Del 5 – Tjära och kolsyrat mineralvatten

"Om du vill lyssna ska jag erkänna att jag faller handlöst när jag ser dig, min mage ljuger inte. Den hisnande känslan från fallet finns där. Varje gång.
Vi passerar slumpmässigt förbi varandra under veckorna, hinner artigt men reserverat säga hej, och sedan är det bra med det. Men jag vill mer. Lika mycket som dina ögon är mörka. Ditt mörka skägg och mustasch. Dina ringar i öronen. Tatueringen du tecknat på din vänstra överarm. Jag vill värmen från din kropp. Betraktade dig under lunchen en dag när du satt vid bordet bredvid mitt. Du var medvetenhet om det. Fäste allvarligt din blick i min. Ännu är rädslan överväldigande för ditt gensvar eller avsaknaden av det. Jag vill inte att du ska missförstå. Det här är något du ska göra enbart om din egen lust finns där. Kan bara hoppas att du också vill.
Det jag vill ge mig in på kan göra så ont. Det du kan ge mig är värt de skitiga, de krälande. För de kommer. Förr eller senare är de här."

Medan vi väntar i kön in till baren så visar Teo mig sin legitimation. Berättar om en kväll när han, helt oväntat, blev tvungen att ta fram den för att komma in på sitt stamställe. Vakten var visst ny. Väl inne så krånglar vi oss förbi några människor i färd med att fotografera varandra längs med den smala trappan som leder ner till barens dansgolv.
– Jag skulle ha fotograferat i en annan vinkel, inte från det hållet, kommenterar Teo som stannat upp för att betrakta dem. Eller vad säger du som professionell fotograf?
– Ja, jag skulle nog ha tagit bilden på ett annat sätt.
Jag blir förvånad över hans förmåga att iaktta. Mineralvatten blandas inte så lätt med tjära.
– Jag har tillgång till en studio, fortsätter jag, det skulle vara kul att ta bilder av dig med dina tatueringar och piercingar.
– Inte i en studio, jag ser bara rädd ut då, kan inte vara avslappnad.
– Men kan vi inte ta fotografierna här då?
– Ja, här går bra, svarar han med en smickrad gest, som om han redan poserade för en bild.
Vi går längre in i lokalen och ställer oss vid kanten till dansgolvet.
– Vänta, jag ska önska en låt till dig, säger han.
Jag ser Teo glimtvis mellan alla människor som rör sig på dansgolvet där han står vid båset och pratar med discjockeyn.
– De hade inte den, säger han när han kommer tillbaka.
Sorlet och musiken överröstar det han sedan säger till mig. Om vad det var han önskade. Folk trängs, hälsar, kommer emellan. Jag hinner inte fråga honom vilken låt det var. Men det här är ett hårdrocksställe och är det någon musik en dj på ett sådant ställe saknar så är det just synt och techno. Den musik hans före detta flickvän lyssnade på.
Han lägger armen runt mina axlar och kramar till. Jag ler inifrån och ut, lutar min panna lätt mot hans axel. Mitt huvud lämnar hans kropp lika snabbt som impulsen kom över mig. Kallsinnig inför mitt närmande ger han ingen som helst respons. Min gest minner Teo för mycket om gammalt bråte. Jag var där och lyste upp.
Jag borde fått föraningen redan då, när vi går mot spelbordet och Teo tar hårdhänt tag i min handled. Han trycker sitt glas i min hand.
– Stå kvar här, säger han uppfordrande, drick upp det.Jag häller i mig allt som finns kvar i glaset. Och jag går ingenstans. Fortfarande är det Teo som måste definiera vem jag är. Han kommer tillbaka och börjar elda tändstickor, håller sin hand ovanför deras låga. Det som inte dödar härdar. Jag stoppar min hand under hans. Närmare elden. Det känns bara svalt. Han tar det ett steg till, plockar fram sin bensintändare och gör samma sak. Återigen stoppar jag min hand nära lågan och tittar på honom. Hans närvaro är för mig starkare än hettan från den lilla lågan som slickar mina fingrar. Jag håller kvar handen länge, tills han självmant tar bort tändaren från min hand. Förmodligen av rädsla för att bränna mig. Jag känner inte av elden. Det blir inget svidande märke på min hand.
– Det gäller bara att härda ut, säger Teo när stoppar ner tändaren i fickan på sina svarta skinnbyxor.
Människor trängs på båda sidor om oss när vi ställer oss vid den långa bardisken. Vi trycks bryskt ihop. Tätt sammanpressade mot varandra får jag tillslut värmen från hans kropp. Än en gång precis vad jag önskat.
– Du får säga till om det börjar tryckas något mot dig som besvärar, insinuerar han.
Värken efter någon signal från honom, ett tecken på om det här är vad han vill och vad jag får, dominerar totalt då hans närhet är så extrem.
– Det är helt okej, svarar jag och stryker hans arm.
Det sluter honom. Han vinklar sin kropp, så gott det går i trängseln, från min och in mot
bardisken.
– Vi behöver inte stå här om du inte vill, säger jag.
– Har du funderat på att tatuera dig? frågar han.
– Jag skulle vilja ha lilla My antingen här, säger jag och pekar på insidan av underarmen, eller på skuldran.
Det är inte av glömska jag utelämnar Pippi Långstrump den här gången. Jag kommer ihåg. Han tyckte inte om henne.
– Det skulle passa här säger han och visar på sidan av sin midja, precis ovanför höften.
Hon på fotografierna i hans omklädningsskåp har tatuerat sig där.
– Jag har ett ärr där, svarar jag.
– Det går att tatuera över.
En man bredvid mig välter ut ett glas över bardisken. Ölen blandas i en pöl med allt som tidigare gäster spillt. Teo uppmärksammar mannen på att inte lägga ner armen där och ber bartendern om servetter. De tunna vita fyrkanterna suger upp en liten del av vätskan. Precis vad ena ärmen på min tröja också lyckas med. Men att jag blir lite blöt rör mig inte det minsta den här natten.
– Min piercing mår förresten bra, säger han.
– Är det noga med att sköta hygienen? undrar jag.
– Det enda är att man rengör efter att ha haft sex eller, han tvekar men väljer att förtydliga ytterligare, jag gör det efter jag använt höger hand.
Jag skulle kunna vara den första som får dig att känna hur det är med piercingen, tänker jag, om så bara för en gång.
– Du har en vacker näsa, försöker jag överrösta den höga musiken med att säga till honom. Då han inte riktigt hör lutar jag mig lite närmare. Din näsa, säger jag och stryker lätt med fingret över den, har en vacker form.
– Nej, svarar han irriterat och lutar huvudet bort från mig.
– Jo, men jag tycker det.
Det är först nu jag får föraningen. Den får mig att frysa i en varm trängsel. Det här är inte vad en man med kvinnobröst på sin mobiltelefons display vill höra. En man som genom porr valt sin syn på kvinnor. Han vill absolut inte låta mina ord nå honom så som hennes kunde. Hon på fotografierna. Inte en gång till.
– Ser du ärret vid näsroten? Det har jag fått av en flaska krossad mot en tegelvägg.
Teo verkar trött och frustrerad. Förbannad. Hans utsläppta hår kittlar i min näsa när vi står så nära varandra. Jag stryker det bakåt längs hans nacke.
– Det kittlade mig, förklarar jag, ditt hår luktar gott.
– Det är vanligt balsam.
Nu är det inte längre en föraning. Jag har gått över gränsen. Hans rädda förakt gör det här smutsigt. Lockar fram de skitiga, de svarta insekterna med sina blanka skal som krälar på varandra och lägger sina ägg. De är här nu. Fördärvar. Förtrollningen med mina önskningar som en efter en slagit in är bruten.
Det bildas ett vakuum mellan oss i stöket vid bardisken. Trots att det inte längre finns någon trängsel står vi fortfarande tryckta mot varandra. I en tystnad som skapar ett avstånd.
Jag rör mitt huvud en aning mot honom och han tar det direkt som att jag vill säga något, lutar sitt huvud närmare mitt. Han har väntat på det. Jag bryter tystnaden i larmet med den undran som alltid funnits där.
– Varför började vi egentligen hälsa på varandra?
Den är så tydlig. Teo förstår den förhoppning som bor i min fråga och väljer noga, men inte längre omtänksamt, sina ord.
– Artighet, svarar han, bara ren artighet.

Författare:

Publicerat

Dela: