Publicerat
Kategori: Novell

~Deep Blue Sea~

Jag vet inte varför.
Varför jag kollade bak den gången, den gången som jag inte skulle behövt.

Jag var 6 år gammal, jag hade vaknat på natten av skrik, bråk och glas som gick sönder.
Glaset som splittrades och la sig som snö på golvet. Tystnaden tog överhand. Tyst, så tyst.
Jag drog mig sakta upp ur sängen, fast jag egentligen inte ville lämna värmen i min säng.
Gå tillbaka till drömmarnas värld. Men jag klev upp, tittade ut genom dörrens springa.
Alla lampor var tända i hela huset utom det i mitt rum, det gjorde att jag fick ont i huvudet av ljuset. Jag gick tillbaka in i mörkret, drog igen dörren efter mig och gled sakta
ner för dörren. Satta mig ner och höll för öronen. Hårt, hårt.
Jag tänkte på den tiden då allting var bra, då mamma och pappa var glada.
Hela tiden, dom pussade, kramades och skrattade. Min mammas leende höll på att blekna bort. Jag kommer snart att glömma bort det helt.
Jag satt en lång stund där, med händerna hårt pressade mot mina öron. Tillslut hörde jag ett dunkande,
ett högt, hårt dunkande. Jag blev rädd, jag kom ihåg känslan än i dag. Det ilade i kroppen och jag hade svårt att andas.
Det var steg, hårda steg som närmade sig. Eller det kändes som det i alla fall, det konstiga var att
jag hörde dom så väl fast jag höll så hårt för öronen. Det tog ett tag innan det slog mig.
Det var mitt hjärta. Mitt hjärta slog. Det gjorde inte min mammas.

Polisen öppnade försiktigt dörren och lyfte upp mig, jag som satt på golvet med
händerna pressade mot öronen. Jag gjorde inget motstånd utan klamrade sig fast vid den
främmande polisen, han var min enda trygghet. Helst av allt ville jag ropa på mamma, eller pappa.
Men jag förmådde mig inte, jag kunde inte. Mannen bar ner mig för trappan i bara pyjamasen, när han kommit
till slutsteget tog han sin stora hand och satte för mina ögon. Den var varmt, men mörk. Jag fick panik och slet mig loss, jag hann se oron i hans ögon innan jag sakta vred på huvudet och kollade bak mot köket.
Det gick kanske två sekunder, eller tre. Men jag han ändå se allting som minst en timma. Mammas ögon, uppspärrade och kalla. Dom kollade precis på mig, först trodde jag att hon skulle blunda en gång, sätta sig upp och komma och krama om mig. Men sen såg jag blodet överallt, det var blod som rann ner från hennes panna, ner till läppen. Där stannade det.
Sen var det blod bakom hennes huvud i en stor fläck. Min pappa såg jag inte. Eller så gjorde jag det en kort stund men ingenting som jag kommer ihåg. Det var det sista jag mindes av min mamma, den hemska blicken, blodet och glaset.
Jag förbannar mig själv fortfarande, varför kollade jag bak den gången?
Hur kan gud vara så ond att han lät mig se min mor så. Så mitt sista minne var hennes blodiga huvudet i stället för det leende som jag nu helt glömt bort. Det som drunknade i alla blod på golvet…

Jag kollade bak en sista gång, var klockan verkligen 08.00?
Då var jag tvungen att skynda mig. Jag små sprang över tomten och
Det var som om gräset tog sig igenom mina skor. Det kändes lent, lite halt.
Jag väcktes ur min drömvärld av att en bil bromsade in högljutt till sidan om mig.
Däcken skrek till av smärta när mannen framför gaspedalen stampade hårt på den.
Jag stod helt still, jag var inte rädd för döden. Det kommer
Jag att upprepa många gånger i denna berättelse. Istället ställde jag mig bredbent med
Båda händerna i sidan och sa med hög och myndig stämma:
- Lär dig att köra, gubbe. Med dom orden vände jag på klacken ( inte för att jag hade klackskor, men. ) och gick med bestämda steg över gatan med väskan i ett järngrepp i handen. Egentligen var jag rädd, men det skulle jag aldrig erkänna för någon.
På skolan var allting som vanligt, jag rök ihop med någon av skolans killar men det varför jämnan annars ändå. Jag var stark för att vara tjej men kunde vara rätt söt om jag ville.
Jag hade nästan inga tjej kompisar, dom bara snackar en massa snyft historier om hur synd det är om en del barn. Gud, vad jag hatar det! Kanske för att jag själv var med i en som barn.

- Janine, har du lust att gå och hämta tvätten i trädgården innan du tar av dig skorna och kommer in? Det var min foster mamma Debby som ropade. Jag som hade stor respekt för henne gjorde omedlebart som jag blev tillsag. Om någon annan frågat hade jag gjort precis raka motsattsen, fast jag ändå hade lust att göra det. Men Debby var annorlunda. Hon förstod. Jag hämtade tvätten och gick in.
- Tack gumman, vad hände på skolan idag då? Någonting speciellt?
- Nej, ingenting. Men jag måste gå upp och göra läxorna. Egentligen ljög jag, men ibland pratade Debby för mycket. Jag hatade att prata. Jag gick upp för en trappa, sen en till. Sen klättrade jag upp för vindstegen. Jag hade blivit erbjuden ett gulligt rum när jag kom hit för 8 år sen med gula tapeter och blommor på, jag gillade det men när jag upptäckte att vinden fanns sov jag där på natten. Debby gillade det inte men hennes man Fred lugnade henne.
- Låt jäntan sova vart hon vill, om hon gillar vinden så var hon väll sova där.
- Visst, det är bara för att du vill ha tillbaka till kontors rum igen så att du slipper sitta nere i vardags rummet och skriva. Fred mumlade bara någonting ohörbart till svar men till sist blev det som jag ville. Debby inredde det mysigt och hemtrevligt där uppe, jag älskade att vara där. Varje sekund. Taket var högt, det fanns bara ett enda fönser som vette mot havet. Jag älskade att höra havet. Vågorna som sakta rullade in. Måsarna som skrek. Barn som skrattade och lekte i sanden. Det var så tyst på vinden på natten, man hörde ingenting. Min tystnad bestod av viskande ord från min mamma. Eller, den gjorde det. Nu hörde jag ingenting längre, iblland grät jag mig till sömns för att jag var så ensam. Nu har jag förstått, att jag inte är ensam. Jag har Debby, dom på skolan. Men ändå, det kändes så tomt bara. Ingen att riktigt prata med, ingen som riktigt lyssnade. Jag trodde alltid att det var min mamma som jag saknade. Men det ändrade den dagen.

Det var kallt ute, vinden blåste och havet gav ifrån sig ett stort mullrande då och då.
Jag var ute och gick, det var natt. Klockan var i alla fall över 2. Mina nattliga promenader visste ingen om, inte ens Debby. Jag gick på stranden och var barfota, fast mina tår frös som små isbitar i nordpolen. Jag höll ut, mest för att kolla hur mycket dom tålde och för att sanden var så len. Plötsligt hördes det hovsteg. Jag vände mig om. Jag såg ingenting.
- Äsch, tänkte jag högt. Det var nog bara någonting. Men när jag vände mig om spratt jag till. Framför mig, 10 m, stod en häst. En livs levande häst. Den såg så vild ut, så fri. Jag ville gå flera steg frammåt, röra vid den lena huden, kännan manen runtom mina fingrar. Det var som om jag gjorde det i en dröm, jag snuddade knappt marken när jag kom närmare varelsen. Den frustade och blåste luft i mitt ansikte, den var mycket större än jag och en rädsla slog emot mig. Detta stora djur kunde göra slut på mitt liv på en sekund! Och här står jag! Jag backade några steg och hästen kunde känna min rädsla. Den gnäggade en tyst bön om att jag skulle stanna kvar. Jag stannade, det var någonting speciellt med den. Den..
När tanken slog mig blev jag knäsvag, den hade min mammas ögon! Det var mammas ögon! Lika snälla, vänliga och mörkt bruna. Utan att tänka slog jag armarna runt hästens hals. Men djuret stod bara där. Stilla. Jag kunde känna hjärtat slå på mig själv som ett högt dunkande. Som min mammas hjärta när jag kramade henne riktigt hårt. Jag släppte försiktigt taget och strök handen över mulen på hästen. Jag hade aldrig varit så här nära en häst förut, jag hade aldrig tyckt om dom. Mest varit rädd. Dom var faktiskt stora. Inte ens då mamma erbjöd sig att leda mig vägrade jag. Min mamma hade haft häst som yngre, hon älskade dom vackra och intelligenta djuren. Nu var det som självklart att jag kunde rida, hästen bugade sig och jag hoppade upp. Så mjukt, det var som att sitta i en kungastol. Jag höll i mig i den silkeslena manen och hästen satte av i skritt. Jag satt kvar men höll ett krampaktigt tag i manen, när traven kom fick jag panik. Jag bara studsade omkring och snart skulle jag ramla av! Hästen som kände min rädsla fattade galopp och studsandet försvann genast. Jag hittade snart balensen och njöt av galoppen på stranden. Jag kände en sådan enorm frihet då jag sträckte ut armarna och ropade rakt ut i natten.

Så fortsatte jag varje natt, jag var döende trött på skolan men jag höll ut.
Allting för att ingen skulle få reda på min månskens ritt med min häst.
Jag kollade henne ingenting, inte visste jag att det var en tjej heller. Jag kände bara det.
Ibland, det här låter konstigt, men ibland kändes det som om det var min mamma.
I alla fall: En natt när jag skulle smyga iväg hade jag en konstig känsla, en känsla som man inte kan beskriva. Det finns inget ord för den. Jag skakade av mig den och hoppade ut genom fönstret och klättrade ner för stegen, när jag kom till stranden anade jag att någnonting inte stod rätt till. Havet var tyst. För tyst. Inga hovslag i natten heller.
Dom var borta. Jag sökte med blicken men kunde inte hitta någonting. Plötsligt såg jag.
Någonting svart med böljande man och svans låg på stranden nära vattnet. Jag sprang dit med tårar i ögonen. Snälla! Snälla! Låt henne inte vara död. Jag satt mig ner och höll det vackra huvudet i min famn. Plötsligt var det min mammas kropp som jag höll i.
Hon vände sina vackra ögon mot mig och sa:
- Nu har jag fått min frid dotter, se mig och alla andra som dom egentligen är. Inte utsidan.
Kom ihåg att dom människor du lever med nu har jag allt för dig, för att du ska må bra och trivas. Man ska ge och ta. Nu tar du bara. Hoppas att du lärt dig mer av det här.
Med dom orden dog skenet i mors ögon, dom slockade som ett stjärna på himlen som levt för länge. Och min mamma hade levt alldeles för länge. Det var dags för henne att få frid. En stor våg sköljde över oss och kroppen drogs med ut i vattnet. Jag stod alldeles stilla.
Mammas ljusa, långa hår hade nu försvunnit under ytan. Jag ställde mig sakta upp. Inget av mammas ord kunde smälta in i mitt medvetande. Jag bara tänkte att jag förlorad min mamma. Ännu en gång. Tårarna rann ner för kinderna men jag torkade inte bort dom.
I stället kände jag den salta smaken på mina läppar, lika salt som havet. Plötsligt hördes ett gnäggande bakom mig. Jag vände mig om och där stod hon! Min häst! Jag slog armarna om henne och grät så att tårarna rann ännu mer. Detta var det bästa som mamma kunda lämna kvar efter sig!

Jag behöll hästen, som fick heta Deep Blue Sea. Det var ingen som ägde den ändå. Jag kallade henne Debby. Precis som min kära foster mamma Debby. Jag pratade ut om mitt barndoms trauma med kompisar i skolan, med tjejer faktiskt! Jag red varje dag och hade faktiskt en hobby. Livet kunde inte vara bättre!
Då och då tänker jag på min mamma, tänker på hennes bruna, varma ögon.
Nu är jag glad att jag vände mig bak den gången för 8 år sen. Annars hade allt detta aldrig hänt!

Skriven av: Anna Hagström

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren