De styrda

Är journalisten Peter Lorin något på spåren när han får tips om hur de två kända ministermorden i Sverige gått till och varför de skedde?
Uppgifterna är inte bara häpnadsväckande och skrämmande – det är något mystiskt med uppgiftslämnaren.

En parallellhistoria till Den röda tråden




– Är det Peter Lorin? frågade någon i luren när jag satt med min grogg på baren och samtalade med ett fyllo som sluddrade intressanta och tunga saker.
– Jag har uppgifter om Palmemordet och mordet på Anna Lindh.
*
Jag höll på att färdigställa artikeln om en kommunistsekt som infiltrerat landet som den okände dryckesbrodern från krogen gett mig när telefonen ånyo avbröt mig av token som trodde sig ha lösningen på de två stora ministermorden i Sverige.
Så vänligt man nu kan efter att ständigt bli avbruten i arbetet, tackade jag nej trots att alla journalister dreglade efter just teorier kring dessa mord.
Men man blir rätt blasé efter att ha haft ett dussintal tokar i andra änden luren genom åren som påstås veta allt om Palmemordet och kopplingar till suspekta frimurarloger och underrättelsetjänster.
Och den här gången var det inte jag som avböjde att träffas utan honom. Endast telefonkontakt, hade han sagt. Han skulle kontakta mig igen och det gjorde han, det vill jag lova.
– Känner du till namnet Nosman? frågade en röst i luren igen utan att presentera sig.
– Nej, borde jag det? frågade jag tillbaka och kände svagt igen rösten.
– Han var gåtan på spåret.
– Nu fattar jag inte riktigt? låtsades jag för att få ut mera information.
Det var samma röst igen och den lät lite konstlat förvrängd.
– Han visade att man kan påverka folks hjärnor på avstånd, sa rösten.
Jag erinrades svagt en historia om försök som CIA gjorde på 1960-talet av en galen professor Delgado och den okända rösten bekräftade:
– Stämmer. Mikrovågor på 420 till 450 megahertz eller 1,3 gigahertz kan påverka hjärnan.
– Och? frågade jag. Jag har lite mycket nu…
– Vill du inte höra min story?
Jag satt just och sammanställde en artikel om en konspiration och hade en annan på tråden.
– De som mördade Palme och Anna Lindh var bara instrument eller verktyg. Den verklige mördaren fjärstyrde dem.
Jag blev till slut av med honom och rusade in till min chef med utkastet till min artikel om kommunistsekten. Han la precis ner telefonluren och greppade surt mina papper.
– Ja, vad tror du? sa jag. Kan det vara något?
Under tiden som han sonderade igenom mitt utkast till artikeln berättade jag om mitt samtal med en tok som hade lösningen på Palmemordet.
– Det verkar intressant! sa chefen och lyfte på huvudet. Ja, Palmemordet, alltså. Skit i detta. Det har ingen substans. Alldeles för långsökt.
En månads arbete åt helvete raderat i ett par meningar av en chef som jag just nu skulle kunna kastrera med en rostig skridsko.
– Menar du verkligen att token som påstår att Palmemördaren var fjärrstyrd är mer intresserant än min artikel?
– Ja, jag tror faktiskt på det. Det kan bli sensationellt.
Sensationellt, var nyckelordet för min chef i alla reportage. Trots att vi jobbat ihop i många år förstod jag mig aldrig på hans definitioner av vad som gör en sensation. Det kunde vara allt ifrån en kattstackare i ett träd som brandkåren måst hjälpa ner till en naturkatastrof.
Min artikel ”Den röda tråden” om en kommunistisk komplott tycktes mig sammanfalla med min chefs smak för det kittlande och sensationella där sanningshalten alltid var underordnad, men icke. Jag grunnade på mitt kontor då det åter ringde:
– Har du tänkt på att Mijail Mijailovic och Christer Pettersson båda var psykiskt labila och att dessa är lätta att manipulera. Dessutom perfekta mördare eftersom de har ett motiv genom att de inte är i balans. Med andra ord de perfekta mordvapnen?
– Jo, svarade jag rösten i luren, men Christer Pettersson vet vi ju inte ens…
”Phö!” var den reaktion jag fick på min, i mitt tycke, relevanta invändning. Rösten envisades med att kontinuerligt ringa mig och prata av sina konspirationsteorier.
– Det går tekniskt att fjärstyra människor; tror du inte de som har tekniken använder den? Om den påverkade åker fast, vet han inget eller bara hört röster.
Jag tackade för samtalet och ljög att jag tyckte det verkade intressant men att jag inte hade tid just nu. Min artikel ”Den röda tråden” tyckte jag var för bra för att bara slängas bort.
Samtidigt kunde jag inte släppa ”rösten” och undrade hur många galningar det finns därute som hade lösningen på dessa riksmord. Det fanns väl lika många teorier som det fanns svenskar.
– Vet du att serben Zoran Djendjic mördades 13/3 2003, minuterna innan han skulle träffa Anna Lindh. Några månader senare mördas Anna Lindh av serben Mijail Mijailovic. Ser du inget mönster? sa rösten i telefonen igen.
– Menar du att…
Mer hann jag inte säga från samtalet bröts och lika bra var väl det. Jag hade tröttnat på denna telefonmarodör som bombarderade mig med sina paranoida misstankar.
I växeln bad jag dem att inte koppla vidare samtalen från idioten som höll på, och att de om möjligt skulle kolla om det gick att spåra samtalen.
Dagarna gick utan att ”rösten” hörde av sig, men flera ”vanliga” samtal bröts abrupt vid flera tillfällen. När så ”rösten” åter ringde kom en från växeln inrusande och gestikulerade. Jag avslutade samtalet och tittade frågande på honom.
– Det var honom, va?
– Ja?
– Det kommer härinne ifrån. Från huset.
En kyla spreds i kroppen. Var det en kollega som skämtade, eller var det?
Någon satt alltså här inne någonstans och ringde med förvrängd röst och ville upplysa mig om någon egendomlig konspiration. Varför jobbade denna ”röst” inte med projektet själv; var det kanske en ur övriga personalen som inte var journalist?
Eller var det en journalist som ansåg att denne var för ”fin” för att skita ner sig med något så lågt som konspirationer, eller var denne rädd för något?
Jag tittade mig misstänksamt men diskret runt omkring på mina hårt arbetande kolleger som satt i telefon eller knackade på sina datorer och ingen verkade avslöja sig. Men någon av dessa var alltså ”rösten”.
Försökte lugna ner mig lite med min mugg halvvarma kaffe och funderade på om jag fått paranoia och vad jag skulle göra medan jag kollade mailen. Rösten igen!
”Har du aldrig funderat på att det är så många meningslösa mord numera där inte något som helst motiv framträder? Mördarna vet inte varför de gjorde det, bara att de hörde röster. Orsaken är att de är styrda.”
Som väntat gick det inte att spåra mailet och datakillarna kunde inte göra något om jag inte ville göra en polisanmälan och något brottsligt innehåll fanns ju inte.
– Vad tror du om det här? sa jag till chefen och visade honom mailet. Rösten har varit igång igen och ger sig tydligen inte.
Han läste mailet noga och lutade sig tillbaka i stolen lite trött:
– Det hela har tydligen tagit en annan vändning. Bara detta, att han är så påstridig gör det ju intressant. Sensationellt!
Han var sig lik, den gamle chefen och tyckte fan i mig det var sensationellt om det fattades toapapper på skitan eller om kaffeautomaten fungerade en dag.
– Det är ju sensationellt! utbrast han när jag sa att telefonsamtalen kom här inne ifrån.
Själv ville jag hålla på med min story ”Den röda tråden” som han prompt avfärdade som strunt:
– Du litar på en som svamlat om en röd konspiration i Sverige i fyllan, fnyste han.
– Det är ofta i fyllan sanningen kommer fram, svarade jag.
– Var du själv nykter när du hörde det? snäste chefen.
Nykter och nykter, förklarade jag. Att vara helt nykter en lördagskväll på krogen är väl närmast att betrakta som hädelse i Sverige, men full var jag definitivt inte och det jag fick höra skrämde mig rejält.
– Skit i den röda tråden och koncentrera dig på detta nu, var hans besked.
Tillbaka vid mitt skrivbord började jag sakta intuitivt ana att min story och den som ”rösten” ville övertyga mig om, kanske hängde ihop på något sätt. Jag hade inga rationella skäl, bara känningar att det fanns en koppling.
Efter många år i journalistiken går man många gånger på känsla och nästan lika många gånger är det rätt. Men jag fick inte ihop det.
Någon härinne låg på information som den vill ha ut och det gjorde det kusligt och fick mig att misstänka alla och envar. Kunde det ligga något i ”röstens” informationer eftersom personen tog en sådan risk att ringa härifrån?
Kunde det vara sant att mördarna styrdes från något ställe och i så fall: varifrån och av vem?
Jag grunnade länge på om jag skulle lyda chefens uppmaning att jobba med fallet och vi bråkade titt som tätt om värdet i uppgifterna. Mitt förslag om att min story ”Den röda tråden” och detta kanske hängde ihop, avfärdade han ovillkorligen som nonsens.
Som journalist blir man ständigt bombarderad av rättshaverister som tycker sig se konspirationer överallt och som anser sig förföljda av av frimurare, judar eller bögar som tagit över samhället i maskopi med den allestädes närvarande CIA. Man blir trött. Jävligt trött.
Mitt i mina tankar ringer telefonen och jag kände på mig den här gången att det var ”rösten” trots att man får många samtal under dagen.
– Varför tror du Olof Palme och Anna Lindh mördades? frågade ”rösten”.
Jag hade av förståliga skäl inget bra svar så det fick bli ett kortfattat ”nej”.
– Olof Palme var statsminister och måste bort. Anna Lindh var tänkt att ta över. Man kan dra paralleller med JFK och Bobby Kennedy, båda mördades?
– Vad finns det för paralleller då? Bortsett från att de är mördade, men den nyheten känner jag till, kunde jag inte låta bli att lägga till.
– Släkten Palme måste bort, precis som släkten Kennedy.
Nu fattade jag ingenting och det framförde jag också till ”rösten”.
– Vet du inte att Anna Lindh var Olof Palmes dotter?
Jag la på luren och tänkte motvilligt att det fanns likheter i fysionomin dem emellan och gick in med uppgifterna till min chef. Han sa att, ”vi kan nog inte gå ut med det där”, en slutsats som troligen även en ordblind höna hade kommit fram till. Men vad skulle vi göra nu?
– Vi får vänta tills han hör av sig igen, sa jag då chefen muttrade: ”om han hör av sig mer”.
”Sådan är politiken ordnad.
Motsägande ökända räddare danade andens döda evangelium.
Platsens altare lever med eld.
Det är räddaren folket önskar rådde.
Platsens altare lever med eld.
Varför altaret råder, spörjer politiker i onda nästen.”
löd den underliga dödsrunan efter en ”uteliggare” som hittats drunknad i stadens kanal och sedan den dagen har ”rösten” tystnat.

http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson