Den där drömmen

Hon hade varit bekant med honom i över ett år. Hennes första kärlek.
Hennes mammas jobb låg i samma hus som han bodde i.
Hon brukade jobba extra där, på moderns jobb. Ett halvår hade hon gjort det innan hon fick upp ögonen för honom. Han bodde på översta våningen med sina föräldrar.
De hade precis flyttat dit när hon tog extrajobbet. En kväll i veckan var hon där, ibland flera.
Hon tyckte det kändes kul och bra att få tjäna sina egna pengar. Att kunna spara lite medan hon kunde, innan hon flyttade hemifrån. Även om det var flera år kvar tills dess.

Hon mindes den där första gången hon sett honom. Ja, hon hade ju sett honom innan, men den där första gången som hon verkligen sett honom.
Han hade sprungit ner för trapporna när hon kommit in genom dörren längst ner och han hade inte hunnit stanna utan råkat springa rakt på henne. Som följd av detta hade hon ramlat omkull. Själv hade han lyckats förhindra att han också fallit.
Röd i ansiktet hade han hjälpt henne upp, bett om ursäkt och rusat vidare.
Själv hade hon stått och tittat efter honom. Inte irriterat, utan förundrat.
Känslan av hans hand i hennes då han hjälpt henne upp hade väckt något inom henne. En viss känsla.
Veckan efter hade de mötts i trapphuset igen.
Hon hade varit på väg därifrån då han kom in på gården utanför huset.
De hade stannat till vid varann och hälsat. Sedan, som om båda väntade på att den andre skulle säga något, hade de bara stått och tittat på varandra.
Rakt in i varandras ögon. Det hade varit en viss stämning dem emellan.
Efter en stund hade hans pappa kommit hem och gått fram till dom.
Hans ”hej” hade gjort att stunden var förbi. Hon hälsade tillbaka på pappan och sen gick hon därifrån. Det var första gången hon blivit nervös i hela sitt liv.
Känslan för honom stannade kvar inom henne, hon hade inte känt något liknande innan.
Och hon visste inte vad hon skulle göra.
Så gick det ett år, och mer därtill. En tid fyllt av drömmar och känslor, för henne.
Hon träffade på honom ibland, men efter den stunden ute på gården hade det inte blivit något mer än just hej, att de hälsat på varandra som hastigast.
En del av henne tyckte att känslan för honom borde ha svalnat vid det laget, men det hade den inte gjort.
Och så kom den där drömmen.

De befann sig i byggnaden han bodde i. Han gick sakta upp mot översta våningen, hon skyndade snabbt efter. Men ändå hann hon inte ifatt honom.
Så kom hon högst upp i huset, men han var försvunnen.
Sedan stod hon plötsligt utanför huset igen. Dörren stod öppen och hon gick in.
Trapporna fanns inte där längre. Istället var det helt tomt, och högst upp fanns det en balkong. Han sa något till henne, men hon kunde inte höra vad.
Sedan gick han in genom en dörr. Hon tänkte att hon var tvungen att komma till honom. Visste bara inte hur.

Hon vaknade. Tittade på klockan och såg att den var tre. Mitt i natten.
Instinktivt sträckte hon ut ena handen ner mot golvet och plockade upp tygmärket med hans namn på. Det var därför hon vaknat.

Nästa dag var en konstig dag. Hon gick till skolan som vanligt, men kunde inte sluta tänka på den där drömmen.
Innan skoldagen var slut hade hon bestämt sig. Hon skulle ringa till honom.
Hon skulle faktiskt ringa till honom. Äntligen. Eller redan, kanske mer vore det rätta ordet, sa hon för sig själv med ironi i rösten.

- Sa du något? undrade en av hennes kompisar och såg nyfiket på henne.

- Eh… nej, mumlade hon.


Sju signaler gick fram utan att någon svarade. Hon kastade en blick på klockan. Halv sex.
Han var säkert inte hemma än på länge, då hon visste att han spelade fotboll på fritiden.
Hon åt middag med sin familj, såg på tv en stund. Klockan blev sju.
Hon plockade upp telefonen men hennes äldre bror pratade just då med någon.
Fem över sju avslutade han samtalet. Hon grep då luren innan någon annan hann ringa nånstans, men var för nervös för att slå numret.
Nervositeten gjorde henne varm i ansiktet så hon gick in i badrummet och sköljde av det med vatten.
Sedan velade hon en stund, gick fram och tillbaka över golvet i sitt rum tills brodern hojtade åt henne att hon skulle sluta klampa så mycket.
Då bestämde hon sig. Just då skulle hon ringa utan att ångra sig. Hon lyfte upp luren och började slå numret. Nu fanns det ingen återvändo.
Efter tre signaler svarade någon.

- Hallå

Det var han! Hon försökte tvinga bort nervositeten.

- Hej, jag heter Sara, och jag vet inte om du vet vem jag är?

- Jo… det vet jag.

- Jo, jag undrar om du skulle vilja gå på bio med mig?

- Ja… fast jag har redan en flickvän.

Hon svalde nervöst. Vad skulle hon säga nu? Han sa inget mer, så hon sa det första som dök upp i huvudet på henne.

- Okej, tack. Då vet jag. Hejdå.

Hon svamlade fram orden och väntade spänt på vad han skulle säga. Om han skulle säga något mer.

- Hejdå.

Hon stod kvar med luren vid örat och hörde klicket från då han lade på luren. Stum satte hon sig ner på sin säng, fortfarande med luren i handen.
En röst från nedervåningen ropade irriterat att hon skulle lägga på luren.
Sakta gjorde det. Så började tankarna fladdra i hennes huvud.
Hur tusan kunde hon ha missat att han hade en flickvän?
Sedan började hon fundera över om den där drömmen skulle gett henne något budskap av nåt slag, i det han hade sagt.
Men hon visste inte om den hade något med det här att göra.
Hon visste ingenting kände det som.
Allt hon visste var att det antagligen aldrig skulle hända något mellan dom.
Skulle hon vara ledsen? Glad var hon i alla fall inte.
Hon visste inte vad hon skulle vara. Hon bara satt där.
Och bilder av den där drömmen seglade förbi i hennes minne.
Den där drömmen. För alltid bara en dröm.
Han. För alltid bara menat som ett minne?

Skriven av: Jessica