Publicerat
Kategori: Novell

Dags att ta farväl

Det var början av 1800 talet, i en stad, klädd i höstskrud. Vid midnatt, en dag i september, så gav gatorna ett mörkblått sken ifrån sig, dis och dimman låg tät kring gator och torg. Conrad, en medelåldersman, stod i köket, vid fönstret i sin lägenhet, högst upp i ett höghus. Lägenheten hade fyra rum, ett kök, ett vardagsrum och ett sovrum. Det var mörkt och släckt var det i hela höghuset. Det var inte vanligt att folk höll sig vakna så om nätterna, så som Conrad tagit för vana att göra. Han suckade i sitt vemod och försökte finna en plats utanför fönstret att fästa sin blick på. Han hade fått ett brev om att han var inkallad till värnplikt och tjänstgöring i krig. Varken han, eller några av de andra han jobbat med på fabriken skulle undkomma kallelsen. Delvis berodde det på press från släkten, för de ville gärna visa upp sitt barn/barnbarn med stolthet. Och med det visa att de minsann var både modiga och djärva. Och visst var väl Conrad både snabb och stark, modig och djärv – eller ja, i vilket fall efter eget tycke. Ändå, hade Conrad ingen som helst lust att ge sig ut i krig, där förlusten låg närmare än vinsten. Och samtidigt som har var trebarns far och så var han även gift. Conrad var bekymrad och slöt sina ögon för bara en kort stund, han var väl medveten om att risken var stor att han omkom i detta krig, han hade varit inkallad till stridstjänstgöring förut och han hade sett hur nyblivna vänner bokstavligt talat splittrats och flugit i luften, och den upplevelsen var inget han gärna ville återuppleva. Han svalde och drog undan de långa, vita, lin gardinerna något och spanade ner mot de smala gatorna. Månljuset lös stark in i köket och träffade lilla Elias i ansiktet, han vred sig i sömnen och sträckte på sig. Elias var Conrads äldste son på bara 6 år, han låg skavfötters i bäddsoffan med sin lillebror Abel på 4 år. Conrad lade inte märke till att Elias ganska snabbt vaknat av det någorlunda starka månljuset. Elias tog tag i det allmoge blå köksbordets kant och drog sig på så vis upp, han gäspade och gnuggade sömnen ur ögonen med sina späda knogar.
”Far.. vad,.. vad gör du.. kan du inte sova? Händer det något nere på vår gatan..?” Conrad ryckte förvånat till och vände sig snabbt om mot sin son, såg frågandes mot honom och lät en kort paus passera innan han tog till orda. ”Nej…” Han skakade på huvudet och log trött mot Elias. ”Det är fasligt tomt på gatorna nu… Jag har bara svårt att somna..” Elias nickade trött och gick emot honom. ”Ja, jag brukar se i taket när jag inte kan sova” Conrad sträckte ut en faderlig arm emot sin son och höll honom över axlarna samtidigt som han tankfullt spanade ut genom fönstret. Han log svagt åt Elias, trots att Conrad inte svarat fortsatte Elias obekymrat, med sin nyvunna energi. ”Visste du att vi har en takspindel? far..?” Conrad, rynkade lätt pannan och vred ner blicken mot lilla Elias. ”Jasså? Det säger du?” Elias nickade och försökte se över pelargonerna och ner mot gatan, han ställde sig på tå, men såg ändå ingenting. Då ställde han ner fötterna plana på golvet och såg mot sin far. ”Jag är trött…” Conrad log svagt, böjde sig ner och lyfte upp sin son och började gå emot bäddsoffan. ”Ja det kan jag tro” Han satte ner Elias på bäddsoffans kant och rufsade lätt om hans hår. ”Så, gå och lägg dig nu, jag ska också sova snart.. var inte orolig” Elias nickade och gäspade, kröp ner under täcket och blundade. Conrads leende förvandlades under bara talan av sekunder, till en besvärad min, han sänkte sitt huvud något och suckade. Efter det gick han och lade sig i sovrummet och somnade ganska kort därpå.

Dagen som var att följa, startade med att Conrads sistfödde son, Abel. Stod och hoppade i deras säng och skrattade så som bara barn kan. Han vaknade med ett ryck och kisade för solens starka strålar som lös in igenom fönstret på vänstra sidan av sovrummet. Långsamt klev han upp ur sängen och fällde Abel där han hoppade, på pass löst att Abel inte skulle skadas. Conrad klev sedan upp drog på sig sina slitna, smutsbruna hängslebyxor och sin beige vita pösskjorta. Han gick sedan ut i köket och åt den gröt som honom serverades. Emilia, Conrads fru, stod vid köksbänken och diskade. Han kunde väl höra att hon snyftade. Han rynkade pannan och reste sig ur sin stol, gick fram till henne, han la armarna om hennes midja och talade lugnt till henne. ”Hur är det fatt?” Emilia snyftade till och stötte ifrån sig honom.
”Jag har hittat brevet… har du sådan dödslängtan att du inte kan tänka dig annat än att gå i krig? ..Va?!” Conrad backade genast ett steg och så Emilia vända sin gråtfärdiga glansiga blick, snabbt åt hans håll. Han skakade på huvudet, ”Jag kommer tillbaks, det är min plikt som man att tjäna…” Emilia avbröt honom med upprört. ”Vad är min roll då Conrad?! Vad är min roll, bryr du dig ens om barnen vi ska uppfostra tillsammans, du FÅR inte gå ut i krig. Jag förbjuder dig att..” Conrad slog ner blicken, han visste väl hur rätt Emilias ord klingade. Men han kunde inte lyda hennes ord, det var en mans stolthet och värdighet som Conrads skulle tvingas ut i krig för. För att på så sätt inte smutskasta sin familj, redan i tidigt stadium.
”Men jag kommer tillbaks, det lovar jag, jag skriver varje dag och även till var och en av våra små… Jag kommer tillbaks.. det lovar jag dig.. av ….hela mitt hjärta..”
Men han visste att dessa dagar var de sista han skulle se dem. För kriget de skulle ge sig in i var ett av de svåraste i deras lands historia, fienden var övermäktig och dessutom i större antal. Ett krig som alla visste vilka förlorarna skulle bli, han svalde den lillastolthet han hade kvar. Han skulle få försöka ge sina barn den bästa bild av honom innan han for, för att säkerställa att de inte skulle senare, få för sig att vilja kalla honom för svikare.

Och så var tiden inne, Emilia hade sörjt sina ögon torra, i väntan på dagen då Conrad skulle ta sitt sista farväl. Han var klädd, precis så som han brukade när han var på väg till sitt arbete. Han stod i hallen och Emilia med barnen omkring sig. Conrad uppfattade avskedet lite väl formellt, Emilia föst fram lilla Lina först, och lät henne omfamna sin far, han lyfte upp Lina och svängde runt med henne över sitt huvud, han såg hur hon njöt av åkturen och skrattade då hon sattes ner på golvet. Tätt följde Abel som sprang fram till sin far med sådan ruskig fart att Conrad bara han se lille Abel krama om hans ben. Han log och rufsade om hans pott klippta, askblonda hår. Och så gick Elias sakta och betänksamt fram till Conrad, frågvis som han var, såg han upp mot Conrad och frågade efter en stunds tystnad. ”Kommer du hem tills middagen?” Han suckade och sjönk ner på huk framför Elias för att kunna se honom i ögonen. ”Nej, jag tror inte jag kan det…”
”Varför inte det då? Mors mat är den bästa och det vet alla…”
”Det handlar inte om det.. är jag rädd…”
”Vad är det då..?”
”Förhoppningsvis, förstår du när du blir äldre..” Han log stelt och kramade om Elias, men var lite motvilligt till att släppa taget. Efter en stund vände han ner blicken i golvet och släppte om Elias, såg sedan mot Emilia. Emilia gick lugnt fram till Conrad, med ögon av glas, en mask som lätt kunde brista, hon sträckte u armarna mot honom och han gjorde likadant, de föll i varandras armar och tog farväl.

Allt efter detta skickade Conrad ungefär fem brev i veckan, där hon upprepade gång på gång hur han saknade sina barn och Emilia. Han beskrev sin kärlek till de där hemma och beskrev sitt läge vid fronten, dock dröjde det bara två sådana veckor innan ett telegram skickades hem till Emilia om att Conrad stupat vid fronten. Som tur var, levde hans minne vidare .. i familjen…

Skriven av: Victoria Näslund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren