De fem bästisarna sover över

” Tjoho! Vad mörkt det är här! Akta dig Maria, för här kommer SPÖKET LABAN! ”
Danny flaxade med armarna och gjorde ifrån sig några ylanden.
Amanda, Alex och Elisabet brast i skratt. Danny hoppade upp från golvet och sprang iväg för att hämta masken som Maria hade slängt i ett hörn. Maria rynkade på näsan och muttrade surt:
” Okej! Jag tog väll fel, Men den såg ut som något sånt!” Elisabeth fnittrade till.
” Ja, det gjorde du och rädd blev du också! Akta dig Maria, för här kommer plast
Masken!”
Amanda, Alex och Danny fortsatte att fnittra hysteriskt.
De fem flickorna sov över , den här gången, hemma hos Elisabet. De hade egentligen bestämt att de skulle sova på hennes rum, men så kom de på att de kunde göra lite spännande för sig och gå upp på vinden och sova där.
Flickorna; Daniella, Amanda, Maria , Alexandra och Elisabet brukade sova över hos varandra och idag skulle de sova över hos Elisabet.
Maria hade blivigt liv rädd när hon fick syn på en ohygglig plast mask, att hon hade skrikigt till av fasa och sparkat upp den med foten så att den hamnade i ett hörn i mörkret.
En liten stund senare hade de förstått att det inte alls hade varit ett av hugget huvud eller ett spöke som hon först hade trott och blivit skrämd av.
De hade skrattat så att de hade fått Coca-colan i halsen.

” Nej vi ska inte vara dumma mot dej mer, Maria!”, sa Elisabeth och klappade Maria tröstande på axeln. Elisabets Havsblåa ögon tindrade.
Elisabets blonda långa hår svepte över hennes axel. Elisbet var omtänksam och rolig, Danny var sprallig och flamsig,
Maria var blyg ,men otålig. Alex var oftast glad och pigg och
Amanda var mycket omtänksam och var den bästa hemlighets bevararen av dem alla.
Sedan , näst efter henne kom Elisabet och sedan Danny, Maria och sist Alex.
Men de var Bästa vänner även fast endel av dem hade svårt att hålla tyst.
På Elisabets vind fans det små förråd. Tre stycken, närmare bestämt.
Två små och ett jätte stort.
Det jätte stora var som ett litet rum. Där hade de under kvällen tagit ut kartongerna och dammsugit. De hade sedan ställt in massor av möbler från Elisabets vind;
Två fåtöljer, en golvhylla, en gammal spegel, en skrivmaskin, ett litet bord och
Fem stolar.

De hade ”inrett” rummet. Det hade varit kul, tyckte de flesta i alla fall.
Danny råkade nämligen tappa taget om fåtöljen, så att hon fick den på hennes Lill-tån.
Hon hade hoppat runt och smärtsamt ojjat sig .
Det hade sett väldigt kul ut, så Maria och Alex hade börjat gapskratta.
Det var nog därför som Danny retade Maria så mycket för den där masken…
När de hade fått ut madrasserna över golvet och fått in möblerna, gick de ner för att göra sig klara inför kvällen.
Elisabets mamma hade blivigt orolig att de skulle frysa om de sova där uppe ,
Men tjejerna hade bett så hemskt mycket att få sova där , så de fick det.
Men Elisabets mamma hade istället skickat med ett dussin med täcken och kuddar, så att de inte skulle bli förkylda. Det var ju faktiskt på sommaren, nja i alla fall i slutet av sommar lovet…
”Danny vad håller du på med?!”, ropade Amanda ut i mörkret.
Alex suckade och viskade tyst till Elisabet:
” Hon kommer säkerligen gömma sig och hoppa fram framför Maria , så att hon
kommer att bli liv rädd.” Elisabet log och nickade.
” Ja, Danny försöker jämt skrämma henne, bara för att hon är lättskrämd”, viskade hon lika lågt tillbaka.
Maria traskade försiktigt bland de gamla tidningarna som de råkade sprida ut på golvet när de skulle flytta i det tunga bordet.
” H -hallå?! Danny, jag vet att du är här! Jag är inte rädd!”, ropade hon, fast rösten var lite darrig.
Som väntat hade Danny gömt sig i en vrå och hade satt på sig den obehagliga masken.
Maria hade just kommit fram till kartongen som Danny gömt sig under då Elisabet hojtade till.
”Åh!! Kolla här tjejer!” Tjejerna vände sig om efter sitt sökande efter Danny
och gick intressant fram till Elisabet som höll i något.
Danny blev så nyfiken att hon helt glömde bort att skrämma dem och klev fram bakom den stora kartongen.
” Vad är det där?”
Amande tog tag i föremålet som Elisabet höll i och granskade det.
Det var ett vackert armband med många vackra blå glas stenar.
” Åh .. vad vackert!”, sa Amanda med beundrande ton.
” Jag vill också se!” sa Danny som ville också se, så hon trängde sig fram och slet tag i armbandet. Men hon råkade tappa det så att det föll ner för vinds trappan.
” Bravo Danny!”, sa Maria surt som inte hade fått se det förrän Danny kastat ner det för trappan.
” Det där får du nog ersätta! Det såg gammalt ut!”
Danny tittade lite nervöst på Elisabet och mumlade, medan hon halv rodnade:
” Förlåt, Elisabet! Det var inte meningen. Jag blev nog lite för ivrig…”
” Lite!”, muttrade Maria och slängde en arg blick på Danny.
Elisabet tog tag i ficklampan som Amanda höll i handen och började försiktigt och med böjd rygg, sakta gå ner för den mörka trappan.
” Det gör inget Danny! Bara vi hittar det! Det var faktiskt väldigt vackert och den fick mig att tänka på en sak…” sa Elisabet dröjande och forskade sakta igenom trapp stegen.
” Vaddå för något?”, undrade Alex och gick ner till Elisabet och började också leta.
De andra tjejerna började också att leta. Elisabet rynkade pannan fundersamt och sade tillsist:
” En berättelse , tror jag…”.
” Här är den!” , utropade Maria och höll upp det glänsande armbandet i luften.
” Tack ”, sa Elisabet och tog emot det.
”Förresten, vad var det för en berättelse?”, undrade Maria entusiastiskt.
Elisabet log. Maria var en sån som alltid ville ha med Spökhistorier och sånt att göra, precis som Elisabet alltså. Alex, Amanda och Danny ville också veta.
” Jag kommer inte riktigt ihåg…”, började Elisabet stillsamt.
” Men jag kanske kommer ihåg den i kväll”, fortsatte hon med ett lurigt leende.
” Nej! Säg nu !”, bad Maria. Elisabet skakade sakta på huvudet.
” Nja… du förstår , jag kommer inte riktigt ihåg den. Men jag lovar att jag ska berätta den i kväll om jag kommer ihåg den! ”
Maria suckade olyckligt .Hon var otålig som vanligt.

En timme senare…
” Lägg av!! Sluta trängas så Danny!”, utropade Alex och sparkade Danny lekfullt på benet.
Alla var klädda i pyjamas och tofflor och de flesta med en tjock filt tätt om sig och morgon rock.
De fem flickorna låg på sina madrasser och försökte få det spöklikt.
Men det blev inte så värst spöklikt när Danny och Alex var där.
De brukade gnälla och puttas med varandra hela tiden.
” Kan ni ligga still kanske, så att Elisabet kan berätta sin historia nu då?”,
frågade Amanda irriterat. Maria lyste upp när hon hörde ordet ” historia”.
” Ja! Hur gick den?”, frågade hon tvärt.
Elisabet log.
” Nu kom jag faktiskt ihåg den, sa hon och tittade på Maria, Den handlade om en tjej som hette Lauren…”
Maria sköt fram godis skälen som de hade tagit upp.
” Innan du börjar kanske vi ska ta en liten godis!”, sa hon och tog en salt lakris och stoppade i munnen.
Alla tog utom Amanda.
” Vad nu!, utropade Maria, Varför vill du inte ha något godis?”
Amanda öppnade munnen men han inte svara, för två fnittriga tjejer hann först.
” Hon vill väll inte bli lika tjock som dig, Maria!”, utropade Alex och Danny i kör och började tjuta av skratt.
Maria tittade surt på dem , men vände åter blicken mot Amanda och låtsades inte om de två gap skrattande kompisarna.
” Jag är propp mätt sedan vi åt tacos! Eran mat var så god Elisabet att jag åt så att jag var nära på att storkna!'
Amanda lade sig på rygg och klappade sig på magen.
” Så den är full proppad!” , tillade hon.
”Okej!, sa Maria och vände sig emot Danny och Alex som nu hade börjat en ny skratt attack, ”Kan ni vara tysta!?”
Danny och Alex slutade skratta och Danny sa:
” Klart vi kan!”
Men när Danny gjorde en grimas till Alex direkt efter så började de åter skratta.
Elisabet, Maria och Amanda suckade och Elisabet sa:
” Okej! Jag börjar att berätta nu i alla fall!”
Alex och Danny slutade genast att skratta och lade sig till rätta.
” Börja nu då!”, bad Maria och tände ett litet värmeljus.
Elisabet nickade och började , medan hon klämde armbandet hårt i handen:


Det var en mörk natt och träden svajjade i vinden. Det låg ett litet dis över det fuktiga gräset och det prasslade i löven som låg på marken. Det lilla månskenet var nu täckt med ett litet moln för stunden.
Allting kastade fasans fulla skuggor. Om man var så dum att man gick ute då , skulle man bli liv rädd.
Lauren traskade tyst över gräset och löven. Hon huttrade till. Det hade inte varit speciellt kul på festen ändå, tänkte hon tyst. Hon kikade ner på armbandet hon hade fått av Helena. Helena hade haft ett halsband och detta armband i ett litet sett som hon hade fått av sin farmors pappa, hade hon sagt. Båda var prydda med en stor svart glas sten på en smal kedjan. Båda var lika vackra och för vänskapens skull hade Helena gett bort armbandet till henne.
Månen klev nu fram bakom molnen och det blev en aning ljusare .Lauren drog jackan tätare intill sig och fiskade fram en godis ifrån jack- fickan. Hon stoppade den i munnen och tuggade ljudligt. Bara för att slippa hör vindens ylande och skogens ödsliga tystnad.
Efter att hon hade svalt godisen började hon nynna på en låt som de hade spelat på festen. Hon beundrade åter hennes vackra armband med den stora svarta stenen på. Den såg ut som ett stort bottenlöst gap. Ibland fick Lauren också för sig att stenen var en ont gap , men det var löjligt att tänka så!!!
Det hade varit en så konstig fest… men hon följde bara med för att hennes nye bäste vän bad henne om det.
Hon hette Helena och hade förut varit mobbad. Men när hon hade flyttat hit hade hon direkt blivigt kompis med Lauren. De hade det väldigt kul tillsammans egentligen. Och Lauren var glad att hon flyttat hit. Hon hade faktiskt haft lite vän- brist. När de hade blivit vänner hade hon fått armbandet av henne och hon hade använt det varenda dag. Hon brukade ha det kul med Helena men
festen hade varit så annorlunda…Fast det var ju egentligen en vanlig allhelgona fest. Helena hade haft en vacker röd klänning på sig och som Lauren också haft sitt vackra halsband på sig då.
Alla människor som hade varit där hade hon aldrig sett förut.
Hon träffade en kille där som hette Gideon . Underligt namn…,tänkte Lauren är hon blev pressenterad för honom.
Alla hade bettet sig konstigt. Gideon som hon hade lärt känna var bara ett år äldre än hon själv, 17 alltså.
Men han hade givetvis varit trevlig, men det där i hans blick…
För en stund ,när hon satt med honom, tycktes hon se något mörker i hans blick.
Som ett stort gap , som blixtrade till av hunger. Men det var säkert bara något konstigt hon såg, ja, för hon satt ju och drack!
Lauren rös till. Hon kände en kall kåre efter ryggraden. Hon tyckte att hon såg någonting smyga i mörkret. Lauren traskade på snabbare.
Kylan bet henne i kinden och vinden krafsade i hennes hår. Lauren kastade en hastig blick till skogen som låg vid sidan av gångbanan.
Hon såg ingenting. Med ens kände hon sig mycket tryggare och hon fortsatte att gå i snabb takt.
Hon drog fram en till godis ur fickan och åt upp den lika fort som hon fiskade upp den.
Men så plötsligt stelnade hon till. Det blev iskallt. Månen lyste nu hotfullare än vanligt.
Hade hon hört något prasslande ljud ifrån skogen? Nej, det kan jag inte ha hört, bestämde Lauren sig för och försökte gå vidare oberört.
Men plötsligt hörde hon det igen! Hon vände sig sakta om . Hon spanade ut i mörkret. Var det något som rörde sig där borta? Lauren skakade åter på huvudet och vände sig om . Men just då stelnade hon till.
Någon stod och betraktade henne, hon visste det. Hon kände det på sig!
Nu kunde hon också höra att det eller den flåsade! Hon drog ett djupt ande tag. Det finns inget där!, försökte hon intala sig själv. Men så hörde hon hur någon stelbent haltade fram bakom henne .
Hennes hjärta tog ett skutt och hon vände sig om.

” Helena! Vad du skräms!”
Helena haltade fram till Lauren. Hon log till henne.
” Jag rammlade i skogen”, förklarade hon, ”Jag skulle ta en genväg men det blev snarare en om väg!”
Lauren log mot henne. Vilken tur att det bara var hon!, tänkte Lauren förbluffat,
Och nu har jag en att gå med också!



” Åh!!! Hjälp vad jag blev rädd!” ,utropade Amanda.
” Jag trodde det var någonting annat!”
Maria tittade otåligt på Amanda och sa förargat:
” Var du tvungen att börja tjata om att du blev förvånad? Jag vill faktiskt höra den där historien utan att alla måste avbryta!”, sa hon och svepte sig in i en till av de filtar som Elisabets mamma hade skickat upp. Elisabet och de andra flickorna gjorde samma sak och kurrade ihop sig.
” Det är verkligen spöklikt att berätta historier här uppe!”, sa Alex och ryste.
Alla nickade och höll med.
” Ja, det är det och det är kallt också!”, Sa Danny och tog en till filt och lade över sig.
Elisabet böjde sig fram för att ta ett par klunkar ifrån sitt glas som var fyllt med Coca-cola. Sedan tog hon en av de färska godisar ifrån skålen.
” Om vi sätter oss tätare ihop så blir det varmare”, Föreslog Elisabet och flyttade fram sig en aning.
De andra tyckte att det var en bra idé och gjorde som hon sa och de blev faktiskt en aning varmare.
”Jaja, hur fortsätter berättelsen?, frågade Maria entusiastiskt när de hade flyttat fram sig.
”Och nu vill du väll inte bli störd av de där två eller Amanda!”, tillade hon och kastade irriterade blickar på Danny och Alex . Danny och Alex tittade oskyldigt på varandra.
” Ja visst!”, höll Amanda med, som inte låssades om Marias klagomål.
Elisabet funderade ett tag med rynkade panna , men lyste sedan upp.
” Jo, ja visst ja!” , sa hon efter en stund, ” Lauren hade ju träffat Helena och blivigt jätte rädd!”
” Ja, och det var då Amanda av bröt dig!”, muttrade Maria tyst.
Elisabet log ett soligt leende.
” Ja, ja nu ska jag i alla fall fortsätta!” sa hon och började åter berätta:



Lauren gav Helena ett varmt leende och log.
Men så plötsligt blev det iskallt runt om Lauren. Helena log ett under likt leende och Lauren stirrade åter in i Helenas ögon.
Hon stelnade till. Ögon blixtrade till. Ett stort ont djup fans i hennes ögon.
Lauren ryggade tillbaka och tog ett steg bakåt.
” Vart ska du?”, frågade Helena osäkert, ”Vad är det?” Lauren väcktes , som ur trans och skakade på huvudet och försökte le.
” Åh”, sa hon förvirrat.
”Jag tyckte bara att jag såg någonting konstigt, men jag såg fel”, försäkrade Lauren och log.
Helenas leende suddades sakta ut och hon såg orolig ut.
” Är du säker på att du såg fel , Lauren?”
Plötsligt började hon le ett hot fullt leende. Lauren tittade för skräckt på Helena, vars ögon nu började lysa mörk gröna! Lauren öppnade munnen för att börja skrika, men det var som om rösten helt enkelt hade försvunnit. Som om någon hade tagit den.
Helena fortsatte att le det där konstiga leendet och ögonen började svälla upp.
Sakta föll Helenas skinn av och sakta förvandlades hon till , ja vad man nu ska kalla det för, en demon! Lauren försökte om igen att skrika. Helenas ögon ändrade färg och de blev svarta.
Hon började hotfullt att skratta , medan hon kastade huvudet bakåLauren någonsin hade hört.
” Du kommer inte undan, Lauren!”, skrattade hon.
Lauren började springa. Sprang så långt hennes ben bar henne.
Hon kom fram till kyrkan. Hon öppnade den gnisslande grinden och sprang in.
Hon kände hur Helena jagade henne. Hon skulle förlora , det visste hon.
Lauren fortsatte att springa. Plötsligt sprang hon rakt i famnen på någon.
Lauren skrek till men personen tystade henne med hjälp av sin hand.
”Gideon!”, utbrast Lauren. Hennes tårar rann ner för kinderna.
Gideon log och kramade om henne.
”Helena, hon, hon ”, stammade Lauren mellan snyftningarna.
Gideon log och försökte lugna henne.
”Allt är bra nu Lauren, Lita på mig, Allt är bra” upprepade han.
Lauren snyftade till och tittade upp på Gideon. Han var så vacker!
Men plötsligt om gavs Lauren av kyla. Det blev iskallt och hon kramade om Gideon igen. Men så släppte Lauren taget om Gideon och backade bakåt. Hon flämtade till. Hon såg att någon gick där borta , bakom Gideon. Hennes blick vandrade sedan fram till Gideon. Det började yla i ryggraden.

Hans ögon lyste, liksom Helenas gröna och han utgjorde samma förvandling .
Lauren spärrade upp ögonen. ’
Plötsligt kom massor av haltande gestalter runt om henne. Lauren stirrade stelt omkring av förvåning och rädsla.
Alla ut gjorde sina förvandlingar och alla mumlade med samma ringrostiga röst:
”Du kommer inte undan Lauren!”
Lauren blev förskräckt. Hon tittade sig hastigt om kring efter en utväg. Men det var för sent ,det visste hon. Men vänta, jo titta där!, tänkte Lauren fort. Bakdörren in till kyrkan! Herre gud, låt den vara öppen!, mumlade Lauren mellan de hastiga snyftningarna.
Hon såg att de djävulska demonerna började halta fortare fram mot henne.
Lauren huttrade till och tog ett djupt andetag och började springa framtill dörren.
Hon greppade tag om handtaget och ryckte i det.
Nej ,det får inte vara sant!, tänkte Lauren förskräckt. Den är låst!
Hon vände sig om mot demonerna som sakta ,sakta kom närmare.

Hon klamrade sig fast vid dörren och blundade mot den otrevliga synen.
Plötsligt gick dörren upp och Lauren ramlade in i kyrkan .Någon stängde igen den fort för djävulsdemonerna.
Lauren tittade upp på mannen som stod och betraktade henne.
”Du måste vara mer försiktig , min unga dam”, sa han.
Det var prästen. Lauren satte sig upp och tittade bekymmersamt på honom.
”Du måste hjälpa mig!”, bad hon och ställde sig upp. Prästen tittade på henne.
”Demoner, demoner! De ,de försökte ta mig!”, skrek hon medan tårarna rann och hon pekade emot dörren.
”Jag är så rädd!”
Prästen nickade .
”Du måste vara mer försiktig!”, Sa han strängt. ” det är ju allhelgona i dag!”
Lauren tittade irriterat upp, men var tacksam att han hade räddat henne.
” Ja, jag vet, sa Lauren, Alla vet det!” Prästen vände sig om och plockade upp en bok, antagligen en bibel.
”Men du visste antagligen inte att det är då de döda vill ha frid? Det är på allhelgona de vill hämnas eller hämnas!”, talade prästen om för Lauren.
Lugn och ro och hämnas! De är ju döda!, muttrade hon tyst.
” Ja, men det var ju de som ville att jag skulle va med dem!”, sa Lauren.
” Och förresten kunde inte jag veta att min bästa kompis var en gengångare och inte alls snäll!”
Lauren torkade tårarna med baksidan av handen , som darrade hastigt.
” Det spelar ingen roll!”, meddelade prästen och vände sig åter till Lauren.
”Men jag ska hjälpa dig, och jag vet hur!”
Lauren blev så glad att hon hoppade upp och tänkte krama honom. Men prästen vände sig om och såg inte det. Lauren suckade och sade istället:
” Tack Herr Präst!!! Du är den bästa präst jag känner i hela världen!”
Prästen log och gick fram till en stor bokhylla. Lauren kom på att hon inte kände någon annan präst, men det lät i alla fall bra så det fick duga.

”Hm….”,mumlade han tyst, ” Vart kan den vara?” Prästen fortsatte att leta bland alla bokryggar.
Lauren tittade nervöst mot dörren, där man kunde höra krafsande och eländiga
Skrik. Lauren röst till och började åter gråta, men tyst som en mus . Hennes ben skakade fortfarande av rädsla och köld.
Helena och Gideon! De som varit så trevliga! Lauren drog fram en näs duk och snöt sig. Hon försökte ta igen sig , men det var så svårt. Det hade varit så hemskt att se de ruttna demonerna och se skinnet falla av dem innan de blev, ja rent sagt djävlar ! De ville ta med sig mig, tänkte Lauren, då måste jag vara lockbete!
Lauren vände blicken till prästen.
” Vad är det du ska göra?”, frågade Lauren och gick fram till honom.
” Det står i en bok här ,att om man vill bli av med de döda och göra så att de inte kommer tillbaka igen, så ska man säga en för banelse, eller vad det nu va?” ,sa prästen och letade vidare.
Lauren rynkade på näsan. Visst , en förbannelse! Super bra! Och det kommer funka tror han!, fnysta Lauren i sitt huvud.
” Här är den!”, utropade prästen och satte sig ner för att titta efter förbannelsen.
Lauren såg tvivlande ut på honom , men satte sig ner bredvid honom.
”Hittar du den?”, frågade Lauren otåligt med en ostabil röst.
Prästen tittade inte upp med blicken när han svarade.
” Hm, vänta lite”, sa han medan han bläddrade i boken.
”JA! Här är den!”
Lauren sken upp och tittade upphetsat på boken och försökte läsa, men prästen drog undan boken ifrån henne.
” Vad heter boken?”, frågade Lauren och försökte läsa på framsidan av boken.
Men prästen verkade inte vilja att hon läste ur den.
Lauren gav upp och rätade på ryggen.
” Hur gör vi då?”, frågade hon prästen.
Han suckade och började åter läsa i boken.
” vi gör så här, började han, vi lockar in dem i huvud salen och så när de är där så läser vi i boken!”
Lauren log och gav prästen en hastig kram som tack.
Prästen verkade inte gilla det , så han knuffade bort henne.
Lauren rynkade förvånat på näsan.
Konstig prästen var egentligen, tänkte hon tyst. Men snäll!
Plötsligt märkte hon att det hade slutat att skrika och krafsa på dörren där ute.
Hon tittade bort mot dörren och ryste till. Lauren började sakta gå efter prästen bort till huvud salen.

Elisabet avbröt sig själv genom att dricka ännu mer av coca-colan.
” Jag gillar inte den där prästen”, viskade Danny spökligt ( för att få Maria att bli rädd antagligen) och sträckte sig efter godis skålen.
” Inte jag heller !”, höll Maria med och huttrade till,
”det är något konstigt med honom tror jag…” , fortsatte Danny i samma slags viskning.
Alex satte sig närmare Amanda och frågade:
” Tycker ni inte att det är väldigt mörkt här uppe?”
Man hörde att hon inte gillade mörker , på grund av hennes ostabila röst.
Amanda nickade.
” Jo det tycker jag med! Kan vi inte tända några fler värmeljus?”
Hon tittade bort på Elisabet.
” Jo visst”, svarade Elisabet och reste sig.
” Men då måste jag gå ner ”
Maria hoppade hastigt upp.
” Jag följer med!” , sa hon och tittade snabbt på Danny, som verkade bli besviken på att Maria.
” Okej, vänta här ni andra! Vi kommer strax! ”,sa Elisabet och med dem
orden började de att gå.
”Ta med lite mer coca-cola också!”, ropade Alex efter dem , innan de hann dyka ner vid trappan.
Danny sprang ut ur det lilla rummet och ut på vinden igen.
Hon letade efter något, eller hade hon sett något?
” Ha! Titta här , tjejer!”, utropade hon från den kalla vinden.
Tjejerna Rusade ut och tittade ut över vinden
” Vad är det Danny?”, Frågade Alex. Danny viftade med handen bakom en kartong och de hoppade också ner bakom den och kikade på vad Danny hade hittat.
” Åh! Den liknar ju armbandet!”, utbrast Amanda och drog filten tätare om kring sig . Danny höll upp det i den lilla ljus källan som fanns på vinden, som var en liten glöd lampa. Amanda greppade tag om det och beundrade det.
” Det är lika vackert!”, sa Alex och sprang ut till det lilla rummet igen.
Hon kom tillbaka ett ögonblick senare med armbandet i handen.
” Det här halsbandet och armbandet ska nog höra ihop…”, sa Danny fundersamt,
” Båda har blåa stenar och smal kedja med lite snygga silverpärlor…”
Danny funderade en stund, och sedan gick det upp för henne.
” Fattar ni inte?”, utropade hon entusiastiskt. Alex och Amanda tittade frågande på varandra.
” I berättelsen så fanns det Ett halsband och Ett armband som såg likadana ut!”
Amanda och Alex verkade också förstå nu. Alex slet åt sig båda smyckena och synade dem.
” Det har du rätt i! Men de som är i berättelsen är har ju svarta, glas stenar, och de här har blåa riktiga stenar , som tur är!”
Amanda nickade. Plötsligt hörde de dunsanden ifrån trappen. De kikade bort mot den och väntade sig se Maria och Elisabet.
Och de kom också, men Elisabet hade inte samma pyjamas och morgon rock på sig som för ut. Danny öppnade munnen och skulle precis fråga varför hon hade bytt pyjamas då Elisabet sa kort och surmulet:
” Inga kommentarer!”
Maria satte sig ner och surade för sig själv på en kartong.
” Vad har hänt?”, undrade Alex och reste sig. Elisabet gav Maria en arg blick.
Och med kort och arg röst började hon berätta.
” Jag skulle hämta ljus och när jag gjorde det hämtade ,Maria här ,coca-colan ifrån kyl skåpet, och tappade den i golvet!” Danny , Alex och Amanda tittade undrande på varandra. Alex fattade ingen ting och frågade:
” Och vad är det med det?”
Elisabet såg irriterat på dem.
” Jag skulle just säga det! Och direkt efter fick hon för sig att vara törstig och sa till mig att hon skulle ta ett glas av coca-colan.
Och hon hade ju förståss inte tänkt på att hon hade tappat den i golvet!”
Danny och Alex började gap skratta.
” Så hon råkade stå mitt emot dig och…”, sa Amanda alvarligt , men kunde inte hålla sig för skratt. Alla blickar vandrade från Elisabet och till Maria.
Maria blev generad och satt tyst och stirrade ner i golvet, medan de tre andra flickorna gap skrattade.
Elisabet tittade surt på dem.
” Och inte bara det, fortsatte hon lite tystare, så när jag skällde ut henne, vaknade pappa. Han blev irriterad och kom ut och började skälla på mig att jag skulle vara tyst, efter som det var jag som skrek och plus det så halvsov han och såg ut som en zombie …”
När de hörde det började de att skratta ännu värre. Danny dunkade Alex hårt i ryggen så att hon rammlade framlänges, rakt in i en hög kartonger.
Elisabet gav Maria en menande blick som antagligen betydde: ” Vad är det som är så kul?”
” Värre än så kan det väll inte bli?!”, utropade Danny mellan skrattet och drog upp en ännu värre skrattande Alex från kartong högen.
”Kan ni sluta skratta nu så att vi kan fortsätta att få höra berättelsen? ”undrade Maria surt och började skamset gå till deras lilla rum.
Elisabet följde efter och de tre skrattande flickorna hängde på .
Danny , Amanda och Alex satt länge och skrattade i sina sov säckar som låg på de uppblåsningsbara madrasserna. Maria tittade från tre hulkande och dubbelvikta skratt måsar, till Elisabet.
” Förlåt!”, sa hon ursäktande och tittade Elisabet i ögonen. Maria var nu ännu mer röd i ansiktet, och skämdes väldigt mycket när hon kände hur utskrattad hon blev. Maria hade en förmåga att se liten och oskyldig ut jämt, så varför es försöka vara arg på henne?
Elisabet klappade Maria på axeln.
” Det var mitt fel också, faktiskt!”, ursäktade hon , ” Om jag inte hade tagit det så hårt hade pappa inte vaknat!” Så var det gjort. Elisabet och Maria var vänner i gen. Elisabet kvicknade genast till igen.
” Förresten, såg du pappas min när han kom utstörtande ifrån deras rum?!”, Frågade Elisabet och började skratta.
” Ja! Och såg du hur han sprang?!”, utbrast Maria och började också att skratta.
Alla satt nu och skrattade och faktiskt hade de glömt att de var på den här dammiga och mörka vinden och på något sett hade de antagligen spridigt en slags värme över den.
När de hade tagit i gen sig så greppade Amanda tag i coca-cola flaskan.
” Du har väl inte tappat den här i golvet igen va , Maria?!”, skrattade hon och hällde nu upp coca-cola åt sig av den som Elisabet och Maria hade hämtat.
” Tyvärr, Amanda!”, skojjade Maria som nu var på väldigt mycket bättre humör,” duscharna är av stängda för idag!”
Danny började åter skratta och ramlade baklänges ner på golvet.
Det dunsade till och Elisabet hyschade:
” Var tysta nu, annars kanske vi väcker Marcus, och då blir det nog värre än med pappa!”
Skrattade hon.
Marcus var Elisabets store bror ( han var ett år äldre än henne) och han hade verkligen dåligt humör på morgonarna ,eller ” nätterna” kanske man skulle kunna säga.
Maria och hon hade råkat ut för det än gång. Maria hade sovit över hos Elisabet och då hade de råkat stoja för mycket ( de hade vaknat ,som vanligt, jätte tidigt) och då hade Marcus vaknat och då hade de hört arga knakningar och grymtningar från andra sidan väggen och morgonen där på hade han varit så sur att man inte ens vågat säga ” God morgon” till honom.
” Ja, ja fortsätt med berättelsen , då!”, upp manade Amanda och slog sig till ro.
” Vad hade hänt nu igen…?”, undrade Alex.
” Lauren hade ju träffat prästen som hjälpte henne in och de skulle ju locka in Gengångarna in i kyrkan för att kunna förutsäga en förbannelse, eller vad det nu var… Men strunt i det! Jag vill höra fortsättningen!”, sa Maria otåligt och ryckte åt sig ännu en salt lakris.
Elisabet och harklade sig för att kunna fortsätta sin berättelse:



Lauren tittade ängsligt upp på prästen en sista gång.
” okej kom igen, locka in dem!”
Lauren tog ett djupt ande tag och rös. Hon märkte att hon började huttra och skaka om händerna.
Lauren nickade och tittade bort mot porten. Hon började gå fram och snart var hon framme vid den.
Hon blundade och låste försiktigt upp porten och öppnade den.
Som väntat stod de alla där utan för och trängdes .
Deras ohyggliga ansikten var fyllda av hunger. Alla började hastigt att röra på sig och gå mot Lauren , med ett fruktansvärt tjattrande i munnen på varandra.
Lauren skakade av skräck. Det var som om hon hade mist all sin energi när hon öppnade kyrkoporten.
Hon kände sig yr. Men hon skakade på huvudet.
” Jag får inte ramla ihop nu! Jag måste vara stark!”, tänkte hon och försökte kunna se bättre.
Det var som om det låg en dimma , precis framför ögonen på henne.
Hon såg verkligen suddigt.
Men Lauren drog ett djupt andetag och sprang in i salen.
Demonerna haltade efter henne, som om de inte skulle klara sig utan att fånga henne.
Lauren sprang hastigt fram emellan kyrkbänkarna.
Hennes blick tittade förvirrat runt i salen när hon sprang.
Hon kände hur de döda hasade sig och flåsade henne i nacken.
Snart var hon framme vid prästen som stod beredd vid altaret. Han möte hennes blick och nickade.
Lauren sprang upp för den lilla trappan och ställde sig bredvig honom.
Hon tittade ut över salen och fick direkt syn på demonerna. De stannade till av rädsla och stirrade förskräckt på prästen som höll boken lätt intill sig. Han drog ett djupt andetag och började tala ut förbannelsen.
Lauren log och lyssnade inte alls till vad prästen sade. Hon stirrade bara ut över de döda och förväntade sig att få se dem sakta tinas bort och försvinna.
Men plötsligt stelnade hon till.
När hon stod där och tittade på demonerna så började konstiga saker hända.
Hennes blick hade fastnats på den dåvarande ”Helena”.

Sakta började det skaka i både händer och fötter på henne. En kall kåre löpte över ryggraden.
Helena hade börjat le!
Hon verkade smitta av sig , för nu stod alla med förvridna leenden och log hån och hotfullt.

Lauren tittade hastigt på prästen och lyssnade till vad han sade.
”… och för att du vågat trotsa och störa oss döda ska du straffas…”
Lauren spärrade upp ögonen.
Det var inte dem han försökte ta bort , utan henne! Lauren började sakta darra i underläppen.
Vad dum hon hade varit! Präster läser inte förbannelser! Ja, inte vad hon visste i alla fall. Men det gjorde detsamma!
”… du ska aldrig mer få se solens ljus… ”
”Jag måste komma på någonting!”, tänkte Lauren ,medan hennes hjärta klappade som en trumma mot bröstet och hennes lungor höll på att spricka efter luft.
”…Du ska skickas ner till djävulen och stanna där i en evig död…”
Prästen höjde sakta armarna och ut gjorde samma förvandlig.
Lauren tittade sig hastigt om och ryggade sig bakåt .
Plötsligt tändes ett ljus för henne.
Hon tog satts och hoppade fram emot prästen som nu hade svarta ögon och började utvecklas till sin gengång skepnad.
Lauren försökte fånga efter boken som prästen höll löst i sin nu ruttna hand.
Hon sträckte sig och ja, nästan var hon framme. Hon föll sakta neråt golvet .
Lauren hand sträckte sig fram emot boken.
Hon blundade och hoppades att alltsammans bara var en mardröm.
Men helt plötsligt så fick hon tag i något.
”Ja , boken!”, tänkte hon och dunsade i golvet. Hon reste sig hastigt upp och fick syn på de argsinta demonerna. Prästen spärrade upp ögonen och skakade av ilska.
Hans ögon sköt blixtar och munnen darrade argt.
Lauren slängde sig fram och började spring, allt vad hon hade, ut genom bakdörren och ut på kyrkogården.
Det var kolsvart och hon såg bara några meter framför sig. Lauren öppnade boken och bläddrade hastigt i den.
Den var full med förbannelser.
” Vad Osmart jag har varit!”, tänkte hon tankspritt medan hon kippade efter luft.

Hon hörde någon eller några som tassade i gräset där borta vid gravarna. Hon vände sig om från kyrkan och tittade ut i den kalla luften för att försöka se vem det var.
” må det inte vara ett till vidunder!”, bad hon tyst för sig själv.
Hon hörde ljudet närmare och närmare och hon kände hur ensamheten och rädslan kröp åter fram i henne.
För det var någon som sprang fort, jätte fort!
Lauren knep hårt ihop sina ögon och stod så stilla hon kunde.
Gestallten kom närmare och närmar. Laurens ögon fylldes av tårar av skräck.
Hon började darra i kroppen och pirra i magen.
Hon ville springa. Springa i väg , så fort hon kunde. Men hon kunde det inte.
Hon stod där stel som en pinne och darrade av skräck. Lauren kikade lite försiktigt med ena ögat och såg silhuetten som gestalten kastade.
Det var en kille , såg det ut som i alla fall.
Hon knep åter i gen ögonen och nu rann tårarna över.

”Lauren!”, sa en orolig röst bakom henne.
Lauren öppnade ögonen och vände sig om och började stirra på Killen.
” Albin!”, utropade hon och kastade sig upp i hans famn.
Albin kysste henne på kinden.
” Vad gör du här?”, undrade han och släppte sakta taget om henne.
Lauren tjöt floder av tårar ,men lugnade inte ner sig .
” Jag hinner inte förklara, Jag berättar sen!”, Sa hon och började åter grubbla över hur hon skulle komma ut ur den hemska mardrömmen.
Plötsligt hörde de hasande steg från gruset borta vid kyrkingången.
Lauren och Albin stelnade till. Lauren tittade sakta upp från boken och stirrade på gestalterna som stegade sakta fram i natten. Lauren och Albin började andas jättefort och det syntes på Albin att han tänkte fråga vad det var för några, men han teg.
Antagligen för att han var så rädd eller också för att han var så pass förnuftig.
” Åh gode gud ! Låt mig komma på ett sätt!”, mumlade Lauren och tittade sig hastigt om kring.
Hon började åter gråta.
” Vad ska jag göra?!”, utropade Lauren och fick syn på Demonerna.
Albin bakade skräckslaget bakåt och drog i Laurens jack ärm , men hon stod kvar.
Hon tog ett djupt andetag och försökte lugna ner sig.
De var bara ca 6meter ifrån henne nu och hon hörde redan deras dova och ojämna andningar som kom ut ur deras ruttnande munnar. Helena kom fram till Lauren och grep tag om hennes strupe. Lauren försökte springa ,men hon kunde inte. Hennes ben var tunga som bly. Hennes blick vandrade hastigt fram och tillbaka, upp och ner. Hon kände sig så trött och svimfärdig att hon knappt kunde se .Men så plötsligt fick hon syn på någonting glänsande ifrån hennes handled.
Armbandet! Lauren tänkte snabbt och drog loss armbandet från handleden. Hon slog den hårt mot kyrkväggen som Helena nu höll fast henne vid. Lauren dunkade den svarta stenen emot väggen, så hårt hon kunde. Hon skulle försöka förgöra ondskan. Lauren såg att de andra demonerna hade stannat upp och såg skräckslaget på när hon försökte krossa stenen. Stenen var annorlunda, den var inte som en riktig sten, den var skörare. Den var som tjockt glas.
Helena drog händerna ännu hårdar runt Laurens hals och Lauren kände att det tryckte i lungorna efter luft. Hon hörde hur någon kallade på hennes namn ,långt, långt borta. Hon såg suddigt hur Demonerna närmade sig och sträckte sig efter armbandet. Lauren tog i den sista kraft hon hade och slog med den kraft stenen i väggen.
Krasch!
Lauren hörde det efter längtade ljudet. Hon såg att Glas stenen nu hade gått i tusen bitar.
Lauren kände att Helena släppte taget om hennes strupe och började våldsamt att skrika. Hon fick tillbaka synen och sjönk ner på backen. Hon hörde nu fruktansvärda skrik ifrån de döda.
De ruttna ansiktena vrålade av smärta . De flesta försökte stå emot, men det gick inte. De kravlade sig och skrek . snart trycktes de sakta ner i Marken av någon slags kraft. Alla hade bytt utseende .
De var som att se dem dö. Gideon hade fått ett rep runt halsen och dinglade försiktigt sakta neråt. En annan hade en kniv i bröstet medan blodet strömmade ut. Några andra satt i handbojor och några andra i små burar.
När Lauren fick syn på demonen ,som en gång hade varit Helena ,var hon tvungen att titta bort. Hon klarade inte av att se henne.
Helena brändes i eldflammor. Hon hade antagligen blivit anklagade för häxkonster och trolldom . Lauren fick syn på halsbandet och armbandet, som var det ända Helena bar på sig.
Ljuden hon gav ifrån sig var gälla och fruktansvärda skrik på hjälp.
Även fastän Lauren nu hatade Helena så mycket, grät hon av åsynen.
Det var hemskt att se. Man såg vilka brännskador Helena fått, och när man tänkte på att hon var oskyldig, så var det ännu värre att se på.
Lauren längtade verkligen tills de ville försvinna och sugas ner till djävulen.
Hon tittade bort och kände hur tårarna vällde ut ur ögonen på henne.

Skriken ekade fortfarande när de hade försvunnit. Det isade igenom natten , så att man kände kalla kårar ända upp i nacken.
Lauren stod fortfarande och kramade Albin. Hon grät och grät.
Albin var fortfarande förstummad av vad som hade hänt.
Han förstod inte. Men han trodde på vart ända ord Lauren sade, efter som han själv hade sett dem. Hon hade med sina snyftattacker försökt förklara vad som hade hänt, men han förstod lite av det i alla fall.
Lauren böjde sig nu ner för att blocka upp det skimrande föremålet på marken. Det var armbands kedjan. Stenen var nu spårlöst borta, men det gladde Lauren verkligen.
Lauren försökte le. Albin kramade henne hårt och viskade tyst i hennes öra:
” Jag är så lycklig att du klarade dig, För du är den ända jag någonsin kommer att älska!”
Lauren var så lycklig. Men det fanns något inom henne som var ledset.
Hon var glad att de döda var borta nu, och att Albin trodde på henne.
Men det var ändå en sorg som fanns i henne:
Hon saknade Faktiskt Helena.
På ett sett gjorde hon det. Lauren förstod att Helena ville hämnas, men varför just på henne?
Det skulle hon nog aldrig få veta. Men det gjorde henne inget. Nu stod hon här med Albin i natten. Hennes mamma och pappa skulle bli super arga när hon kom hem, och de skulle inte tro på henne om hon sa att ett gäng demoner hade försökt utplåna henne. Men det brydde hon sig inte om. Hon hade ju överlevt i alla fall och den här natten skulle hon aldrig glömma…

” Lauren och Albin blev hånade i många år sedan det, fast det brydde de sig inte om.
För de hade varandra, och de var de ända som visste vad som hade hänt” ,slutade Elisabet sin berättelse.
Maria, amanda , Alex och Danny var tysta.
” Är den här berättelsen sann?”, undrade Maria och drack lite av drickan.
Elisabet ryckte på axlarna och sa:
” De jag hörde den ifrån sa att den var sann, men jag vet inte om jag tror det…”
Elisabet Tystnade och tog två stora klunkar av coca-colan. Hon hade ett konstigt leende på läpparna, och det märkte Danny.
Maria såg däremot rädd ut. Maria var en sån som Gärna lyssnade till berättelser och tittade filmer med spöken och andra hemsk heter, men sedan vill hon inte prata om det för att hon har sovit dåligt.
Alex la sig ner och tittade på Elisabet.
” Vem har berättat den här historien för dig?” Elisabet log och de andra tittade nyfiket på henne, Mest av allt Maria.
” Berätta nu”, beordrade hon och flyttade sig närmre Elisabet. Danny verkade också vara nyfiken och höll handen runt örat som en tratt. Amanda skrattade och knuffade ner Danny på vindsgolvet, som då började skaka av skratt. Maria och Elisabet gav varandra menande blickar .
” Jo, ärligt talat har jag kommit på den själv”, sa Hon och Rodnade,” jag kom på den samtidigt som jag berättade”
Maria, Amanda, Danny och Alex gapade. Elisabet nickade.
” Jo, det är sant. Jag ville bara ha en mysig och spöklik kväll, och då så grubblade jag på hur den skulle gå , när jag sa att jag skulle försöka koma ihåg.”
Marias mun stängdes sakta och hon tittade beundrande på Elisabet.
” Du är duktig på berättelser , faktiskt”, sa hon med ironi i det sista ordet, ” Jag trodde inte att du hade hittat på den”
Elisabet var en bra novell skrivare, och älskade att skriva. Det var ett av hennes största intressen, och hon var ganska skicklig när hon verkligen ansträngde sig. En gång hade hon skrivit manus till en pjäs som de hade spelat i skolan, till och med.
Hon hade m v g i svenska i skolan, och det var ju inte så konstigt.
” Ja ,jag instämmer!”, sa Alex och klappade Elisabet artigt på axeln. Men sedan gäspade hon och sa trött:
” Jag börjar bli trött. Vad är klockan Amanda?”
Amanda drog upp morgon rocks ärmen och tittade på sitt lilla armbands ur som han alltid hade på sig.
” Öh… Kvart i ett.”, sa hon halvkvävt och gäspade hon med. Hon försökte le.
” Vi kanske borde gå och borsta tänderna igen, vi har ju faktiskt druckit coca-cola!”
Maria sjönk ihop och sa tyst:
” JA, om du hämtar tandborstarna!” Amanda gav Maria en misstrogen blick.
” Bara för att du är så lat!”, sa hon och fnissade till, medan Maria gjorde en grimas åt henne.
Alex och Danny drog tag i en varsin kudde och utbrast:
” Du kanske blir piggare av det här!”
Alex och Danny dunkade kuddarna hårt i huvudet på Maria som skräckslaget satte sig upp och drog tag i sin egen kudde och gjorde samma sak. Snart utbröt ett stort kuddkrig mellan de fem trötta tjejerna. Efter en kvart slutade de och gick ner för att borsta tänderna. Men när de hade gjort det passerade de Elisabets rum. Maria var den som först kastade sig i Elisabets stora säng.
” Eh…hör ni! Vad sägs som att sova här istället?” Sa Maria och Drog ut Elisabets Bädd- soffa.
Alla log och tog en varsin position:
Maria i sängen( så klart), Elisabet också i sängen, Danny, Alex och Amanda i bäddsoffan.
Strax sjönk alla i en djup sömn.

Skriven av: Frida F