Dagen med stort D

Dagen med stort D Version 2 Lovisa Johansson
”Oh, det kändes” tänkte Lea när hon graciöst satte sig i splitt. Nu var dagen med stort D äntligen här. Hon spejade runt i den enorma tävlingshallen och spanade in sina motståndare. Det var något som inte stämde, för ju mer hon tittade på de andra dansarna med sina fabulösa dräkter, ju snabbare började hjärtat bulta i bröstet. Svetten rann längs hennes tränade kropp trots att hon inte hade ansträngt sig. Händerna började okontrollerat skaka och hon fick svårare att andas. ”Vad har jag gett mig in på?” harklade hon sig för sig själv. Som tur var avbröts hon mitt i hennes obehagliga tankar.
- Lycka till idag Lea! Du är bäst! Det var Hannah som ylade för att överrösta den dånande musiken.
- Tack, vad snällt! Du var enastående ute på dansgolvet idag, svarade Lea i samma ton.
”Bäst”… tänkte Lea, det vet jag ingenting om. För att försöka fokusera på annat, kollade hon runt för att få en uppfattning om hur de hade pyntat hallen. Var hon än tittade bländades hon av paljetter, Swarowski-stenar och glittertyg. Glittret blandades med strålkastare i alla färger som blinkade åt Leas håll då och då. Näsan fylldes med starka dofter från jordgubbshårsprejen hon hade i håret och blodsmaken i munnen blev allt starkare och starkare. Hon tog en klunk vatten för att mildra smaken, när hon såg hur vattenflaskan fick ett rött glittrigt pussmärke av läppstiftet. De ökentorra luftvägarna började äntligen bli lite bättre. Alla dansare strosade runt som galna höns och man kände att det var tävling i luften.
Plötsligt såg Lea sin mamma, som försökte smyga sig igenom den täta folkmassan. Det såg nästan ut som att en kamel skulle ta sig igenom ett nyckelhål. Ponchon hon hade på sig liknade något som man skulle kunna hitta i en modetidning och det permanentade, kastanjefärgade änglahåret svischade som vinden bakom henne. När hon väl kom fram, frågade hon Lea omsorgsfullt:
- Hur är det gumman?
Hennes fråga stack som tusen nålar i hjärtat på Lea och hon försökte hålla det inne, men det gick inte längre.
- Jag klarar inte det här, jag är inte lika duktig som de andra dansarna! Ta mig härifrån!
Lea kände hur hon fick kämpa med att hålla tillbaka tårarna för att inte förstöra sitt glittriga smink. Paniken växte sig sakta men säkert större och starkare. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hjärtat slog som stora bastrummor i bröstet och det kändes som om hon satt i en bastu. Hon ville skrika rakt ut, gråta och springa runt i cirklar på samma gång. ”Vad gör jag här?” var det enda som ekade i Leas huvud. Som grädde på moset fick hon också nummer 213, det ultimata olycksnumret. Hennes mamma rättade ömsint till den glittriga huvudbonaden som skulle föreställa en blomma och sa:
- Men Lea gumman! Varför säger du så?
- Har du ens sätt de andra dansarna? De ser ut som änglar som hoppar på moln…
Precis när Leas mamma skulle svara, kändes det som om trumhinnorna skulle spricka av den dånande musiken, som nästan lyckas vara ännu högre än förut. Då förstod Lea, nu börjar det. Nu börjar hennes rond. Tofsen som hon suttit och krusat dagen innan i flera timmar hoppade upp och ner när hon begav sig närmare dansgolvet för att se bättre. Hennes lillebror hade påstått att det såg ut som en golvmopp och det gjorde det också, för det liknade något man torkade golvet med. Plötsligt såg hon hur många som var uppradade längs tävlingsgolvet och väntade på sin tur, då gav knäna vika och det blev allt svårare att hålla balansen. Fortfarande satt ”Vad gör jag här?” som fastklistrat i huvudet på henne. Lea vände sig om för att hitta sin mamma, när hon fick syn på Olivia Bell som svepte dansant över golvet. Trefaldiga VM-vinnaren Olivia Bell. Hennes självförtroende var högre än Mount Everest och hon hade nästan sin egna lilla människoskara tågandes efter henne. Hastigt kände Lea hur en varm mans hand klappade henne på axeln. Det var en av de hundratals funktionärerna.
- Tjena! Är det du som har nummer 213? Jo, det är så att det har blivit en ändring i schemat, du är sist ut, helt själv…
”Det var droppen” tänkte Lea. Hon kände hur allt i hallen började snurra runt i cirklar. Funktionären blev allt suddigare och kycklingsalladen hon åt till lunch höll på att komma upp. Kroppen kändes helt plötsligt 10 gånger tyngre och hon hann inte säga ett ord innan det blev kolsvart…
Ett svagt pip var det enda Lea kunde höra i hennes avdomnade öron när hennes mamma oroligt försökte väcka henne.
- Lea, gumman! Vad hände? Hur är det med dig?
Ett svagt ja var det ända Lea lyckades få fram. Hon försökte att resa sig upp, men de bankande hamrarna i huvudet gjorde att hon inte kom långt. De centimeterlånga glittriga lösögonfransarna kändes tyngre än tidigare och gjorde så att hon knappt orkade slå upp sina ihop klistrade ögon. Då tog mamma initiativ och betraktade Lea rakt i hennes himmelsblåa ögon och sa allvarligt:
- Lea, tänk hur långt du har kommit! Idag lördag, dansar du på VM. Efter så mycket slit och hård träning står du äntligen här! Glöm allt annat och ”fånga dagen” som man brukar säga. Jag är så stolt över din resa och den person som du har blivit. Tänk bara på när på när du började tävla och var du är nu!
Med tårar i ögonen tänkte Lea tillbaka på hur det faktiskt var när hon började tävla i discodans. Det var den tuffaste men också mest lärorika tid i hennes liv. Hon kom sist på varenda tävling, men ändå gav hon inte upp. Alla andra danskompisar vann priser, gick upp i högre klasser och gjorde enorma framsteg. Medans hon själv bara stod och stampade. Trots det fanns det ingen chans att hon skulle sluta. Det var något i huvudet som verkade så fel med att ge upp. Hon ville inte vara en förlorare, hon ville vara en kämpe. Så hon fortsatte att komma på träningarna, även om det inte alltid var det lättaste. Hon tränade dag in och dag ut, och gav verkligen hela sin själ åt dansen. Efter ett långt tag av blod, svett och tårar, vilket nästan kändes som evigheter, lönade sig äntligen hennes hårda slit. Det gick allt bättre och bättre för varje tävling och så småningom blev det roligare. Om någon under denna period hade sagt till henne, att en dag skulle hon dansa på VM, hade Lea aldrig trott henne. Även om det inte var den trevligaste tiden i hennes liv hade hon aldrig valt att inte gå igenom den. För hon lärde sig en väldigt viktig läxa – att man aldrig ska ge upp, hur svårt det än verkas vara.
De orden väckte nytt liv i Lea. ”Det gör ingenting om jag inte går vidare” tänkte hon. ”Det viktigaste är att göra sitt bästa och ha kul.” Lea kände hur hjärtat dunkade snabbare och snabbare men av annorlunda skäl denna gång. Nu var hon redo och hon kunde knappt bärga sig tills hon äntligen skulle få komma ut på dansgolvet. En lång ström av iver gick längs ryggraden och känslan hon hade liknade den som alla barn hade på julaftonsmorgon. Den hemska tanken ”vad gör jag här?” var som bortblåst och hade ersatts av ”jag klarar detta”. Med huvudet högt och rak rygg kramade hon hårt om sin mamma och sa självsäkert:
- Nu kör vi!
- Sist men inte minst nummer 213, ropades ut i högtalarna av den hesa speakern.
Lea gled fram över golvet som om hon var drottningen av discodans. Ögonen tindrade och hennes glittriga, vitguldiga dräkt blänkte som stjärnorna på natthimlen i det starka strålkastarljuset. Hon sken starkare än solen och visade att hon hette Lea, genom att le med sitt bredaste leende. Publiken häpnades av hennes väl koreograferade dans och alla tappade hakan varje gång hon utförde en svår akrobatisk rörelse. Lea kände en varm och härlig känsla strömma genom kroppen ända ut i fingertopparna. Omgivningen försvann och hon glömde bort alla bekymmer och besvär. Det märktes att hon hade varit på gymmet, för energin hon hade var oslagbar. Karisman hon utstrålade bländade hela publiken. Hon ville inte sluta dansa, hon kunde fortsätta tills nästa århundrade. För det här, var det hon älskade att göra, det påmindes hon av varje gång hon stod på dansgolvet. Men just idag kändes det som om att det var något extra. Det kändes som om att just hon befann sig på toppen av världen.
Det tog ett tag innan domarna kunde bestämma sig vilka som skulle få gå vidare till nästa rond, det var ju trots allt världens bästa discodansare som skulle göra upp om guldet. Lea kunde känna hur stämningen blev allt allvarligare i väntan på resultaten och ett tjockt moln av spänning la sig över arenan. Trots det kände Lea att hon själv inte var uppe i varv. Det spelar ingen roll hur det går. Hon gjorde sitt bästa och hade roligare än någonsin. Plötsligt bryts allvaret av publiken som började vissla och tjuta. Det var resultaten som hade kommit. Lea höll sin mamma hårt i handen och tillsammans kikade de mot resultattavlan. Det visade sig att Lea skulle få göra det hon älskar mest av allt en gång till, för att hon hade gått vidare till nästa rond…

Författare:

Publicerat

Dela: