De sista ljuva åren. Sista delen

DE SISTA LJUVA ÅREN
Sista delen

Linnea och Morgan fortsatte att träffa varandra efter semestern. Det fanns mycket att hitta på. Morgan ägde en liten sportstuga vid en sjö. Utflykterna till holmar och skär blev många. De grillade nere vid bryggan, nästan varje kväll när sommarkvällarna var varma och fina.
Till sist vågade hon i alla fall ta steget fullt ut. De förlovade sig och efter ytterligare något halvår flyttade Morgan in i Linneas liv för gott.
Morgan hade aldrig varit gift. Inga barn hade han heller. Den här ungkarlsräven verkade vara den perfekte äkta mannen, tyckte Linnea. – Mjuk och öm, men ändå trygg och säker. Linnea vågade knappast tro att denna lycka var ämnad för henne. Länge, länge …gick hon
i någon slags beredskapsställning: ”Hon var beredd på att det kunde gå åt helvete …” och att hon åter skulle rasa ner i en svår och långvarig depression. Hon tyckte att hon kände till svängarna nu. Det gällde att inte bli lika bes-viken som tidigare – när det hände –för att det skulle hända var hon ganska säker på. Att se framtiden på ett så negativt sätt var väl inte bra, men det var ju helt nödvändigt att se sig för noggrant, för att i den mån det gick att undvika upprepningar. Linnea motade med all kraft bort kärleken.
Morgan älskade sin Linnea, det var han inte rädd för att visa. Han vill vigas inför prästen med sin älskade, men Linnea tvekande in i det längsta. – Till slut lyckades Morgan att vinna hennes förtroende. De vigdes i Paris. Linneas föräldrar var barnvakter eller extraföräldrar var mer rätt att säga.
Bröllopsresan var en mycket fin tripp och den blev ett lyckligt minne för dem båda.
En eftermiddag när hon stod och bakade, ringde det på dörren. Utanför stod ingen mindre än Martin. Han hade en bukett röda rosor i ena handen.
– Kan du förlåta och ge mig en ny chans? undrade han.
– Herre min skapare! Vet du inte att jag är gift nu? Jag är lycklig förstår du och det måste du respektera!
Martin ville inte lyssna på vad Linne sa. Han menade de två skulle ha kunnat bli lyckliga, om inte allt hade gått så snabbt fram, som vad det gjorde. Han menade att han inte varit mogen för ett faderskap just då. Det var annorlunda nu, påstod han.
Att det var annorlunda det kunde Linnea förstå, för efter vad hon hade hört, så var han både gift och skild för andra gången. Några detaljer visste hon dock inte. Hon tyckte synd om Martin där han stod och såg ut som om han hade sålt smöret och tappat pengarna.
Det som gjorde att Linnea orkade säga det hon sa, var enbart tack vare att Martin inte ens nu var riktigt nykter. Han lovade att ta kontakt med länkarna. Det skulle kanske bli vänd-ningen i hans liv, menade Linnea. För en gångs skull sa han inte emot henne, utan talade om för henne att Olof, (hans gamla suparkompis) just nu var inne på ett behandlingshem, enligt den där modellen ”Minnesota”.
Hon tog emot blommorna som han gav henne och önskade honom lycka till i livet! Huruvida hon skulle våga sätta blommorna i vatten, visste hon inte. Morgan kunde ju fatta misstankar på felaktiga grunder.
När Ulla, från biblioteket, hoppade in en stund senare för att lämna några papper, gav Linnea blommorna till henne. Hon förstod och sa:
– Tack ska du ha! Det skulle ju vara bra eländigt om Martin skulle lyckas förstöra din nya lycka genom att ge dig blommor. Jag ska ta väl hand om blommorna. Jag kan ju ta bort den här lappen där man kan läsa: ”Till min Älskling!” Annars kanske Roger blir misstänksam.
– Jösses, Ulla! Det tänkte jag ju inte på. Gode tid, släng dem eller ställ dem på biblioteket, skyndade Linnea att föreslå.
Ulla skrattade åt Linneas uppskärrade uttryck och sa att blommorna skulle nog inte vålla henne några problem.
Linnea undrade inför sig själv, varför hon hade kunnat sörja en man som Martin, så länge. Att hon kunde tänka så i denna stund, berodde nog inte på något annat än att hon hade kommit igenom sorgen. Det var helt enkelt ett friskhetstecken. Sorgen hade blivit färdigbearbetad.
Nu skulle hon inte ha tittat en extra gång åt Martins håll. Inte ens om hon varit ensam och han varit den siste mannen på jorden. Han var en allti-genom egoistisk person. Det var inte bara spritens fel. Martins livsfilosofi stämde dåligt med Linneas. Den livsåskådning som han hade som nykter, var det som störde henne. Att drycken-skapen var en olycklig kombination för ekonomi och hälsan, var en helt annan sak.
Han hade som Sara sagt, inte kommit ur pojktagen ännu. Linnea började först nu att fatta vidden av vad det var som Sara hade försökt säga henne.
Carolas giftigheter kom inte Linnea ifrån hur hon än gjorde. Alltid höll hon fram hur fantastisk Andreas nya kvinna var. Fast ryktet förtäljde att Andreas nya familj inte alls var lika väl sedd hemma hos Carola som vad hon själv ville påstå varje gång som hon stötte på Linnea.
Om det skulle kunna bottna i avundsjuka, så fanns det bara arbetet som Linnea hade det bättre i. Carola hade en sämre arbete och mindre betalt, men det kunde ju inte Linnea rå för. Carola var ju i alla fall lite bättre nu än vad det varit under tiden Linnea var hemmafru, för då gjorde Carola allt för att förpesta livet för Linnea.
När Linnea så småningom väntade Morgans barn, blev allt annorlunda. Visst fanns rädslan att hon skulle bli dålig och att Morgan kunde överge henne. Den rädslan överskuggades snart av allt stöd som hon fick av både Morgan och de större barnen som tyckte att det skulle bli toppen med en liten ”busunge”. Flickorna lovade att ta hand om detta nya liv. Kaj var mer sparsam med sina löften. Det där var mer fruntimmersgöra, påpekade han för sina systrar, med en illmarig grimas.
Den nya lilla varelsen föddes strax före Linneas 36-årsdag. Morgan ville att hon skulle heta Moa – och så fick det bli. Moa Stenberg, det lät väl bra?
Nu äntligen var ju familjen både hel och stor. Veronica, Vendela, Kaj och lilla Moa. Att det hade kunnat vara en till, stack till i Linneas hjärta ibland. Men …? Hur mycket visste man om det här jordiska? Var allt som hände bara slumpens skördar eller var allas öden förut-bestämd?
Gode Gud! låt det få vara så här, bad Linnea tyst inom sig. Högt sa hon:
– Tror du Morgan att vi får fortsätta att vara så här lyckliga?
– Visst, tror jag det! Försök att tro på lyckan du också! Varför skulle inte den vilja stanna hos oss?
Moa blev nog lite bortskämd. Hennes syskon lät henne göra nästan precis som hon ville. De var ju så mycket äldre. Skulle de nödvändigtvis kriga, så gjorde de det med varandra.

***

Aina och Oskar hade köpt sig en husvagn. De åkte ofta ut till Sörbytorp, som stället hette – det som var Linnea och Morgan Stenbergs ”Paradis”. Sörsjön som stugan var belägen vid, var en vacker och fiskrik sjö. Ganska stor också.
Morgan hade snickrat en friggebod. Den blev tonåringarnas favoritställe. ”Friggeboda” döptes den till. Där kunde de spela musik hur högt som helst, utan att någon blev störd. Prata ostört om ”hemlissar” och ha kul. Kompisar fattades inte heller, för på samma sida av sjön låg ett par stugor till, vars ägare också hade barn.
Aina och Oskar gillade att fiska och det gjorde Kaj också. Han missade ogärna en fisketur med mormor och morfar.
– Det är bra Oskar, dra upp en gammelgädda nu, som räcker till hela storhushållet, ropade Morgan efter dem där de gick på den smala stigen ner mot sjön.
– Ska ske, svarade Oskar.
– Vänta …! vänta på mig! ropade Kaj, medan han sprang ifatt dem.
Kaj var ”båtsman” och utan en sådan är det svårt att klara skutan. ”Hopp i land Kalle”, var Oskars andra namn på Kaj.
Ett exklusivt fiskespö hade Morgan köpt åt Kaj i en specialaffär, när han hade letat efter ryssjor och mjärdar.
Det var inte bara sådana här dialoger om fiskelycka, som man kunde få bli åhörare till.
Kaj och en kompis höll på med ett flottbygge. Morgan granskade bygget allt som oftast. Det var meningen att flotten skulle sjösättas när den blev klar – och då var det viktigt att den var sjösäker. Morgan fick dela ut ordinationer på förstärkningar här och var och även säga till på skarpen att en del saker helt enkelt var tvungna att göras om. Då gnydde pojkarna – men de lydde. Det Morgan hade sagt, litade de blint på.
Tänk vilken uppståndelse det hade blivit den gången när rök-kuren brann ner. Aina hade kommit in och skrikit:
– Fläsket …! Fläsket brinner …! Det brinner upp, det brinner!
Visst, det var sant det gjorde det, men rök-kuren brann också upp, till lika med fisken.
– Det finns fler fiskar i sjön, hade Oskar tröstande hojtat.
– Dessutom finns det fler brädor i skjulet, till en ny rökkur, förkunnade Morgan.
Jösses, hur det kan gå, hade Aina lite generat sagt. Hon bad Morgan att förlåta henne för att hon hade tänkt mer på fläsket, än på den byggnad som Morgan egenhändigt hade byggt, och som nu brunnit upp. Hon hade inte alls menat att fläsket var viktigare. Det var väl bara så att de alldeles nyss hade köpt en fjärdedels gris och att de ämnat röka fläsket …
Det blev kanske så när något så oförutsett hände. Var och en hade tydligen tänkt på just det som den hade hängt in för rökning. En hade tänkt på fisken. Ingen på det viktigaste – näm-ligen kuren.
Morgan hade framlagt sin teori om att det nog var ett konstruktionsfel:
– Det är nog jag som har gjort ett grundligt fel, sa Morgan. Eldstaden skulle nog ligga längre ifrån. Jag måste öka avståndet mellan själva rök-kuren och eldstaden på den som jag måste bygga för att ersätta den här.
Han sa det tankfullt så man kunde nästan se hur han började sina beräkningar. Han blev lite fjärrskådande i blicken när han tänkte djupt. En liten prinsessgunga snickrade Morgan ihop. Moa började ju att tulta runt och en gunga skulle hon givetvis ha. Det var alldeles kart, tyckte Morgan.
– Jag är så glad över att jag har fått föräldrar igen, sa Morgan.
Hans föräldrar var döda, så det här med svärmor… Det kändes mer som att ha fått en mor igen.
– Ja, och vi fick till sist den där sonen, även om det dröjde och många hinder var tvungna att passeras, sa Oskar och harklade sig.
Han var ingen människa som hade lätt för att uttrycka sina känslor i ord.
– Mitt liv var ganska så ensamt innan jag mötte Linnea, sa Morgan och den enda systern jag har, bor på Gotland. Dessutom har jag bott i USA. under många år,
så när jag kom tillbaka hit till Sverige, var det inte lika fantastiskt här som jag hade föreställt mig.
Oskars sommarsysselsättning utöver fisket, blev att laga alla punkteringar på alla cyklarna.
– Om jag kunde begripa var ni cyklar någonstans. Däcken ser ju ut som om ni kört över spikmattor, grymtade han.
Morgan höll på att räta upp en vägg på ett gammalt skjul. Det skulle bli garage. Oskar var flyhänt och hjälpte gärna Morgan garageprojektet.
Linnea kunde koppla av med stickning eller virkning hur mycket hon ville. Det fanns alltid lediga och villiga händer som tog hand om Moa.
– Jag har det oförskämt bra, sa hon.
– Det har du gjort dig väl förtjänt av, sa Morgan och gav henne en öm blick.
Linnea satt i hammocken och stickade. Hon hörde barnens röster och hammarslagen från garagebyggarna och en hund som skällde någonstans långt borta vid de andra stugorna.
– Varför kan man inte hitta rätt man på en gång? undrade Linnea.
– Jaa-haa, du Linnea … Det är inte alla förunnat att göra det. Varför …? Den frågan kan bara vår Herre svara på – kanske inte ens han vet, svarade Aina som just då kom förbi Linnea, där hon satt och filosoferade högt över livet, samtidigt som hon petade med ”en avig och en rät”.

***

Redan på torsdagskvällen hade de åkt ut till Sörbytorp. Morgan hade tagit ut en semesterdag för att de skulle få lite längre sammanhängande ledighet. De skulle ju göra i ordning stugan inför den nya säsongen. Oskar och Aina skulle också komma, men inte förrän på fredag.
De skulle göra en rejäl majbrasa, det hörde ju våren till. Det fanns hur mycket som helst som inte gick att elda i vedspisen. Gammalt murket rivningsvirke och allt sly samt bortklippta grenar från träd och buskar ur deras välansade trädgård. Alldeles nere vid sjön skulle de ha sin Valborgsmässofest, hade de bestämt.
Kaj tog fram sin specialcykel. Ett ihopplock som Oskar hade roat sig med att göra, dess-utom hade han försett den med stadiga ”Mountenbykedäck” som kanske kunde hålla lite bättre, än de vanliga.
Kaj cyklade iväg för att se om Micke i grann-stugan hade kommit – de skulle komma hade de sagt. Micke bodd i stan och var bara där ute under somrarna och stora helger, precis som Kajs familj.
Oskar och Aina tog en tur ut på sjön för att vittja ett par mjärdar som Morgan hade lagt ut kvällen innan.
Var är flickorna? frågade Linnea.
– De har storstädning i Friggeboda, svarade Morgan.
– Kan det gå så tyst tillväga, det betvivlar jag, sa Linnea både frågande och förvånat. Det betvivlar jag starkt. Det är längesedan jag hörde ett knyst därifrån.
Moa avbröt dem genom att tala om att hon minsann visste var de höll hus.
– De har åkt till affären, på sina ”racercyklar”, för att köpa godis till mig, förkunnade hon stolt.
Linnea skrattade. Jo, nog hade Oskar sett till, att han hade fått cykelreparations-dipomet, om det nu fanns något som hette så. Oskar var en cykelhjälte, det var inte att ta miste på.
– Min cykel har inte morfar lagat än, sa Moa en aning besviket.
Nej, Moas cykel var nästan ny. Stödhjulen var genomgjutna – ”perfekt”, hade Oskar sagt.
– Alla däck som sitter på cyklar som tillhör barn – borde vara genomgjutna, hade han sagt när Moa hade visat upp sin fördelsedagspresent förra året.
Moa hade inte tyckt så värst mycket om detta nya fortskaffningsmedel. Trehjulingen var bäst, hade hon tyckt. Det blev den som hon använde mest i fjol. Den här svårstyrda tvåhjulingen hade fått stå på tillväxt eller rättare sagt, den hade fått vänta på ägarinnans tillväxt.
I år skulle det bli annorlunda förkunnade Moa. Hon skulle cykla jättemycket, men först skulle hon hjälpa mamma med sockerkakan, för det hade hon lovat. ”Löften ska hållas i den mån det går”, sa hon lillgammalt! Det var säkert morfar hon hade hört säga så. Han brukade fostra lite hit och dit… Det var bra, tyckte Linnea, för det var aldrig något elakt menat. Han ville väl att det skulle bli bra medmän-niskor av ungarna!
– Eftersom du Moa lovade att hjälpa mig med sockerkakan, så är det bäst att vi sätter igång med den, sa Linnea och knöt en handduk om Moas mage. Den fick tjänstgöra som förkläde.
– Gör så ni, sa Morgan. Jag går ner till Sjöhagen och gallrar ut björkarna. Visst att björkarna med sina vita stammar är en vacker syn, men har man sjöutsikt så föredrar jag den. Om jag inte tar ner björkarna så får jag inte se mycket av sjön.
– Nej, det är faktiskt synd att inte kunna se sjön, höll Linnea med om.
– Jag vill kunna se Måsskäret i år. Det är en vacker syn att se blänket i vattnet en solig, vindstilla sommardag, samt vita måsar som cirklar över skäret – deras skri är sommarens musik. Det är en speciell stämning över den synen, tycker jag.
Morgan böjde sig ner och tog upp motorsågen, kysste Linnea i nacken och viskade något i hennes öra.
– Kyss min nacke också! beordrade Moa.
– Visst, lilla fröken! Ska ske! Sa han och lyfte på Moas hästsvans och kysste henne i nacken. Så nu kan du fortsätta att baka! Hej med er.
Det pinande motorsågsljudet hördes ända in. Ljudet steg och sjönk, som en klagande melodi.
Nu låg en ny härlig sommar framför dem. Moa hade nyss fyllt fem år.
Linnea hade varit en aning oroad över mor Ainas hälsa. Hon hade tacklat av en aning under vintern. Förkylningarna hade varit många – kanske var det bara det.
– Vet du Moa! När vi har gjort sockerkakan färdig, så ska du och jag gå och titta bakom ladan, för att se om nässlorna har kommit upp. Om de har det, så ska vi plocka åt mormor.
– Jaa, så mormor blir så där väldigt frisk igen, sa Moa entusiastiskt.
– Mormor har bråttom, hon springer, sa Moa som stod på kökssoffan och tittade ut genom fönstret som vette mot sjön.
Det lät konstigt, tyckte Linnea och släppte det hon hade för händer och skyndade fram till fönstret.
Vad hade hänt? Hade Oskar ramlat i vattnet? Aina småsprang uppför stigen. Oskar syntes inte till – något måste väl ha hänt honom …
Linnea tyckte att hjärtat stannade i bröstet på henne. Hon sprang ut och mötte Aina.
– Ring efter ambulans, flämtade Aina – Han lig…Det är Morgan …!
– Morgan?! Har han sågat sig eller fält öv…
– Ring, upprepade Aina och gjorde en gest med handen bort mot huset till.
Linnea ringde efter ambulans medan Aina stod bredvid och förklarade att det gällde förmodligen en hjärtinfarkt.
– Oskar är kvar hos Morgan. Vi såg från sjön, när vi närmade oss land, att Morgan sjönk ihop. När han inte reste sig igen, rodde vi direkt iland där vid hagen istället.
Aina var blek och hennes läppar var blå-aktiga efter den enorma ansträngningen. Linnea hann innotera detta och visste att det var inget bra tecken.
– Morgan …! Herre – Gode Gud !– det får inte vara sant, kved Linnea.
– Jag stannar och ser efter Moa – gå ner till Morgan och se efter om det är något som du kan göra! beordrade Aina sin dotter.
Morgan låg medvetslös på marken och Oskar satt på huk bredvid. Ambulansen kom ganska omgående, eftersom stugan bara låg en dryg mil utanför stan.
Morgan dog i ambulansen på väg in till sjukhuset. Inga upplivningsförsök gav några resultat. Han hade fått en hjärtinfarkt.
Hur ofattbart detta var – så overkligt, och absolut omöjligt att fatta. Unga människan!
– Döden har tyvärr inte någon åldersgräns, sa läkaren som även han såg modstulen ut.
Att något sådant kunde hända, det hade Linnea inte alls kunnat tänka dig. Det var bara andra som råkade ut för sådana här hemskheter. När det drabbade en själv, så kunde man helt enkelt inte fatta. Det fanns inte någon plats reserverad i hjärnan för så oförutsägbara, hemska händelser.
Alla var lamslagna – att en enda människa kunde lämna ett så stort tomrum efter sig, som vad Morgan lämnade – det kändes egendomligt. Det gick inte att fatta helt enkelt. Morgan verkade ha varit allas stora stöd och stöttepelare. Nu föreföll det som om ingen riktigt visst vad den skulle göra.
Linnea skötte saker och ting mekaniskt. Hon gick som någon slags robot mellan de olika uppgifterna inför begravningen.
– Begravning …? Inte var det väl möjligt att Morgan var död? Att han skulle begravas – grävas ner … I den kalla jorden. Neej, nästan skrek Linnea.
Det blev Aina som fick försöka att lugna ner Linnea som tydligen var nära en nervkollaps.
Flickorna hade gått ut gymnasiet och gick nu på högskolan. Kaj hade fortfarande ett år kvar på gymnasiet. Vem skulle hjälpa honom med läxorna nu? Morgan hade varit insatt i de flesta ämnen som Kaj hade svårt med.
Det var så många områden där Morgan tydligen varit stöttepelaren. Man hade nog inte riktigt förstått det medan han levde. Man slogs av sanningen – att han var bort. Borta när man som bäst behövde honom – borta för ”alltid”!
Barnen tog ledigt från skolan. Oskar och Aina var pensionärer sedan länge. Linnea ringde till chefen och sa att de fick klara sig utan henne ett tag. Bästa sättet att bringa ordning i det hända, var att stanna där ute
i stugan – Sörbytorp.
– Man undrar allt över livet ibland, sa Oskar. Vad var det för mening med detta? Det där att det ska vara en mening med allt som sker: det är det nog bara någon filosof som har myntat, som tröst för de som har råkat riktigt illa ut.
– Jag är benägen att tro dig Oskar, svarade Aina som var djupt troende. Jag kan inte heller se någon mening i detta.
Hur de lyckades ordna med förberedelserna inför begravningen var rent konstigt. Alla var så förkrossade av sorg. Den som bäst klarade av alla styrspakar var mor Aina. Krasslig var hon, men hon ägde en enastående förmåga att planera och organisera. Dessutom att få det att stämma i slutänden, vilket kan vara ”hart när” omöjligt när det är alltför rörigt.
Det blev inte så mycket folk på begravningen. Systern med sin familj och en kusin och dennes son, var de enda släktingarna som Morgan hade.
Från Morgans arbete kom de mangrant, för han hade varit mycket omtyckt.
Linnea klarade begravningen mest på grund av att hon inte kunde fatta, att det som hon var med om verkligen hände i verkligheten.
Först vid graven började Linnea att förstå … När hon skulle ta sitt sista farväl genom att låta sin eldröda ros falla ner på kistan, höll hon på att tappa balansen. Prästen som stod närmast henne, högg tag i hennes arm. Hon ursäktade sig och föll åter in i någon sorts avskärmning. Där hon såg och hörde folk, men allt var som på avstånd. Hon var ju med, men samtidigt kände hon sig även som en åskådare till sig själv. Allt var så overkligt, som om det vore på film. Marken kändes underlig att gå på. Linnea vandrade som på en gungande mosse. Hon hade hälsat utan att kunna minnas vilka hon hade hälsat på. Systern och kusinen … vad skulle de tänka? Nå, det orkade hon inte be-kymra sig över.
De var rara allihop, det orkade hon uppfatta. Lite av Morgan själv var det över hans lilla släkt, tyckte hon.
Systern Mona och hennes man Erik och deras tre barn, stannade bara någon dag. De hade arbeten som väntade på dem, men de lovade att komma och hälsa på.
Mona var förtvivlad över att hon inte hade kommit medan Morgan levde.
– Han var ju min bror, sa hon medan tårarna rann utmed hennes kinder, som på ett förtvivlat barn. Jag har inte träffat honom sedan ert bröllop, Linnea. Jag tänkte flera gånger att jag sku… Hon avbröt sig. Det blev för sent!
Evald som var Mona och Morgans kusin tog över där Monas röst bröts och sa:
Jag har ju bott närmare än du Mona, men jag har inte heller kommit mig för att ta upp kontakten igen. Det blev väl så här – mycket på grund av att Morgan bodde i USA under så många år. Det blev liksom aldrig av att återförenas. Vi lever för stressat. Vi tror att det är så mycket som vi måste göra – före det där som ”råkar” vara det allra viktigaste.
Evald gjorde vad han kunde för att mildra Monas samvetsförebråelser.
Evald fortsatte allvarligt:
– Jag är i alla fall glad över att Morgan fick en så fin familj att dela sitt liv med. Jag vill tacka er allihop – så tog han samtliga i hand och tackade.
Oskar torkade bort en tår från sin kind.
Evald hade en son vid namn Veine, som var 22 år gammal. Veronica och han hade pratat en hel del med varandra hade Linnea trots all sorg lyckats uppfatta. Mitt i sorgen tänkte Linnea: ”Måtte de få varandra. Då slipper Veronica att göra en upprepning av mitt liv och mina misstag!”
Ungdomar hade väl mycket att prata om. Så inte behövde det betyda kärlek, bara för att de hade en del gemensamt att yppa för varandra. Det var inte svårt att finna gemensamma nämnare med Morgans släkt.

***

När vardagslunken äntligen hade infunnit sig igen, kom Linnea att tänka på den där rara pojken, Veine som han hette. Veronica hade inte sagt något mer om honom. Det var väl bara ett önsketänkande från Linneas sida, men när Veronica kom hem frågade Linnea:
– Var bodde Veine någonstans? jag upp-fattade inte det då… det var…, ja du vet!
– Veine och hans far bor i Västervik. De ska sälja huset och flytta hit till Uppsala. Veine skulle visst studera här, svarade Veronica.
– Du pratar som om pojken inte hade någon mor, sa Linnea en aning frågande.
– Nej han har faktiskt ingen mor – hon dog för många år sedan, så det är väl fadern som även har fått vara mor där…, men det förefaller att ha gått bra. Veine är rar, avslutade Veronica sin upplysning angående Veine.
Linnea lämnade ämnet, men kunde inte undgå att undra om Evald och Veine också hade upplevt den där känslan av ”katastrof”, när det oundvikliga hade hänt? Givetvis hade de det, svarade hennes inre röst.
Man mister inte en far eller mor, utan att det känns – en livspartner som försvinner, eller ett barn … det finns inga ord som kan täcka en del saker som händer i livet. Alla förluster är upplevelser som sätter spår.
Änkor eller änkemän, vilken röra det var
i den här värden. Vem var det som var ”Skeppare på Livets Skuta”? Hade den ständig semester eller hade ”Urfadern” blivit så gammal att han hade pensionerat sig? Linnea hade sina filosofier som inte alltid var så att säga rum-srena, för troende öron!
– Om jag inte blir bedragen av en man, så går han och dör och lämnar mig på det viset. En-samheten är visst min lott – att ständigt bli lämnad, det är mitt ständiga dilemma, suckade Linnea.
– Se så! På något vis kommer du nog även igenom det här. Vi får hjälpas åt så gott vi kan, svarade pappa Oskar.
– Linnea min flicka. Den här mannen har inte lämnat dig, för att han valde det. Han har inte lämnat dig för någon annan kvinna. Inte har han burit sig illa åt på något annat vis heller. Moa – lilla Moa, vi får ha en bit kvar av Morgan genom henne. Försök att tänka så, uppmanade Aina. Du måste resa dig för flickebarnets skull. Hon är ju bara fem år.
Aina snöt sig, torkade en tår och tillade:
– Jag ska försöka att bli starkare, så jag kan stötta er lite bättre.
Linnea lovade i gengäld att försöka ta sig igenom sorgen, utan att lämna den obearbetat, ty det var inte heller bra, det hade hon hört mycket om.
De där förnuftiga orden som mor Aina sagt: ”inte för någon annan kvinna”, Nej hon skulle aldrig behöva möta Morgan med en annan kvinna inne på ICA eller Konsum, vilket hon ett flertal gånger hade gjort när Andreas hade lämnat henne och barnen. Det hade känts fruktansvärt – det mindes hon. Hon mindes också den andra kvinnans skadeglada uppsyn, och hur denna vid ett tillfälle hade väst åt Linnea: ”Där ser du! – Det var jag som vann, det var min han älskade!”
Nej den här gången var hon inte ratad eller tarvligt bedragen – hon skulle minnas Morgan med kärlek. Hon skulle tänka på mor Ainas kloka ord.
Linnea såg på sin mor med bekymmer
i blicken. Måtte hon repa sig! var hennes innerliga önskan.
– Du måste gå till doktorn, mamma!
– Ja, kanske det. Jag är nog inte riktigt
i form. Jag lovar att ringa och beställa tid redan
i morgon, svarade Aina.

***

Sommaren gick så småningom över i höst och skolferierna var slut. Lilla Moa skulle börja på förskola. Moa kände sig så stor och såg fram emot skolstarten.
Hösten verkade bli vacker. Sörbytorp skulle ses över innan vintern. Visserligen var stugan vinterbonad, men nu när Morgan var borta – då fick nog stugan ta vintervila bestämde Linnea. Anita och Oskar ville inte heller vara i stugan när det blev vinter, så de skulle se över den någon helg och stänga för vintern.
Aina hade blivit piggare under sommaren, men kry var hon inte.
– Det är väl åldern, den måste ju någon gång lägga hinder i vägen för ens framfart. Men det är inget att klaga över, tillade hon, det finns de som har det värre.
– I dag träffade jag Veine på stan, sa Veronica när hon kom hem.
Linnea hade sånär som glömt bort pojken, som hon hade hoppats skulle bli Veronicas tillkommande.
– Jasså, har de flyttat hit nu?
– Bara Veine. Han hyr ett studentrum på universitetet. Huset har inte blivit sålt än, förklarade Veronica.
Linnea vågade inte fråga så mycket om Veine som hon ville. Hon var rädd att fördärva något som väl knappast hade hunnit börja.
Det var lätt att ”få isär” två människor om man var för ivrig och visade att man ville ”ha ihop” dem … Samma konstiga regel gällde när man ville att två individer skulle sära på sig. Om två människor anade att någon ville dela på dem, allierade dig sig ännu fastare. Det var Oskars iakttagelser Han brukade ha rätt, så Linnea var lite försiktig.
Hon blev i alla fall glad över att höra att de träffades ibland.
Vendela då …? Hur kommer det att gå för henne? Hon tycktes ha funnit sin lycka i ett stall. Det var hästar för hela slanten. Det var väl inget fel på det intresset. Det var mest flickor som ägnade sig åt ridsport, så några pojkar råkade hon nog inte på där.
– Tids nog hittar hon nog en trevlig kusk ska du få se, hade Oskar tröstande sagt. Det är väl inte karlar som är det enda man kan leva för? Hästar är inte så dumma de heller.
Oskar förstod att Linnea oroade sig för sina flickors framtid.
– Det är väl inte så konstigt om Linnea går lite väl djupt i bekymren ibland. Hon själv har ju inte haft enbart lycka i sitt liv, försvarade Aina deras dotter när Oskar skämtade lite väl mycket med Linnea.
Jag vill ha en katt, sa Moa en dag när Linnea hämtade henne på dagis, dit hon fick gå efter förskolans slut.
Linnea förklarade att det inte skulle bli lätt att ha katt. De åkte ju ofta ut till Sörbytorp, påminde hon Moa om. Moa lät sig inte avskräc-kas. Visst kunde en katt lära sig att åka bil. Hon lovade att bli en bra matte. Moa hade god hand med djur, trots den ringa åldern, det kunde inte bortförklaras.
Tiden rann iväg och Moa blev kattmatte. Hon döpte katten till Tiger. För att dopet skulle bli giltigt tog hon Tiger med sig upp till bäcken, den som kom uppifrån skogen och som rann ut i Sörsjön.
– Varför döpte du inte kissekatten nere vid sjön? frågade Linnea.
– Nej, man ska döpa i Jordanfloden och bäcken kanske är en del av den floden. Mormor har läst om Jordan i den svarta lilla boken, förkunnat Moa.
Mormor Aina hade tacklat av. Bara för ett år sedan hade hon varit ute och vittjat mjärdar. Det hade gått ett drygt år sedan den där hemska dagen då …Morgan …!
Linnea hade inte känt någon glädje den här försommaren. Venonica däremot, började att se strålande ut. Hon hade anförtrott mormor Aina att Veine och hon hade stadigt sällskap.
Flicka lilla, måtte livet bli bra för dig. Måtte ni ta väl vara på varandra, sa Aina och var tvungen att snyta sig. Både morfar och jag håller så innerligt av er barn, tillade hon och en glimt av lycka drog över hennes tunna ansikte.
Den här vintern skulle bli mor Ainas sista. Trots att Linnea visste att hon hade fått ha sin mor i livet relativt länge, blev sorgen ändå plågsam. Ett år senare följde Oskar efter sin hustru till den eviga vilan.
Så ödsligt allt hade blivit! En vår utan både Morgan och föräldrarna, var lika tyst som en vår utan fåglarnas kvitter, tyckte Linnea.
Det var bara Moa och Tiger som Linnea hade att ty sig till nu.
Veronica och Veine förlovade sig i påskas och Vendela var ute med sina kompisar på sina strövtåg. Kaj… han mekade i garaget mesta tiden när han var ute i Sörbytorp.
Några mycket ensamma år följde. Linnea var trots allt hon hade varit med om, inte äldre än att hon skulle ha kunnat göra ännu en omstart i sitt liv. Men nej! hade Linnea sagt vänligt men bestämt, när Ulla rådde henne att försöka att ”leva” och inte bara uthärda och överleva.
Ulla menade väl. Hon hade sitt och kunde inte hjälpa Linnea på annat vis, än att försöka ingjuta styrka och mod så gott hon kunde – det var mer värt än guld, det kände Linnea. Hon var glad över att ha en vän som Ulla. Egentligen skulle alla behöva ha en ”Ulla” när livskriserna dyker upp, tänkte Linnea.
Ulla var aldrig fördömande och inte avund-sam. Empati och sympati hade hon, på den fronten saknades inget. Om alla människor var som hon … Då skulle det inte behöva vara lika svårt att leva.
– Att uthärda livet en dag i taget är en sak, men det är inte samma sak som att leva livet en dag i taget, hade Ulla sagt till Linnea.
Det var kloka ord som Ulla sagt, det insåg Linnea. Det kunde hon inte förneka, men att börja leva efter dessa ord, verkade för svårt – omöjligt helt enkelt, tänkte hon och kände sig ännu mer ensam än förut.

***

Aslög hade en helt annan syn på andras liv och speciellt på Linneas. ”Du skaffar dig snart en ny gubbe, du brukar väl inte vara sen i svängarna”.
Så hade hon sagt i samma veva som hon beklagade sorgen, när Morgan hade avlidit.
– Bry dig inte om vad Aslög säger, hon är djävulen själv! Hon är lika unken i själen som vad böcker blir, när de har legat på en gammal vind alldeles för länge, hade Ulla tröstande sagt till Linnea, som blivit uppriven och ledsen av Aslögs uttalande.
– Folk tycker väl att jag har avverkat många karlar, men jag har sannerligen inte haft mer än en i taget. Dessutom tycker jag att det varit gott om plats mellan varje förhållande.
Ulla försökte få Linnea att inse att Aslög aldrig hade älskat något annat än böcker och sig själv förstås. Det var nog därför som hon hade förblivit ungmö och bittersur. Ingen karl tycktes kunna stå ut med henne. Hon hade visserligen haft några stycken – aldrig någon som hade fastnat på riktigt för henne. Det var förståeligt, för det räckte gott och väl att vara arbetskamrat med henne.
Ulla hade nog rätt när hon påstod att det var missunnsamhet som Aslög led av. Det var nog därför som hon var så mån om Linneas ”änke-liv”. Så länge som Linnea var ensam och inget roligt hade för sig, kände nog inte Aslög sig riktigt lika ensam och udda. Därför var det bäst att på alla sätt och vis försöka hålla kvar en stackars medsyster i en ”olycklig sinnesstämmning”.
I det resonemanget hade Ulla slagit ”huvudet på spiken”. Aslög var en missunnsam individ.
– Tänk på änkeåret! hade Aslög väst i örat på Linnea den där gången när rektor Harald Rosbro hade varit inne på biblioteket för tredje gången samma vecka.
Linnea hade så många livskrascher och omstarter i sitt liv, så nu fick det räcka. Aslög hade inte alls behövt ”svettas”, så fort en manlig kund behövde ha hjälp av just Linnea.
Linnea var kanske lite överdrivet rädd om sitt rykte också. Hon kunde trots allt inte lastas för det som hänt henne i livet – hon hade inte valt sina ”katastrofer”, som hon valde att uttrycka det.
Linnea erkände ovilligt för sig själv att Aslög tilläts styra hennes fortsatta liv.
– Ser du inte att Aslög njuter av att du inte vare sig dansar eller går på bio? Gör något och låt inte henne styra dig! hade Ulla sagt så sent som i fredags.
Aslög ville gärna styra andra människors liv. Det blev de svagare som inte så lätt kunde sätta gränser, som råkade ut för henne. Hon ville av någon anledning avhålla sina medmänniskor från att göra något roligt.
På Moas tioåriga födelsedag förkunnade Veronica att hon och Veine ämnade gifta sig.
– Vill du Moa bli tärna? frågade Veronica.
– Visst, det ställer jag gärna upp på, svarade Moa och såg redan förväntansfull ut.
Evald ringde upp Linnea och frågade om inte han och Linnea kunde hjälpas åt att ordna bröllopet för ungdomarna.
Det blev många tillfällen att träffas och Linnea kom på sig med att se fram emot nästa gång som de skulle träffas och planera.
Bröllopet blev mer än välplanerat. Det var ju bröllopet som blivit täckmanteln för deras träffar. Egentligen skulle de inte ha behövt ha något att skylla på för att kunna träffas. Hade de varit unga, så hade de väl gett tusan i vad folk skulle ha tyckt eller tänkt ... Dessutom skulle folk ha funnit det helt naturligt, att man sökte en ny partner, om det av någon anledning gick åt skogen när man var ung eller yngre i alla fall …
Nu hade de nästan ett helt liv bakom sig, och då var det som om allt var förbjudet. – Allt utom sångkörer och ideellt arbete i föreningar eller liknande. Någon träff på tu-man-hand, sågs inte med blida blickar. De som hade största bekymren, var konstigt nog de som hade sitt på det torra och mycket väl kunnat unna de ensamma lite lycka i det liv som återstod för dem. Ganska svårt att förstå. Men Ulla på biblioteket hade hört fler i Linneas situation säga exakt samma sak. Det var ”Gubevars” inte nog med att akta sig för Aslögs skvallerlust. Linnea hade svårt att förstå att de som hade livskamrat kunde vara så missunnsamma.
– Hör här! sa Ulla: Om du träffade en man, då skulle både den ena och den andra – säger inga namn – få mindre av din tid, Linnea. Du förstår väl att om de inte hade dig att prata med när deras bekymmer och ångest blev för mycket… Vad skulle de göra då? Gubbarna deras orkar och vill nog inte lyssna lika gärna som du. – Tacka tusan för att de vill att du ska leva ensam. FATTAR inte du det, Linnea?!

***

– Jag har velat träffa dig långt tidigare, erkände Evald. Jag var så rädd för att tränga mig på och ville inte riskera att du avvisade mig. Därför väntade jag till dess jag vågade hoppas på att sorgens värsta mörker hade lättat.
Evald var så försynt och förstående. Han följde ofta med ut till Sörbytorp. Evald och Veine var ”karlkraften” nu. Det var de två som röjde och snickrade.
Evald köpte in en stor skogsareal som var till salu. Den lades intill Sörbytorps ägor.
Sörbytorp blir ju nästan en stor gård på det här viset, sa Linnea och såg varmt på Evald.
– Jag tycker att det känns bra att barnen har Sörbytorp att åka till. – Nu när även jag har mitt barn här ute, så är det inte mer än rätt att jag bidrar med min del, för att de ska ha ett lant-ställe att vara på. Dessutom kan vi åka dit så ofta vi kan, tillade han och såg på Linnea med en blick av kärlek.
Linnea och Evald upptäckte att de trivdes med varandra oavsett var de var. Det kändes bra att vara tillsammans och göra saker och ting gemensamt både i stan och mitt ute på vischan. De kompletterade varandra. Varför skulle de då leva var och en i sin egen lilla värld av ensamhet?
Det hade gått ytterligare två år sedan de hade planerat bröllopet för sina barn när Evald allvarligt sa:
– Jag tror inte att våra respektive bortgångna livskamrater skulle missunna oss att vandra resten av jordens vandringsled tillsammans, Linnea.
Han blev tyst och tänkande en stund, men sedan såg han på henne och tillade:
– Jag vill dela resten av mitt liv med dig Linnea. Kan du tänka dig att gifta dig med mig?
Linnea visste vad hon ville svara, men fick ändå inte fram ett endaste ord.
– Livet är inte evigt, det har vi sett för många prov på. Han såg forskande på Linnea när han tog hennes hand och sa:
– Vill du gifta dig med mig …? frågade han ännu en gång. Vi är inte för gamla …Vi är tillräckligt gamla för att veta vad vi gör.
Linnea vågade mot all förmodan svara ”ja”.
Morgan skulle få behålla sin plats i hennes hjärta. Evald skulle få en alldeles egen plats.
De beslöt sig för att säga upp sina lägenheter och flytta in i en gemensam liten villa som låg i ett lugnt område i ytterkanten av stan. Nära till naturen om de ville promenera eller åka skidor när det var vinter.
Visserligen så hade de Sörbytorp, men som Evald sa:
– Familjen är ganska stor och den borde kunna bli ännu större med tiden eller vad tror, Linnea?
Det var just i denna stund som Linnea hade rest sig upp från den obekväma köksstolen. Stel som en gammal märr – men inte gammal. Detta kunde bli de sista ljuva åren …! Tänkte hon och banade sig väg mellan flyttkartongerna som stod lite hur som helst på golvet.
Det var flyttningen – från sin lägenhet och till den gemensamma villan där hon och Evald skulle bo gemensamt – som hon höll på med.
Evald påminde om Morgan, så hon skulle nog inte behöva gå en ny livskrasch till mötes på grund av att han svek henne … Nej, inget sådant var hon ängslig för. Det var själva livet och ödets nycker som hon var lite skraj inför.
– Man kan aldrig skydda sig mot själva livet, sa hon när hon banade sig väg mellan alla flyttkartonger, som stod mest där de inte skulle stå.
Hon gjorde rätt! Hon visste det – hon kände det inom sig. Hon började nynna på låten ”De sista ljuva åren”. Hon skulle köpa den CD-skivan som inflyttningsmusik. Så fort flytt-firman hade hämtat grejerna och möblemanget, skulle hon städa lägenheten – nycklarna skulle hon lämna till vice värden.
Efter det började en ny epok i hennes liv …
SLUT

Skriven av: Ingbritt Wik