Das Ganze Zimmer

Längst in i hörnet satt han och var fullt upptagen med att leka med händerna. Mannen var allena, men ägde alltjämt ingen kunskap om ordets innebörd, och bildade ett sällsamt ting i rummet. Han var för övrigt en mycket lycklig man och accepterade allt som det var. Allt underbart som livet kunde erbjuda och som kunde fantiseras om var där. Icke förty var rummet absolut och ägde väggar som inte tillät vare sig dagsljus, ljud eller luft att tillträda dess domäner.
Mannen saknade namn, et var begåvad med de sociala kunnigheterna dock skulle besökare aldrig tillkomma att bli en aktualitet. Han var lycklig. Dagarna i ända, satt han ur vårt eget tidsmått. Ständigt upptagen med det han hade uträttat så många gånger tidigare, ständigt vetande om det som komma skall. Ty en förändring var det ej tal om, det existerade inte i skapelsen.
Inom honom rådde kunskapen om alltet och de besynnerliga dagarna då en fråga skulle gestaltas var hans förfogande över kunskapen redan erhållen. Zhi gav honom ju nämligen svaren, och ägde insikt i alla de ting som kretsade i rummet, åtminstone enligt hennes egen mening.

När hungern föll över honom åt han. När ögonen blev ansträngande att hålla öppna föll han till sömns. När han inte kände något var rutinerna där och tröstade honom, och de fåtal stunder ett behov av umgänge fyllde hans medvetande var Zhi alltid där. Hon pratade inte mycket, i synnerhet pratade hon inte alls samt att hon ej tycktes ha antagit en fysisk form. Egentligen kunde man nog inte ens påstå att hon pratade, men att mannen konstant förstod vad hon syftade på när hon sa något räckte till att bevisa hennes existens.

”Säg mig Zhi”, hade han frågat. ”Vad är det du räds över allt annat?” Zhi svarade inte, kanske kunde det vara så att det ej fanns något svar. Mannen kände en fruktan över tanken och lät sig undvika att intet mer tänka över saken.
Magnifik var hans kropp när han studerade den. Så fantastisk att varje litet väck åstadkom ett rus av stolthet i hans medvetande ty något så unik och komplicerad skapelse såsom honom förekom det ej. Långsamt, långsamt föreföll honom alltet vara besvärligare än normalt, trött var han. Mannen lät Mars som han hade lekt klart med att genom rummet sväva och placerade det i ett hörn. Kort därefter begav han sig till sömns.
Magi skulle vi människor nog ha kallat det, dock vara det inte särskilt nära.

Vakna förefall honom naturligt efter ett par timmars sömn och hänfört slog mannen upp dess ögon inför rummets totala mörker, de sved. Det var inte alls mörkt, stora delar hade flytt eller svalts av dess andra jag. Mannen stängde sina ögon som tycktes brinna. Han trevade omkring i rummet med stöd till väggen.
Med ett att par nätta steg snavade han plötsligen på Mars. Mannen var ändock inte mycket olik människan, och fick nu sona för hans felaktiga beslut. Ängsligt och under chock fick han alltet beskåda. Rummets sönderfall. Där det en gång hade förekommit ett hörn med Mars kretsandes runt sin axel kunde det nu endast påträffas ett ljus vars enda mål tycktes vara att glupskt mätta dess hunger och tugga i sig skapelsen bit för bit.

Långt där nedanför, under mannens dinglande fötter flöt det, den där världen. Långt där nere slingrade dess mörker förföriskt genom ljuset med glimrande flammor på dess rygg. Det lovade en fristad. Ett vackrare utopia över alla andra.




Hiskligt fortlöpte händelser efter varandra, lika regelbundna jämte plötsliga som Stockholms lokaltrafiks förseningar. Kaotiskt var ett väl passande adjektiv på platsen där mannen nu sig befann. Icke var han heller allen ytterligare. Runt om kring honom passerade de med världens hast, fullkomligt opåverkbara. Alla bärandes på dessa mödosamma masker framför sina anleten. Ingen var den andra lik. Likväl skilde sig icke någon ifrån mängden.
De åskådliggjorde ingen hänsyn, pratade intet med någon och fördärvade landytor. Det var inte alls likt mannens forna hem, allting tycktes byggas upp av denna smaklösa struktur som var allt annat än vackert. Inte ens Zhis gälla sång genljöd djupt nere i hans omskakade själ.
Han var nu alltigenom ensam dock inte alls själv och spenderade sin första natt i jordelivet utomhus, inte mycket bättre än en hemlös utan framtid.


Inget kring dem, inget fängslade hans intresse. De nekade alla svar de ej fann passande.


”Är det ej tid för att du avlägsnar dig ifrån den där en stund,” talade Zhi om för honom efter återkommit hem ifrån staden. Mannen tvekade, han var närmare bestämt redan erfaren och visste mycket väl att de skulle sätta sig i köket och prata. Det intresserade honom inte.
Zhi som hade antagit formen av en äldre dam och mannen satte sig båda i köket intill bordet. Mannen blickade ut genom fönstret med solen ilsket bländandes i ansiktet. De irrade fortfarande runt där nere, alla i sökande efter sin lycka vilket redan innehades. Zhi hade han klarlagt att han skulle kalla henne. Befängd var hon, emellertid ständigt lika benägen att svara på mannens frågor med hennes någorlunda sällsamma vokabler gentemot modern tid.
Även om hon var inkorrekta Zhi, skulle Zhi alltid förbli Zhi.

Med tiden blomstrade hans kärlek för tillvaron allt djupare. Mörka skogar som bredde sig, vida slätter med små varelser som inget mer önskade än att få leva, hav där evolutionen hade tagit sin början. Men varthän du fixerade din blick syntes det, varelsernas misstag. ”Dom är inte mer än mänskliga”, förklarade Zhi efter att ha lyssnat på mannens lamentation sedan de hade passerat en demonstration som urartat.
Att vara mänsklig var även att utföra felsteg. Det var tydligt, att vara mänsklig var ej bra nog. Mänsklighet var guds största misstag. Människan var inte bättre än gud.

Teven var det sista nya ting han fann skräckinjagande, den delade med sig om allt. Rök och skakande bilder på människor dök upp i rutan. Stridigheter hade uppenbarligen utbrutit i det där Mellanöstern, alla kände till det. ”De tillintetgör det de helt enkelt ej förstår sig på, eller finner icke passar in”, förklarade Zhi och bad honom att ej besvära sig kring det mer.
Mannen vägrade, där var svaret på hans bekymmer. Han skulle utföra sitt sista misstag, en mänsklig utväg. Det förekom inget hopp över dem längre.


Lång inne i hörnet satt han ånyo. Ständigt upptagen, ständigt lika upptagen med världens omfattande påhitt.
Zhis euforiska stämma klingade genom rummet.
Han hade återvänt. Vårt kära hem.
Det absoluta rummet, där våra drömmar låg bäddade.





(Detta är min första novell och jag tar gärna emot konstruktiv kritik, tack för din tid)

Skriven av: Nils