Del 2 av 5 - Tjära och kolsyrat mineralvatten

"Jag som inte röker, inte snusar, inte äter kött, inte ens dricker kaffe. Min livsinställning känns så präktigt matt i mötet med dig. Som att blanda tjära med kolsyrat mineralvatten. Vi går förbi varandra en grå vinterdag, båda på väg från jobbet. Ditt leende kommer spontant när jag hälsar. Det gör mig så hänförd att jag sätter mig på helt fel tunnelbanetåg och det tar många stationer innan jag ens märker det. Tjära har något behagligt i sin kärva doft. Det får mig att lyssna. Du är adrenalinet som forsar fram då man utsätter sig för fysisk smärta, du är lugnet som infinner sig efteråt. De minuter du gett av ditt liv har nu lämnat en frustrerande otillräcklighet i min tillvaro. Om det betyder mycket för dig att ge din mamma barnbarn så är inte jag den du behöver. Men du är fortfarande vad jag önskar. Om inte mer."

Teo går sakta från sin rökpaus med en bok uppslagen, koncentrerad på läsningen sträcker han ut sin ena arm mot korridorens vägg. Dean R. Koontz. Ett rätt självklart val av författare i hans sfär. Jag frågar honom hur det gick med piercingen när vi möts i korridoren. Han borde gjort den vid det här laget.
– Kändes bara som ett nålstick, men efteråt forsade blodet. Smällar man får ta.
– Det går ju över.
– Ja, nu har blödningen lugnat ner sig. Det viktiga är att piercingen blir placerad rätt.
– Jag kan inte tänka mig att det är skönt, men coolt att du gjorde det.
Jag ler mot Teo. Han svarar genast med att le tillbaka när jag vänder mig om.
Jag skakar. Det har jag gjort sedan jag fick se honom i korridoren.
Väntar på grönt ljus på väg till jobbet, morgonen efter skakningarna. Jag ser Teo redan innan han kliver ur bussen på andra sidan övergångsstället. Ryggsäcken han bär över ena axeln är svart. Jag hamnar i röken som hans cigarett lämnar efter sig. Då och då rätar han till ryggsäcken som glider av skinnjackan. Teo får syn på mig när han drar sitt passerkort för att gå in genom en port där jag inte har tillträde. Han nickar åt mig att följa med honom den vägen. Jag skyndar på stegen.
– Extra behörighet, säger han och ser stolt och underfundig ut på samma gång.
Som om han försöker lista ut och samtidigt förstår vad det är som sker med henne. Vad det är hon vill. Hon som går där bredvid honom till hissarna. Jag ger honom kontrollen och han smickras av det. Den ena hissen är på väg att stängas när vi kommer fram till den, men dörren öppnas igen.
– Vi får plats här, säger han och kliver in.
En man med en vagn står redan i hissen. Hissen stängs först när Teo flyttar vagnen en liten bit från dörrens fotocell. Jag ser Teo i ögonen bara för en kort stund, skönheten i dem gör mig distraherad, men lyckas säga hej då när hissen stannar vid mitt våningsplan.
Nästa morgon träffas vi vid hissarna.
– Det börjar bli rutin det här, ler jag och hoppas på samförstånd.
Jag vill inte dölja det uppenbara i varför jag kommer exakt samma tid som igår.
– Ja, det är inte bra, säger Teo och tittar förläget ner i golvet.
Det blir tyst. Han byter raskt ämne.
– En dag kvar...
– … sedan är vi lediga, fyller jag i.
Hissdörren öppnas och vi kliver in. Den här gången ensamma.
– Ska du göra något speciellt då? frågar jag.
– Ner till Jönköping och titta på bilar.
Hans entusiasm i svaret gör mig glad. Det är hans vänner som kör, som äger de stora blanka v8:orna. Själv lånar han. Glider med, hakar på.
– Amerikanska bilar?
– Bland annat.
– Kul, hinner jag säga till honom innan hissdörrarna öppnas och jag kliver ut på min våning.

Författare:

Publicerat

Dela: