Då själen gick förlorad

”Mamma visste du att om man nyser och glömmer att säga prosit så förlorar man sin själ, visste du det?” sade en liten pojke på sisådär sex år i sätet framför mig.
Mamman log välvilligt.
”Nej det visste jag inte. Var har du hört det någonstans?”
”Peter sade det”.
”Jaså det säger du” Men du vet väl att man inte ska tro på allt vad folk säger, eller hur?”
Jag fick inte höra mer av deras samtal för just då stannade bussen vid skolan och det var dags för mig att stiga av. Det ryckte en aning i mungipan då jag steg av bussen. Jag hade hört det där om att man måste säga prosit för att inte förlora själen efter att man nyst förut. Jag hade hört det av min amerikanska kusin Bart som bodde i den lilla staden Springfield någonstans i USA. Bart berättade också att om man och säger prosit efter att man förlorat själen så får man den tillbaka.
Jag gick in i den röda tegelbyggnaden där gymnastiksalen var och uppför trapporna. Det slutade rycka i mungipan. När jag tre våningar högre upp öppnade dörren till omklädningsrummet och steg in dunkade hjärtat i bröstet som bastrumman i en ravelåt.
Med blicken riktad mot golvet bytte jag om till gymnastikkläderna. De andra brydde sig inte om mig, bevärdigade mig inte ens med det ringaste ögonkast. Störde mig inte ett dugg. Det var precis så jag ville ha det. De pratade, skämtade och skrattade.
Adam hade tagit med sig ett par boxningshandskar som nu låg på bänken bredvid honom.
”Varför har du tagit med dig de där för?” frågade Jocke.
”Det är ju träning efter skolan på fredagar” sade Adam. ”Har du glömt det eller?”
”Nej det har jag inte. Men du har tydligen glömt att det inte är någon träning den här veckan eftersom Rogga bröt benet förra veckan.”
Adam tog sig för pannan.
”Visst jävlar, hade jag glömt”.
”Äh, finns ingen anledning att bli ledsen för det,” sade Erik och skrattade. ”Du kan ju alltid ta på dig handskarna nu och slå på Jacob om du har lust.”
Men innan Adam fick en chans att ta på sig handskarna och börja slå på mig började lektionen.
Jag och de andra gick in i gymnastiksalen. Man hade firat ner ringarna och lagt en matta under dem. Gymnastikläraren visade var vi skulle göra.
Han hoppade upp i ringarna och hävde sig uppåt, gjorde en bakåtvolt, släppte taget och landade med fötterna på mattan. Sedan var det vår tur. De flesta klarade det. Men inte alla. Hanna var för tung för att ens kunna dra upp sig i ringarna. Själv var jag nära men misslyckades. Jag hävde mig upp så att huvudet kom mellan ringarna, drog in knäna, påbörjade rörelsen bakåt. Men halvvägs började jag känna yrsel så jag rätade ut kroppen igen, släppte taget och landade på mattan utan att ha utfört övningen. Skratt och applåder.
Efter lektionens slut bytte jag om utan att duscha. Jag ville därifrån. Snabbt.
”va fan ska du inte duscha” sade Adam och rynkade på näsan. ”Jävla äckel”.
Jag svarade inte utan gick med blicken i golvet mot utgången.
”Stoppa honom” ropade Adam, rotade i sin väska och tog fram boxningshandskarna medan Erik och Jocke ställde sig ivägen för mig i dörröppningen.
Jag tittade mig omkring. Alla de andra log och väntade på att föreställningen skulle börja. Adam hade fått på sig handskarna.
”kom igen då så boxas vi då” sade han och jabbade mot mitt huvud med vänstern och gav mig en höger. Slaget gjorde inte ont, men det var förödmjukande. Han fintade ett slag mot skrevet, jag sträckte ner händerna för att gardera mig, då slog han mig i på näsan med vänstern. Händerna åkte upp och nästa slag satt i skrevet. Jag sjönk ihop på golvet med ett stön och händerna för pungen. Adam, Jocke, Erik och de andra skrattade.
Adam fortsatte att slå på mig.
”Sluta!” skrek jag och kände tårarna komma.
”Nuta! Nuta” hånade Adam.
Efter ett tag slutade han och gick sin väg. De andra följde efter, lämnade mig ensam kvar. Jag väntade en stund, sedan reste jag mig, tog väskan, gick nerför trapporna och ut på den asfalterade gården och över gatan till skolans huvudbyggnad. Utanför huvudentrén stannade jag och stack in handen i jackans innerficka och tog fram ett papper som det stod ”Djäkneparksskolan, schema klass 9 D” på i högra hörnet, och kollade vad nästa lektion var. Svaret på den frågan visade sig vara historia. Lektionen började föränn om tio minuter så jag hade god tid på mig. Trots det gick jag till skåpet, tog ut historieboken och gick med sänkt blick genom korridoren till trappan innan rektorsexpeditionen och uppför den.
Jag satte mig på fönsterbläcket utanför klassrumet och av att få vara för mig själv. Jag tittade ut genom fönstret. Nere på skolgården spelade några basket, andra satt på bänkarna utanför fritidsgården. Då och då reste sig någon och gick iväg till baksidan av matsalen för att sätta sig på bryggan och röka, trots att de riskerade böter på femhundra spänn om någon lärare upptäckte dem.
Skolgården tömdes och jag hörde fotsteg i trappan. Jag tittade på klockan. den var en minut i tio.
När klockan var tio kom historieläraren och släppte in oss. jag satte mig längst in i det högra hörnet, lade boken framför mig på bänken och slog upp kapitlet som vi höll på med. Sedan kom jag ihåg att vi skulle ha muntligt prov idag så jag stängde boken och lade den under bordet så att ingen skulle anklaga mig för fusk.
Provet började. Ämnet var svensk historia, tidigt 1800-tal.
'Jacob, När var Sverige i krig senast?' frågade läraren.
Jag ryckte till, jag var inte beredd på frågan, jag hade ju inte räckt upp handen. Jag öppnade munnen för att svara, men inte ett ljud kom ur den. Som om jag blivit stum.
'Jag vet att du kan svaret Jacob. Du har ju alltid högst betyg på proven så det här borde du väl kunna.'
Men han såg att jag inte skulle svara så han ställde frågan en annan som svarade att det var år 1814.
Hur resten av dagen tedde sig för mig tänker jag inte gå in på. Det räcker med att säga att den var som alla andra dagar. Ensam, tråkig, präglad av rädsla och utanförskap.
Fredag var bakdag och den här fredagen var inget undantag. När jag kom innanför dörren möttes jag av doften av nybakat bröd. Jag tog av mig skora och hängde upp jackan på en galge och gick ut i hallen. På bänken bredvid spisen låg det en kökshanduk med bullar under. Jag tog en bulle, en tugga och som vanligt smakade det underbart.
'Hallå där, vad tror du att du håller på med va?'
Jag vände mig om. Morsan stod i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet. Jag flinade fåraktigt. Hon log.
'Det är lugnt, du får. Hur var skolan?'
'Den var okej,' ljög jag.
'Vad gjorde ni då?'
'Inget särskilt.'
Morsan log, tog fram en kastrull och ställde den på plattan, tog fram stekpannan och lade i en klick stekmargarin.
'Makaroner och köttbullar. Hur låter det tycket du?'
'Gott'
Maten var klar på en kvart och medan jag åt föll blicken på en lapp på anslagstavlan på väggen till höger om mig. På den stod det skrivet: 'Gustav Lagerkvist, 1944-1997. Älskad make till Lina, far till Jacob har somnat in för evigt. Vila i frid'. Längst ner på lappen fanns en uppmaning att inte skicka blommor utan istället donera pengar till cancerfonden.
När jag ätit klart gick jag in på mitt rum och satte mig och läste. Boken jag läste var stjärnstoft av Neil Gaiman. Det var, bildligt talat, sjuttioelfte gången jag läste den. Den handlade om Tristran Thorn som bodde i den lilla byn Wall någonstans på engelska landsbyggden. Byn hade fått sitt namn efter en mur söder om byn. Tristran hade förälskat sig i den vackra Victoria Forrester. Men Victoria var inte det minsta intresserad av Tristran. En dag såg de en stjärna falla bortom muren. Tristran svor att för en kyss och löftet om hennes hand, skulle han hämta stjärnan åt henne. Victoria, spom inte tog honom på allvar, sade att ja gör du det din arme flane. Och det gjorde han. Det låter löjligt, jag vet. Men jag älskade boken och tyckte inte den var ett dugg löjlig.
Som alltid när jag läste glömde jag bort tiden totalt. Jag tittade upp från boken, på klockan ovanför sängen. Klockan var åtta. Då kom jag ihåg läxan som engelskaläraren hade gett oss. Uppgiften var att översätta en engelsk dikt till svenska och om möjligt behålla rimmen. Jag var klar på en halvtimme och alla rimmen var kvar. Ett jävla sätt att dela ut läxor på en fredag.
Jag gick upp klockan elva nästa morgon, åt frukost, tvättade mig, borstade tänderna. Sedan ägnade jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar, att skriva. Jag var kanske inte alltför talangfull och mina berättelser var inte särskilt sofistikerade, men kul hade jag. Denna dag skrev jag om en dock som av en någon anledning vaknat till liv.
Jag tog en paus för att äta klockan tre och fortsatte sedan att skriva tills det mörknade.
Jag tvättade mig, borstade tänderna, gick och lade mig.
Efter att jag ätit frukost och tvättat mig och borstat tänderna morgonen därpå började det kittla i näsan. Små men med fjädrar befann sig där inne. Jag nös för att försöka bli av med dem. Två gånger. Morsan, som tydligen hade hört mig nysa, tittade in i mitt rum.
”Har du blivit förskyld?” frågade hon.
”Nej inte vad jag vet”.
Hon lät blicken svepa över rummet.
”Det är nog tack vare allt damm”, mumlade hon. ”Kommer du ihåg när du städade här inne senast?”
Det låg någonting i vad hon sade. Dammet låg så tjockt på bokhyllan, skrivbordet och nattduksbordet att det gick att använda som substitut för snö om man ville ha snöbollskrig om det inte fanns någon snö att kasta på varandra. Så hon hade fog för sin kritik. Och här kommer det konstiga. Jag brydde mig inte. Skulden och känslan av att ha svikit morsan fanns inte där som den brukade då morsan kritiserade mig.
”Ska väl du ta och skita i”, sade jag.
Hon stirrade på mig. Först chockad, sedan var det som om en bit fnöske slogs mot de grå ögonen.
”Vad sade du”.
”Du hörde”.
Mina ord hade förvånat henne så pass att hon inte kunde komma på någonting att säga. Efter en stunds letande hittade hon till sist ord.
”Du stannar hemma idag. Förstått? Hon stormade ut ur rummet och slog igen dörren så att dörrkarmen nästan gick ur led.
Ett rätt så onödigt straff tyckte jag, med tanke på att jag ändå nästan aldrig gick ut.
Jag satt i soffan och betraktade bokhyllan och undrade var känslorna tagit vägen. Reste mig upp, gick fram till nattduksbordet där jag lagt boken innan jag gick och lade mig kvällen innan och undrade varför jag brydde mig. Frågan sköts åt sidan och jag satte mig och läste. Men känslan av att jag tog del av någonting magiskt som brukade infinna sig när jag läste, speciellt när jag läste den här boken, var borta. Så jag lade den åt sidan. Istället satte jag mig vid skrivbordet för att skriva en stund. Men det dröjde inte länge förrän det blev uppenbart att glädjen även flytt det fältet. Mitt inre som tidigare berättat sådana fantastiska historier för mig hade gått ut på gräsmattan utanför för att sola och dricka öl. Men jag kände ingen saknad. Om man aldrig ätit en apelsin kan man inte känna sig sugen på en. Om man aldrig känt sorg, glädje eller några andra känslor märker man inte tomrummet eftersom det på sätt och vis aldrig funnits där.
Hunger kände jag i alla fall fortfarande. Jag gick ut i köket och gjorde i ordning en macka.
”Vad tror du håller på med vad?”
Jag vände mig om. Morsan stod i köksdörren.
”jag är hungrig så jag gör i ordning en macka”, sade jag.
”Och vad får dig att tro att du får det efter vad du sade förut?”
”Inget, men det ändrar väl inte på det faktum att jag är hungrig eller?”
”Kanske inte”.
Hennes blick mjuknade.
Tycker du inte att det är dags att b om ursäkt? Det där du sade förut sårade mig verkligen vet du.”
Så gjorde hon alltid då jag gjort eller sagt någonting dumt. Först skällde hon ut mig för att sedan bli sårad så att jag skulle få skuldkänslor och be om ursäkt. Vilket jag alltid gjorde. Men inte den här gången. Utan kasta så mycket som en blick på henne tog jag mina mackor och började gå mot mitt rum. Morsan försökte stoppa mig.
”Du stannar här och ber om ursäkt”, sade hon och tog tag i min arm, men jag slet mig loss och knuffade henne ur vägen.
Jag satte mig i soffan inne på mitt rum och åt. Efter ett par tuggor reste jag mig upp och hämtade boken. Jag satte mig ner med boken i den ena och en macka i den andra. Efter en sida slängde jag ifrån mig boken. Resten av dagen satt jag i soffan och stirrade in i väggen.
När klockan var tio reste jag mig upp och gick in på toa för att tvätta mig och borsta tänderna innan jag gick och lade mig.
Jag tittade mig i spegeln ovanför tvättfatet. Spegelbilden visade allting som fanns bakom mig. Handdukarna på sina hängare, min, morsans, gästhandduken. Tvättmaskinen; schampot och deodoranten som stod på den. Till vänster kunde man få en skymt av badkaret, till höger hyllan där morsan hade sin kosmetika. Men det var någonting fel på den här spegelbilden.
Jag fanns inte med på den.
Jag vaknade halvsju morgonen där på. Åt frukost, tvättade mig och gav mig iväg till skolan.
När jag kom till skolan gick jag till mitt skåp, öppnade det och tittade på schemat som satt uppsatt på insidan av skåpsdörren. Första lektionen var engelska. Jag tog engelskaboken och gick upp till klassrummet. När kom upp dit upptäckte jag att jag för en gångs skull inte var först. Nej förresten, det var jag inte. En person saknades. Adam. Han var väl sjuk eller nåt.
En liten stund senare kom läraren. Vi gick in och satte oss.
Så började lektionen.
”Jaha. Har alla gjort läxan ni fick över helgen?” Sade läraren.
Ja, alla hade gjort läxan.
”Bra. Ok, vem vill börja. Du Jacob?”
Jag reste mig upp och ställde mig framme vid katedern och läste upp dikten som jag översatt från engelska till svenska. Dikten som jag hade valt att översätta var ”Song” av Erik Dohn. Rädslan som jag brukade känna inför att prata inför klassen hade försvunnit med känslorna dagen innan. För jag läste utan att staka mig en enda gång.
Allt har sitt slut. Så hade även den lektionen. En kort titt på schemat avslöjade att nästa lektion var gymnastik.
Fem minuter senare öppnade jag dörren till omklädningsrummet och steg in. Efter att jag bytt om följde jag med de andra in i gymnastiksalen. Idag var det hinderbana som gällde. Gymnastikläraren visade oss hur vi skulle ta oss igenom banan. Han ställde sig vid ena och började gå från hinder till hinder, visade hur vi skulle ta oss över hindren, eller under dem.
'Över här,' sade han och en ribba i midjehöjd. 'Sedan tar ni satts och hoppar över plinten sidleds. Sedan över här så här.
'Här' var en stång och 'så här' innebar att lade sig på magen på den och lutade sig framåt så att man gjorde en liten kullerbytta över den.
'Sedan springer ni här.' han gick längs den bortre kortsidan. 'Sedan hoppar ni över den här bocken, mellan de här två ribborna, upp på plinten här, grabba tag i en lian och svinga er över till den andra plinten. Fem varv'.
Han klappade i händerna och vi satte igång. vi ställde upp oss på led och startade med tio sekunders mellanrum. Jag startade sist.
Jag tog mig över ribban, stången utgjorde inte heller några problem. En vecka tidigare skulle jag inte vågat ta mig över den överhuvudtaget. Jag skulle inte tagit mig över ett enda hinder. Men när jag varvar banan fem gånger och stod och hämtade andan kände jag ingenting bortom flåset. Ingen triumf, ingen stolthet. Ingenting.
Jag tog god tid på mig att duscha och byta om, så när jag var klar var jag ensam kvar i omkläddningsrummet.
Jag gick ut i trapphuset och nerför trapporna. Ute på gården möttes jag av regn. Regndropparna bombarderade marken och taken så att det lät som väsande ormar. Jag bestämde mig för att skoldagen var över och ställde mig vid busshållplatsen och väntade på bussen. Medan jag väntade på bussen blev mitt hår, mina jeans och min kortärmade skjorta våtare än en sängvätares lakan. Bussen kom och tjugo minuter senare steg jag av, och trampade rakt i en vattenpöl. Jag sprang hem så fort jag kunde för att undvika att bli ännu mer våt.
När jag kom hem bytte jag om till torra kläder och gick ut i köket för att se om det fanns någonting att äta. I frysen hittade jag en micropizza som jag lade in i micron. En minut senare när jag satt vid köksbordet och åt ignorerade jag morsan, precis som jag gjort hela tiden sedan jag kom hem, som stod och höll låda. Tydligen var det det som upprörde henne.
'Jag begriper mig inte på vad det är med dig jacob. Vet du det? Igår var du oförskämd och idag kommer in genom dörren utan att ens hälsa, bara sätter dig och äter och behandlar en som om man vore flugskit. Vad är det med dig den här veckan egentligen. Och ska du inte vara i skolan nu förresten. Titta på mig när jag pratar med dig!'
Hon slog näven i bordet. Tallriken hoppade till, glaset föll omkull och mjölken rann ut på bordet, ner på golvet. Jag fick lite på byxorna, lämnade vite fläckar som kunde misstolkas...
Jag tittade ut genom fönstret på den stenbelagda altanen. En kaja hade satt sig på det vita staketett och var nu i full färd med att putsa fjädrarna. Jag reste mig upp för att gå in på mitt rum. Morsan tog tag i min arm. Hon var inte klar med att skälla ut mig. Jag gav henne en magpumpare. Morsan vek sig dubbel, höll sig för magen, kippade efter andan.
Jag gick mot mitt rum. När jag klev över tröskeln hade morsan återhämtat sig.
'Ringer jag socialen så får de ta hand om dig', skrek hon.
Hon hade slagit halva numret när jag tog ifrån henne luren, lade tillbaka den i klyckan, brottade ner henne på golvet och ströp henne. Då ögonen stirrade upp i taket lika blinda som en dockas, då hon slutat vrida och vända på sig i sina desperata försök att rädda sitt liv och armarna som försökt knuffa undan mig blivit slappa, tog jag tag i fötterna och släpade henne till garderoben.
Jag öppnade dörren och slog på strömbrytaren. En lampa i taket tändes och avslöjade att litet avlångt rum, en meter brett, tre meter långt, kläder till till höger, två kistor till vänster. Jag lade morsan under kläderan, så långt in som möjligt, släckte lyset, gick ut och stängde dörren efter mig.
Allt ståhj hade gjort mig hungrig. Så jag kokade lite makaroner och stekte lite falukorv.
Nästa morgonen gick jag upp och gjorde allt som som man brukar göra på morgonen. Och snöt mig. Att i regnet utan jacka hade nog inte varit någon bra ide.
Första lektionen var matte, andra fysik, därefter var det kemi och sedan lunch. Det serverades potatis och fisk. Jag fyllde tallriken med mat oh tömde den snabbt. När jag skull ställa brickan med tallriken, betsicken och glaset på vagnen vid utgången råkade jag stöta ihop med Adam. Brickan åkte i golvet och vi fick lite matrester på skjortorna.
'Se dig för', snäste Adam och knuffade till mig.
Jag knuffade tillbaks och resultatet av det blev att han gav mig en andra knuff. Han såg lite förvånad ut. Men innan det hela hann utveckla sig till ett slagsmål kom en lärarare och skillde oss åt och tvingade oss att städa upp efter oss.
'Efter skolan', sade Adam. 'Efter skolan fattar du de efter skolan'.
Jag log.
'Efter skolan.
Vi träffades på grusplanen bredvid skolan. Den var omgiven av buskar så det var ingen risk att någon lärare som ännu var kvar på skolan skulle se oss. Allt skulle gå fint. Jag kände ingen oro. Inte ens det faktum att Adam takig med sig Jocke och Erik oroade mig.
De spridde ut sig. Jocke till höger, Erik till vänster och Adam i mitten. De började gå mot mig.
Jag torkade min rinnande näsa, log, väntade.
'Du ska dö, fattar du det, du ska dö', skrek Jocke.
När de var mindre än en meter ifrån mig böjde jag mig ner, tog en näve grus i vardera handen och kastade det i ansiktet på Adam. Han satte upp händerna framför ansiktet och jag rusade fram och gav honom en höger. Erik kom till hans undsättning, kopplade halsgrepp på mig och började gå lös på mitt huvud. Jag lyckades få in ett par slag mellan benen på honom och ta mig loss. Han skönk ihop med händerna för skrevet. En knytnäve träffade mig och jag ragglade bakåt ett par steg, men återfick snabbt balansen.
Då kom de små männen med fjädrarna tillbaka. Jag nös.
'Prosit', sade Adam och träffade mig med högern på hakspetsen så att jag föll omkull.
Känslorna, och med dem rädslan, var tillbaka.
'Det är lugnt, det är lugnt', skrek jag och försökte kravla mig undan. 'Jag vill inte slåss.'
'Skiter väl vi i.' sade Adam och gav mig den första sparken.
Folk stirrade. När jag steg på bussen såg chauffören passagerarna en ung mann som gick framåtböjd, höll sig för sidan, som hade trasiga kläder, blodigt ansikte och blåtira.
'Vad fan har hänt med dig, behöver du hjälp eller?' frågade chauffören.
'Det är lugnt,' sade jag och gick och satte mig.
Under resan hem gick mina tankar till liket i garderoben. Jag visste att jag var tvungen att göra mig av med det på något sätt. Frågan var bara hur. Det fanns ett problem. Jag visste att jag inte skulle stå ut med åsynen av min döda morsa och att jag med all sannolikhet skulle åka fast just därför eftersom jag inte skulle klara av att skaff undan kroppen. Någon gång skulle någon av morsans vänninor komma på besök och då skulle de märka att det luktade konstigt. Dessutom skulle de undra var morsan var någonstans. Om de lokaliserade lukten till garderoben och tittade in där skulle jag bli tvungen att döda dem. Men det skulle jag inte klara av. Inte så som jag var nu.
Men det var ett problem som gick att lösa.
Det enda jag behövde göra var att nysa och inte säga prosit.

Skriven av: Per Olsson - Hultgren