Där färgerna bor

Det första jag lade märke till var hur vitt allting var, vita väggar, vita golv och vita rockar. Kanske bländade allt detta vita mina ögon eftersom mitt sinne, helt fördunklat av mörker, hade förlorat sin känsla för ljus. Vänliga röster hälsade mig välkommen och fyllde mina öron med ord som min hjärna inte förstod. Trivialiteter så obetydliga att de direkt sorterades bort av mitt sinne som inte längre hörde ihop med min kropp. Jag visades in till ett vitt rum där jag fick en säng med vita lakan, ett vitt nattlinne stort som ett tält och två vita handdukar, en stor och en liten. Den vita tandborsten som erbjöds mig tackade jag nej till, jag hade en egen med mig, en som hade en färg, men vilken färg, det visste jag inte. Min rumskamrat var också blek med undantag för de mörka ringarna runt hennes rynkiga ögon. Hon hade inte lämnat avdelningen på tre månader vilket förklarade hennes färg, miljön här måste vara smittsam. Skulle jag också bli vit efter ett tag? Skulle mörkret som byggt sitt bo i min kropp ge vika för att sakta blekna bort till någonting vitt? Ville jag verkligen det, vilket var värst? Att vara fylld av detta tunga svarta välbekanta mörker, eller att sakta förvandlas till ett genomskinligt spöke som osaligt skulle vandra i dessa dårskapens korridorer dag ut och dag in?

Efter att jag hade stuvat in mina tillhörigheter i garderoben och ställt in min mobiltelefon på ljudlös ringsignal sjönk jag ner på den opersonliga och sterila sjukhussängen. Min hjärna gick på högvarv för att försöka förstå att jag verkligen var här, på en sluten psykiatrisk avdelning där det inte ens var tillåtet att ha en mobiltelefon, därav den ljudlösa ringsignalen. Det förvånade mig att personalen inte sökte igenom min väska, jag hade ju kunnat ha något mycket värre än telefonen med mig (vilket jag även hade) med tanke på att jag var inlagd på grund av allvarlig suicidrisk. De röda ärren på min arm blänkte avslöjande i det lysrörsvita ljuset och för en gångs skull så struntade jag i fall någon såg dem, detta var ju den sista utposten för en sådan som jag. Nu var jag bland mina likar och ingen dömer en som är som en själv. Det spelar ingen roll om man försöker ta livet av sig genom att skära sig eller genom att svälta sig till döds. En blick på min rumskamrat talade om för mig att hon hade valt svälten. Jag kan också svälta och har gjort det ett flertal gånger så jag vet tillfredsställelsen av det, men inget går upp emot att se det röda blodet rinna. När ens hjärta är svart blir det röda blodet som rinner en bjärt kontrast mot mörkret, ett slags hopp, allt är inte svart inom mig. Det finns något som har en färg, något som varken är svart eller vitt. Ett hopp om livet och en påminnelse om att det finns inom mig även om det ter sig avlägset i tanken.

Eftersom jag kom med sjuktransport ganska sent på kvällen så var det dags för kvällsmat ungefär samtidigt som jag checkade in på dårskapens hotell. Inte kunde jag äta, mådde alldeles för dåligt för det och eftersom jag inte var inlagd på grund av ätstörningar så slapp jag att medverka vid kvällsmåltiden. Äntligen var jag ensam och jag skickade ett meddelande till min kille att jag var inlåst och inte fick ha mobil. Hans reaktion var förfäran, ”men så var det ju inte sagt”, var hans svar. Det han syftade på var att min psykiater i öppenvården hade skrivit en remiss om omedelbar inläggning, men inte på sluten avdelning. Detta beslut hade sjukhusets psykiater tagit och rent praktiskt så innebar det att jag var inlåst och ödets ironi hade dessutom sett till att jag låg på den enda avdelningen som inte hade en rökbalkong. Eftersom jag då jag fick remissen visste att jag skulle bli inlagd hade jag inte bara packat min väska utan dessutom köpt en pocketbok på pressbyrån som låg på sjukhusområdet. Självklart var det en bok som handlade om mänsklig misär, på något konstigt sätt brukar det få mig att må bättre att läsa om människor som mår ännu sämre än jag. Men i detta läge fyllde inte boken sitt syfte, men det tror jag inte att någon bok hade gjort just då.

- Dags för kvällsmedicin!

En hög och okänd röst trängde sig in i mitt medvetande, jag måste ha slumrat till, drogad som jag var på de starka mediciner som jag fått. Omtöcknad försökte jag att vakna till och sätta mig upp, och vaknade, det gjorde jag! Medicinen jag hade tagit tidigare hade förlorat sin verkan och den hångrinande Ångesten var där, redo att ta mitt hjärta i sitt knivvassa grepp. Vacklande sökte jag mig till den del av korridoren där jag hade hört rösten och då jag såg en kö av kantstötta människor stå och vänta så visste jag att jag hade kommit rätt. Med släpande steg anslöt jag mig till kön som siste man och plötsligt kände jag att jag hade sett detta förut, men var? När jag var näst på tur kom jag på det, filmen ”Gökboet”, detta var exakt som i filmen, men vad säger det om hur långt vården har kommit idag? Jag blev chockad, men var tacksam för min vita sömntablett som jag trodde skulle skänka mig en god natts sömn. Efter att jag hade legat och vridit mig i över en timme utan att kunna somna så trotsade jag min stolthet och skred likt en mentalpatient i ett enormt vitt nattlinne genom korridoren för att be nattpersonalen om ytterligare medicin. Det fick jag, men inte hjälpte det, proceduren upprepades återigen efter någon timme och därefter minns jag ingenting.

Allt jag önskade var att få uppleva det alla andra får, att få se färger. Mitt hjärta var svart och sjukhuset var vitt. Hur skulle jag gå till väga för att få se någon annan färg? Den enda väg jag kände till var att öppna min kropp och låta det röda, glimrande härliga blodet flöda. Tyvärr så är den vägen ingen lösning i längden, den resulterar bara i att jag hamnar i detta helvetiskt vita…

- God morgon! Frukosten är serverad om tio minuter!

Vart var jag? Försökte att öppna mina trötta och drogade ögon, drömde jag fortfarande? Men sängen kändes inte bekant och sakta började gårdagens mardröm att visualisera sig för mig, jag låg inlagd på sluten psykiatrisk avdelning… Hur kunde det gå så här, jag hade två härliga barn och jag visste att de som kände mig tyckte om mig. Nu låg jag här som ett genomskinligt spöke i nötta sjukhuslakan, med ett vitt sjukhusnattlinne runt min kropp, måtte mina döttrar aldrig se mig så här. Ja, jag hade två underbara döttrar, friska och fina och ändå kom jag till psyket med sjuktransport och uppskurna armar… Släpade mig upp och bytte om till mina ”civila” kläder, struntade i att borsta tänderna, varför skulle jag? Struntade i att äta frukost, var inte hungrig och hade aldrig varit på morgonen. Jag svalde mina mediciner och tog tacksamt emot min kopp med kaffe och längtade efter att få ta den första morgoncigaretten till kaffet, men tydligen var jag för suicidbenägen för att få gå utanför glasdörrarna och röka en cigarett. Jag frågade personalen och fick besked om att när någon av dem hade tid kunde de följa mig ut så att jag fick röka. Det där med morgoncigg kunde jag glömma, det dröjde tills klockan tolv innan någon kunde skramla med sin nyckelknippa och följa med mig ut.

Den manliga vårdaren som följde med mig var mer än trevlig, han tog till och med en cigg själv, fast det var emot reglementet. Vi stod och småpratade medan vi rökte och jag gjorde allt jag kunde för att invagga honom i en falsk säkerhet. När våra cigaretter var i stort sett upprökta gjorde jag slag i saken och började springa, jag sneglade bakåt och såg en viss förvåning i hans ögon innan han tog upp jakten efter mig. Smart som jag var hade jag tagit med mig min handväska innehållande mobil, plånbok och diverse viktiga saker, men för att inte väcka misstanke om min flykt hade jag lämnat jackan kvar och det var kallt, det kan jag lova…

Likt en hind sprang jag upp i skogen, medveten om att jag hade en förföljare efter mig som bara gjorde sitt jobb, men han hade inte en chans. Jag bara sprang och sprang, för mig var detta ett lopp som rörde sig om liv och död, för honom var detta bara ett jobb, men ändå med vetskapen om att han skulle få repressalier. Som mentalskötare så kan du inte låta en patient smita hur som helst. Han gjorde sitt bästa, men inte hade han en chans att komma ikapp mig, jag var smal och smidig och han hade ätit ett par påsar chips för mycket, det var en ojämn kamp som skulle ge mig en given seger.

Jag satte mig på en sten och pustade ut, nu hade jag skakat av mig min förföljare, försökte att bara ta det lugnt i ett par minuter. Mitt mål var nått, nu var det bara upp till mig att våga förverkliga det jag hade fantiserat om så länge, att släppa blodet fritt! Att låta det rinna och att få se dess klarröda färg… Länge tvekade jag, var nog för feg skulle vissa säga, men sedan tog jag upp min kniv och skar upp min ena arm…Njöt av att se blodet rinna, äntligen fanns det färg i mitt liv, om än rött och rinnande, försökte att samla upp det men det var för flyktigt och tunt för att kunna kapslas in i mitt inre. Egentligen var det inte blodet och självmordet jag sökte, ville bara känna, bara känna, KÄNNA!

Äntligen satt jag där och kände, tog kniven och skar upp min andra arm, smärtan fanns där, men den var för mig helt obefintlig, allt jag kände var livet!!! Äntligen, för första gången! Jag fortsatte att skära och blodet rann, jag började känna mig yr, antagligen av den massiva blodförlusten jag var med om, båda pulsådrorna var uppskurna…

Det fanns inget vitt längre, allt var i färger, skogen runt omkring mig, träden som mäktigt reste sig över mig och fick mig att minnas ett liv innan allt blev svart, himlen, allt ägde färger som jag inte hade sett på väldigt länge. Tänkte tillbaka på mitt liv och förstod hur tragiskt allt hade blivit, inte var det mitt fel, nej, djävulska omständigheter var det som formade mig och utstakade min framtid...

Äntligen kunde jag se livets skönhet, urskilja trädens komplicerade former och fascineras av det, inte bara grenarnas eleganta utväxter, utan hela livets underbara och komplexa uttryck. Alla höstlöv som var än gula, orangea eller röda, som än fortfarande satt kvar på träden eller låg som en röd matta framför dem som hade förnuft nog att uppskatta dem. Äntligen såg jag detta som jag visste fanns, eftersom jag sett det som barn, men aldrig som vuxen. Mina ögon fylldes av tårar och svämmade över, jag gjorde inget för att stoppa dem, varför stoppa tårar när blodet rinner värre?

På ett sätt så kände jag mig lycklig, jag hade nått mitt mål, men till vilket pris? Nu fick jag uppleva höstens färger för första gången på väldigt många år, men mycket vill ha mer, jag önskade att jag fick uppleva midsommaren, med all dess mystik och sju blommor, som var en del av min barndom. Det stack som en kniv i hjärtat när jag insåg att allt var försent, varför uppskattade man det inte när det fanns där? Man insåg inte att det man upplevde var ren och skär lycka och nu är den försvunnen och begravd för alltid, precis som de människor som fanns där och gjorde lyckan möjlig.

Tyvärr så kom insikten allt för sent, blodet rinner redan, allt är för sent, det finns inget att göra längre. Men äntligen så fick jag se alla dessa färger som jag har längtat och suktat efter. Äntligen så var jag där jag ville, såg allt i färg istället för i svart-vitt och njöt av synen av mitt röda blod som pulserade ut ur mina uppskurna blodådror. Priset för att få leva fullt ut är att dö…

Det kommer alltid en morgondag, för alla andra. Solens bleka sken speglades i frosten som hade tagit över både skog och mark och hade gjort om det till ett sagoland. Här fanns jag, fast jag egentligen inte fanns längre… Tystnaden var kompakt men bröts plötsligt av skällande polishundar, utkommenderade för att leta efter den kvinna som rymt från den psykiatriska kliniken för ett halvt dygn sedan. Det dröjde inte länge förrän en av hundarna hade fått upp ett spår och skällande ledde poliserna till en vacker, men död, kvinnokropp.

Där låg hon, iklädd endast en T-shirt och ett par tights, strumpor och ett par tofflor som hon hade fått låna från sjukhuset. Vem var hon? Vem av dem som hittade henne och tog hand om hennes kropp bryr sig? Hon var en Mamma till två härliga flickor, men för personalen som tar hand om hennes kropp är hon bara ett ”det”, ytterligare ett ärende i det pressade schemat.

Men, över hennes kropp hade det singlat ned ett icke föraktfullt antal höstlöv av diverse kulörer… Kanske naturens sätt att ta farväl av någon som ändå uppskattade den, någon som gick runt i skogen helt själv som barn och bara njöt av storheten som endast den riktigt gamla trollskogen kunde stolta med. Någon som kunde ägna en hel dag åt att bara promenera själv i skogen trots sin låga ålder, äta egenplockade blåbär till lunch och bara trivas bland granar, tallar och myrstackar...Kanske var detta naturens sätt att hedra och ta farväl av en människa som var en av dem…

Författare:

Publicerat

Dela: