De kommer att förlora varandra

Han håller sina armar om henne där hon halvligger i skolans knöliga soffa. Klockan börjar bli mycket nu, nästan alla elever har lämnat byggnaden. De sitter kvar i soffan. De har suttit där i över en timme. Folk har kommit och gått.
Han håller henne hårt, tänker aldrig släppa henne. Kysser henne ibland i nacken. Viskar gång på gång hur mycket han älskar henne. Hur vacker hon är, hur mycket hon betyder för honom. Hans röst är mjukare än ett barns smekning.
Han ler inte. Det är för magiskt, han är rädd att leende ska förstöra allting.

De få som sitter kvar där i korridoren iakttar dem, men säger ingenting. De kan se ljuset som lyser mellan dem, vill inte förstöra någonting. Känner till hennes historia, vet hur mycket hon behöver honom och hur rädd han är om henne.
Någon undrar hur de kunde hitta varandra. Han, som alltid var så glad, som pratade så mycket med alla och hon, hon som inte ens mötte någons blick. Han som var stjärna i fotbollslaget och hon, som inte ens var med på skolans idrott, allt för att ingen skulle se blåmärkena som täckte hennes kropp.

Hon känner sig trygg. Med honom känner hon sig för första gången i sitt liv trygg. När de låg där i soffan försökte hon låta bli och tänka. Hon skulle aldrig glömma det hemska som hänt och väntar, men för vissa korta stunder kunde det förträngas. Hans läppar rör hennes nacke och hon ryser till. Hon hade aldrig trott att någon skulle kunna älska henne så mycket och inte heller att hon skulle våga låta det vara möjligt. För första gången förstår hon vad ordet kärlek betyder.
Men hur glad och tacksam hon än är för det, kan hon aldrig känna sig riktigt lycklig. Klara tårar rinner tyst ner för hennes kinder.

Han stryker sakta bort hennes tårar och håller henne hårdare.

Hon gråter tyst, hon är bra på det. Hade fått många tillfällen att träna under alla de hemska åren. Det har blivit bättre, det har det absolut, men vissa stunder faller allt tillbaka i gamla mönster. Kvällen före hade varit riktigt hemsk, huvudet dunkade fortfarande av den våldsamma knuffen in i diskbänken. Illamåendet sköljer över henne ibland och hon känner små svettdroppar bildas i pannan. Hon har inte sagt något till honom, men vet att han förstår ändå.
Hon blundar hårt och somnar snart, med tryggheten att om hon faller så fångar han henne.

Han håller henne hårdare. Han känner hennes tårar när han stryker henne över kinderna. Han drar handen genom hennes hår, känner en stor bula i bakhuvudet och känner hatet växa inom honom. I den stunden lovar han sig själv att aldrig, vad som än händer mellan dem, han ska aldrig lämna hennes sida. Aldrig svika henne.

Hennes lärare, Maria, kommer gående genom korridoren och han släpper blicken från sin älskade och ser mot henne. Hon ser bekymrad ut.
Maria är en av de som vet, nästan allting vet hon, men inte heller hon kan hjälpa. För att få hjälp måste man vilja bli hjälpt och hon vill bara koppla bort det. Vill aldrig ens tänka på det, än mindre föra det på tal.
Maria ser tårarna på hennes kinder, de få han missat, och rynkar pannan.
- Hur är det med henne? frågar hon honom tyst och han skakar på huvudet.
- Någonting hände igår, svarar han samanbitet.
- Hon ser blek ut, kommenterar Maria och lägger händerna mot hennes kinder.
- Hon är jättevarm, säger han och ser bedjande på Maria.

Han vill att Maria ska säga åt hononm att han inte behöver vara orolig, att han bara inbillat sig, men vet att det inte är så. Han vill att hennes mardröm ska ta slut, att hon ska få all den kärlek hon förtjänar. Han själv kan inte ge henne tillräckligt, även om han så ger henne allt han har. Hon förtjänar mer. Hon förtjänar allt, men bara för att hennes mor inte inser det har hon aldrig fått det.

- Visst är hon varm, det är hon, håller Maria med och möter hans blick. Jag trodde att det lugnat ner sig hemma hos henne.
- Det hade det, nickar han. Men det har blivit värre igen. Hon har inte sagt något men det märks på henne. Hon var ju så glad ett tag… Jag önskar bara att det alltid kunde få vara så.
- Jag vet, säger hennes lärare och ser honom i ögonen. Tveka aldrig på att hon älskar dig. Du är det bästa som hänt henne.
Han slår ner blicken och biter sig i läppen.
- Det kanske jag är, svarar han och skakar stilla på huvudet. Men inte ens jag kan få henne att le längre. Det känns som om jag sviker henne, bara för att jag inte gör henne lycklig.

Maria iakttar honom allvarligt. Även han har tårar i ögonen nu.
Att han inte förstår hur lycklig han gör henne! Att hon aldrig skulle orka med livet utan honom! Att han är anledningen att hon ens orkar andas.
Kanske är det bra att han inte vet. Det skulle nog skrämma honom. Pressen skulle bli för stor, han skulle få det ännu jobbigare än han hade det nu. För visst hade han det också jobbigt.
Hon hade sett dem tillsammans så många gånger. Ibland undrade hon om de inte älskade varandra för mycket. Han skulle gå genom eld för henne. När hon var så ledsen blev han också ledsen. Han hade förändrats så mycket sedan de träffats. Han verkade gladare förut.
Han måste vara så stark hela tiden. Nästan varje dag ser den han älskar mest på jorden fara så illa, måste alltid ta hand om henne. Men vem ska ta hand om honom? Hon klarar inte det, hon är inte som honom, inte alls lika stark. De har tryckt ner henne för länge. Klarar han att dra hela lasset själv? Har han någon som hjälper honom, som stöttar honom när inget går som det ska?
Hon hoppas det, för annars kommer hon att dra honom med sig till botten. Han ensam kan inte hålla henne vid ytan.

Han känner sig så nere. Allt är så himla jobbigt! Han vill ju bara att allt ska vara bra!
- Jag vill bara kunna hjälpa henne, säger han grötit och en ensam tår rinner ner för hans kind.
- Det gör du! utropar Maria. Du hjälper henne så hemskt mycket! Att du inte förstår det själv!
Han biter ihop läpparna och blundar. När han stänger ögonen dyker två stora tårar snabbt över hans kinder. Han försöker att andas djupt. Lugna ner dig nu, säger han till sig själv. Låt inte smärtan ta överhanden. Du har henne, hon är din! Du älskar henne och hon älskar dig! Du kan skatta dig lycklig.
Han han andas ljudligt ut och gnuggar sig i ögonen. Blinkar gång på gång för att inte släppa fram några fler tårar. Tårarna försvinner, men smärtan inom honom bara växer, gör honom nästa förlamad.

Hon börjar oroligt röra på sig fast hon fortfarande sover.
Det är mardrömmarna, det enda hon inte berättat för honom om. De får henne att må illa. Hon vaknar upp och ser honom, känner hans armar runt om henne, försöker att inte skaka. Maria står där också, hon vill inte att hon ska se, men orkar till slut inte bry sig.
Hon vänder sig om, borrar ner ansiktet i hans axel och låter tårarna rinna. Han håller om henne och hon försöker att lugna ner sig. Är så glad att han finns där, att hon inte är ensam.

Maria kastar en sista blick mot dem och går sedan. Säger tyst att dörrarna låses och larmet aktiveras om tio minuter. Känner sig hemsk för att hon kör ut dem, men har ingen makt när det kommer till den punkten.

Han ser paniken i hennes tårdränkta ögon. Han vet hur illa det är nu, det är värre än på mycket länge. Hon ser så där vettskrämd ut.
- Jag kan inte gå hem, viskar hon och nya tårar rinner ner för hennes kinder. Jag kan bara inte, jag vågar inte. Det bara är så.
Han nickar stilla.
- Du får sova över hos oss, lovar han. Mamma förstår.

De reser sig för att gå. Hon vinglar till när de ställer sig upp, men han är snabbt där för att stötta henne och hålla henne på fötter.
- Du har hjärnskakning, muttrar han men hon viker bara bort blicken.
De går genom korridoren hand i hand. Kärleken och förtroendet mellan dem går nästan att ta på.

Hon har slutat skaka. Det är över för idag, åter igen har han räddat henne. Hon behöver inte fara hem och möta Gud vet vad.

Han mår inte bra, men han har för länge sedan slutat bry sig om sig själv. Det är bara henne hans tankar och känslor handlar om. Han älskar henne så mycket mer än han gillar sig själv.

Hon går vid hans sida, men snart är lättnaden för dagen över, byts ut mot oron inför morgondagen. Det spelar ingen roll hur mycket han än räddar henne, det är bara ett sätt att för en tid rymma från verkligheten. Vad spelar det för roll om hon klarar sig idag, när hon ändå vet att imorgon får hon tillbaka det dubbelt upp?


Några timmar senare ligger de bredvid varandra i hans säng. Hon har somnat, men han ligger fortfarande vaken och känner brännande tårar rinna nerför kinderna.
Han kan inte rädda henne, djupt inom sig vet han det. Det är därför han gråter. Han gråter jämt, så fort ingen ser.
Han vet att han kommer att förlora henne.
Det är bara hon själv som kan bryta henne lös från det här och hon kommer aldrig ha nog styrka. Det spelar ingen roll hur mycket han hjälper henne. Hon kommer alltid att vara fast där hon är nu, alla slag och hårda ord har gjort henne för svag för att klara sig undan.
Han är det bästa som har hänt henne, utan tvekan, men det hjälper inte. Han kom in i hennes liv för sent.
Tiden har runnit ut, hur ont det än gör kan han inte rädda henne.
De kommer att förlora varandra.

Skriven av: Hanna Sjöström