Cykel(o)tur

Cykel(o)tur
Jag lägger ner min trötta, varma och värkande kropp på det svala golvet. De få ljud som fortfarande passerar mina söndertrasade stämband är bara små vässningar.
Min mun är torr och magen vill ha mat, men jag har avvisat allt vatten och all mat de erbjudit mej. Jag kan inte äta, innan jag vet var min man och mina barn är.
De svala golvet ger mej lite lindring och jag känner hur mina ögonlock sänker sej över mina trötta ögon. Långsamt faller jag in i en orolig sömn.

****************************

'Mamma! Säg åt Mirre att det är min tur nu vid datorn'
Visst hade hon någonstans i bakhuvudet registrerat Sebastians steg på väg mot sej, men hon var så inne i boken att hon inte var beredd på det ursinniga vrålet vid sitt öra. Hon tappade greppet om boken och den föll med en duns ner på golvet och slogs ihop.
'Gud vad du skräms unge! Ska du ha ihjäl din gamla mor?' med darrande hand sträckte hon sej ner efter boken.
'Ja men, hon har ju suttit där hur länge som helst nu. Och hon vägrar att flytta på sej. Gå och sej åt henne du' han skrek inte längre, men rösten var upprörd.
Arma unge som fått en stora syster som är både starkare och smartare. Men sånt är livet och om tio år skulle det vara han som hade åtminstone det fysiska övertaget.
Hon kastade en blick ut genom rumsfönstret och konstaterade att det var alldeles för fint väder att sitta inne och spela dataspel eller att läsa.
'Säg åt henne att hon har fem minuter på sej att stänga av den där datorn och om hon inte har gjord det, kommer jag personligen och rycker ut kontakten ur väggen'
'Stänga av! Men jag ska ju…'
'Nix, det ska du inte alls. Leta rätt på pappa, när du upplyst din kära syster om avstängningen. Och hälsa även honom att jag kommer personligen och sparkar honom i rumpan, om han inte ser över cyklarna. Vi ska åka och köpa glass på sommarcafét'
Sebastians trumpna min böts ut mot ett hoppfullt leende.
'Får vi välja vad vi vill?'
'Om du syftar på att du vill ha en sådan där bägare med massor av strössel och kolasås, så ja. Och jag bjuder. Ni behöver inte röra era veckopengar'
'Hurra!' skrattande rusade han iväg för att uträtta sina ärenden.
De tog dem en halvtimme att byta om och leta rätt på alla cykelhjälmar, vattenflaskor och badsaker. De hade kommit fram till att de kunde bada också.
Mirre hade väl inte varit allt för lycklig över idén, men nu log hon. Visserligen var hon redan fyllda fjorton och i sina egna ögon allt för vuxen för en familjeutflykt, men glass och bad hörde till sommarlovet.
Hon tittade på sin fyra år yngre bror och far som cyklade framför henne. Egentligen var hon sur på föräldrarna för att hon inte fått åka på ridläger. Eller göra något annat kul. Alla andra i klassen hade säkerligen varit utomlands eller gjort något roligt. Det var väl bara hon och hennes töntiga familj som stannat hemma.
När hon gnällt över detta hade pappa tagit tag i henne och satt ner henne vid köksbordet.
'Så här mycke pengar får mamma på sitt jobb och så här mycke pengar får jag när jag stämplar'
Han hade skrivit ner en summa på ett papper som i Mirres ögon var enorm och skulle räckt till hur mycke som helst. Sedan hade han forstsatt;
'Så här mycke betalar vi på lån för huset och bilen. Så här mycke kostar det oss att ha vatten, värme, el och mat. Och så här mycke går till ….' Pappa hade räknat upp en massa som de behövde.
Sedan satte han en miniräknare i hennes hand, gav henne en penna och ett papper. Suttit kvar bredvid och sagt:
'Du kan räkna ut resten själv'
Så då gjorde hon det. För hon visste att pappa inte skulle ge sej innan hon gjort som han sagt.
Den enorma summan som föräldrarnas lön och stämpelpengar utgjorde, krympte ihop till nästan ingenting, när hon dragit ifrån vad det kostade att leva.
Hon hade efter denna lilla mattematiklektion fortsatt att knorra, men mest för formens skull. Det fanns inte längre någon kraft kvar i gnället. Hon började istället förstå varför mamma och pappa så ofta sa nej till så mycke.
Men det var svårt att vänja sej. Hon hade varit van vid att ganska ofta få extra utöver veckopengen. Då, när pappa hade ett riktigt jobb.
Hon hade även hört dem gräla om pengar. Oftast var det mamma som sagt åt pappa att han slösade. Tydligen hade också han svårt att anpassa sej efter mindre pengar.
Mirre fnissade. Kanske mamma hade gjort samma sak med pappa, som pappa gjort med henne? För grälen om pengar förekom inte så ofta längre. Hon kunde nästan se det framför sej hur mamma satte ner pappa vid köksbordet och sa åt honom att räkna.
När de var som värst med grälen hade hon blivit orolig för att de kanske skulle skiljas. Men det verkade lugnt på den fronten nu. Istället kunde de sitta hopkurade i soffan och se sådär äckligt förälskade ut som bara gamla människor kan. Vuxna förälskade var bara löjligt. Hålla handen och sånt gjorde man när man var ung, som hon.
Samtidigt kände hon sej varm och trygg inombords, när hon såg föräldrarna tillsammans. För när de var sådär fåniga, så var de mycke snällare mot sina barn också. Som nu, med en bad och glassutflykt.
Vädret var underbart och det skulle bli härligt att kasta sej i sjön, när de väl kom fram.
De svängde av från den varma asfaltvägen in på en mindre grusväg. Passerade under glada skratt ett par sommarstugor och diskuterade vem som skulle ha vad och hur mycke på sin glass.
Då plötsligt, som ett vitt sträck kom en stor lurvig hund farande mot dem.
Pappa hann precis väja för hunden och lyckades med mycke vånda och besvär hålla sej upprätt.
Men det gjorde inte Sebastian. Han körde på hunden på sidan och föll omkull.
Mirre bromsade och hörde hur mamma bakom sej också gjorde det.
Sebastian började skräckslaget att skrika och kastade i sista stund upp sina armar för sitt ansikte. När den stora håriga besten slog sina starka käkar om hans högra underarm.
Pappa hade vid det laget stannat och nu slängde han cykeln ifrån sej och kastade sej mot hunden som åter igen försökte få ett tag om Sebastians strupe. Även mamma kom farande förbi Mirre.
Skrikande och sparkande slog de två vuxna mot hunden som svarade med att hugga vilt omkring sej.
Ut från sommarstugans tomt kom en äldre man springande.
'Vad gör ni? Är ni galna? Ska ni slå ihjäl min hund? Släpp hunden!' han rusade emot dem för att rädda hunden.
Pappa blödde från armarna, men hade med hjälp av mamma lyckats få ner hunden på marken. Även hon hade fula blödande sår.
'Mirre! Ring polis och ambulans. Nu!' pappas röst var ursinnig och så skarp att hon vågade inte säga emot.
Darrande av skräck hade hon grävt upp mobilen ur mammas cykelkorg och på något vis lyckats få fram sitt ärende.
Under tiden hade mannen försökt befria sin hund samtidigt som han skrek åt dem;
'Vad fan har ni här att göra? Det finns hur mycke cykelvägar som helst och släpp min hund!'
Pappa hade nu fått ett stadigt grepp på hunden över dess nacke och mamma hade kunna släppa hunden för att se till Sebastian som var ganska så svårt sargad.
Pappa vände sin blick mot mannen;
'Ett steg till och jag knäcker nacken på det här jävla odjuret och sedan är det din tur'
Mannen ryggade tillbaka.
'Släpp hunden, annars går jag och hämtar den andra!'
'Gör det! För då kommer du snart att ha två döda hundar'
Med hatfylld blick stod mannen kvar och visste inte vad han skulle göra.
Mirre hade satt sej ner på grusvägen och höll fortfarande i telefonen, där telefonoperatören försökte få kontakt med den unga flickan igen.
'Hallå!?' ropade det ur telefonen flera gånger.
Det kändes som en evighet innan de på håll hörde hur någon form av utryckningsfordon var på väg.
När Mirre såg polisbilen stängde hon av telefonen och dess hallåande.
Sedan tog poliserna över de hela och när ambulansen kom, stoppade de snabbt både pappa och Sebastian in i den innan de körde iväg. Mirre och mamma fick istället skjuts i en polisbil, som extra kallades till platsen. De sista hon såg av hunden, var en vit svansspets som försvann in i en polisbil.
Sebastian var den som var värst tilltygad på armarna och i ansiktet. Pappa var inte heller någon vacker syn. Mamma hade klarat sej relativt oskadd, men även henne blev de tvungna att sy på händerna.
De fick ett helt eget rum på sjukhuset och när mamma kom in i rummet, flyttade sej sköterskan från Mirres sängkant. Med sina bandagerade onda armar slog hon armarna om Mirre och så började båda två gråta. Av lättnad och chock. De skulle överleva, alla fyra.

***********************

Jag väcks ur min oroliga slummer när gallergrinden framför mej öppnas. Försiktigt sätter jag mej upp och viftar på min svans. Stryker mej tillgivet mot min husse och slickar bort hans tårar.
Känner de välbekanta dofterna från mina fem veckor gamla valpar i hans kläder. Där finns även doften från mina valpars far.
Husse är ledsen, men för vad vet jag inte. Han borde inte vara det. Jag lyckades ju försvara mina valpar och mitt revir mot de där inkräktarna. Valpdoften i husses kläder är färsk och jag känner hur mina sprängfyllda juver längtar efter deras förlösande små munnar. Trots att de nu även innehåller små sylvassa tänder.
Så kommer en man och sträcker ner sin hand mot mej.
Jag luktar förstrött på den. Bryr mej inte direkt. Jag vill hem. Hem till mitt fria härliga liv där husse låter mej och min lilla familj göra som vi vill. Vill vi jaga cyklister eller bilar, så är det upp till oss. Och vill vi hoppa upp på axlarna när vi vill hälsa på folk, så är det upp till oss. Eller om vi känner för att bita någon, så är även det upp till oss.
Den okända mannen verkar inte otrevlig och hade jag inte varit så trött efter att ha skällt och ylat i nästan ett dygn i sträck, skulle jag gärna hoppat upp för att hälsa på mannen.
Jag vänder mej om och ser hur husse står kvar i den där lilla buren jag varit i så länge. Känner samtidigt ett litet stick i nacken och vänder mina milda vackra ögon mot den okända mannen.
Åh vad trött jag är! Sakta lägger jag mej ner och sluter mina ögon.

Skriven av: Ilona Betula