De borttappade orden

Det var en tisdag i slutet av april. En liten flicka satt vid sitt köksbord och tuggade på en 0,7 blyertspenna. Framför henne låg ett papper hon fått av sin fröken i skolan. ”Diktamen” löd rubriken med stora, svarta bokstäver. Nedanför stod det med något mindre text: ”vanliga & ovanliga ord”. Det märktes att fröken var en sådan där gammaldags fröken, som inte var särskilt bra på skrivmaskiner. Pappret var ett bredlinjerat och texten var skriven av frökens egna, snirkliga stil. Det var skevt kopierat och halva underrubriken saknades.
Flickan tittade intensivt på pappret och krökte ögonbrynen i koncentration. Hennes mamma kom in i köket och sade genast åt henne att sluta tugga på pennan. Men flickan fortsatte bara att titta stint på det kopierade pappret och verkade inte ens märka att mamman var där.
Mamman tog det som att flickan ignorerade henne och hon var ändå rätt rädd om pennan (hon hade trots allt själv plockat med sig den från kursen i höstas). Hon bände lös pennan ur munnen på sin dotter som gav ut ett pip av smärta när pennan fastnade i en ovanligt stor mjölktandsglugg.
”Vad gör du?” undrade mamman med spelad nyfikenhet för att släta över saken och läste över flickans axel. Flickan sken upp och pekade ivrigt på pappret.
”Vi lär oss svåra ord!” pep hon entusiastiskt och log ett mjölktandsgluggsleende. ”Jag kan redan ’anarkist’, ’batong’ och ’dödsstraff’ så nu får jag lära mig ovanliga ord: ’empati’ och … f…”
Hon tystnade och tänkte intensivt. Hennes mamma stod kvar och vägde på en fot, men lessnade på det och vände blicken ut genom fönstret mot den förfallna betonggården. Flickan vred snabbt som ögat pappret och läste ”f…”
”’Empati’ och ’f…’ … fff … Mamma, vad betyder det här ordet?”
Mamman läste, tänkte en minut och sade sedan:
”Alltså, det innebär att… Hur ska jag förklara? Det innebär liksom att du… att det… Äh, jag vet inte, fråga din far.”
Flickan nickade lydigt för att visa att hon uppskattade mammans hjälp och tassade sedan in till pappans arbetsrum.

Där inne var det alltid mörkt och kyligt, och om man inte såg sig för kunde man snubbla över ett veck på mattan eller kliva i glassplitter. Det enda fönstret var täckt av en stor masonitskiva som var slarvigt fastnitat av massvis av emballagetejp och spikar.
”Pappa?” viskade flickan försiktigt i dörrspringan. ”Pappa, får jag komma in?”
En grymtning blev svaret och flickan smög sakta in.
”Vad vill du, jänta?” frågade pappan bakom skrivbordet.
”Jo, jag undrar om inte du skulle kunna … skulle …”
”Men vad väntar du på, jänta? Ut med språket!”
Flickan tog ett djupt andetag och hasplade ur sig sin fråga.
”Skulledukunnahjälpamejme… läxan?”
Pappan grymtade igen, sträckte fram en knubbig hand och högg tag i läxpappret.
”Diktamen”, läste han och grymtade igen. ”Vill du ha hjälp med ord?”
”J-ja-a”, svarade flickan i en svag, svag viskning och pekade försiktigt på ordet som började med ”F”.
”Det ordet, och ett längre ned, det där som börjar med ’Om’.”
Hon skyndade sig att lägga till ett litet ”,tack.”.
Pappan grubblade en lång stund. Han tog så god tid på sig att flickan trodde han hade somnat. Till slut talade han igen.
”Det betyder att det inte finns några kr…”
Han tystnade tvärt. Flickan höll andan och väntade spänt.
”Vafan stör du mig för, ungdjävul!?” vrålade pappan plötsligt och gav flickan en så kraftig örfil att hon ramlade och slog hakan i golvet. ”Försvinn!” fortsatte han och började kasta papper efter henne, ”Försvinn ur min åsyn!”
Flickan snubblade snabbt upp på fötter och snavade med gråten i halsen ut ur rummet, bort, bort. Hon halkade över det nybonade köksgolvet och ramlade över tröskeln till hallen. Med sig i fallet råkade hon få med sig en vas med rosor. Hundradelen av en sekund senare kom mamman utstörtande ur köket och uttalade fler svordomar än flickan någonsin hört i sitt liv.
”Försvinn!” skrek mamman, hon med. ”Försvinn och våga inte komma tillbaka innan kvällsmaten!”
Flickan snubblade upp, tappade balansen, slog huvudet i dörrkarmen och kände hur ett djupt jack slogs upp ovanför ena ögonbrynet. Men hon vågade inte stanna kvar i huset.
Hon rusade ut genom dörren, nedför marmortrapporna och ut genom portutgången.
Hon hann inte ens fundera över varför gatan var så övergiven och folktom.

Pang. Pang … pang.

Sekunden efter skotten avlossats föll flickan till marken, död.


Fred och omtanke. Orden ingen mindes och ingen kunde förklara.

Skriven av: Elin