De bara går förbi

OM ALLT JAG TYCKTE

Det var en så konstig känsla. Jaha, liksom. Jag visste det ju, jag hade varit beredd på det i över två år, men ändå. Några gånger under den här tiden har jag känt ”Men kan hon inte få dö nu?”. Det låter så grymt, men hon hade verkligen ont, dag och natt, varje dygn, varje timme, varje minut hade hon ont. Ont ont ont. Men hon klagade aldrig.
Ibland kunde hon vara så glad när hon hittat någon ställning som inte gjorde ont. Ibland när hon satt i fåtöljen och jag satt i soffan och vi tittade på TV, eller beundrade utsikten kunde det hända.
- Nu, kunde hon säga och le. Nu gör det inte ont! Jag log alltid, blev glad. Vi kunde sitta så en stund, tills hon var tvungen att sjunka tillbaka, och så började det göra ont igen.

När vi skulle bära ner mattorna tog jag fyra-fem stycken, medan hon tog en eller två.
- När blev du så stark? Frågade hon förundrat. Jag började nästan gråta. Det var ju hon som hade blivit svag, hon som inte orkade fler mattor än två.

När vi satt och läste aftonbön, jag brukade inte göra det i vanliga fall, tackade hon Gud för allt gott och för att alla levde och välsignade alla i släkten. Jag satt och bet ihop tänderna för att inte skrika.
- Gud?! Tacka honom inte, du har ju så ont, du har inte gjort något fel, du har alltid trott på Gud och så tillåter Han smärtan som du tvingas ha, är det rättvist? Va?! Ville jag skrika. Men jag mumlade med i bönerna och avslutade med Amen och gav henne en kram och en puss på kinden, och hon blev alltid glad och skrattade.
- Det är inte ofta man får en kram nuförtiden. Godnatt, sov så gott och dröm söta drömmar. Imorgon är det en ny dag. Så brukade hon säga. Och alltid när jag gick och la mig blev jag rädd. Livrädd. Särskilt när det bara var hon och jag hemma. Tänk om…? Nej, det är klart att det inte händer, skärp dig. Men tänk om? Nej nej nej NEJ, tänk inte på det!
Men tänk om det var jag som skulle hitta henne? Död. Slutat andas. Hjärtat slutat slå. Död.
Men varje morgon vaknade jag och hörde hasande steg, vattenkokaren på, tekoppen fram, honungen. Till TV: n, sätta på nyhetsmorgon, luta huvudet tillbaka på den gula kudden. Så gick det till varje morgon. Runt tio gick jag upp, gjorde frukost. Satte mig i soffan och vi pratade. Ofta lutade hon huvudet tillbaka, blundade lite. Men så fort hon hade blundat för länge, i en minut eller två blev jag orolig. Hon har väl inte…?
Men så slog hon upp ögonen. Alltid.

Hon ville ofta vara nere i restaurangen och titta hur det gick. Hon var ju ändå chef.
Men hon orkade bara sitta uppe högst en timme. Det var nog det värsta för henne, att hon inte orkade så mycket. Vara uppe i två-tre timmar, sen vila, upp två timmar, vila, upp två timmar, vila. Bara att gå ut på piren var jobbigt för henne, trots att det högst var hundra meter. Hon som alltid sprungit upp och ner två trappor hela dagarna förr, upp och ner, upp och ner…

Många gånger trodde jag att det hade hänt. Hon fick en infektion, feber, orkade inte hålla ögonen öppna, kunde inte klä på sig själv, kunde inte sitta upp. Många gånger var jag med när ambulansen kom och hämtade henne. Många gånger trodde jag var den sista. Men efter några dagar, en vecka eller två kom hon hem med sjuktaxin, gick uppför trappan med tjugoåtta steg, in i huset, av med skorna, jackan, och så vila.


Sommaren var över.

En dag i oktober ringde min faster. Hon grät. Jag har aldrig hört henne gråta.
– Hon ligger på sjukhus, hon mår så dåligt, hon kunde inte prata, sa hon. Först blev jag alldeles kall. Tänkte att nu är det nog slut. Snälla, dö inte, snälla…
Men sen kom jag att tänka på att faster aldrig varit med om hennes alla sjukhusvisiter, hon visste nog inte hur illa det var. Då blev jag ganska lugn, klart hon skulle komma hem den här gången. Varför inte?
Det gick någon vecka, två kanske. Va? Är hon fortfarande kvar på sjukan? Varför då?
Tre veckor. Fortfarande? Oj då.

Och så fick vi ett telefonsamtal, den femtonde september tror jag att det var.
En sjuksköterska från hennes avdelning ringde. Om vi ville träffa henne en gång till skulle vi nog komma ner, sa hon. Fan. Vi åkte på fredag natt, kom fram på lördag morgon.
Vi satt hos henne hela lördagen och halva söndagen. Vi pratade, åt godis.
Vi pratade med henne men hon kunde inte få fram några ljud, hon bara andades. Jag andades i takt med henne, långsamma djupa andetag. Ibland slutade hon. Hjärtat nästan stannade, jag blev alldeles kall. Nej, nej, andas, andas! Så länge hon hade andningsuppehåll var jag själv oförmögen att andas. Det gick inte.
Så började hon igen. Hon levde fortfarande. Tack Gud.

Så satt vi där. På söndagen åkte vi hem. Jag tittade på henne. Klappade henne på kinden.
Hej då, viskade jag. Men herregud, tänkte jag sen. Det är klart att hon klarar sig! Hon har legat här förut, många många gånger, hon kommer alltid hem. Ha, vilken överraskning för alla som trodde att hon skulle dö! Det är klart att hon lever, vad annars? Haha, trodde ni verkligen det?! Men ibland gick tankarna fel. Hon kommer att dö, det är sista gången du ser henne, gråt inte, hon har ont, det kommer bli skönt för henne att dö, gråt inte, snälla.
Hej då.
Så åkte vi. Båten hem. Båten som bara brukade ta två och en halv timme var oändlig.
Mamma sa att hon nog inte skulle klara sig till helgen.
Ibland pratatde vi och ibland satt vi tysta. Vi pratade om henne, eller om nåt annat.
Kommer hon att dö? Jag har matteläxa till imorgon. Jag vill inte att hon ska dö! Vad får vi till mat?

Skola på måndagen. Tänkte bara på henne. Andas hon? Dör hon nu, precis nu när jag låser upp skåpet? Allt kretsade runt henne, henne. Tänker man på något annat får man dåligt samvete. Det ska inte vara så, men så är det.
Skola igen, tisdag. Kände mig ovanligt glad när jag kom hem, trots allt. Jag kom hem, ropade HALLÅ! Som jag brukar. Min bror spelade TV-spel, som han brukar. Men det ligger i luften, som att gå emot en vägg. Så fort mamma reser sig ur soffan vet jag det och jag vill bara vända och springa tillbaka, springa bort.
Hej gumman, säger mamma och ser trött ut. Hur var det i skolan idag? Skit i det, kom till saken, tänker jag.
Jo… började mamma. Nu är det så.. att nu är hon död. Hon dog i morse. Mamma kramar mig. Jag känner hur tårarna börjar komma. Men hon får vila nu, hon har inte ont längre. Det är trösten. Det och det faktum att alla föds och dör, och att vi inte kan göra något åt det. Men det märkliga är att varje dag dör någon, och ingen utom de som kände personen märker av det. När jag gick på stan några dagar efter hade man väntat sig medlidsamma blickar och kanske en blomma. Men folk bara går på som vanligt, pratar, skrattar, köper en tröja, bara GÅR där. Hallå! Hon är död! Fattar ni inte? Vill man skrika, men de bara går vidare.

Skriv gärna vad ni tycker! /sofia

Skriven av: sofia