Delikatess

Långt inne i Afrikas feta djungel dit ingen bara går sådär utan vidare eller utan anledning, finns det en stam som kallar sig Eeta Ahlt-Stammen. Det är en av de där uopptäckta stammarna som finns på oupptäckta platser(egentligen har de blivit upptäckta ett hundratal gånger men blir alltid oupptäckta igen ganska snart iochmed upptäckarens snara upptäckande av död lr möjligtvis kökstjänst). I likhet med alla andra stammar så är denna ganska speciell. Istället för att dyrka hedniska roliga gudar med läskiga tänder och annan grannlåt så dyrkade dessa människor mat. Ja mat. Eller kanske snarare recept. Det är lite okonventionellt att förklara. Men de menade att jorden liksom plockades samman av massa olika ingredienser och nu sakta sakta steks av solen så den blir lagom krispig, sen när den är klar så kommer väl förmodligen det komma någon ohyggligt stor jätte med läskiga tänder och äta upp jorden. Och sen börja om och laga ett nytt jordklot. Alla sakers högsta mål är alltså att ingå i en så god rätt som möjligt(vilket gör det etiskt rätt att äta upp intet ont anade upptäcksresande och deras keldjur). Det är en stor ära och en särdeles andlig upplevelse att bli tillagad i en korv stroganoff med ris. Givetvis är det också något man själv vill undvka till varje pris. Som tur är lagar stammen inte så ofta mat på människokött eftersom det är lite för salt. Men experimenterande med de förbipasserande upptäckarna har gjort att dom kan göra dugliga falukorvar och faktiskt riktigt smarriga små kebabrullar på vilken människa som helst.
Eeta Ahlt-stammens högsta heliga symbol var den stora kokboken. Enligt religionen ägs den av den störste kocken Dehli-Kahtess, men han liksom alla andra kockar följer bara de noggranna anvisningar som finns i kokboken och alltså är det kokboken och recepten som har den yttersta makten. Det är boken som styr hur man ska laga och vad som ska i. "Prästerna" i deras religion referas alldagligt till som kockar. De är speciellt auktoriserade att behandla den speciella heligheten som råa ingredienser och avancerade och invecklade recept automatiskt för med sig och dessutom har de fina matchande hattar och snygga förkläden med roliga texter på. Endast de har tillåtelse att behandla maten. Men de får inte äta något de själva har lagat det skulle vara väldigt oetiskt. givetvis får en viss provsmakning i kryddningssyfte förekomma, men inte misstänkt myket sånt heller. Kockarna får endast äta det som noviserna lyckas koka ihop. Det kan oftast inte kallas mat. Den goda maten, tillredd av de mest proffsiga av kockar, går till resten av stammen och trots att de är jäkligt bortskämda när det gäller mat så är de oftast nöjda med den stora varitet av maträtter som kommer ångande ur kockarnas kök. Förutom kockar så är det de vanliga samhällsklasserna i en stenåldersstam, nästan. Det finns Jägare, städare, musiker, tvättare, hantverkare, lärare och småbarn. Och sen finns det också råvarujägare. Dessa är grymma hårda människor som har till uppgift att hitta de speciella råvaror som krävs för rätterna. De vanliga jägarna jagar bara kött och morötter och sånt. Men råvarujägarna kan till exempel skickas ut för att hitta en liten myrstack full med eldmyror, eller en rot som ingen nånsin sett. Det är ett tufft jobb. Men det är också de som har första tjing på den godaste maten. Maten lagad av toppkocken. Han är den mest framstående kocken och alltså den som lagar de svåraste recepten. Vem som blir toppkock avgörs varje år när mangon blir mogen. Då ska alla kockar laga asiatisk oxfile med mango chutney och ris. Sen får väktaren av den omöjliga kokboken rangordna rätterna efter vem som lagar den bäst. Ju bättre kock desto högre kockhatt. Den högsta sträcker sgi nästen 75 centimeter i vädret medan den minsta(som för tillfället innehas av BolleBappa Som råkade göra currymarinerad kycklingben istället i ren förvirring) är en liten vit toppluva som det står "Snabbmat" på. Ingen vet varför.. Väldigt simpelt sätt att se vilken kocks mat man borde
äta iallafall. Nu var det återigen dags för kocktestet. Och det är här vår historia börjar.

Mangon hängde mogen och tät som stora orange-röd-grön-gula julgranskulor fyllda med fruktkött. Baffe Bomström kämpade sig sakta genom den snåriga djungeln. Han viftade flyktigt åt några enorma moskiter och högg med macheten mot några grenar. Han stannade och svepte bort några svettdroppar från pannan. Fanns det överhuvudtaget någon skatt? Han hade sakta makat sig fram genom djungeln med hjälp av kartan hans döende farfar hade ritat på baksidan av ett cornflakes paket i snart två veckor och det började kännas som att hans farfar trots allt hade blivit lite virrig framåt slutet av sin långdragna demens. Han tittade ner på den styva men lite smutsiga kartongbiten han hade i händerna, följde den streckade linjen med fingret och smekte försiktigt den vita kistan med kromhandtaget som hans farfar hade ritat dit som slutmål för kartan(han kanske hade varit gaggig, men rita det kunde han). Han tog beslutat att ge det några dagar till. Trots allt var det en bit kvar till slutmålet. Iallafall om man skulle tro på hans kartkvalifikationer som var ungefär lika knapphändiga som en 12-åring med en orienteringskarta och en leksakskompass.
Plötsligt hördes ett fräsande ljud genom djungeln. Som om 30 stekpannor samtidigt börjat steka nånting. Det var inget högt ljud men det skar genom luften så det var svårt att höra exakt varifrån det kom. Baffe var av den meningen att något som låter läskigt förmodligen också är fruktansvärt läskigt. Han var en sån som tyckte att glaset var halvfullt, men då bara när alla andra tyckte att det svämmade över kanten. Istället började den mörkhårige och ganska korta mannen gå åt ett håll som han trodde var ungefär 90 graders vinkel från ljudet, eftersom han tänkte att om orsaken till ljudet(förmodligen ett stort övermäktigt lejon eller en äcklig hårig spindel) var på väg rakt mot honom och han gick rakt åt andra hållet så fanns ju risken att det tillslut skulle komma ifatt. Alltså höger om. Han stånkade vidare och var så upptagen med att lyssna efter det läskiga ljudet att han inte märkte det mörka som sakta smög över honom. Det var natten. I djungeln går solen ner fort. Det gjorde Baffe också när han gick rakt in i en vägg av något som var hårdare än hans ansikte. Tre minuter senare kom hans fingrar och hans hjärna till gemensam slutsats att det var en mycket väl staplad stenvägg. Och som Mora Träsk säger: Vi kan inte gå över den, vi måste nog gå runt den. Usch, nu kom han att tänka på tigrar. Men lugnade sig med att dom inte är kände för att bo i stenhus. Sakta tissade och tassade han längs med stenväggen och kom till ett hörn. Sakta sakta kikade han runt hörnet och..*GOOOOOOONG*
...
gong gong gong gong gong gong gong gong
ekade det i huvudet.
Baffe slog upp ögonen och förväntade sig att se en stor takfläkt genom ett fint vitt myggnät.
Hans hjärna lurade honom att det var det han såg i cirka två sekunder. Sen såg han att det inte var en takfläkt utan en gammal man med långa rastaflätor som leende tittade ner på honom.
- Öh...hej? prövade Baffe.
- Chombala chiliconbacon vispaporöstalal! Sa mannen och petade Baffe i ögat med ett valkigt finger.
- aaj, sa Baffe.
- Soppkavla bankbank svissfrites. Svarade mannen. Baffe försökte reflexmässigt föra fingrarna framför ögat men upptäckte då att han saknade lillfingret på högra handen och det var han ganska säker på att han alltid hade haft innan.
- Vad har ni gjort med mitt lillfinger? Han hytte med sin stackars hand åt den nu flinande mannen.
- Smakprov. Sa mannen efter en stunds tyst eftertanke.
- Din sjuka jävel jag ska...
- Banamosfile kokawoksocker teskedkakao! hördes en mäktig stämma från dörren, lr rättare sagt hålet i väggen. Mannen med dreadsen ställde sig hastigt upp med ett allvarligt nästan skrämt uttryck han gick raskt ut ur rummet medan han mumlade något som lät som "bakpulver". Ett nytt ansikte dök upp, det var en lite över medelålders kvinna. Hon var ganska mager men såg ändå skrämmande kraftfull ut.
- Du får ursäkta Bacon. Han är hemmafru och kan bli ganska uttråkad på dagar...
- Hemmaman! flikade Baffe in eftersom han var en välkänd och aggresiv ordrättare.
- Förlåt? Sa kvinnan och höjde varnande på ena ögonbrynet. Hon var tydligen en kvinna som inte var van vid att ha fel, eller snarare få det påpekat för sig att hon har fel. Men kvinnan tyckte iallafall kunna Baffes språk till skillnad mot "Bacon"(?) som bara lät som om han babblade massa köksgrejer hela tiden. Dags att byta taktik.
- Trevligt att råkas madamé mitt namn är Baffe Bomström, världens fattigaste miljonär(Baffe var verkligen världens fattigaste miljonär. Något som berodde till stor del av att han var miljonär i monopolsedlar, som han hade för vana att samla på sig så fort han kom åt och sen sitta och räkna dem samtidigt som han nynnade för sig själv. Ibland använde han dem i fusk-syfte genom att försiktigt smuggla fram dem en liten summa åt gången mitt under en spelomgång. och sen hela tiden bli förvånad över hur mycket pengar han har kvar).
- Mitt namn är Oliv, väktaren av den heliga kokboken.
- Heliga...vad?
- Kokboken.
- Ja, det var det jag tyckte du sa. Varför är den helig? lagar den heligt god mat eller nåt?
- Häda inte så är du snäll. Alla recept är heliga. Kokböcker är det som styr oss. Det som bestämmer vad vi ska göra. Maten i sig är inte helig, men iochmed att den tagit sig igenom den renande processen att hamna i något högre så blir den helgad och själva förtärandet för en närmare ändamålet och närmare kosmos.
- Du store, sa Baffe och satte sig upp. Du menar att ni tycker att kokböcker är det styrande elementet i Universum?
- Ja. Det skulle man väl kunna säga.
- Hur kommer det sig att du pratar ordentligt när Bacon(?) inte kunde det?
- Det ingår liksom i jobbet att kunna några språk från utanför stammen.
- Så ni känner till resten av världen?
- Men självklart! Var skulle vi annars få tag på alla kokböcker?
- Nu fattar jag inget.
- Orkar du gå en sväng?
- Ja en sväng klarar jag nog. Baffe slängde benen över sidan på sängen och såg nu att det bara var en hög med potatis som någon slängt ett provosoriskt lakan över. Han tittade ner på sina fötter och funderade övar vart hans skor hade tagit vägen. Han funderade också över vart hans lillfinger hade tagit vägen. Ur ögonvrån kunde han se hur Oliv tittade på honom när han letade i alla hörn i den lilla bruna hyddan. Som verkade vara gjord av lera, iallafall var det vad han intalade sig själv för att slippa tänka på alternativet till lera. Något betydligt mer organiskt. Det var svårt att leta i hörnen eftersom hyddan verkade vara ganska cirkelrund. Men den innehöll en hel del säckar fyllda med mer potatis eller ris eller pasta eller torkad frukt.
- Letar du efter något? Frågade Oliv. Hon såg fascinerad och artigt frågande ut.
- Mina skor. Och mitt lillfinger men det är väl lite sent att tänka på det. Han pekade på stället där hans lillfinger brukade sitta, där det nu bara satt ett litet bandage.
- Dina skor användes i en "Luffarstek" och ditt lillfinger är inne hos Toppkocken. Men du kan få låna ett par sandaler om du vill.
- Hos Toppkocken?
- Ja. Ta av dig strumporna.
- Va? Varför?
- Alla vet att det är en dödssynd att gå med strumpor i sandaler.
- Ja jo. Baffe stoppade fötterna i de stora sandalerna som Oliv plockat fram från bakom ryggen. Han fick klämma fast dem med tårna för att inte tappa dem, vilket resulterade i att han släpade lite med fötterna. De gick ut genom hålet i väggen och Baffe fick den där korta disorientationen man får när man snabbt blir utsatt för mycket mer ljus än man har haft de senaste timmarna. Solen var helt tydligt framme och värmde på riktigt ordentligt. När han började kunna se igen och förväntade sig att inte tro sina ögon så blev han nästan besviken när han såg att han stod i en "vanlig" oupptäckt by. Han hade förväntat sig människokroppar rullande på stora spett över eldar och huggtandade kannibaler med stora kokböcker märkta med "Äta människor for dummies". Det var ganska många simpla hyddor uppradade ganska oregelbundet längs något som nästan liknade en gata av trampad jord. Hyddorna var lite större än den han precis sovit i. Och de såg ut att vara lite brunare. De hade palmbladstak och de flesta hade ett förhänge som skyddade från nyfikna blickar. Baffe rös när det plötsligt slog honom att han sovit i skafferiet. De gick förbi ett litet stånd där en man stod och sålde små handgjorda tandborstar, små leksaksugnar och några yxor. Människorna som stod intill ståndet samtalde lågt med varandra samtidigt som de betraktade Baffe med intresserade miner. Det enda som gick att få ut ur deras samtal lät som en hel del "oomba boomba zoomba goomba loomba".
- Jag trodde alla pratade som "Bacon" gjorde. Sa Baffe när de gått e bit till och han hört några kvinnor prata medan de tvättade en del kläder i den tvåmeter breda och ganska stadiga strömmen som löpte utmed byn.
- Nej nej. Vårat språk är baserat på olika långa "OOn" eller "UUn" som beronede på den inledande konsonanten eller i vissa fall vokalen och det efterföljande ordet har helt olika betydelser. Det är ett väldigt simpelt språk men nästan omöjligt att lära sig om man inte är uppfödd med det.
- Vad pratade Bacon för språk då?
- Åhh han är sinnessjuk. Han var Toppkock en gång i tiden men sedan försökte han laga "Voomba Doomba" och det drev honom över gränsen tydligen. Han har varit såndär sedan dess. Baffe beslutade att inte fråga om vad "Voomba Doomba" var för något eftersom något som kunde driva en man över vansinnets djupa avgrund inte var något som han ville ha med att göra. Förstrött fingrade han lite med tummen på den korta stumpen där hans lillfinger varit. De gick uppför en liten kulle och Baffe fick hålla ordentlig koll på sina fötter för att inte snubbla på sina sandaler som han nu kände att han verkligen höll på att tappa.
- Framme. Sa Oliv när de nått krönet och hon lät ganska stolt när hon höll ut med handen i en svepande gest. Baffe tittade upp.
- Jäklar. Sa han.
Det som låg utsträckt framför dem var ett stort stenhus. Eller det verkade snarare vara en hel massa stenhus liggande så tätt intill varandra att taken satt ihop. En del var större än andra och andra var mindre än andra medan några var precis lika stora som andra...
De var snyggt byggda av oändligt många olika stenar av varierande form och storlek, som hade på något sätt limmats ihop så att de bildade ett konstigt intrikat mönster. Här och var var taket mosstäckt och på vissa stälen verkade det ha agats med lera eller vad det nu var. Här och där stack det upp en rökplym från små rökhål och det doftade obeskrivligt av massa olika kryddor och maträtter. Förutom att det var av sten så var det något annat väsentligt som gjorde att det skiljde sig från alla de andra hyddorna, som om han hade vänt sig om hade legat utsträckta nedanför honom som bruna chokladmuffins med någon död växt på toppen, det hade en dörr.
Det var en stor svart dörr. Med ett putsas kromat handtag och vid sidan satt det en liten dörrklocka. Oliv knackade försiktigt på dörren och Baffe la märke till att även hon saknade ett lillfinger. Konstigt. Dörren svängde upp. Fast åt fel håll. Det vill säga bokstavligen uppåt,som en läskig stor svart julkalenderlucka. Baffe backade lite och tittade sen på den lille mannen som stod i dörröppningen. Han bar ett förkläde och en liten ful toppluva som det stod "snabbmat" på och nu kisade han ut mot dem i det gassande solljuset.
- Ruumba? sa den lille mannen och tittade frågande på Oliv.
- Toomba Luumba xuumba. Svarade Oliv lugnt. Mannen övergick då till att titta på Baffe och han såg tvivlande ut.
- Koomba Noomba. Sa han till slut och gick iväg inåt huset.
- Vad sa han? Baffe tänkte inte sätta sin fot inne i ett stort stenhus ägt av människor som inte tyckte det var något konstigt alls att ta människors fingrar och som tyckte att man kunde stoppa vad som helst i mat bara det stod med i receptet. Men å andra sidan, och detta slog honom just, så hade han ju tagit sig till platsen i mitten på hans farfars karta(iallafall trodde han det). Och om hans farfars karta faktiskt ledde till något så var det ju sannolikt att den faktiskt ledde till den platsen som det var meningen att den skulle leda till, och betydligt mer osannolikt att den skulle leda till något helt annat. Helt klart var det meningen att den här stammen skulle vakta skatten. Sen försökte dom förvirra honom med allt det här pratet om mat. Faktiskt så vore det mest logiskt om skatten fanns inne i det här stora stenhuset. Bäst att hålla utkik och vara beredd på att ta första bästa tillfälle att fly.
- Han undrade vad vi ville och jag sa att jag ville visa dig det stora mathuset innan du..ehh lämnar oss. Hon log lite nervöst, eller var det bara som han inbillade sig?
- Jaha.
- Ja. Ska vi?
- Ni först.
Oliv klev in genom dörröppningen och Baffe kände att om han nån gång skulle få chansen att fly därifrån så var det nu. Men trots att han var en obotlig fegis så kände han nu ett sug efter att få gå in och så hur det ser ut därinne. Att hitta skatten. Detta förvirrade Baffe eftersom han inte var van vid att vara nyfiken. Oftast brukade han bara anta att allt han skulle komma att få se skulle var sämre än förväntat eller dyka upp en halvtimme för sent eller behöva åka till en sjuk kompis eller inte dyka upp alls. Han nästan skyndade in efter henne och såg inte den korta neråtgående trappan. Han fångades upp medan han fortfarande fascinerades av hur snabbt marken kunde hoppa upp mot en.
- Goomba! Hahahaha! Skrattade den lille mannen, som hade fångat honom.
- Åh, visst ja. Se upp för trappan! Sa Oliv.
- Tack för tipset. Sa Baffe strävt.
Trappan hade bara varit en halvmeter hög eftersom huset tydligen var lite nersänkt i marken. Han hade antagit att det skulle vara ganska lågt i tak, men nu visade det sig att det snarare var ganska rymligt.De befann sig för tillfället i en korridor, som var ganska tom förutom några krokar på väggarna där det hängde fökläden och en hel del ljushållare med tända vaxljus som gav tillräckligt med ljus för att det skulle kunna beskrivas som upplyst. Väggarna var jämna och bruna, som om de blivit spacklade med...lera. Men det var golvet som gjorde det största intrycket på honom. Det tycktes vara kaklat med olikfärgade stenar som hade passats in med nästan pervers exakthet. Resultatet var slående. Kanske inte direkt snyggt snarare groteskt men ändå lite tilltalande.
Han leddes vidare in i ett ganska stort rum. Det var överraskande nog täckt med en hel del maskiner, ledningar och kugghjul varav vissa roterade i olika hastigheter. Det fanns också en del mätare.
- Vad är det här? Frågade Baffe och pillade lite på en skärm som visade siffror som flukturerade.
- Detta är elekricitetrummet. Det sitter ett stort vattenhjul i kanalen som snurrar upp elektricitet och driver våra kylskåp och ugnar och sånt.Svarade Oliv och drog försiktigt bort hans finger från skärmen. Baffe kliade sig i örat. Hade han hört rätt? Kylskåp och ugnar! Fötterna vred sig automatiskt mot utgången, men det var inte läge att rusa ut för i det ögonblicket kom det in några konstiga människor i vita rockar och började vrida på lite reglage och trycka på knappar och sånt samtidigt som dom muttrade och sa "hmm" och "hmmmmm".
- Räcker det då? Jag tyckte inte kanalen såg så stor ut. Sa han för att försöka få henne att prata mera.
- Inte alltid. När det är lågt i kanalen så kan vi behöva använda oss av andra externa kraftkällor.
- Som vad?
- Ser du dom där cyklarna med sladdar på?
- Aha! Så ni trampar fram elen på dem för att få det att räcka!
- Nej. Vi cyklar bort till staden och snor ett dussin bilbatterier. Dom brukar räcka någon vecka tills det har stabiliserat sig igen.
- ...
- Ska vi gå vidare?
De passerade ut genom en portgång och in i ett ljust rum, som visade sig vara ett ganska stort växthus. Baffe blev knappt förvånad över att de hade fått tag på en massa riktigt glas på det här stället. Mera intresserad blev han av växterna. Det tycktes nästan uteslutande vara ätbara växter även om han inte alls kände igen många av dem. I mitten av rummet stod ett litet träd..
fortsättning följer...

Skriven av: Bowser