Dagbok från ett offer

Jag håller pennan hårt i handen. Min blick är fäst på pappret. Ett helt vanligt vitt papper utan ränder eller rutor. Bara ett vitt ark som snart kommer vara fullt av streck eller möjligen av ord.
Jag känner vreden växa inom mig. Ilskan, frustrationen och sorgen över att ingen finns till hands; att ingen hör att jag skriker trots att jag är tyst. Att ingen ser hur dåligt jag mår; att ingen bryr sig om mig när jag sitter här ensam i mitt rum denna julikväll, och ser solen sänka sig över Öresund.
Jag känner mig förskjuten av vissa; föraktad av andra. Men mest av allt känner jag mig sviken och lurad. Kanske förlöjligad också, men mest av allt sviken. Hur kunde det bli såhär? Hur kunde ett liv vändas upp och ner såhär? Hur kunde jag driva mig själv till detta? Hur kunde jag inbilla mig? Hur kunde jag bli så mentalt nerbruten att jag drev mig själv till allt? Varför såg ingen något? Varför ville ingen se?
Det är svårt att formulera sig. Svårt att få på pränt några få avskedsord. Det är svårt att få vissa tankar att fastna på ett papper. Detta ökar min frustration, min ilska, min vrede.
Jag börjar gråta. En tår faller ner på pappret. Hastigt förbannar jag det faktum att tåren kommer att torka. Annars hade det räckt som avsked. Inga ord, inga bokstäver, inte ett enda streck med blyertspennan som sitter där som ett retsamt gyckel mellan mina fingrar hade behövts. Bara en tår. Det hade räckt. Tåren hade räckt; den hade gett kraft nog. Alla hade förstått dess budskap. Ingen hade tvekat; ingen hade undrat.
Jag förbannar mig själv. Jag är ett offer. Jag kan inte skylla på någon annan. Det är mitt eget fel. Mitt liv har successivt raserats. Det sägs att livet är som en pyramid. Men nu har jag kommit fram till att den maskin som ska riva pyramiden är jag själv.
Med en häftig rörelse ör jag ner pappret på golvet. Nu kan jag inte hålla tillbaks tårarna längre. Jag snyftar inte. Jag gråter. Jag är så arg och uppgiven att jag måste göra det snart. Pinan måste bli kort. Jag har lidit nog nu.
Det var mitt i middagen. Mamma och Kådden satt och åt och skrattade och skålade. Men jag kunde inte. Kunde inte äta, inte skratta och inte skåla. Jag petade i maten. Stoppade in det i munnen, spottade ut det igen. Försökte dölja att jag spottade ut det. Men till slut gick det inte. Kådden stirrade på mig med sina räliga ögon. Såg på mig som om jag vore en insekt eller en larv som kommit i hans väg. Ett äckligt litet flygfä som surrade som besatt runt hans äggformade huvud, eller en mygga med oanad blodsugningsförmåga. Något ovälkommet – vadsomhelst – var jag i alla fall.
”Duger inte maten?” röt han på sin ohärmliga stockholmsblandade Österlensdialekt. Han la sån kraft bakom orden att jag rös. En sån där rysning jag känner varje gång jag ser hans kala hjässa och hans gröna fiskögon. En rysning som fick mig att nästan känna mig ännu mer värdelös och dum och misslyckad.
Jag tittade på mamma som fortsatte äta som om inget hade hänt. Jag reste mig upp. Stod blickstilla mellan bordet och min stol. Tittade ömsom på mamma och ömsom på Kådden. Till slut slutade mamma och äta. ”Hörde du vad Jarl sa?” Det var hennes kommentar. ”Hörde du vad Jarl sa?” Jag bet ihop käkarna. Läpparna formades till ett streck. Ögonen tårades. Med ett häftigt ryck kastade jag tallriken tvärs över bordet rakt i ansiktet på Kådden. Jag njöt av att se såsen rinna nerför hans skjorta, vars pris han mycket nogsamt och sedvanligt talat om tidigare under dagen. Jag njöt. Jag kände att njutning är en skön känsla. Jag njöt ännu mer av att äntligen kunna njuta. Att kunna njuta igen.
Jag sprang uppför trappan. Den trappa som mamma och pappa hade gått i förut. Men som pappa en dag inte fick gå i längre. Mamma sa att han inte fick bo hemma längre. En vecka senare flyttade Kådden in. Han började gå i mammas och pappas trappa. I pappas trappa gick han.
Dörren till mitt rum flög igen med en hård smäll. Jag vred om låset och kände på dörren. Sen kände jag igen. Jag hängde mig på handtaget för hit in skulle ingen komma. Hit in skulle ingen komma och se mig. När någon skulle kunna komma in skulle jag ha gått ut. Gått ut på andra sidan. På andra sidan skulle jag ha gått ut. Ett steg. Det var allt som skulle behövas. Ett sista steg. Ett sista livssteg från en haltande människa; sen skulle allt vara över. Vem skulle gråta? Vad bryr jag mig?
Pennan bränns i handen. Den vill börja arbeta. Börja berätta för mamma. Börja berätta det som hon aldrig kommer kunna förstå. Eller kommer hon att kunna förstå? Jag vet inte. Men pennans glöd ska få berätta. Om jag bara kan börja. Om jag bara kan få det första ordet, den första meningen skriven så ska pennan få berätta.
Jag ger upp. Jag kan inte. Orden finns inte. De har tagit slut. Jag kan inte förmå mig. Pennan flyger genom rummet. I hörnet landar den. Blänker. Gul och irriterande ligger den i hörnet och blänker.
Jag ställer mig i sängen. Nu faller tårarna inte lika ymnigt. Men fortfarande faller de. Allt kommer sluta med att en tår torkar och dör på min kind. Men det kommer jag inte att känna, eftersom jag inte vill känna.
Jag öppnar fönstret. Låter vinden smeka min kind. Vinden torkar de efterhängsna tårarna. Men kroppen producerar nya. Hela tiden. Kroppen producerar hela tiden nya tårar. Ett tag till. Sen behöver den inte producera. För då finns det ingen som kan gråta de tårar som kunde ha blivit producerade. Ett litet tag till. Ett litet tag. Sen tar jag steget…

Skriven av: Martin