Del 4 av 6 - Den tatuerade chefen

Meddelandet finns där en morgon när jag kommer till jobbet. Det är från en journalist som jobbar med mediebevakning. Första reaktionen är glädje. Tobias företag får uppmärksamhet och det är bra. Sedan läser jag det en gång till och förstår vad som sägs mellan raderna.
”Jag har försökt att nå den ansvarige för ert företag och har en del frågor om era säljmetoder. Var vänlig kontakta mig.”
Vi är misstänkta. Orden ger mig små, små syrliga stick i magen.
Tobias har nu börjat köra lastbil på dagarna. Han stannar till vid firman för lunch, lastar upp påsar med thaimat till alla i köket. Han har sett att jag skickat honom journalistens meddelande.
– Jag måste förbereda mig om jag ska prata med den där typen, säger Tobias, om han ringer igen: säg att han får ett svar snart.
Ute i fikarummet hör jag hur Jennifer höjer sin röst. Hon är irriterad.
– Jag följde med Tobias för att fixa lunch, säger hon till Jonas under tiden hon placerar ut lunchlådorna.
Vi samlas runt bordet. Jonas släpper inte blicken från Jennifer. Hon låtsas ignorera honom. Hon känner honom väl efter deras tid tillsammans.
– Firman bjuder, hjärtat, säger Tobias när jag vill betala för min lunch. Vill inte ta för givet att Tobias bjuder mig på lunchen. Inte än. Att Tobias ger sina kompisar lunch är mer självklart.
Eftermiddag och Tobias är inte inne. Känner igen journalisten som presenterar sig i telefon. Tobias firma är ett av de företag som journalisten nu håller på att granska närmare. Flera av de företagare som blivit uppringda av Firmans säljare har hört av sig till honom.
Och visst ljuger jag för att försöka rädda Firman. Mitt jobb. Lite mer förberett denna gång. Tobias kör lastbil så jag får ta samtalen. Men journalisten blir allt mer misstänksam när inte Tobias vill prata med honom, och säger till mig att han kommer att skriva så som han anser att företaget verkar skötas, om inte Tobias kontaktar honom.
– Jag arbetar uteslutande med att få stopp på skojares bedrägerier. Och det här företaget verkar inte vara något undantag, avslutar han telefonsamtalet med.
Eftermiddagen är fortfarande tidig när jag går från jobbet. Möter människor på trottoaren som alla tar skydd från det kalla regnet under sina huvor och paraplyer. Promenaden är ett försök att komma undan den krypande känslan från telefonsamtalet med journalisten. En pojke springer förbi mig. Den kaxige lintotten är knappt mer än ett barn och ännu inte rädd för något. Genom stadstrafikens dova buller hör jag någon skrika. ”Akta dig noga.”
Pojken skrattar när han är på säkert avstånd från mannen som skriker. Tanken kommer snabbt till mig: har den pojken vält sin första polisbil ännu?
Blir på min vakt när jag ska passera den uppretade mannen. Jag gör mig beredd. Han är klädd i trasiga byxor och en smutsig beige rock. Vi är i samma ålder. Stövlarna mannen går i är nerslitna, mina skor är varma och torra. Han får syn på mig. När jag går förbi blir hans röst vänlig.
”Ta hand om dig själv. Då går det bra.”
Istället för att avfärda orden som meningslöst babbel från en sjuk man blir jag uppriktigt glad. Någon har just bara velat vara snäll mot mig. Ingenting annat.
”Tack,” svarar jag och möter hans blick. Ser honom på riktigt.
Mannen är vettskrämd. Hans skägg är långt och håret sticker ut i trassliga tovor under en stickad mössa. Han har ingen aning om varför han står där. Hans kropp har svårt att vara stilla, den tar små steg fram och tillbaks. Runt händerna har han lindat gasbindor, en gång rena - nu bruna av smuts och blod. När jag passerat mannen hör jag honom ropa efter mig.
”Be för mig, jag behöver det!”
Vad skulle jag kunna be om? Tanken följer mig när jag går vidare. Att han får sova mellan rena sängkläder? Att han får äta tre mål mat om dagen? Medicin? Skulle det hjälpa? Kanske någon slags början som tar honom ut ur det värsta.
Om allt det där är för mycket på en gång, tänker jag, så åtminstone torra och varma strumpor. Vem lyssnar? Stannar upp. Och varför fortsätter jag att gå från honom? Först tvekar jag, men vänder ändå om och går mot platsen där han studsade omkring. Om inte något annat har jag i alla fall lite pengar att ge honom. Kanske det kan ge honom en natt på ett härbärge. En bussbiljett till något sjukhus. Stegen blir raskare när jag närmar mig men han har hunnit vidare. Kvar finns några perfekt cirkelformade droppar av mörknat blod.

Författare:

Publicerat

Dela: