Där jag bor….

Där jag bor….
Sitter i mitt kök och ser ut genom fönstret. Ser träd. Inga löv. Bara kala grenar. Det är vintermånad.
Vintermånad år 2016 innebär regn och rusk för det mesta. Snö är något som lyser med sin frånvaro.
Hör bilarna som susar fram på gatan. De får köra i 50 kilometer i timmen. De flesta gör nog också det. Låter det som. Det åker många bilar på vägen dygnet runt. Mest dagtid förstås. I början så hörde jag varenda bil. Nu hör jag dem men ändå inte. Har blivit van vid ljudet.
På andra sidan gatan ser jag villor. De är olika varenda en. Vet inte när de byggdes det området. Verkar inte vara någon ordning alls på husen. En del ser äldre ut, andra nyare.
I det bostadshus jag bor i byggdes 1970.
I min port bor vi sex hushåll.
Hör väldigt lite av grannarna. Tyst och stilla i trapphuset. Inbillar mig annars att gamla hus är lyhörda. Antingen så är mina grannar ovanligt tysta eller så är det inte så lyhört.
Bostadsområdet jag bor i är typiskt 1970-tal. Några hus som bildar en ring runt en stor gård. Det är fint. De satte upp tre granar på gården i december, med ljusslingor. De är fortfarande kvar. Det är fint och behövs något som livar upp på gården.
På julafton och nyårsafton så satte föreningen ut marschaller runt hela gården. Hemtrevligt.
En tvättstuga har vi också i området. Den är helt okej. Det är lätt att få tid att tvätta. Har visserligen egen maskin i min lägenhet. Men ingen torktumlare. Så därför blir det bara nödtvätt.
Det tar mig ungefär två-tre minuter att ta mig till närmaste busshållplats. Bussen tar mig till tunnelbanan. Fast till tunnelbanan går jag allt som oftast. Det är bara när jag är riktigt lat som jag åker buss. När jag kastat soporna och ser bussen komma.
Att kasta soporna är lite krångligt. Förr kunde man ju bara kasta soporna i trapphuset. Nu får man gå ut på en anvisad plats. Åt fel håll, får man gå. Åtminstone om man ska till tunnelbanan. Fast jag ser det inte som något problem. Bara att man får planera ett par extra minut om man ska kasta sopor på väg till tunnelbanan.
Om man åker bussen åt andra hållet kommer man till pendeltåget.
Så det är väldigt lätt att ta sig härifrån om man vill. Bussar till Skärholmen går också. Till Huddinge, till Skarpnäck via en massa bra ställen utmed grön linje. Bredäng, Långsjö, ja bussarna tar dig runt i söderort.
Med tunnelbanan tar det mindre än tjugo minuter in till City.
Fast in till Stockholms city behöver man sällan åka. Inte för att handla i alla fall.
Vi har ett lite centrum vid tunnelbanan. Det är inte lika levande som det var förr. Då låg det både post och bank där. Leksaksaffär, foto och flera presentaffärer.
Nu har vi två stora matvaruaffärer där, Hemköp och Coop. Systembolaget är kvar. Fiskaffären och ett litet konditori är också kvar. Jo och barnklädesaffären är kvar. Den har funnits där sen urminnestider.
Jo visst finns det några butiker kvar. Men inte som förr. Flera lokaler står tomma. Vi har ett bibliotek och vårdcentral i centrum. Tandläkare finns också.
Så visst går det att hålla sig på hemmaplan om man verkligen vill.
Flera bussar går som skrivet till Skärholmen och Kungens kurva. Så behöver man handla kläder eller något annat mer avancerat så är det en busstur på max 20 minuter dit.
Natur har vi också nära inpå oss. Men inte så mycket. Det är ju trots allt en förort till en storstad. Men lite skog har de sparat runt om i området. Långbro park har vi ett par minuter ifrån oss. Där går det att promenera. Går man ännu lite längre, en tjugo trettio minuter, ja då kommer man förstås till Långsjön. Min älskade lilla sjö som jag lärde mig simma i. En sjö är alltid en sjö, vacker och njutbar.
Människorna som bor här i förorten är som överallt annat. Märker inget speciellt. Blandning mellan gamla och unga. Barnfamiljer och singelhushåll. Helsvenska och halvsvenska. Märker ingen skillnad på folk och folk, de utmärker sig inte på något sätt, åt något håll.
Det är trivsamt här.

Skriven av: Maud