Dansar, dansar inte

Dansar, dansar inte.

Strike a pose, strike a pose,
vogue, vogue, vogue,
vogue, vogue, vogue

Look around, everywhere you turn is heartache
It´s everywhere that you go (look around)
You try everything you can to escape
The pain of life that you know (life that you know)

When all else fails and you long to be, something better than you are today
I know a place where you can get away It´s called a dance floor, and here´s what it´s for, so

Come on, vogue
Let your body move to the music (move to the music)
Hey, hey hey, come on, vogue
Let your body go with the flow (go with the flow)
You know you can do it

All you need is your own imagination
So use it, that´s what it´s for (that´s what it´s for)
Go inside, for your finest inspiration
Your dreams will open the door (open up the door)

It makes no diference if your black or white, if you’re a boy or a girl
If the music´s pumping it will give you new life
You´re a superstar, yes, that´s what you are, you know it

Come on, vogue

Beauty is where you find it, not just where you bump and grind it
Soul is in the musical, that´s where I feel so beautiful
Magical, life is a ball, so get up on the dance floor

Greta Garbo and Monroe, Dietrich and DiMaggio
Marlon Brando, Jimmy Dean, on the cover of a magazine
Grace Kelly, Harlow, Jean, picture of a beauty queen
Gene Kelly, Fred Astaire, Ginger rogers, dance on air
They had style, they had grace, Rita hayworth gave good face
Lauren, Kathryn, Lana too, Bette Davis, we love you

Ladies with an attitude, fellows that where in the mood
Don’t just stand there, let´s get to it, Strike a pose, there´s nothing to it

Come on, vogue




Posera. posera.
Mode, mode, mode.
Mode, mode, mode.

Se dig om.
Överallt så krossas hjärtan. Krossas, vart du än går (se dig om).
Du testar vad som helst för att fly från smärtan i det liv du lever (livet du lever).
När ingenting annat fungerar, och du längtar efter att vara någonting bättre än du är idag, då vet jag ett ställe dit du kan fly. Det kallas dansgolv.
Detta är vad det är till för:

Kom igen! Mode!
Låt din kropp röra sig till musiken. Kom igen! Mode. Hej, hej, hej!
Kom igen! Mode. Låt din kropp följa med i flödet.
Du vet att du kan göra det.

Allt du behöver är din egen fantasi, så använd den. Det här är vad den är till för.
Kom in och låt dig inspireras. Dina drömmar kommer att öppna dörren. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit, pojke eller flicka. Om musiken pulserar så kommer den att ge dig ett nytt liv. Du är en superstjärna. JAA! Det är det du är, och det vet du.
Kom igen! Mode.

Skönheten finns där du hittar den. Inte bara där du knuffar och vrider på den.
Själen finns i musikaliteten. Det är där jag känner mig så vacker. Magisk! Livet är en fest. Upp med dig på dansgolvet!

Greta Garbo och Monroe, Dietrich och DiMaggio. Marlon Brando, Jimmy Dean.
På förstasidan av en veckotidning.
Grace Kelly, Harlow, Jean. Drottninglika bilder av skönhet.
Gene Kelly, Fred Astaire, Ginger Rogers dansar i luften.
De hade stil, de hade grace. Rita Hayworh gav oss sitt ansikte, och det gjorde Lauren, kathryn och Lana också. Bette Davis, vi älskar dig!

De var damer med attityd, och grabbar som var i gasen.
Stå inte bara där. Sätt igång. Posera! Det är inget att fega om.

Kom igen! Mode.

Dansar.
Man dansar.
Man kan till exempel dansa för att bryta alla syften som kroppens leder är konstruerade för. Hjärnans myteri gentemot kroppen. Revolution.

Eller är dansen själva syftet? Med kroppen.
Har vi tvingat kroppen att alltid röra sig mekaniskt mot ett mål, en intention, av en orsak? Finns det en chans till kombination? Kan man dansa med varukorgen i handen eller när man rör sig mellan kopiatorrummet och arkivet?



Man kan dansa för att visa upp sig.
Man kan med hela kroppen säga:

- Se på mig. Se min grandezza. Se vilket starkt uttryck jag äger.
- Se mig och låt er bedåras.

För en del människor är dansen ett måste.
För andra är den ett panikframkallande tvång. Ett sätt att tvinga kroppen att bryta mot det trygga rörelsemönstret. Namn som quickstep, foxtrot och rumba, är för dessa människor benämningar på självutlämnande trauman, som får dem att svettas och våndas. Armarna och benens leder, som annars villigt låter sig böjas, blir plötsligt helt stela.

Som om orden ”får jag lov”, fyller glidytan mellan ledskål och ledkula med gips.
Det hjälper inte att den högtravande frågan numera har reformerats till det mer folkligare ”ska vi dansa”, eftersom skräcken föds av själva tanken, förr än av orden. För dessa människor är frågan inte en fråga, utan en provokation. En utmaning mot deras självkänsla. Nu ska jag berätta om en av dessa människor.

Jag ska berätta om mig själv.
Jag är en av dem. Jag förstår inte att jag gång på gång låter mig släpas iväg till dansrestaurangen av danshungriga väninnor. Jag vet ju ändå alltid vad som väntar mig. Ensam i ett bås så långt från dansgolvet som lokaliteterna tillåter, sitter jag i stillhet och ser väninnornas vilda virvlar på dansgolvet.

Jag är inte alls ful, nejdå, det är inte det som är felet.
Det är bara det att jag inte kan dansa.

Jag kan inte dansa.
Jag har sagt dessa ord så många gånger att jag numera känner mig som om jag sitter på ett AA-möte och är med om delningar och turen har kommit till mig och jag säger:

- Hej, jag heter Annicka och jag kan inte dansa.
- Hej Annicka, säger alla andra runt bordet. Unisont.

- Jag håller forfarande på med steg 2. Jag läser allt jag kan om dans, men det känns så hopplöst. Jag vaknar varje morgon och säger till mig själv att ”jag ska dansa idag, för min egen skull”, men varje kväll återfaller jag och låter bli. Jag vet inte hur många återfall jag kan ta, men jag har i alla fall inte gett upp än. Jag vill tacka för att ni finns och för att ni lyssnar. Tack.

- Tack, säger talkören.

Jag är vacker när jag är i stillhet.
Jag står ofta naken framför spegeln och betraktar mig själv. Jag har fin, ljus hy. Vackra former. Ben, lår, stuss, midja, axlar, nacke och hals lämnar inget övrigt att önska. Den vackra kroppen reser sig spänstigt och lätt fjädrande mot ett huvud med mörkt, lockigt hår. Ett mjukt rede, i vilket vilar ett ansikte med nätt näsa och känsliga kindben. Harmonisk haka.
Mustig mun. Smilgropar.
Rådjursögon.

Så länge jag står still, är jag en mycket vacker och lockande bild av en kvinna.
När jag rör mig, om så bara lite, sker det genast i otakt med allt det vackra. De runda linjerna bryts och blir stela och kantiga. Jag blir hård att ta i. Hård att se på. På ett dansgolv skulle jag bli en runsten. En runsten där alla ristningar vore överflödiga. Själva stenens orörlighet är budskap nog.

Jag lyfter ena armen uppåt.
I spegeln ser jag hur skönheten rasar. Faller som vattnet från stenen och lägger sig i en pöl på marken. Jag stampar i pölen. Även den rörelsen är oharmonisk och motbjudande. Det ser ut som om någon ovanför mig hastigt har ryckt i snören som är obalanserat fästade i min armbåge och mitt knä. Jag sliter av snörena och låter armen falla ner i viloläge.
Benet är åter stilla.
Vacker igen.

Jag är fången i min skönhet.
Tvingad att bara sitta still och vara vacker.

Nemo saltat sobrius, nisi forte insanit.
Ingen dansar nykter, om han inte möjligtvis är galen.
Inte ens alkohol kan få mig att dansa.

På nattklubben sitter jag ensam kvar i båset.
Mina vänninnor är ute på dansgolvet och glänser. Svänger. Snurrar. Visar upp sig. Musiken är hög i anläggningen och i mina öron och spelas med ett enda syfte: Att dansa till. Den tunga basen manar på mig. Bultar tvingande i min mage och mina fötter. Jag håller envist emot.
Har blåst ut värmeljuset som står på bordet, för att lägga så mycket mörker som möjligt mellan dansgolvet och mig.

Bli osynlig.
Jag försöker låta bli att andas, men musiken fungerar som en respirator. Technobasen pressar luften ur lungorna och när jag slappnar av så fylls lungorna åter med luft och fast jag inte vill, är jag tvingad att andas.

Andas.
Dansa.
Andas?
Dansa?

Jag slår anagrammet ur huvudet och blundar.
Någon slår mig lätt på axeln.

- Öhh, ska vi dansa?








Jag öppnar ögonen.
Värmeljuset är åter tänt. Ett ansikte är nära mitt. En feströkares andedräkt, schizofrent kluven mellan pepparmint och tobak, våldtar mitt luktsinne. Vattniga ögon under tunga ögonlock försöker både tindra och fokusera, trots hårdnackat motstånd av stora starköl. En mörkröd tuppkam reser sig potent ur resten av håret, som är salongstonat svart. Kritvit sportpolotröja. Tommy Hillfiger. Ena armbågen stödjer sig mot överdelen på båsväggen, handen bakom nacken. Andra handen ligger på min axel. Tummen rör sig i sidled över mitt nyckelben.
Allt detta hinner jag tänka innan jag säger:

- Stick och spy!

Orden överraskar mig.
Jag brukar inte vara otrevlig. Dessa ord måste ha framkallats av den stereotypa schablonbilden av fenomenet ”grabbar”, som möter mina nyöppnade ögon.
Och så det att den idioten tafsar på mig, förstås.

Ett kort ögonblick brinner det till i hans ögon.
Sedan börjar han skratta. Henke tänker inte ge sig så lätt.

Han måste heta Henke.
Alla killar som ser ut så där heter Henke. Eller Tompa eller Chrille.
Men det här är en Henke, det ser jag tydligt.
Han skrattar och säger:

- Stick och spy? Nä, då tycker jag de e trevligare å dansa, ellöör huör?!
- Jag kan inte dansa....inte till den här musiken i alla fall.

Jag ångrar mig genast.
Det är ju inte lika mycket fel på musiken som på honom. Om jag skulle vilja dansa med en postorderstylad vänsterytter, så kunde jag ju gå på studentfest istället. Jag måste få honom att gå, så jag kan se om han har vita tubsockor. Jag bestämmer mig för en diskret avsnoppning. Jag tar i ordentligt för att överrösta musiken:

- Jaa, hörrudu. Jag tycker ju bättre om musik där det svänger lite mer. Den här är musiken ungefär lika fantasieggande som en pålkran i arbete vid nybyggnation av en lagerlokal. Jag skulle kunna tänka mig att dansa till lite mer…ja…lite sydligare tongångar, kanske. Då kunde vi t.ex dansa rumba. Rumba är en afro-kubansk sällskapsdans i fyrafjärdedelstakt som framför allt kännetecknas av höft- och skulderrörelser. På 1920-talet importerades dansen till USA, där den stiliserades och blev grunden till de danser som idag kallas för Latinamerikanska. Rumban kom till Sverige i början av 1930-talet och blev snabbt poppis på dansskolorna, men gjorde ingen större succé på dansbanorna. Dansen berättar en historia där kvinnan lockar och avvisar mannen. Mycket sensuell. Kommer från Kuba…

I början av monologen flinar han glatt.
Sedan försvinner leendet gradvis och hans ansikte fryser till en artigt lyssnande mask. Jag tänker att han åtminstone är väluppfostrad. Jag bestämmer mig för att gå vidare med cha-cha-cha och paso-doble.

- …eller också skulle jag kunna tänka mig cha-cha-cha. Precis som rumba, så kommer den från Kuba och går i fyrafjärdedelstakt. Lanserades i början av 1950-talet och anses vara en utveckling av mambo. Namnet talar för sig själv. Den är glad, fräck och utstrålar partyatmosfär…eller så skulle jag kanske kunna tänka mig att ställa upp på en paso-doble, som betyder dubbelslag och är ett mycket passande NAMN EFTERSOM DEN DANSAS I TVÅFJÄRDEDELSTAKT! DEN HAR HÄMTAT INSPIRATION FRÅN TJURFÄKTNINGEN OCH I DANSEN ÄR MANNEN MATADOREN OCH KVINNAN HANS CAPE!!!

Redan i höjd med ordet partyatmosfär, börjar han skruva oroligt på sig. Han lyfter ett pekfinger som för att markera att han vill säga något, men jag är orubblig och när jag kommer fram till paso-doble reser han sig upp och går. De sista meningarna skriker jag rakt ut mot hans ryggtavla. Jag känner att jag är högröd i ansiktet och att jag har salivstänk på hakan.
Jag tittar ner.
Han har vita tubsockor.

Benita kommer instörtade över mitt bord.
Andfådd:

- Vad gjorde Henke hos dig?
- Är det så han heter, sa jag och kände mig som en vinnare.
- Vet du inte vem han äääär, skriker hon i falsett.
- Nej.
- Han är ju för faan svensk mästare i Tango. Alla vill dansa med honom, men han dansar aldrig på såna här plejs. Vad ville han?
- Han ville dansa.
- Iiiiiihhh! Och vad sa du?
- Jag sa att han skulle sticka och spy.
- Du sa vad?
- Att han skulle sticka och spy.

Benita skakar på huvudet och lämnar mig.
Jag känner mig upprymd. Jag mår bra. Plötsligt vet jag vad som har varit fel.

Ett ord.
Ett enda ord.
Ett enda jävla ord blev ett för mycket.
Jag har mått dåligt på grund av ordet ”kan”.

Jag bygger om en mening och förändrar mitt liv.
Jag ändrar ”jag kan inte dansa” till: Jag dansar inte.
Jag behöver inte.

Skriven av: Nicklas Lantz