David, var är du?

Jag heter Carla.
Det här är min berättelse.

Han stod där i sin vita tröja och jeans, precis perfekt brun över hela kroppen. Hans ögon var mörkt blåa och hans hår hade fått sig lite blekning av solen i det annars mörkt bruna och rufsiga hår. Där stod han i solskenet, han, David Rosenlid.
Jag kunde inte förstå att han var min. Min alldeles egen prins och jag var hans prinsessa. Han viskade det alltid jättenära mitt öra då han kom bakifrån och slog om armarna runt mig. Viskade sådär nära så man skälver till i hela kroppen. ”Min lilla prinsessa.”
Lukten av David gjorde mig svag.

David var den snyggaste killen jag någonsin mött och bara jag tittade på honom njöt jag av att varenda del av honom var min. Jag kunde stå i flera minuter och bara vila ögonen, tänka på hur mycket jag älskade honom. Han var min största kärlek och kommer alltid att vara.
Jag smekte hans kind lätt och smuttade på hans fina läppar, de smakade alltid lika gott. Hans fingrar gled genom mitt hår och han sa till mig att jag var änglalik i den där vita klänningen och det nylockade håret. Fortfarande när jag tänker på det ryser jag i hela kroppen. Just den där meningen sitter djupt och långt in i mitt hjärta. Inlåst och gömt där ingen kan ta det ifrån mig.
Han tog mig i handen och log. Ställde sig ner på ena knäet och tittade upp på mig.
Hans ord gled så vackert ut ur de ljust rosa läpparna.
Svaret var inte svårt.
”Ja! Självklart David… Ja!”
Davids ögon tindrade, det var något salt i dom. Något blött och vackert, något som bara la sig vid ögonvrån. Och han hade det största leendet. Det vackraste och nu var det leendet mitt.

Det är tyst nu, mörkt och kallt. Jag ligger bland stjärnorna, i den tysta, mörka och kalla atmosfären. Här finns ingen luft, ingenting. Inte ens du David. Du finns inte här hos mig. Håller inte om mig och smeker min hud med fingertopparna. Din andedräkt är inte här och andas tätt intill mig. Din doft är inte här och fyller mig med lust. Du står inte bakom mig och viskar att jag är din lilla prinsessa, så nära att jag skälver i hela kroppen.

Han drog sådär genom sitt hår när han var stressad, lite smått irriterad. Något gnagde i honom, långt inom honom. Man såg det så lätt på honom. Jag märkte varenda litet tecken, men frågade aldrig. Han rynkade på pannan och suckade när han stod utanför huset. Jag förstod aldrig. Jag ville aldrig förstå. Trots att jag egentligen visste, så ville jag inte veta. Så det fanns bara där inom mig någonstans i en ask, som aldrig öppnades och visade mig det jag behövde inse.
Han gick så konstigt, nästan oroligt. Det störde mig inte det minsta. Jag gick där och gnolade på en melodi. Jag märkte att han iakttog mig. Hans ögon blev en aning mörkare, lite mer frånvarande. Jag nynnade på melodin fortfarande. Låtsades inte om att han ville säga något till mig. Allt var ju så vackert här, blommorna blommade, träden blommade, jag blommade.
Men han vissnade. Min David vissnade.

Han rörde mig inte. Han tog inte min hand, som jag vet så väl att han skulle ha gjort förr. Inte ens hade han gett mig det där leendet och sagt de tre orden. Vart tog de orden vägen? De som han alltid sa till mig. Men det var länge sedan nu.
Nu gick han mer med axlarna neråt, som om de var tyngda med något. Håret var inte längre charmigt och rufsigt. Munnen var inte längre ljust rosa och smakade gott.
Det smakade inte ens David längre.
Han var inte längre min prins, utan någon annans. Hon skulle få smaka på hans mjuka läppar, hans söta smak, känna hans fingrar dra genom håret, känna hans närhet – hjärtat som slår i takt och andetagen som vilar i nacken. Han skulle viska sådär nära: ”Min lilla prinsessa” så hela hennes kropp skälver… skälver av lycka, av att han är hennes, och ingen annans.
Ett tomt farväl, adjö, avsked. Han lämnade mig, stegen bevisade att han var säker. Han lämnade mig, med ett öppet sår, ett tomt hål.
Jag kunde inte låta bli, jag ville inte gråta när han såg på, jag ville inte visa mig svag. Men jag kunde inte stoppa tårarna. De rann sakta nedför kinderna, som hans fingrar inte längre skulle nudda, eller hans läppar inte längre skulle kyssa. Jag ville sträcka ut min hand, hoppades att han skulle ta den, hålla om mig, bara en liten stund, ett litet tag till. Jag ville skrika: ”Lämna mig inte!” och se honom vända sig om, ropa de tre små orden, och ångra sig… komma tillbaka, vara min prins och jag hans prinsessa.

Ett enda tomt hål som inte gick att fylla. Ett hål som trånade efter honom, varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund. Ett hål som hela tiden skrek dom tre orden. Ett hål som bara han kunde fylla. Ett hål som han aldrig skulle fylla.

Min prins.
Var är du? Var är din kärlek? Din kärlek som var så stark, som man nästan kunde ta på i luften? Var är din närhet, som höll mig varm om nätterna? Var är dina läppar, som kysste mina så mjukt? Var är dina andetag, som viskade dom tre orden? Var är dina ögon, som tindrade när de såg på mig? Var är ditt hjärta, som slog så nära mitt?
Du är fortfarande min prins, min kärlek och kommer alltid att vara. Jag har försökt släppa in andra, men det går inte, för mitt hjärta har bara plats för dig. Jag önskar att du kunde komma tillbaka, men det gör du inte.
Livet som sakta rinner ut som sanden i timglaset. Sekunderna är räknade, andetagen är få och hjärtat slår tungt. Ljuset, som skall leda mig hem, som ska leda mig till en värld utan sorger. Jag känner hur det sista andetaget är nära, och det sista slaget som ska slå i min kropp är inte långt borta nu. Jag ler sådär som jag gjorde när jag såg honom för första gången. Sluter ögonen, men behåller leendet. Ser honom framför mig, i sin vita tröja och jeans, precis perfekt brun över kroppen. Hans mörkt blåa ögon, hans mörkt bruna och rufsiga hår som hade blekts lite av solen. Där stod han i solskenet, han, David Rosenlid, min prins. Dit skall jag fara tillbaka. Till min egna lilla fantasivärld där du och jag kan leva ihop igen.

Skriven av: Karolina Klasander