Publicerat
Kategori: Novell

Då efter festen...

Då efter festen…

Vad ska jag göra? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till… Kan jag prata med honom? Eller ska jag bara låta saken bero? Usch, det här är svårt! Jag förstår inte vad som hände… Hur kunde det bli så dumt? Då efter festen…

Han stod där, mitt bland alla, och tittade på mig. Alla pratade med honom, många fler än de som pratade med mig…
”Joel, hallå, jag pratar med dig!”, ropade någon över musiken. Jag tittade i den riktning rösten kom ifrån och såg att det var min ”flickvän”. Enligt henne är hon min flickvän, och tydligen enligt alla andra också, men inte enligt mig. Enligt mig är hon bara ett besvär som är i vägen. Jag strök bort den mörka luggen ur ögonen och tittade irriterat på henne.
”Ja, vad är det?”
Hon tittade sårat på mig. ”Förlåt då, jag stör visst bara!” sa hon och gick sin väg.

Så det var bara för mig att traska efter och låtsas ångra sig. Även om jag inte ville ha henne som flickvän, var hon väldigt lojal, och jag kunde ju faktiskt prata med henne om allt, utan att hela skolan fick veta det senare.
”Förlåt, det var inte meningen att snäsa åt dig, det bara blev så, jag såg inte att det var du!”
”Det är okej… Men tänk dig lite för nästa gång, man blir faktiskt ledsen!”
”Okej, förlåt” sa jag igen. ”Men vad var det du ville säga?” skyndade jag mig att säga, så hon inte skulle hinna börja klaga igen.
”Nej, jag bara berättade vad jag ska göra i sommar, och om du och jag kanske kan göra något då, om vi fortfarande är tillsammans då…”
”Men du måste förstå nu, Linda! Vi är inte tillsammans!” sa jag med så intensiv röst jag kunde. ”Jag har sagt det till dig hundratals gånger, men du lyssnar ju inte!”
Hon blev precis tyst. ”Du menar det verkligen, eller hur? Du vill verkligen inte vara tillsammans med mig. Även om jag älskar dig så att det gör ont!” Rösten steg till ett crescendo.

Jag tittade på hennes långa blonda hår, gröna ögon och stora bröst, och tänkte att kanske ändå… Men nej, jag skulle inte vara så elak mot henne.
”Nej, vet du Linda, jag kan ju faktiskt inte ”vara tillsammans” med dig bara för att jag tycker synd om dig, och för att du tycker om mig… Det vore ju inte snällt mot dig!”
”Jo, det kan du! Snälla, var så elak mot mig!” Tårarna började stiga i hennes ögon. Usch, jag stod inte ut med tjejer som tjöt. ”Nej, det kan jag inte, och så är det.” Sen gick jag bara och lämnade henne till sitt öde. Om jag kände killarna rätt på den här skolan skulle hon nog inte vara ensam så länge, de hade tjatat om att jag hade en sådan jävla tur hela tiden som hade henne, nu kunde de ta henne.

Jag blev lite sur och gick och tog en öl ur kylskåpet i köket, satte mig i kökssoffan och pustade ut. Så tittade jag på honom igen. Robin. Jag kunde inte låta bli helt enkelt. Jag kunde förstå att tjejerna hängde efter honom, han såg väldigt bra ut, med sitt blonda hår och blå ögon. Han var lika ljus som jag var mörk. Jag hade nästan svarta ögon och lika mörkt hår. Vi spelade hockey båda två, så vi var ungefär lika i kroppsbyggnaden, ungefär lika långa, ganska breda axlar.

Han tittade tillbaka. Jag rodnade och tittade åt det hållet där alla tjejerna stod, men där var Linda också och blängde på mig, och alla andra tjejer tröstade henne. Det fick mig ju inte direkt att känna mig bättre.

Dom satte på lite musik i andra rummet, så jag tog mig däråt, trängde mig fram bland allt folk, det var en riktigt lyckad fest, väldigt blöt, toaletten var oavbrutet upptagen med folk som tömde magen, och det låg folk i buskarna, ibland två och två på gräset i den svala sommarkvällen här ute på landet i kolukten, andra låg själva däckade eller spyende.

Jag ångrade mig och gick ut och satte mig på en bänk istället, och lyssnade på alla ljuden som finns på landet. Jag bodde själv i närheten, bara ett par kilometer bort, så i och med det hade jag fått en massa nattgäster, bland annat Robin. Det kittlade lite i magen när jag tänkte på honom och på att han skulle sova hos mig. Vad lustigt, så hade jag aldrig känt, inte ens när jag hade varit tillsammans med tjejer. Men när jag tänkte efter kom jag fram till att jag aldrig hade velat vara tillsammans med tjejer, det var snarare grupptryck, det var vad alla förväntade sig. Men det var ju absolut inte otrevligt, men jag var inte så sexgalen som vissa killar, jag visste inte var dom hittade all den där kåtheten.

Då såg jag honom igen, han var visst överallt. Han kom ut genom dörren, och kom rakt mot mig. Plötsligt var jag precis fuktig i handflatorna, och det blev tjock i halsen och svårt att prata.
”Hej Joel!” sa han och satte sig bredvid mig på bänken. Vi satt tysta ett tag. Jag fick inte fram ett ord. Jag ville säga något smart, något som imponerade på honom. Jag tänkte intensivt.
”Du vet att Linda är väldigt ledsen va?” sa han till slut.
Jag tittade förvånat upp, jag trodde inte han brydde sig om henne. ”Ja, men vad skulle jag göra då, ljuga för henne? Jag… tycker om en annan…” sa jag med allt svagare röst.
”Jaså, vem då?” Nu blev han väldigt intresserad, det glimtade till i de där himmelsblå ögonen, och hjärtat hoppade över ett slag. Jag var tvungen att koncentrera mig på en mygga som surrade framför mig för att inte drunkna i de där ögonen.

Jag ville så gärna berätta. ”Det… det kan jag inte säga”, sa jag och suckade. ”Jag vet att han, eller hon menar jag”, rättade jag snabbt, ”absolut inte tycker om mig. Och då blir det bara pinsamt.”
”Är du säker? Hur kan du veta det?” frågade han. ”Du är ju väldigt populär, vet du. Du ser ju så… fruktansvärt bra ut.”

Jag kunde inte låta bli, jag satt och stirrade på honom som ett fån. Tänk om han… Nej, han menade säkert bara rent allmänt. Men ändå, tänk om…

Han hade blivit precis tyst, tittade åt andra hållet, där Linda satt på trappan och stortjöt.
”Men hon tycker verkligen om dig vet du, och det är nog rätt nytt för henne att bli dumpad.” sa han och bröt den pinsamma tystnaden. ”Det är alltid hon som lekt med killars hjärtan och när hon har varit nöjd har hon kastat iväg dom och krossat dom mot en vägg…”
”Men jag lekte inte med henne! Hon ville verkligen inte bara förstå att jag inte ville vara tillsammans med henne! Hon ville verkligen inte det!” Jag började bli irriterad. Det var ju faktiskt inte mitt fel att hon trodde så mycket saker, det var typiskt tjejer, man strulade med dem på någon fest, och så genast var man tillsammans och hela köret.

Vi satt där och småpratade lite till, sen blev klockan mycket, och folk började komma och säga att dom ville gå hem och sova, så vi reste oss och gick hemåt, en stor skrålande grupp. Så nu hade den chansen gått, jag skulle säkert aldrig mer prata med honom… När vi var nästan hemma lugnade vi ner oss och jag visade dom vägen till höskullen, tog alla tändare och tändstickor, och så gick jag upp mot huset.

”Joel!” hörde jag, och vände mig om. Det var Robin som kom springande. ”Jag måste få säga en sak!” Hjärtat började som vanligt bulta i bröstet när jag såg honom.
”Jaha? Vad är det?” Jag trodde att han skulle säga att han älskade mig lika mycket som jag älskade honom, så för att låta honom slippa allt det pinsamma, gick jag fram… Och kysste honom, mitt på munnen! Jag förstod inte hur jag vågade, men jag gjorde det i alla fall, och när våra läppar möttes, det var en obeskrivlig känsla…

Ända tills han slet sig loss.
”Vad fan håller du på med, bögjävel?!” skrek han chockat. Han spottade och frustade och gormade och skrek, och jag stod där som om himlen fallit ner över mig. ”Vad är det för fel på dig, jag skulle bara fråga dig om det var okej om jag raggade på Linda, jag har alltid tyckt om henne, och så blir jag nästan våldtagen! Du är ju inte klok…”

Så vad ska jag göra? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till… Kan jag prata med honom? Eller ska jag bara låta saken bero? Usch, det här är svårt! Jag förstår inte vad som hände… Hur kunde det bli så dumt? Då efter festen…



Skriven av: Sara Svensson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren