Den där flickan

Jag öppnade ögonen. Vem var hon? Flickan i spegeln. Kunde det vara jag? Min kropp skakade. Rummet snurrade. Jag tryckte ner handtaget och sprang ut från toaletten. Benen fortsatte bort mot ytterdörren. Musiken var hög den lilla lägenheten på Vegagatan. Bort, jag ville bort tänkte jag när en lång brunhårig kille satte armbågen i min midja.
”Se dig för ditt fyllo!” Skrek jag och puttade till honom. Han fortsatte vinglande bort mot vardagsrummet där festen var i full gång. Jag böjde mig ner för att få på mig mina sneakers
Mina ben var ostadiga och jag visste inte hur mycket jag hade druckit. Jag ryckte snabbt ner min jacka från kroken och gick ut i den kalla höstnatten. Jag svängde snabbt in på en gata som jag aldrig hade varit på. Det blåste mer nu och om jag inte hade varit så korkad så skulle det här aldrig ha hänt. Jag älskar ju honom, han var perfekt tills nu.
”Du kan inte springa, Violet!” Röt rösten i mitt huvud. Tårarna började rinna längst med mina kinder.
”Moe, jag måste till Moe.” Hon skulle förstå” Viskade jag tyst. Jag började springa. Vinden var iskall mot min kind. Det kändes som tusen nålar. Medans jag sprang spelades hela kvällen upp i huvudet. Hur han hade kysst den där tjejen, hur han hade dansat och rört henne. Han var ju mon, Det var ju Rasmus, min pojkvän. Han älskade mig, han hade ju sagt det. Jag svängde in på Moes gata, klockan närmade sig säkert halv ett tänkte jag och stannade utanför dörren. Jag lyfte handen för att knacka men jag drog den till mig igen. Det kanske va dumt? Hon kanske sov. Mina fingrar började darra men jag knackade ändå på. Det tog inte många sekunder innan dörren öppnades och Moe stog där med rufsigt hår. Hon gnuggade sina trötta ögon. Sen mötte jag hennes blick. Jag drog in andan för att säga något men jag kom av mig när en hand la sig på hennes axel. Sedan stod han där, Rasmus. Jag backade sakta ut från Moes tomt. Dom stod bara där hel oberörda. Tårarna började rinna mer nu. Både Rasmus och Moe Det kunde inte va sant. Dom jag älskade mest av allt. Nu ramlade alla bitar på plats. Jag hade varit så upprörd och dum för att fatta att det var Moe som Rasmus hade hållit på med på festen. Jag skulle aldrig mer kunna sova, aldrig. Hans röst skulle alltid vara där, hur jag än gjorde. Han var ju allt. Mitt huvud började dunka. Jag skakade på huvudet och hoppades på att allt skulle försvinna, men jag visste ju att det inte skulle bli så. Gatlyktorna var tända och höstlöven gled längst marken runt mig. Jag drog åt jackan och stoppade mina händer i fickorna. Hem, inget annat.
”Förlåt, förlåt, förlåt” Upprepade rösten och jag spände knytnävarna.
”Det hjälper inte idiot” Fräste jag och gick rakt ut i gatan. Mina ögon var suddiga av alla tårar och kinderna röda. Allt blev svart. Jag hann aldrig se lastbilen. Jag ryckte till och drog min hand genom håret. Det var klibbigt av allt svett. Jag vände mig snabbt om och kollade på Rasmus. Mina fingrar smekte hans kind och han vände sig om och mumlade något jag inte förstod.
”Det var bara en dröm, Violet” Sa jag innan jag kröp in i Rasmus famn och somnade.

Författare:

Publicerat

Dela: