Del 6 - Den tatuerade chefen

Morgonen efter fungerar min ankomst till jobbet som väckarklocka. Jonas har hittat några dynor som han bäddat med vid mitt skrivbord. Tobias ligger inlindad i en filt på sitt kontors golv med kläderna knölade till en kudde, bredvid honom sover Jennifer. Jonas är den förste som långsamt vaknar till liv.
Telefonen ringer i röran, det är en kund som söker Tobias. Rösten i luren säger att den ska återkomma senare. Lägger ifrån mig telefonen och hämtar en trasa från fikarummet, torkar rent mitt skrivbord. Tobias sitter hopkurad på sin kontorsstol, med filten omkring sig.
- Vi orkar inte ringa idag, säger han.
Jonas och Jennifer tar fram skurhink och trasor. Tomma flaskor ställer de tillbaks i de röda plastbackarna som står travade i hallen. Oöppnade flaskor får sin plats i kylskåpet. När städningen är klar är det Jennifer som sätter sig i framsätet på Tobias bil. Platsen där Jonas brukar sitta. Han sätter sig i baksätet. Den syns ända från bilen, genom fönstren, in till där jag sitter fram för datorn. Svartsjukan och sorgen som river i Jonas. Firman blir alldeles tyst när bilen lämnat parkeringen.Rycker till när telefonen bryter stillheten. Vägrar svara idag. Inga fler nödlögner. Sliter åt mig jackan, låser dörren till Firman och går till tunnelbanestationen. Tåget kommer in och jag kliver på. Kollade inte vart det här tåget gick. Bryr mig inte heller. Inte just nu. Det är då jag ser dem igen. I eftermiddagens kalla ljus på en av perrongerna. Ögonen med den klara blicken. Oona befinner sig bara en liten, liten bit från den vagn som jag sitter i. Vill säga något till henne. Dörrarna stängs och tåget rullar iväg. Vänder sig om och ser nacken jag masserat i en taxi en juninatt på väg till en rockklubb, som tack för en kastanjegren. Eller som ursäkt för att jag kastade bort något. De intensivaste bruna ögon jag någonsin mött. Kastanjeträden som står längs spåret har nu blad som är bruna längs sina kanter. Dess nötter har börjat ramla ned till marken. Mörkret kommer tidigare på kvällarna och med det tyngden. Tyngden som motar bort det nya, ljusa och skira. Ser framför mig Oonas mjuka nackhår som glänser till när de reflekterar kvällssolen. Kompisgängets morgnar blir allt senare. Tobias har slutat köra lastbil på dagarna. Han tapetserar om i Jennifers vardagsrum och lägger klinkergolv i hennes kök. Jonas har inte synts till på firman. Ingen har hört något från honom eller vet var han kan vara. Tobias har ringt honom, men han svarar inte. Jennifer har varit förbi hans lägenhet och ringt på, men ingen öppnar. Tobias kommer in till Firman för att äta frukost och lämna säljarna. De få som fortfarande är kvar. Jennifer ringer inte heller några företag. Hon städar inne på Tobias kontor. Det luktar skurmedel ända ut i trapphuset när han som vanligt kommer för att hämta upp henne och de andra.
– Vad duktig du varit idag gumman, säger han och stryker henne på kinden, nu blir jag nöjd.
De småpratar i fikarummet samtidigt som telefonen ringer. Jag svarar. En kund som vill tala med Tobias. Hon har ringt firman flera gånger nu, men ingen säljare går att nå. Hon ber mig att hälsa till chefen på företaget, att han ska ringa upp henne. Kunden har fått en ny faktura på något hon aldrig beställt.
– Säljaren ringde upp mig och var arg för att jag inte ville betala sist vi pratades vid, berättar hon för mig samtidigt som jag letar fram hennes faktura. På skärmen ser jag att det är Jonas kund. Jag ropar på Tobias att han har en kund som väntar i telefon. Han fortsätter med att skratta med Jennifer.
Nästa morgon dröjer kompisgänget ovanligt länge. Tobias svarar inte i sin telefon när jag ringer. Tillslut hör han av sig, säger att jag kan ta ledigt resten av dagen. Han är kort i tonen. Häller ut morgonkaffet i vasken och ställer in ostsmörgåsarna i kylskåpet. De duger nog till frukost i morgon också, tänker jag.
Går in på toaletten för att tvätta händerna och betraktar namnskyltarna ovanför handdukarna. Det slår mig: jag ser på någonting som inte längre är.
Tar bussen in till stadskärnan och ägnar resten av dagen åt att gå runt i affärer. Ett lönlöst försök att tysta ned den förut viskande känslan som nu ropar. Morgonen efter sätter sig Tobias mitt emot mig vid skrivbordet, platsen där jag började med att visa upp mina arbetsprover. Han ser på mig med en suck. Uppriktigt ledsen.
– Jo, Sara, jag har något tråkigt att berätta. Det är ingen idé att fortsätta längre. Jag måste lägga ner verksamheten.
När jag står i hallen och tar på mig jackan erbjuder sig Tobias att vara referens. Själv är jag mest av allt lättad och räcker över Firmans nyckel, inte till min chef utan till Tobias.
– Ska städa ut lokalerna i morgon, berättar han, innan jag avslutar kontraktet.
Svarar med ett Hej Då riktat till honom, tigern och kvinnan på hans armar. Själv ska jag ta hand om mig själv. I varma och torra skor. Hitta något nytt. Få en chans till. Börja ännu en oprövad vardag.

Författare:

Publicerat

Dela: