Constituens I.

Linjerna var så feta att jag nästan blev blind och fick tända ficklampan igen. Ljuskäglan vandrade över saker som en gång funnits, men nu bara var stoft. Mina skor fastnade gång på gång i dina klibbiga nät.

Vi öppnade upp, frigjorde och nickade ingivande till varann. Vi hade ju den 10 åriga utbildningen i ryggen, och tusentals timmar vid operationsbordet. Ingen skulle misstro oss. Och oavsett våra interna fel och behandlingsmissar skulle vi ändå stå där och motta jublet från de lägre stående. Självbelåtenheten hade slutligen hävt sig över tröskeln.

Sen kom brevet. Det där gråa, med ett litet plastfönster. Allt hade samma struktur som oss : Dokumentlögner, byråkratiporr och siffror. Små svarta med raka streck och bågar, skrivna in i oändighet. Och städer som växer med oerhörd hastighet, barn som föds och läggs på hög framför förhistoriska monument i brons. Mödrar gråter, bilar brinner, och hus demoleras. Sen stiger sakta den mörkgröna röken mot skyn.

Jag tittade ner, något hade omformat golvet till rostigt stål. Mina skor hade tagit formen av två små gipskatter. Chockat skrattade jag till, och ekot studsade mot väggen, golvet och en liten spricka i källardörren. Samtidigt låg dina dova harklingar som ett täcke över rummet. Jag ville inte, men var naturligtvis tvungen att vada sista biten för att nå dig.

Författare:

Publicerat

Dela: