Dammen

Jag var mycket nöjd. Gropen där min damm skulle anläggas var djup och lagom stor. Varm och svettig såg jag stolt på mitt slit och lutade mig tungt på spaden som långsamt kördes ned i jorden av min tyngd. Svart och fuktig öppnade sig marken framför mig, med en kraftig doft av mörk mylla. Stenar som legat i vägen hade jag slängt upp på kanterna runt gropen och synade nu med kritiska ögon vem av dem jag skulle spara och lägga upp som en ö mitt i dammen. Vigt hoppade jag ned i hålet och sparkade på ojämnheter och småsten. En daggmask kom i vägen för min iver och fick sig en flygfärd mot andra marker. Jag hoppades han landade i blomrabatten, den kunde behöva gödslas lite.
Med en liten plastkratta som jag lånat från barnens sandlåda jämnade jag till gropens golv. Stampade lätt med stövlarna och såg till min förtjusning hur ecco-sulan avtecknade sig för varje steg. Jag stampade och stampade, plattade till upphöjningar som trotsigt reste sig över den plana yta jag planerat. Som små berg tedde de sig och utgjorde en utmaning för myror att klättra över.
Ett av 'bergen' vägrade ge vika för mitt hårda hamrande med stöveln. Jag ställde mig med bägge stövlarna på högen och hoppade lätt upp och ner. Den var envist kvar. Surt glodde jag på toppen som uppkäftigt stod med högdragen min. En spindel med trådliknande ben gick med lätta kliv över och förargat sparkade jag iväg den åt samma håll som daggmasken.
Jag gick ur gropen och hämtade spaden. Började så omedelbart att bombadera 'berget' med hugg och slag, och märkte att spaden slog i metall. Ett klingande ljud genljöd genom trädgården och for vidare ut på gatan mitt emot som ett klagande eko. Förundrad lade jag undan spaden och grävde för hand bort jorden runt det märkliga föremål som bit för bit visade sig för mig.
En hjälm.
Jag vände och vred på det konstiga föremålet i min hand. Hjälmen var rostig och bitvis så tunn i sitt skal att ett ägg vid jämförelse skulle likna rena betongen. Små flagor av dess yta ramlade ned på marken som dammstoft. Försiktigt blåste jag bort jord och lort för att se bättre hur hjälmen såg ut. Den var inte tung men stor nog att passa en vuxen. Jag spände blicken och kunde svagt urskilja att ytan en gång i tiden varit mönstrad, här och var syntes tydliga gropar och spår. En plåt gick ned vid hjälmens panna, som om den täckte den forne ägarens näsa. Jag rätade på mig och skulle gå in för att visa det märkliga föremålet för maken när jag hoppade till av överraskning. Bredvid mig stod en kvinna och log.
'Åh, jösses!' vräkte jag ur mig. 'Dig såg jag inte.'
Kvinnan stod stilla och sträckte fram en hand mot mig.
'Får jag se på hjälmen?' frågade hon.
'Naturligtvis,' svarade jag och gav henne rostbucklan. 'Jag fann den i gropen här jag grävt upp för min damm. Jag har ingen aning om hur den hamnat där.'
Kvinnan sade inget mer utan studerade under tystnad hjälmen medan jag nyfiket glodde på henne. Hon var okänd för mig, och jag undrade varför hon överhuvudtaget kommit in på min tomt. Hade hon sett mig gräva och blivit nyfiken på denna svettiga människa att hon bara var tvungen att se vad jag höll på med? Jag gned mina jordiga händer mot byxorna och såg att kvinnan endast var klädd i en lång linneklänning fastän dagen var kall och vinden drog från norr. Häpet konstaterade jag att hon också var barfota. Nåja, det var ju trots allt sommar.
'Hjälmen är från tidigt 300-tal och måste förvaras på det rätta stället, den har en rik historia att berätta för den som kan tyda tecknen på den,' sa kvinnan plötsligt.
'Men absolut, naturligtvis, jag har aldrig tänkt något annat. Är du säker på att den är så gammal?' Jag mötte misstänksamt hennes blick.
Hon gav mig ett leende till svar.
'Jag är säker och jag får nog be dig gräva din damm någon annanstans,' svarade hon mig.
Jag vände mig om och synade min grop, mitt slit. Den var nästan klar och jag hade ingen som helst tanke på att gräva ännu ett hål i gräsmattan.
'Aldrig i livet,' sa jag surt och stampade med foten runt gropens kant, plattade ut de jordhögar som bildats av mitt ivirga spadande. 'Här sak bli en fontän och härliga vattenväxter, kanske små fiskar och ett vattenfall,' fortsatte jag och upptäckte att jag talade för noll åhörare. Kvinnan var försvunnen. Hastigt såg jag mig omkring, men såg henne ingenstans. Endast grannens hund kom snokande runt hörnet och stannade till för att skälla på mig.
'Tyst med dig byracka!' gapade jag åt honom och greppade spaden för att återta mitt grävande.
Innan sommaren var slut skulle jag ha en damm, kosta vad det kosta ville. Föga anade jag att där jag valt att anlägga min damm låg redan något annat. En kvinnograv från 300-talet. Resten av sommaren glodde jag ut genom fönstret och såg på när arkeologer och historiker traskade runt i min trädgård och gjorde gropar både här och där. Men de hade lovat att ställa allt till rätta som det var, förutom ett hål, som jag krävde skulle vara kvar för min damm.

Skriven av: Bente