De sista lljuva åren. Första delen.

DE SISTA LJUVA ÅREN... Första delen


Resumé: Linnea gifter sig ung, trots sina föräldrars avrådan! Hennes lycka blir inte så långvarig som hon hade trott där framme vid altaret när de hade lovat varandra evig trohet, hon och Andreas.
Hon möter så småningom Martin. Hon vågar åter se framtiden an med hopp och förtröstan. Att även detta förhållande får ett snöpligt slut, gör att hon blir rädd för allt vad män heter.
Morgan … Det är kärleken! Han är även den stora lyckan. Den trygga och säkra lyckan som man litar på … men även den tar ödet grymt ifrån henne.
Nu står hon bland flyttkartonger och undrar om denna nya epok i hennes liv ska bli: ”De sis-ta ljuva åren”.




Hon var döpt till Linnea. Hon gjorde skäl för det namnet. Hon var nog inte lika bräcklig som den försynta skogsblomman, vars namn hon bar. Under livets gång hade Linnea fått bevisa att hon var minst sagt lika seg och okuvlig som en kvickrot.
Linnea reste sig upp från stolen, där hon suttit alldeles för länge. Hon tyckte att hon var stel som en gammal märr. Gammal …! Hon kände sig gammal … Kunde man vara det vid hennes ålder? Hon var inte säker på var någonstans ålderdomen började. ”När sinnet känns gammalt, först då är man gammal …!” Det är nog då som ålderdomen gör sin debut, hon mindes att någon klok person hade sagt så, någon gång i en avlägsen forntid.
Hon sköt in stolen under bordet och banade sig väg mellan alla flyttkartonger som stod staplade på varandra lite hur som helst.
Gjorde hon rätt den här gången? Den frågan kunde hon inte svara på. Var hon gammal? – egentligen inte. Stelheten som hon kände, hade nog inte så mycket med ålder att göra. Den hängde nog mest samman med den gamla hårda köks-stolen, som aldrig hade varit bekväm.
Eftersom hon hade försjunkit i tankar, hade hon blivit sittande för länge helt enkelt. Det var nog hela sanningen. Om hon inte hade upplevt så mycket, skulle hon inte ha blivit sittande lika länge, resonerade hon.
Hon hade gift sig med Andreas när hon bara var tjugo år gammal. Första flickebarnet föddes redan året därpå. Det var Veronica som kom in i deras liv. Det var en underbar tid hade hon tyckt. Andreas var hennes hela värld. Han var förresten alla flickors ljuva dröm, men det var henne som han hade valt att dela sitt liv med.
Vendela föddes ett drygt år efter Veronica. Det var i tätaste laget, men hon var ju ung, frisk och stark. Dessutom skulle barnen få mer glädje av varandra om åldersskillnaden inte var så stor. – Det var roligt att vara mor och husfru.
Linneas föräldrar bodde inte så långt bort. De hade hus med stor uppvuxen trädgård. Frukt och bär räckte till bådas hushåll.
Åren som följde efter flickornas ankomst, var väl i stort sett så som de är för de allra flesta småbarnsfamiljer. Glädje blandat med nattvak och öroninflammationer.
Andreas hade ju sitt jobb på fabriken, så hon fick ensam ta de nattliga bekymren. Hon var hemmafru och hennes karriärstege stod i köket. Hon hade inget emot det. Hon hade själv placerat den där, för det var det säkraste stället för en sådan stege, brukade hon svara dem som kom med antydningar om att hon inte kunde avancera.
Det var på sin tjugofemåriga födelsedag som hon fick veta att hon åter igen var gravid. Hon hade mått dåligt och hade därför uppsökt läkare. Blodbrist och trötthet var symtomen. Hon blev trots dessa syntom glad över diag-nosen; graviditet. På sin födelsedag, vilken present!
Ett barn var väl den finaste present hon kunde få, intalade hon sig när hon prome-nerade till parkeringen, där hon ställt sin bil. Det hade kunnat vara mycket värre. För inte så länge sedan hade en ung fru i bekantskapskretsen avlidit i blodcancer och efterlämnat tre barn och en förtvivlad make. Nej, hon skulle vara tacksam att det inte var något annat än en graviditet hon råkat ut för. En graviditet var ingen sjukdom. Hon var väl helt enkelt lite överansträngd.
– Ta det lite lugnt fru Abrahamsson, hade doktorn sagt.
Hon försökte att slå av på takten, men hon hade bara blivit sämre. Trots den där dunder-medicinen som hon fått, så orkade hon inte det som hon borde ändå. Andreas som var van att inte behöva göra något åt hemmets sysslor, blev irriterad och lättretad.
Andreas var sportintresserad och ledare för ett pojkfotbollslag. Han ville inte gärna pruta av på sina fritidssysselsättningar. Några större menings-skiljaktigheter hade de väl aldrig haft om det, men nu blev det väl lite käbbel ibland.
Minsta flickan var ofta snuvig och småkras-slig. Linnea kände att hon inte längre orkade hålla ställningarna alldeles ensam. Andreas var ju i alla fall barnens far – lite ansvar fick väl han också lov att ta, eller var det för mycket begärt av en barnafar?
Hon försökte att ta promenader tillsammans med barnen bort till lekplatsen, vid sina föräld-rars hus. Barnen kunde leka i sandlådan, medan hon sjönk ner på en parksoffa och bara blundade. Den besvärliga tröttheten ville inte ge med sig och vid ett senare läkarbesök, visade det sig att samtliga prov var mer ”åt skogen – än rätt”.
Oh! Var hade hon sina barn? Hur hade hon kunnat sitta och somna mitt i allt stoj som barnen åstadkom? Jo – där borta var hennes två! Gud vilken tur…! Hon andades ut och sjönk tillbaka mot bänkens ryggstöd. De röda mössorna med de stora, luftiga tofsarna vippade i takt med deras rörelser. Mössorna hade hon stickat åt dem på sådana där små stunder framför TV:n. Hon hade tagit vara på varje minut. Det hade varit roligt att se ett resultat av dagens vedermödor. Stickat och sytt var sådant som hon såg resultatet av. All den där städningen som hon tyckte att hon höll på med för jämnat, den var det väl aldrig en människa som såg? Nä, när det var rent och snyggt, teg väl alla som kom in i deras hem. Enda gångerna som någon fällde en kommentar om hemmets skötsel, det var väl i så fall de gånger när barnen varit sjuka eller något annat hänt som gjort att hon blivit efter. Då kunde hon få höra: Gud, vilken disk du har? Eller när någon lånat toaletten: Jisses, det är hög tid för dig att sätta på en tvättmaskin, lilla frun! Förbannade människor! Som om hon inte själv hade ögon att se med, inte fan behövde någon tala om för henne var det var hon hade att göra …Visst att en ren diskbänk också kunde tala om att dagen var avslutad korrekt. Fast Andreas eller någon annan som kom in kunde inte ana att hon både hade bakat, gjort saft, sylt eller pressat juice. All mat, disk, tvätt och strykning … Sådant var det ingen som ens visste att hon hade gjort. En söt liten mössa kunde få upp ögonen på ”en och annan”.
Att man skulle stöta på så många som trodde att man inget gjorde …! Det gjorde Linnea ledsen och besviken. Hon kände sig nedvär-derad. Hon unnade sig sannerligen ingen veckotidningsläsning, eller bio som dessa så hårt slitande förvärvsarbetande hann med. Hur kunde de hinna det förresten? De förvärvsarbetade, skötte hemmet och …och – vaddå? Hur de nu än gjorde, fick de mer tid över än hon. Det kunde väl inte vara så att det blev så kallat färgig-mat-köpt och saft från affären i stället för från buskarna. Bullar till egna barn och lekkamrater … Köpte dessa duktiga människor kanske det brödet, eller var de så gnidna att lekkamraterna fick gå till sina egna hem och äta eller dricka? Nå, hon visste om en människa som helt enkelt stack iväg bort utan att vare sig klä eller mata sin egen unge, nä … Stick ner till Linneas barn och lek med dem en stund! Då visste den hårt förvärvsarbetande mamman att Linnea både lånade ut kläder till hennes pojke och även såg till att det fick mat i magen.
Hon var så förbi efter en dag, att hon ibland undrat över ifall hon svimmat eller somnat på naturlig väg när hon lagt huvudet på kudden. – Fast det hade ju varit nu på den sista tiden, när hon hade mått så dåligt. Kaffe brukade väl väcka livsandarna i vanliga fall. Annars skulle nog den sinnliga delen av äktenskapet ha blivit lidande, för det började den att bli nu, tänkte hon när hon rannsakade sitt sinne. Det fick inte fortsätta så … Hon skulle gå in på Hälsokällan och köpa ginseng, planerade hon.
Den där overallen som hon hade sytt till Veronica hade väckt intresse. Det var roligt att kunna tala om för den ”förvärvsarbetande mamman”, Carola, att hon inte alls hade köpt den på Twiddly barnkläder.
Den förvärvsarbetande Carola, var aldrig annat än otidig mot Linnea. Hon var dessutom syster till Andreas, så det var Linneas egen svägerska.
– Du som inte har något arbete kan väl göra det här åt i stället för mig, kunde hon säga till Linnea. Eller:
– Jag som arbetar har ju inte någon fritid, som du har som går hemma hela dagarna.
Linnea hade inte kunnat luska ut varför Carola alltid var så syrlig och elak så fort som hon fick en möjlighet.
– Stackars brorsan, sa hon en gång, som ensam måste dra försorg om barn och dessutom en fru som inte arbetar. Att han hade så hög lön, så han kunde ha en lyxhustru gående där hemma, det hade jag ingen aning om, hade hon flisat åt Linnea i förra veckan, när de som
hastigast hade stött på varandra i snabbköpet.
Den här graviditeten var helt annorlunda än de två andra. När hon väntade flickorna, hade hon mått precis som vanligt, med undantag för kroppsformen förstås.
Det föreföll henne som om allt som hon inte hade besvärats av under de två första havande-skapen, ramlade över henne denna tredje gång.
Andreas som hon äskade hade svårt att förstå. Han blev grinig när hon inte var lika villig i den ”äktenskapliga sängen”.
– Vänt!, ge mig lite tid, hade hon vädjat. Försök att förstå, att jag faktiskt inte mår bra! Jag kommer att bli din gamla vanliga Linnea igen, bara du ger dig till tåls! lovade hon.
Andreas var inte så utstött och åsidosatt som han hade försökt åberopa. Det fanns nog de blivande fäder som hade haft det värre än han, gissade Linnea. Hon försökte så gott hon kunde att visa Andreas att hon verkligen älskade honom.
Flickorna skulle vara hos hennes föräldrar när det blev dags för Linnea att åka till BB. Där hade de det bra och hon kunde känna sig lugn.

***

Dags att åka till BB blev det en tidig måndagsmorgon klockan 03.30. Då var tiden inne. Hon väckte Andreas som utan minsta irritation tog hand om situationen.
Flickornas saker hade hon packat och läm-nat till föräldrarna redan för några veckor sedan. Det var bara flickorna själva och vad de skulle ha på sig just då, som han behövde bry sig om. Det kändes tryggt att Andreas alltid var så lugn. Det blev ingen panikartad utryckning. Han körde barnen till mormor och morfar och sedan var han strax tillbaka hos henne. De drack till och med morgonkaffe mellan hennes förvärkar.
Sina egna saker hade hon packat för bra länge sedan. Sådana här situationer var man aldrig herre över själv inte!

***

Det blev en pojke – en frisk krabat. Flickorna bestämde att han skulle heta Kaj. Äntligen kunde Linnea andas ut. Nu var den här besvärliga tiden över och Andreas började få tillbaka sin glada personlighet. Han verkade vara lycklig över att ha fått en son.
– Det blir något att träna fotboll med det, hade han skrattande sagt.
Linnea hade svarat att han fick väl ändå ta det lite sakta i backarna. Rom byggdes inte på en enda dag, hade hon påmint honom. En grabb – varför steg det alltid fäderna åt huvudet…?
Det var i alla fall skönt att se att Andreas började bli sitt gamla jag igen. Hon hade inte riktigt känt igen honom på sista tiden. I sitt stilla sinne kunde inte Linnea undgå, att tänka tillbaks på den här tiden. Andreas hade betett sig mer gravid än hon i mångt och mycket. Karlar… de är inte mer än karlar… Hon log för sig själv och hjärtat kändes varmt av kärlek. Andreas skulle bli kompenserad för den kärlekslösa period, som det blivit under den här senare delen av graviditeten. De fick väl älska retroaktivt, tänkte hon. Nå, det skulle väl jämna ut sig så småningom. Kärleken skulle säkert räcka till både barn och man. Hon kände sig stark!
Vid en besökstid tog hon upp ett gammalt ämna – husköpet – som de hade pratat om i början av graviditeten.
De planerna hade blivit liggande på is under den besvärliga tiden som följt. Nu gällde det att ta tag i livet på nytt, med nya krafter. Det skulle bli roligt, det kände Linnea.
Nu när hon kände att krafterna återvände, såg hon fram emot hus med egen trädgård. Barnen kunde leka och hon kunde odla och dona, precis som föräldrarna alltid gjort. Hon skulle få mer att göra visserligen, men i trädgården kunde Andreas hjälpa henne med det tyngsta. Så hade ju hennes föräldrar ordnat det och det tycktes ju fungera.
Andreas verkade avslagen på något vis. Han ville att de skulle vänta med husköpet. Det var ett stort steg att ta, menade han.
– Det kan väl inte ha blivit större på bara några månader, svarade Linnea besviket.
– Nej, visserligen inte, men det kanske inte var så genomtänkt ens då …!
– Jamen, du var ju så säker … och mäklaren skulle ju hålla på huset i Lyckåsen. Det var ju ingen brådska med den försäljningen hade han sagt, invände Linnea. Kan vi inte höra efter om det finns kvar? Det var ju ett rimligt pris. Jag medger att det var mitt fel att det inte blev köpt då, men jag orkade inte tänka på allt vad en flytt skulle innebära.
Eftersom förlossningen hade varit besvärlig, ville sjukhuset ha henne kvar till dess att de såg att allt var som det skulle igen. Andreas uteblev från en del besökstider. Linnea blev naturligtvis besviken, men han hade alltid haft giltigt förfall, så det var inget att hänga upp sig på, försökte hon intala sig.
Det skulle bli skönt att komma hem. Hon längtade efter flickorna. En enda gång hade Andreas haft dem med sig, så att de fått se sin lillebror Kaj. Besvikelsen sved inom henne. Bara hon kom hem, skulle allt bli bra. Hon skulle göra allt för att hela familjen skulle få kompensation för den långa tid som hon varit ur gängorna. De skulle ta igen allt med ränta …
Hon drog pläden om sig och somnade ovanpå den strikt bäddade sjukhussängen. Ronden hade både kommit och gått, så nu behövde hon inte hålla sig vaken för den sakens skull. Bäst att vila medan man kunde, var de sista tankarna som rumsterade om i hennes hjärnkontor.
Äntligen kom den dagen som hon hade väntat på. Hon och Kaj skulle få åka hem. Det kändes likadant som allra första gången – då med Veronica. Förresten varje gång kändes lika ny … Så fort ronden hade glidit ut genom dörren, avlägsnade sig Linnea till närmaste telefonautomat. Hon ringde till Andreas på hans arbeta och berättade att de skulle få åka hem idag. Linnea sa att han kunde få komma vid tvåtiden och hämta hem sin utökade familj.
– Jag har flyttat, svarade han.
– Hur menar du? Har du köpt huset utan att tala om det för mig? Var det därför som du lät så ointresserad …? Ville du att det skulle bli en överraskning – hallå …! Är du kvar Andreas …?
– Det är inte alls som du tror Linnea, sa han med en röst som lät som en främlings.
– Nähä … Hur är det då? frågade hon spänt.
– Jag har flyttat till en annan kvinna, sa han. Givetvis så kan jag hämta dig och babyn, men jag stannar inte hos er …!
Babyn, hade han sagt – inte Kaj … stannar inte …! OH! Då – just då tappade hon luren och ett biträde som just kom förbi i rätt tid, grep tag om Linneas arm, så att fallet mot golvet mildrades.
– Fru Abrahamsson, hur är det fatt? ska jag …
– Nej, hämta ingen! Snälla du hjälp mig bara in till min säng! bad Linnea.
Biträdet gjorde som Linnea bad henne. Väl inne på rummet lyckades inte Linnea vara tyst längre.
Biträdet såg allvarligt på Linnea och sa sedan:
– Nu hämtar jag Ebba!
Ebba var en äldre barnmorska – dock inte av den där gamla stammen som kunde vara hemskt grinig. Det fanns barnlösa nuckor som skulle ha passat bättre som överordnade på ett rege-mente än som barnmorskor på ett ”barnsbördshus” – Nej, Ebba var ingen barnlös nucka. Hon var någon slags mor både för patienter och personal.
Ebba blev alltså inkopplade på det besyn-nerliga fallet med den försvunne fadern. Hon tog kontakt med Linneas föräldrar och förklarade lugnt och sansat om den ”katastrof” som hade inträffat.
Oskar, Linneas far, hämtade henne och Kaj. Glädjen var minst sagt grumlad. Linneas mor, Aina, grät en skvätt. Flickorna var upptagna av Kaj. Att pappa hade flyttat till en annan tant – det lät mycket konstigt, tyckte de. Barn är barn och de tycktes inte fördjupa sig så mycket i det där med fadern. De hade ju lillebror.
På bara några minuter hade livet förlorat sin mening, för Linnea. Genom ett kort telefonsamtal hade allt rasat. Hur skulle hon orka ta sig igenom detta? Nej, det måste ju vara något förhastat som Andreas gett sig in på. Så här kunde han väl ändå inte göra …?

***

Linnea satt ute på föräldrarnas balkon en stund – för att försöka lugna ner sig. Hon kände dofterna från trädgården. Skratt och rop hördes från barn som besökte lekparken en bit bort. För Linnea kändes alla vanliga ljud och dofter som ett hån. Hon satt hopsjunken och förtviv-lad. Helt förkrossad. Vad skulle hon ta sig till?
Allt som Andreas och hon hade haft gemen-samt. Alla planer om livet. Nu var allt helt plötsligt slut. Hur kunde han? Hon kände sig kränkt, ratad och förnedrad. Hur kunde han efter alla deras år tillsammans och …? Barnen då …? Bara flytta till en annan kvinna, som om det de hade haft – hon och Andreas – aldrig hade existerat.
Hon genomfors av en skälvning. Det var så absolut ofattbart, tyckte hon. Var det ångest den där känslan som nästan sved i bröstet. Varje andetag kändes overkligt – kunde hon verkligen andas …? Det kändes nästan konstigt att hon verkligen fick luft, efter den chock som hon hade fått.
Linnea upplevde det som om hon inte var riktigt vaken. Illa mådde hon också. Hon bar med sig känslan av katastrof, när hon skyndade sig in till badrummet för att kräkas. En overklighetskänsla omslöt henne och hon hade svårt att koncentrera sig på att skölja ur munnen och blaska lite vatten i ansiktet.



På något vis tog sig Linnea igenom sorgen. Det skedde inte utan förtvivlan och en enorm kamp. I denna livets svåra stund fick hon inget gratis!
Som nybliven tjugofemårig trebarnsmamma, var hon nu dessutom ensamstående. Vem behövde Andreas bättre än hon och deras tre barn? Svara på det den som kan! Vem var denna andra kvinnan – hur kunde hon? Frågorna stod på rad, alla lika obesvarade.
Denna mardrömsliknande tid höll på att knäcka henne. Hon blev deprimerad och bröstmjölken försvann. Kaj blev kinkig och fick magbesvär. Allt bara för en annan kvinnas skull eller vad ska man säga. Andreas var ju inte ensam om att begå denna synd … En rättskaffens kvinna borde verkligen inte skada en medsyster medvetet, tänkte Linnea uppgivet. VAD för slags människa kunde denna andra vara …? Och vad var Andreas för en människa som lyckats gömma sådana här lömska och falska drag …? Inget var värt något längre.
Flaskor, nappar och modersmjölksersättning, hade Linnea aldrig tidigare behövt krångla med. Men nu blev det att snabbas möjligt få hem nappflaskor och pröva sig fram för att se viken modersmjölksersättning som Kaj tålde bäst. Så länge Kaj hade fått bröstmjölk fungerade allt bra, men nu … Nej, han skrek, kräktes och hade ofta diarré. Hur i helvete, kunde människor, som ansågs vuxna, ställa till sådant elände för andra? Att inte djävulen tog hem de sina …? Det borde han göra långt innan de fördärvat så mycket!
Tvätten tornade upp sig mot badrumsväggen. Babykläder låg i blöt, allt var kaos milt uttryckt.
Mamma Aina var ett ovärderligt stöd. Givetvis pappa Oskar också. Han tog hand om flickorna så bra medan mor Aina hjälpte Linnea.
De stunder som Linnea lyckades gömma sig i sömnen, drömde hon mardrömmar och de andra stunderna vankade hon omkring med en skrikande Kaj, som hade kolik.
– Såna där Djävlar borde kastreras, innan de ställer till det på fler ställen, muttrade pappa Oskar, när han en dag uttalade sig om vad han tyckte om Andreas.
– Ja, milde himmel vilket elände, kved Aina. Stackars vår flicka. Vad i all världens dagar gick det åt Andreas? Jag fattar inget! Det är stor skam och mycket mer än så! Det finns bara inte ord som täcker … ”Du milde himmel, Min Skapare”! kved Aina nästan ohörbart medan och sköljde ur babytvätten det värsta.

***

Aina snöt sig innan hon gick till attack mot det grymma ödet, som hade kommit lika hastigt som ett åsknedslag.
– Så helt utan förvarning, mumlade hon medan hon slamrade med disken.
– Vi blir tvungna att köpa nya bärhinkar, sa Linnea, när hennes ögon innoterade att allihop stod på rad i badkaret. Om det inte var baby-kräk-skjortor, så var det bajsiga babykläder som låg i blöt i dem. Det var verkligen omsättning på babykläder. Hon hade fått be mor Aina att kila in på PYRET och köpa ett halvdussin nya underskjortor … och ändå räckte det inte.
– Bärhinkar! – det är vårt minsta bekymmer just nu flickan min, sa Aina och skrattade för första gången efter ”åsknedslaget”. Det är ett gott tecken att du orkar tänka på sånt. Du är banne mig starkare än jag, tillade hon och klappade sin dotter på axeln.
– Var ”fasikken” sprang han på den där jäntan? Och vad var det som gjorde att han band sig där? När han inte klarade av att sköta det han hade här!
– Du har alldeles nu sagt anledningen till varför han valde henne. Där hade han inget mer än sig själv att ta hand om, sa Linnea.
– Hur vet du allt det där? flämtade Aina.
– Han ringde faktiskt igår. Jag försökte att tala honom tillrätta, men han är som förbytt. Han började prata om hur kort livet var och att det var viktigt att ta vara på ungdomsåren medan han hade dem. Han pratade som du gjorde med mig, mamma, innan jag sprang iväg och gifte mig med Andreas så ung! Som en tonårs-mamma lät han. Inte verkade han vara skam-sen eller ångerfull heller. Han frågade inte efter vare sig flickorna eller Kaj. Han verkade helt främmande. Som om han inte hade ett dugg med mig och familjen att göra, berättade Linnea medan hon tappert försökte att hålla tillbaka både besvikelse och gråt.
– Vem är denna nya, vet du det? undrade Aina med uppspärrade ögon?
– Det vet jag inte. Det orkade jag inte fråga, men det får vi nog höra via djungeltelegrafen snart, så lugna dig du! Barnlös var hon i alla fall, det framgick av samtalet.
Vilket förbannat resonemang, dundrade Oskar. Var inte det där Andreas sa, lite väl sent påkommet …? Han pratar väl som han har förstånd till. Man kan väl inte mer begära av en sån. Var du glad att du är av med honom. Nu kan han inte ställa till fler eländen för dig.
Det dröjer nog, lilla pappsen, innan jag kan vara glad, svarade Linnea och såg på sin fars upprörda minspel. Vad skulle jag ha tagit mig till, om inte ni hade funnits? tillade hon mjukt och såg på sina kärleksfulla föräldrar.
Linnea tog en ensam promenad till ICA Vagabond för att få lite luft och se lite människor. Den hon först snubblade på var svägerskan Carola. Rätt som det var knackade någon på Linneas axel och hon vände sig hastigt om.
– Jasså, du har krupit ut ur ditt ide nu, i alla fall. Ja, det var då sannerligen på tiden. Det blev nog för jobbit för brorsan! Du behöver ju tydligen ha heldagshjälp. Jag har då aldrig behövt någon hjälp när jag har fått mina ungar, det var ju knappt en hade tid att ta ledigt från jobbet för att sticka upp en sväng till BB, kläckte Carola ur sig. Snart skaffar du väl en ny gubbe, för inte kan du försörja en hel familj även om du började arbeta på biblioteket igen? Bäst har du väl det som hemmafru!
Linnea blev helt svarslös. Alltid var det så här. Det blev inte många ord bytta, för Linnea kände hur gamla och nya orättvisor for runt inom henne. Hon skyndade sig ut ur affären. Skulle Carola vara där, så blev det för lite syre, så Linnea flydde ut ur affären med bara ett par saker av det hon skulle ha.

***

Tiden läker alla sår påstås det. Läkta var de inte när Linnea mötte Martin, men de var inte inflammerade längre. Martin var drygt femton år äldre än Linnea. Han var skild sedan några år och hade två pojkar i sitt tidigare äktenskap.
Det kändes tryggt med en äldre man. Skulle hon verkligen våga lita på en man igen?
Nå, de behövde ju inte springa till prästen omedelbart, tröstade hon sig. Hon fick väl se tiden an.
Martin var mer hemma hos henne och barnen, än vad han var hemma hos sig själv. Han hade god hand med barnen och de tyckte om honom.
Det som bekymrade Linnea, var att han blandade så starka fredagsgroggar. Det var en sak till som irriterade henne. Han kunde inte hålla reda på sina egna barns födelsedagar. Det var Linnea som fick jäkta omkring, för att i sista minuten, få tag i några presenter till grabbarna. Annars hade de blivit utan och förmodligen mycket besvikna. Det var likadant med julklapparna. Även de hamnade på hennes lista; över plikter och ansvar.
Hon brukade följa med och gratulera hans pojkar. Hans f.d. fru var inte omgift, men hon var sambo med en trevlig prick.
Linnea undrade ibland hur det hade kommit sig att Martin var skild från Sara. Båda verkade så bra och pojkarna var helt underbara.
Linnea hade gärna velat veta hur Martins spritvanor varit, men hon tyckte inte att hon kunde fråga hans ex. fru. Linnea hade ju inte med deras tidigare liv att göra, ansåg hon. Tids nog skulle det nog visa sig, resonerade hon.
När de hade hållit ihop i nästan två år, började Linnea att känna sig trygg igen. Hon hade till sist landat på fötterna. Barnen hade fått bra kompisar och själv arbetade hon på biblioteket. Kanske kunde hon rent av åter-uppta sina avbrutna studier? Bibliotekarie var ett bar arbete och som sådan skulle lönen bli hyfsad också.
Den lilla nybildade familjen firade midsommar på västkusten. De passade på att fira två-årsdagen av sitt förhållande också, när de ändå hade slagit på stort.
Campingen var mer än barnvänlig – det fanns en barnpool med varmt och härligt vatten. Barnen jublade! Det var svårt att hålla dem på landbacken någon längre stund.
Det var Linnea som hade fått planera och även söka reda på en husvagn som de kunde hyra. En som inte blev allt för dyr. Martin hade inga tag i sig. Han överlät gärna allt ansvaret på Linnea.
Kunde det ligga något i det som Sara i ett hastigt förbigående hade sagt: ”Ni får det nog bra ihop Martin och du. Ni tycks passa bra för varandra, men glöm inte bort att ta ur honom pojktagen, för de har han fortfarande kvar”! Vad kunde hon ha menat med det? Hon hade aldrig varnat eller talat illa om Martin, detta var det enda som kunde tolkas som negativt i så fall. Eller hade hon menat hans lekfullhet, för han hade ett härligt lekfullt, bekymmerslöst sätt.
Det var den där charmen som hon hade fallit för. ”Det ordnar sig alltid”, var Martins valspråk. Frågan var bara hur …? och vem som skulle ordna? Det verkade som om han förlitade sig på att andra skulle ta hand om det besvärliga.
Av alla ställen på jorden, råkade Martin stöta ihop med en ungdomskompis borta vid dans-banan på midsommaraftonens kväll. Martin drack sig så berusad, så att hela midsommar-dagen gick åt för honom att återhämta sig. Spriten började bli ett problem. Den inkräk-tade på ekonomin. Visserligen bodde de inte ihop, men när Martin var pank, så fick Linnea dra lasset för dem alla.
Linnea hade åkt ut till ett storköp som hade öppnat i Storängen. Där kunde hon hitta allt som hon behövde ha, i samma affär, det var praktiskt. Men hon sprang på Carola och hon spydde sitt gift:
– Har du sett brorsans nya tjej? Ja, Andreas menar ju, förstås.
– Nej, det har jag inte, men det är jag bara glad för.
– Rar liten kvinna, måste jag säga. De är ofta hemma hos oss. Hon har en fantastisk klädsmak den tjejen. Blond och smäcker är hon. Inte konstig att han föll för henne, om man tänker efter. Carola hade hela tiden det där vargaktig leendet på sina läppar.
Nej, jag har bråttom, måste hämta barnen, förstår du. Linnea vände sig om och började gå för att slippa få mer otrevligheter över sig. Hon blev alltid matt och kände sig nästan sjuk, varje gång som hon råkade komma i närheten av Carola.
Där försvann den lilla glädje som Linnea hade försökt hålla vid liv.
När Linnea upptäckte att hon var gravid, blev Martins reaktion allt annat än den som Linnea hade väntat sig.
– Hur har det gått till? nästan röt han, när Linnea berättade den glada nyheten för honom.
– Hur det har gått till? – Jag antar att det har gått till precis som det brukar gå till, sa Linnea sakligt men ganska skakad av hans reaktion.
Martin slog näven i bordet och sa att hon fick i så fall göra abort, för han skulle inte ha några fler ungar att betala för.
Var detta verkligen samme Martin som hon hade träffat för två år sedan? Inga böner i världen förmådde
honom att ändra sig. Om hon beslöt sig för att behålla barnet, så skulle han förneka faderskapet, sa han och lät som en fullkomlig främling.
Den kvällen samlade hon ihop alla de saker som han hade i hennes lägenhet.
– Barnet behåller jag, även om du kommer att förneka det. Dig begriper jag att jag inte har någon användning av längre. Du kan gå nu! sa Linnea lugnt och ställde ner ett par kartonger på hallgolvet. Du har gjort ditt nu Martin! Adjö …!
När hon såg honom gå ut genom dörren och ut ur hennes liv, var det blandade känslor som steg upp inom henne. Det kloka medvetandet sa henne, att hon borde ha bett honom gå för länge sedan. De andra känslorna som inte tillhörde den klokare delen av hennes inre var besvikelse, saknad och övergivenhet – blandat med chockartad förfäran.
Inte kunde hon ha tagit så miste? Vad hade det gått åt Martin? Tänk om hon hade vågat prata med Sara, hans f.d. fru, när hon började märka att hans spritvanor inte var vad de borde vara.
Hennes förtvivlan visste inga gränser. Ensam igen med tre barn och ett fjärde på väg. Att hon dessutom fick skylla sig själv – var en klen tröst.
Hennes tårar ändrade inte på hennes situation – men de lättade på det själsliga trycket. Så någon nytta gjorde de trots allt. – Om hon mådde dåligt på grund av den psykiska påfrestningen eller om det var något annat, var svårt att skilja på. Besvikelsen över ännu en krasch var fruktansvärd.
Några veckor senare, blev hon tvärt dålig på jobbet. Arbetskamraterna ringde efter en taxi och ordnade så att hon kom in på sjukhus. Blodbrist, lågt blodtryck och någon veckas sjukskrivning. Detta verkade bli en ännu besvärligare graviditet än den med Kaj. Hon klarade knappast av att stå på benen.
En annan läkare som hon uppsökte lite senare sa att hon fick lov att tänka på de andra barnen. Det mesta av hennes besvär var nog trots allt bara en reaktion på den upprördhet, som hon kände över det brustna förhållandet, menade doktorn.
– Ta sig samman lilla frun! Det är fler som har haft det besvärligt, men klarat av det, sa doktorn och såg överlägset på henne.
Den upplysningen var den sista som Linnea,
i sitt tillstånd, behövde!
Linnea tog sig samman enligt läkarordina-tionen. Hon tvättade, städade, ”kräktes” och handlade.
Inne på ICA-hallen någon vecka senare svimmade hon helt plötsligt och blev liggande som en livlös hög mellan hyllor av varor. Hon hade alla barnen med sig. Vem som ordnade med vad, hade hon ingen aning om.
– Var är barnen? var hennes första fråga, när hon vaknade upp i en sjukhussäng, utan att kunna minnas något alls.
Hon fick veta att barnen som hon haft med sig var hos hennes föräldrar. Veronica visste adressen, så tack vare det hade chefen för varuhuset kunnat köra barnen till dem.
Barnet som hon väntade – hade hon mist, fick hon veta. Linnea ville bara sova – hopp-lösheten svepte in henne i ett barmhärtigt töcken. Alla röster kom på avstånd och tankarna stannade. Världen fick klara sig utan henne – så kände hon det. Hon ville inget mer. Absolut inget …

***

Hon skrevs ut från sjukhuset efter en vecka. Svag men ändå på väg tillbaks till livet. ”Seg som en kvickrot”, hade mor Aina sagt och kramat om henne, när Oskar och hon hämtade henne efter den senaste strapatsen.
Efter en tids sjukskrivning, under vilken hon umgicks mycket med barnen, kändes allt rätt bra igen.
Hade hon mist det ofödda barnet, för att det inte hade varit önskat? Nej, så fick hon inte tänka. Hon hade ju i alla fall velat ha barnet. Samvetsförebråelser ändrade ingenting, det insåg hon nog allt för väl. Det var bara så svårt att stänga av det där samvetet, därför lät hon sig plågas av det alldeles för ofta – och helt i onödan.
Det vore bättre att jag lade energin på att umgås med de barn jag har, istället för att förebrå mig över att jag mist det väntade. Jag kan ju ändå inget ändra? Varför ska då samvetes röst förfölja mig? Detta var hennes klara tanke, men på grund av depressionen, kunde hon inte förmå sig att få bort den ur sin hjärna.
En läkare som minst sagt var före sin tid sa så här till Linnea: Detta är en så kallad posttraumatisk upplevelse eller om man vill säga minne. Det handlar ofta om saker som blivit fel längre tillbaka i liven, men som dyker upp när man blir nedstämd, om du förstår hur jag menar? sa läkaren. Den kan du nog inte så lätt rå på. Det kommer ofta sådana här samvetskval i samband med en depression. Försök att nonchalera tankarna. Du resonerar ju sunt! Du vet ju att du ändå inget kan ända. Så varför då slita sig med förebråelser? Gör precis så som du försöker säga till dig själv: Lägg energin på barnen! Lycka till! Du kommer igenom det här! Men det kan ta tid! Det var vad som doktorn förklarade för Linnea.
Hon hade sitt arbete som hon trivdes med. En arbetskamrat och Linnea började att gå ut på dans ibland. Ulla, som arbetskamraten hette, var också skild.
Ännu en gång började livet att kännas värt att leva. Nu skulle ingen få fördärva det. Nu var det hon, barnen och friheten som gällde.
Veronica hade varit på ett skogsmullerläger och Linnea åkte till en skola för att hämta upp sitt barn. Hon var tidigt ute och parkerade lite längre ifrån skolan, för att få en liten promenad. Hoppsan! Vem hade sin unge i Skogsmulleskola, om inte Carola?
– Hejsan hälsade hon!
– Hej, hej, sa Linnea och hade hoppats på att kunna slinka vidare och sätta eller ställa sig någon annan stans.
– Hur handskas du med karlarna egentligen, Linnea? Frågade Carola ironiskt.
– Vad är det som säger att det måste vara mitt fel?
– Jamen, det förstår man väl. Det är ju andra gubben nu.
Linnea drog efter andan, hon kände hur pulsen ökade och ångesten banade sig väg. Det kom fler föräldrar och hon kunde inte stå och träta med sin svägerska inför publik. Hon gick en bit bort och stannade vid några gungor. Hur elak kunde Carola vara, och varför. Vad Linnea visste hade hon inte gjort något mer fel än att gifta sig med Carolas bror. Men det räckte tydligen.


Ullas två barn var ungefär lika gamla som Linneas. Året därpå lyckades Linnea och Ulla, tillsammans med sina respektive barn, göra semester tillsammans. De hyrde en stuga på västkusten. Det blev inga orimliga summor när de delade hyran på två.
Det var meningen att de skulle hyra stugan
i fjorton dagar. Under den sista veckan mötte de två trevliga män som gjorde starkt intryck på dem, Morgan och Roger. De hyrde en husvagn och höll till på campingen endast en mil från deras stuga.
Linnea och Ulla hade blivit bekanta med dessa trevliga herrar den där kvällen när det var dans på Rosornas udde. Ulla intresserade sig en aning för Roger. Linnea var bränd och bränt barn skyr elden. Hon ville inte misslyckas ännu en gång. Hon tog det lugnt, men hyste starkt intresse för Morgan.
Herrarna hade nog blivit ganska så förtjusta i dessa båda damer, för de ville flytta till deras stugtomt så det skulle bli lite närmare att umgås.
– Om vi får ställa husvagnen på er stugtomt, så betalar vi stughyran för ytterligare fjorton dagar. Jag åtar mig att resonera med stugägaren, sa Morgan på ett tryggt sätt.
Morgan blev givetvis Linneas nästa öde! Fast det såg knappast ut som om det skulle kunna bli något av deras bekantskap – inte mer än kamratskap. För så bränd hade Linnea blivit, och Morgan ville inte tvinga in henne i något som hon inte var säker på om det skulle fungera. Bättre då att vänta, hade han sagt till sig själv.

Skriven av: Ingbritt Wik