De röda stövlarna

De röda stövlarna
Hon ångrar sej att hon inte tagit sin mössa, det var riktigt kallt. Där framme skymtar hon en hållplats. Kanske ska hon ta bussen istället? Hon stannar upp för att bestämma sej, men när hon ser den klara himlen, försjunker hon i stället i sina egna tankar. Tankar som handlar om något helt annat än den kyla som nu kryper innanför kappan. Hon rycker till när hon hör hur det knastrar i snön, det knaster som talar om att det är härligt fin kramsnö. En äldre man passerar.

En gång fick hon en sådan snöboll i huvudet, det gick hål och sjuksyster kom rusandes. Det var Jens som kastade den, han gjorde jämt sådana saker för att få uppmärksamhet.

En annan gång då det var kramsnö, skulle hon åka med sin mamma till stan, för att köpa nya
jeans. Hon drog sej också till minnes de röda gummistövlarna, utan dem gick hon ingenstans på den tiden. De satt på fötterna den där förmiddagen då hon och mamma gav sej iväg.

Nu kom hon ju aldrig till stan den där vintermorgonen när hon var tolv år. Istället satte hon sej pladask i snön, med benet vridet i en konstig vinkel. Hennes sista krafter gick till att ta sej upp på bussen. Smärtan i det läget kommer hon aldrig att glömma…….

Hon kommer heller aldrig att glömma mammas vrede över att hon grät. Hon kommer definitivt aldrig att glömma att mamma tryckte på en hållplats för tidigt, och eftersom att det var så pinsamt för henne att säga ifrån om det till busschauffören, så blev hon avsläppt långt hemifrån. Mamma åkte vidare till stan för att uträtta sina ärenden, ensam blev hon lämnad kvar med en fruktansvärd smärta i benet.
Ensam i snö och kyla, där satt hon vid busshållsplatsen och grät och visste ingen levandes råd. Hon provade att ta sej fram genom att halta, men det gick inte så hon beslutade att hasa sej fram på rumpan, och tack vare hennes röstresurser var det en gammal dam som hörde henne. Damen ringde efter hennes lillasyster, så hon kom med pulkan.

Sen förflöt allt som i en dimma, bråket mellan mamma och pappa, resan till akuten, och till sist då beskedet om att benet var brutet mitt av. De röda stövlarna klipptes av och kastades i papperskorgen. Tungt gips placerades på benet från ljumsken ner till foten. När de lämnade sjukhuset bad hon pappa att plocka upp stövlarna och ta dem med hem, kanske kunde hon laga dem.

Där borta kommer visst en buss, skönt att komma in i värmen. Kylan och de olustiga minnena sänker henne. Hon borde ju vara glad egentligen, hon ska ju träffa Gustav. Hon gillar Gustav. De har träffats en gång tidigare, på St. Jörgens, där hade de växlat telefonnummer och sedan pratats vid ett par gånger i telefon.
Nu hade de bestämt sej för att träffats.

Men tankarna på mammas svek vill inte lämna henne, mammas reaktion när hon fick beskedet får henne nästan att må illa fortfarande, skammen som lös i ögonen på henne, alla ursäkter som kom upprepades.
Här visste hon att hon aldrig skulle förlåta mamma.

Nu 20 år senare, känner hon mest sorg, sorg över att hon aldrig pratat med mamma om det, och frågat varför hon blev avkastad av bussen, varför hon inte trodde på henne när hon sa att hon hade förfärligt ont. Sveket kom att prägla hela hennes uppväxt, hon kunde inte annat än att känna förakt, det var en skada som inte kunde repareras. Ibland kunde hon inte låta bli att tycka synd om mamma, det var nog hon som skulle behövt bli lite omhändertagen, om hon bara hade tillåtit sej.


Nu känns det som hon skulle kunna sätta sej och lipa när som helst. Busschauffören har ett vakande öga på henne, han tror kanske att hon ska bryta samman.

Bussen börjar närma sej stan, skyltfönstren och alla de varma lamporna ger värme och julstämning. Restaurangerna ser inbjudande ut, med sina skyltar om glögg och pepparkakor. Hon drar kappan tätare omkring sej, hoppar av bussen, önskar busschauffören trevlig helg och styr sina steg mot Södergatan.

Skriven av: Marie Nilsson