De

De

Han sa: ”Har du inte känt någon gång när du tittar på en färg, ser ut över ett landskap, känner en doft eller en känsla att ingenting egentligen spelar någon roll?”

Hon svarade och log: ”Det är ju så jag känner när jag tittar på dig.”

Han kramade hennes vita arm hårt och log in i hennes gröna ögon. Det kittlades i hennes själ. Hennes mun var liten, skär som en rosenknopp. Håret var mörkblont, kort och stod åt alla håll runt det lilla ansiktet. Hans ögon var som månskäror. Blanka, mystiska. Hans mun var blek, mjuk, varm.

När hon springer genom natten under stjärnorna ibland kan hon känna det som hon faktiskt är påväg in i evigheten. Men hon är inte rädd. Mörkret suddar ut alla vassa konturer och allt blir mjukt, lent. Hon river sig på taggiga buskar. Snubblar, och det tvingar henne ur balans. Hon sitter där mitt i skogen under höga träd som får henne att känna sig liten. Vätan tränger igenom det tunna tyget i byxorna. Hon ser att hon blöder på knät. Rött blod, tjockare än vatten. Hon rör vid det med fingertoppen. Fingertoppen färgas röd och blodet sprider sig i alla de fina rynkorna i hennes hand. Varmt, sött smakar blodet mot hennes tunga. Levande. Plötsligt spottar hon och fräser. Vill ha bort blodsmaken ur munnen. Den får henne att tänka på död, förtvining. Bitter. Hans bild framträder i hennes tankar. Han är det finaste hon sett. Så full av liv. Han brukade kalla henne för sin älva. Hon undrar varför det blev som det blev.

När han sitter på sin mjuka säng i sitt mörka rum tänker han på henne ibland. Ögonen fångar upp ljuset från en vilsen stjärna i natten där utanför och får dem att blänka. Hon är det finaste han sett. Så skör. Så levande. Hon brukade kalla honom för ängeln utan vingar. Hans rum är kallt. Utan hennes andetag blir hela rymden kall, stum. Vem var det som sådde orosfrön i deras sinnen? Han vet ju att de är lika. Vad var det hon såg igår? Hade hon sett det i hans ögon.

Vad var det hon hade sett igår? Tankarna söker efter något dovt, mörkt som ligger undangömt någonstans i minnena. Någonting i hans ögon. Någonting som inte brukade vara där, som inte hörde hemma där. Hon frågade vad det var, men han svarade inte. Vad var det han gömde för henne? Hon börjar frysa där hon sitter i skogen. Gula ögon stirrar på henne i mörkret och hon förstår att nattens varelser inte ville ha henne där. Hon flyr vidare.

Han var feg. Han visste att han var feg. Att han bara inte kunde säga hur det var. Vad var det han var rädd för? Hon skulle säkert förstå. Såhär ville han inte ha det. Hans liv var alldeles för meningslöst utan henne. Han skulle söka upp henne. Förklara för henne hur det var. Hon skulle förstå.

Hon rusar vidare i natten. Ut på en stenig väg. Vet inte vart hon är. Hans ord ringer i hennes öron. Tusen klockor av tunt glas. Klockor som snart spricker. Mörkret är inte längre vänligt. Det vilar dimma i hela skogen. Runt om henne. Tankarna blir oklara.

Hans steg är hårda mot den svarta, blöta asfalten som skimrar i ljuset från de arroganta gatlyktorna. Det är dimmigt över skogen. Sen höst. Nästan november. Hans puls slår i tinningarna. Vet inte var han ska leta. Skogen? Nej, inte nu, inte om natten. Men han måste få tala med henne. Vill känna hennes varma hud mot sin egen. Vill känna att hon andas för honom.

Vad hade hon att göra i hans liv? Han som är så unik. Varför skulle han välja henne ibland tusen och tusen? Hon var väl bara en av alla vilsna själar som älskat honom. Han har lätt för att bli kär, lätt för att bli älskad. Det har han sagt. Hon tror honom. Han är ju så fin. Så ren.

Han stirrar upp mot den svarta rymden. Söker med ögonen efter en fast punkt ibland allt det svarta. Söker ett svar. Så hittar han månen. Den lyser genom några trasiga moln. Och han tänker att hur långt de ändå kommer ifrån varandra på jorden så ser de samma måne.

Så fin. Hon älskar honom så. Fortfarande. Ett ord som hon inte förstått betydelsen för innan hon träffade honom. Äskar. Och hon stirrar ut i natten, upp mot månen i tro på att han finns någonstans, nära.


Och kanske var det meningen att de faktiskt skulle stöta ihop där, i den underliga natten, på den leriga vägen bakom skogen. Deras händer var kalla och deras andedräkter stod som rök ur munnen på de båda. Deras blickar flydde inte. De var stadiga, men osäkra. Nära så finner deras händer alltid varandra och i fjärran hägrade en regnbågsväg som de kanske en gång skulle vandra på. Men framtiden hade ingen betydelse just i det ögonblicket. För det var i det ögonblicket då allt klarnade. Alla missförstånd löstes upp och försvann bland dimma och månglitter.

”Jag älskar dig” sa han.
”Jag älskar dig” sa hon.


Författare:

Publicerat

Dela: