog bara för givet att han skulle vara där. Han var mer eller mindre en del av kaféets inredning.

Mittemot kaféet låg det en liten kvartersbutik. Utanför i gränden stod det en reklamskylt om att det var extra pris på skinka. Skylten var blekt och smutsig eftersom det alltid var extrapris på skinka så hade skylten aldrig gjorts om. Från kaféets fönster såg man rakt över den smala gränden och in i butiken där diverse varor stod staplade på ett fåtal hyllor. Det var inte många kunder i butiken men tillräckligt för att den skulle gå runt.
Kaféet och butiken var det enda kommersiella inslaget längs gränden. I övrigt låg där lite nedgångna bostadshus som trots att de låg så nära centrum ansågs vara en ganska dålig investering. Så hyrorna låg därefter, vilket både kaféets och butikens ägare var tacksamma för. Det var mycket tack vare de låga hyrorna som verksamheterna gick runt.
Den ende anställde i kaféet var Hassam, en nittonårig kille som jobbat extra där i ett par månader. Ägaren hade efter flera års vägran blivit tvungen att anställa en personal när han började bli gammal och inte orkade med lika mycket som förr. Hassam hade av en ren slump gått förbi kaféet när han sett lappen om att extra personal behövdes. Han fick jobbet direkt eftersom det inte varit någon annan som frågat efter platsen.

Det var en vanlig onsdag, vilken som helst. Den gamle stamgästen satt vid sitt bord med sin kaffekopp och Hassam satt bakom disken halvt uttråkad med gårdagens tidning i knät som han bläddrade oengagerat i. Utanför var det som vanligt ganska folktomt, förutom några barn som lekte med en gammal fotboll. Han kunde skymta butiksägaren som plockade bland hyllorna i butiken tvärsöver gatan.
Hassam suckade medan han fortsatte att bläddra håglöst i tidningen, han brydde sig inte om vad det stod utan tittade mest på bilderna.
”Bra väder idag” sa den gamle stamgästen mest för sig själv. ”Hmm” mumlade Hassam till svar.
Bra väder var det sannerligen. Det var en av de första riktig fina vårdagarna. Solen sken från en klarblå himmel och värde luften till en behaglig temperatur.
Han vände åter blad i tidningen, efter att ha tittat på en bild av en brand någonstans. Något
annat hade han inte att göra. Under förmiddagen hade han städat lokalerna, gjort i ordning disken, och fyllt på de båda kaffemaskinerna. En för bryggkaffe för de gäster som drack en vanlig slät kopp kaffe eller café au lait och en espresso maskin för finsmakarna som föredrog den italienska kaffe konsten. Det gjorde Hassam. Som anställd kunde han dricka hur mycket kaffe han ville. Och det gjorde han. Hassam var väldigt förtjust i det olika espresso varianterna, de passade så bra beroende på vilket humör man var på. När han var på bra humör eller när det var fint väder som nu så var en espresso lungo att föredra, lite sötare och svagare än tillexempel espresso ristretto den starkaste varianten som han drack när det var kallt. caffè macchiato tyckte han om när han var på halvbra humör för det fläckiga utseendet brukade pigga upp. När han drack kaffe tillsammans med andra var det bara caffe latte som gällde för Hassam, det var den bästa sällskapsdrycken tyckte han, lagom stark men framför allt större så att den räcker längre. Den här onsdagen hade han bara druckit en caffè marocchino till frukost, det drack han nästan varje dag. Det var en bra start på dagen resonerade han.
Det hade inte varit några gäster under dagen, förutom den gamle stam gästen och en man, försenad till en affärsluch, som kommit in för att fråga vad klockan var. Därför hajade han till när han hörde hur dörren öppnades.

Han såg genast att något inte var riktigt som det skulle men det var inte förrän han serverade som han insåg vad det var. Däremot lade han genast märke till hennes stora vackra mörka ögon, hennes långa raka mörka hår och hennes breda leende som avslöjade en vacker rad med vita tänder. Hassam reste sig långsamt. Hennes mun rörde sig. Hassam vaknade ur sin dvala, hon hade sagt något till honom. Men han hade inte hört någonting alls helt försjunken i hennes ögon. Han ruskade på huvudet och rensade tankarna.
”Ursäkta jag hörde inte,” fick han ur sig efter ett par sekunder som kändes som en evighet för honom.
”En kaffe tack,” upprepade hon. Hennes röst var varm och len och lät som musik i Hassams öron.
”Ja javisst, vilken sort,” stammade han fram.
”Tja, det kan du få bestämma, kan du servera mig vid bordet?” Hon nickade mot ett av fönsterborden. Hassam nickade till svar.
”Tack.” Hon gick och satte sig.
Hassam vände sig om mot kaffemaskinerna och skulle precis ta fram en kopp när han upptäckte att han hade kvar tidningen i handen. Han lade undan den på stolen som han suttit på och tog fram en espresso kopp. Han tittade på den och ångrade sig. Han ställde tillbaka den och tog i stället fram en större cappuccino kopp. Han satte i gång espresso maskinen. Efter bara ett par sekunder började det starka varma kaffet fylla kannan som stod under munstycket. När maskinen tystnat tog han kannan och hällde upp i koppen som han ställde under mjölkskums apparaten. Eftersom han inte visste hur stark hon ville he den så gjorde han chiaro varianten med lite mer mjölk. Ovanpå mjölkskummet pudrade han lite kakao innan han var nöjd. Han tog ett halvt steg tillbaka och studerade koppen med den rykande drycken.
Det var kaféägaren som lärt honom att alltid betrakta verket på ett halvt stegs avstånd innan han serverade gästen. Enligt honom var en kaffekopp ett konstverk och både smaken och det visuella måste vara i perfekt i harmoni med varandra.

Hassam nickade, nöjd med sitt verk. Han ställde koppen på ett fat och lade en lite sked bredvid och gick mot flickan. Han ställde ner koppen försiktigt framför henne. Hon tittade upp på honom och gav honom ett brett leende när hon tackade, vilket värmde Hassam mer än om han druckit en espresso doppio. Det var när hon tog fram sin plånbok ur väskan som hon bar över axeln som Hassam såg vad det var som fattades. Hon hade ingen vänster hand. Den armslånga kappan slutade tvärt på vänsterarmen och där det borde ha suttit en hand fanns det ingenting. Hassam kom på sig själv att stirra lite för länge på armen. Han tittade upp på henne men hon hade inte märkt att han stått och tittat. Eller så låtsades hon inte om något. Han måste säga något. Men han kunde inte komma på något bra. Hassam förbannade sig själv över att han aldrig var bra på att inleda ett samtal med en tjej.
”Vackert väder idag,” fick han ur sig. Gud så dumt det lät tänkte han, men hon tittade upp på honom med ett leende.
”Jo, visst är det.” Hon vände sig ner mot kaffe koppen. ”Vilket gott kaffe du har gjort.” Hon tittade åter upp på honom.
”Tycker du, jag menar, vad roligt att du tycker så. Jag heter Hassam förresten.”
”Gilea,” svarade hon.
”Bor du här i närheten?” Nu började Hassam få ordning på talet efter sin nervösa inledning.
”Nej, jag var ute och gick när jag såg det här kaféet. Så jag gick in. Det verkar inte vara någon större rusning?”
”Nej vi har inte så många gäster, förutom honom vill säga.” Hassam gjorde en gest med huvudet åt den gamle stamgästen som satt kvar vid sitt bord och betraktade de unga förnöjt.
”Jag...”började Gilea men blev avbruten av telefonen som stod bakom disken. ”Det ringer visst.”
Hassam ursäktade sig och gick bort för att svara. Det var kaféägaren som ringde. Han hade varit borta hela dagen men skulle komma in en stund senare på eftermiddagen och ta över så att Hassam kunde få några timmar ledigt.
Efter att ha fått ett tecken från den gamle stamgästen gjorde Hassam i ordning en ny kopp kaffe åt honom som han skrev upp på listan. Den gamle stamgästen betalade aldrig för varje kopp. Han hade sitt eget system och betalade allt en gång i månaden. Efter att ha gett honom koppen gick han tillbaka till Gilea.

”Kan jag ge dig något mer,” frågade han.
”Tack det är bra. Du kan sätta dig om du vill, så slipper du stå.”
Hassam drog ut stolen mittemot henne och satte sig.
”Dricker inte du kaffe?”
”Jo, jag dricker mycket kaffe men jag är inte sugen just nu.” Gilea nickade till svar och vände sig mot fönstret. Hennes profil var perfekt tyckte Hassam, hennes långa hår, lite bulliga kinder och en spetsig näsa. De satt så en stund, tysta, Gilea tittade ut genom fönstret och Hassam tittade på hennes former. Omedvetna om den gamle stamgästen som satt och iakttog dem och tänkte tillbaka på svunna ungdoms år.
Det var Gilea som bröt tystnaden först.
”Det skulle vara mysigt att äga ett sånt här vackert litet kafé.”
”Hmm,” svarade Hassam fortfarande försjunken i hennes skönhet. Gilea vände sig så tvärt mot honom att han nästan hoppade till när hon fortsatte.
”Jag skall nog öppna ett sånt här kafé någon dag. Härom veckan,” fortsatte hon, ”såg jag en amatörteater föreställning som utspelades på ett litet kafé. Den var faktiskt skriven av Fredrico de Chaplan.”
Hassam som inte visste något om teater hade ingen aning om vem Fredrico de Chaplan var men han svarade ändå att det lät intressant.
”Den handlade,” Gilea pratade på som om hon inte hört Hassams kommentar, ”om några lustiga personer med olika bakgrund och personligheter som träffades av en slump på kaféet. Det var bland annat en person som var övertygad om att han var en reinkarnation av Arthur Shopenhauer. Det var verkligen intressant att höra hans dialog med de övriga karaktärerna.”
Hassam hade ingen aning om vem Shopenhauer var heller, så han nickade bara. Gilea fortsatte att berätta om pjäsen, i alla fall trodde Hassam att det var pjäsen hon talade om, han hade slutat att lyssna och satt försjunken i sin egna värld där han såg sig själv gå hand i hand med Gilea längs en lång sandstrand vid det grönblåa havet.
Hassam hade alltid varit förtjust i havet trots att han bara sett det ett par gånger, staden låg långt i från någon kust, men när han var lite hade han fått följa med sina föräldrar ett par gånger till kusten. Men det var längesedan som han varit där nu. Flera år hade gått sedan han sist såg havet. Men det var just havet som dök upp i hans huvud nu. Det stora, blåa, okända, vackra, mystiska havet.
Han såg hur Gilea tittade på honom och lade märke till att hon inte pratade. Hade hon frågat honom om något?
”Ursäkta jag hörde inte,” sa han.
”Jag undrade om jag tråkade ut dig?”
”Absolut inte,” svarade Hassam. ”Fortsätt gärna, jag gillar att lyssna till dig.”
Gilea gav honom ett leende till svar och fortsatte att prata. Nu antog Hassam att hon pratade om något annat, för han hörde hur hon nämnde namnet på ett av stadens större konstmuseum. Han försökte koncentrera sig på vad hon sa och den här gången gick det bättre. Hon talade om en utställning som hon varit på med en känd konstnär som visat sina tavlor.
Efter ungefär en kvart, Hassam gissade att det gått en kvart men han var inte säker kom kaféägaren in. Han tittade på Hassam och Gilea när han gick in men sa inget utan gick och hälsade på den gamle stamgästen och gick bakom disken för att ta i tu med de sysslor som återstod. Det var ännu ett par timmar kvar till stängningsdags. Kaféägaren trodde visserligen inte att det skulle komma några fler gäster i dag men han satte ändå i gång med att göra i ordning de reda väl fyllda kaffemaskinerna.
Under tiden fortsatte Gilea att prata om utställningen. Orden bara flödade ur hennes mun, de kom lätt och naturligt och Hassam tyckte om att lyssna till även fast han inte alltid hängde med vad hon sa.
”Vill du gå en promenad,” sa Hassam plötsligt.
Gilea hejdade ordflödet och tittade på honom som om hon inte hört honom.
”Vill du gå en promenad,” upprepade Hassam.
Gilea sprack upp i ännu ett leende när hon svarade att det ville hon gärna.
De reste sig från sina platser och gick mot dörren. Hassam öppnade den åt henne, hon hade fullt upp med sin enda hand att kränga på sig sin väska.
De gick ut i det vackra vädret sida vid sida och stängde kafédörren bakom sig.

Slut.









Skriven av: Erik Ramberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren