De djupa blå

De är klarblå som det renaste havsvattnet vid Edens vitaste strand. De har samma effekt som sirenerna en bit ut i havet, de lockar till sig min kropp, suger mig mot virvelns öga. Vinet, det röda, i farlig blandning med mitt blod. Ådrorna känns härligt bortdomnade, flörtandet äkta, som om det skulle kunna bli något. Eller är det bara lek - mina känslor, endast offer för den ondes behag?

Jazzmusiken möter den nya gästen med vemodig stämma då han kommer mot mitt bord. Jag följer honom med blicken när han passerar och vänder sedan tillbaka till ögonen mittemot. Vilka ögon. Hon hade satt sig där en halvtimme tidigare då mina två vänner gått iväg till toaletterna, men som nu satt vid baren då de på tillbakavägen sett mitt nya bordssällskap. I ögonvrån såg jag deras menande blickar. Jag hade inte ens märkt när de satte sig vid baren, det var nog då jag befann mig i Edens lustgård. Vilka ögon. Jag minns knappt vad vi har pratat om hittills, det kanske inte är så mycket att minnas heller. Ikväll har känslor den ledande rollen.

'Det är min födelsedag', berättar jag och pekar mot de fnittrande vännerna som höjer sina ölglas och skålar med oss trots avståndet. Jag dricker upp vinet ur glaset och tänker precis fråga om jag får bjuda på något när hon reser sig och går till bardisken. Snygga ben. Retande runda former. Hon växlar några ord med mina vänner och jag tittar mot det lilla, mörka dansgolvet där ett par dansar till en melodi som jag känner igen men inte riktigt kan placera. Måste vara vinet. En doft av något friskt och exotiskt blandar sig med all cigarettrök och hon sätter sig vid bordet igen, denna gång i stolen bredvid min. Hon har ingenting med sig. Jag känner mig lyckligt förvirrad.

Hon hade presenterat sig som Renée, ett namn som inte verkade passa henne alls. Kanske ljög hon. Renée. Jag smakar på namnet i mitt innersta och undrar om hennes kyssar är lika franska som hennes namn. Ljuset släcks och musiken tystnar. Jag hinner tänka att 'så mycket har jag inte druckit' innan jag ser ett ljussken från köksingången. Lättad konstaterar jag att kvällen fortfarande är ung. Någon börjar spela Happy Birthday på pianot och ljusskenet kommer emot mig. Det är en servitör och med sig har han en liten bakelse med ett sprakande tomtebloss på. Jag tittar misstänksamt mot Renée som bara ler och säger: 'Min present till dig, hoppas det smakar', samtidigt som hennes ögon glittrar i skenet av de svaga lamporna som tänts igen. Musiken tystnar och applåderna tar över. Från den bakre delen av lokalen hörs ett par busvisslingar och skrattande tittar jag över axeln och ser några glas höjas till skål. Jag nickar ett tack och njuter av den lilla uppmärksamheten jag fått.

Vem är denna underbara varelse som satt sig vid mitt bord? Mer vin har hon också fixat märker jag när jag plötsligt fingrar på ett fyllt vinglas. Bredvid min står ett till som hon lyfter upp och smuttar på. Jag önskar jag vore vinet hon dricker, vill vara hennes berusning. Hon skrattar till och det känns som om hon läst mina tankar. Jag skruvar på mig lite för att skingra på dem. Tomteblosset har slocknat och Renée lägger den förkolnade stickan i askkoppen och ber mig smaka på bakelsen. Skedet jag för mot min mun skakar lite och jag gör några överdrivna gester med armen för att skämta bort min nervositet. Vem var denna kvinna som fick mig att känna som om jag stod vid en klippkant? Fri, men höjdrädd.

Bakelsen är ljuvligt god. 'Hur vet du att jag älskar svarta vinbär?' frågar jag och hon svarar 'Jag gissade bara'. Och det ska jag tro på. Det börjar lukta konspiration lång väg och jag sneglar mot bardisken. Mina vänner sitter med ryggen emot och diskuterar livligt med bartendern. De känner nog inte Renée heller. Men hon känns ändå bekant. Jazzklubben har varit mitt favoritställe sedan jag flyttade till den här delen av staden för några månader sedan och jag kan inte minnas att jag skulle ha sett henne här tidigare. Kanske jobbar hon i mataffären på andra sidan gatan. Kassörskor brukar ju vara sådana man känner igen lika bra som sin egen mamma, men som utan ICA-dräkten på sig förlorar sin identitet. Jag har ätit upp halva bakelsen och är proppmätt. Renée äter med glädje upp den andra halvan och för första gången i mitt liv blir jag avundsjuk på en bakelse. När hon slickar bort en gräddklick på skeden, dricker jag upp mitt vin och pustar ut.

Gamla filmer. En svaghet vi delar. Vi blir mer eller mindre nostalgiska när klassikerna förs på tal och nog har vi våra egna favoriter. Renée älskar Garbo, jag föredrar Bacall. Hon gillar Garbos mystik, jag Bacalls visslingslek med Bogart. Hon har en stor tavla av Garbo på väggen vid sin säng, jag undrar om hon ska ta mig dit. Vad ser hon hos mig? Jag är ingen person man stöter på för utseendets skull, det är min insida alla andra fallit för. Den som är intresserad sätter sig ner och lyssnar. Som Renée hade gjort. Men varför? Vi har aldrig tidigare pratats vid, men hon måste känna till mig på något sätt ändå. Det känns som om jag har ett litet minne, som gått vilse i mina tankegångar.

Två eller fyra? Jag har tappat räkningen på hur många gånger vinglaset fyllts på och bestämmer mig för att tacka nej till nästa. Garbos skratt ljuder från TV:n och jag har fullt sjå med att försöka räkna antalet filmer i videohyllan. Jag hamnar på en summa som imorgon troligtvis bara är hälften så stor. Vi sitter ganska nära varann nu. När vi skrattar brukar hon lägga handen på min bara arm och för varje gång hon gör det och att samtidigt se hennes ögon, se dem spegla sig i mina ögon, känns underbart, lågan flämtar till och blir större och större. Avståndet har minskat betydligt, min hand på hennes lår, brinner, har etsat sig fast. En sista blick i hennes djupa blå, djupare och djupare. En kyss.

Det är fuktigt, sötman slukar mig, eller jag den? Det är som att simma vid ett mjukt korallrev, miljontals fiskar och färger förblindar mig. Mörkret skrämmer inte och när strömmen tar tag i mig låter jag mig ledas av känslan, den behagliga rytmen får mig att flyta med. En varm källa, vattnet från fallet bubblar i djupet. Sakta stiger jag mot ytan, spolas upp på en strand, naken och utmattad. Hänförd.

Hon gick för fem minuter sedan. Klockan var tjugo i tio och hon skulle till jobbet. Jag vet fortfarande inte vad hon arbetade med, kände mig som en idiot eftersom jag inte hade frågat. Men vi skulle träffas på klubben senare för att äta lunch och då skulle jag ta reda på det. Vet inte ens hennes efternamn. Står på dörren, men minns inte. Hon hade rätt så vanliga kläder på sig, kanske lite av den snyggare sorten, vad det nu kan betyda. Hennes för dagen uppsatta hår gjorde att hon påminde mig om någon.

Jag ligger kvar i sängen och tittar mig omkring. Solen kikar in genom persiennerna och gör gula ränder på de vita väggarna. Ljuset stör inte nallen som fått sitta på golvet, lutande mot nattbordet hela natten, dess knappögon är lika öppna som alltid. Kanske lite ledsna? Jag plockar upp den i sängen och vi kramas en stund i vår saknad. Jag bäddar ner nallen och kliver upp. Tar på mig en skjorta som avigt hänger över stolen. Jag går in i badrummet och bryter en ovana, genom att inte snoka i badrumsskåpet. Efter att ha fräschat till mig lite går jag till köket. Kaffebryggaren är laddad, på diskbänken ligger en lapp. 'God morgon! Sovit gott? Vad sägs om en ny Garbokväll igen… eller ska vi se om vi kan vissla bättre än Bogart? Hoppas frukosten smakar.' Jag ler stort och knäpper på kaffebryggaren. På matbordet står en brödkorg och bredvid den en pajform. Lyfter lite på foliet över den och tror inte på vad jag ser. Men visst är det svartvinbärspaj.

Först efter duschen i min lägenhet märker jag att jag inte är speciellt bakfull. När jag stänger min ytterdörr påminns jag ännu en gång om min glömska. Inte hade jag kommit ihåg att läsa namnet på hennes dörr. Tydligen kan man vara bakfull på många olika sätt. Jag tar bussen för att inte komma för sent.

En servitris plockar undan på bordet bakom mig och några sekunder efteråt hörs glas krossas mot köksgolvet. Jag tittar mot dörren med det lilla runda fönstret som gungar farm och tillbaka en stund innan den stannar, för att sedan öppnas igen av en rodnad servitris. Precis när jag vänder mig om igen för att glo på huvudingången ångrar jag mig och fäster min blick i det runda fönstret och ser in i köket. Kockmössan är där som vanligt, den guppar fram och tillbaka av den sydländska kockens temperament. Folk går förbi, diskare, serveringspersonal, känner igen bartenderns begynnande flint. Missar någon, en skugga. Kastar en blick mot utgången igen och när jag för tredje gången tittar in i köket ser jag skuggan igen. Som blir klarare. Som ler mot mig. Jag ser att några slingor har fallit ner från det uppsatta håret när hon kommer mot mitt bord och säger: 'Jag tog mig friheten att beställa åt fröken, hoppas det smakar', samtidigt som hon lägger ner två tallrikar på bordet och slår sig ner mittemot. Jag ser på henne, håller på att ännu en gång drunkna i de djupa blå, då det slår mig. Minnesbilderna blixtrar förbi, känslan av iakttagelse, skuggan av uppsatt hår, namnet på dörren, namnet på klubben. Samma namn.

Skriven av: Nina