Den där sommaren

Den där sommaren

Jag var sju år den där sommaren då farfar gav sig av, han var min bästa vän och jag älskade honom över allt annat. Den där sommaren tog farfar med mig till sitt hemliga ställe. Han satte mig i sin gamla bil tidigt en morgon och sedan körde vi iväg. Jag minns att det var långt in på förmiddagen då han slutligen stannade bilen, stängde av motorn och sade att vi skulle gå av. Runt omkring oss gnistrade havet, luften doftade av tång och måsar kastade sig över klippbranterna seglandes på de saltmättade sommarvindarna. Jag hade min hand i farfars stora trygga då han plötsligt satte sig ner på huk, tittade mig i ögonen och med allvarlig stämma sade: ”Felix, det jag ska säga till dig nu är väldigt viktigt och jag vill att du kommer ihåg varenda ord. Hans mörka blick såg in i min ljusa innan han tog till orda. ”Många säger att glömskan kan vara en välsignelse, jag däremot säger att minnet är bland det viktigaste vi har men ibland börjar tiden gå för fort och då bleknar våra minnen” farfar såg allvarlig ut. Jag nickade, jag förstod precis vad han menade. Andra människor tycker att tiden alltid går i samma takt men jag och farfar visste att tiden ibland går för fort och ibland för sakta. Farfar fortsatte: ”och du vet att när våra minnen börjar blekna så bleknar vi själv samtidigt eftersom en del av vår historia försvinner med dem.” Jag skakade på huvudet, nu förstod jag inte riktigt vad han menade, ”varför är det så viktigt att minnas”? Farfar tänkte efter ett litet tag innan han svarade. ”Jo, när man minns något finns detta alltid kvar, så när du tillexempel minns de människor du älskar och de du har älskat så kan de aldrig försvinna eller dö för de finns alltid inom dig, förstår du nu?” Jag nickade. Farfar fortsatte: alla människor jag älskar finns inom mig men ändå är det någonting som saknas. Jag nickade igen, jag förstod vad det var farfar menade, han hade berättat det för mig många gånger. På väggarna i hans stora garderob hade han klistrat upp en massa vykort med motiv från olika platser över hela världen och det var minnet av dessa platser som han saknade. ”Du vet vad jag menar eller hur? När tiden väl börjar gå för fort så är det inte alltid man hinner med det som egentligen var menat för dig.” Farfar strök mig över håret. Ja, jag visste precis, jag visste att farfar var tvungen att se alla de där platserna innan tiden sprang ifrån honom. Jag tittade honom i ögonen och sedan lutade jag huvudet mot hans hals, han luktade citron och tobak.
*
Den sommaren försvann farfar, han lämnade ett brev efter sig där han förklarade allt men det fick inte jag läsa för ingen trodde att jag skulle förstå. Men det gjorde jag ju, jag förstod bäst av alla att farfar varit tvungen att åka iväg och se alla de där platserna som fanns på korten i hans garderob.

Ofta när jag var ute så tittade jag mot horisonten, så långt bort man kunde se, ni vet där himmel möter land och tänkte att någonstans där borta på någon av de där platserna finns farfar. Ibland drömde jag om honom, i drömmen befinner han sig framför mig på en väg son ringlar sig långt, långt bort i det oändliga. Stjärnorna gnistrar ovanför oss men det finns ingen måne på himlavalvet. I dess ställe befinner sig istället en jättelik klocka vars visare hela tiden snurrar bakåt sakta, sakta och när jag stannar för att titta på den så försvinner farfar alltid långt bort i fjärran.
*
Ingen förutom jag hörde av farfar. Två gånger om året, på minfödelsedag och på julafton skickade han nämligen vykort till mig. Det kunde vara de mest märkliga vykort en gång fick jag ett med en apa som satt under en palm och spelade mandolin och när man öppnade det så framfördes hela ”blue Hawaii.” På baksidan av de här korten skrev han små brev som han alltid avslutade med orden ”du minns väl.” En julafton då jag fått mitt sextonde kort drömde jag min vanliga dröm om honom men då jag kom till den del i drömmen där jag riktar ögonen mot den jättelika klockan på himlavalvet såg jag att dess visare inte längre gick bakåt. Istället snurrade de framåt fortare och fortare och då visste jag att farfar snart skulle komma hem.
*
Så en dag stod han där, precis som jag visste att han skulle göra och det var som om han aldrig någonsin försvunnit. Han drog mig intill sig och höll sitt huvud nära mitt och han luktade citron och tobak precis som när jag var liten. ”Jag är tillbaka nu, du minns väl vad jag sade till dig den där gången” viskade han och jag nickade. Han sköt mig ifrån sig och tittade allvarligt på mig och sade sedan som ett konstaterande: vet du, tiden går väldigt fort för mig nu. Jag nickade igen det visste jag. Jag visste att den här sommaren var vår sista tillsammans, jag visste att han kommit tillbaka så att våra minnen inte skulle blekna.

Nu många år senare när jag drömmer farfars drömmen så har den där jättelika klockans visare slutligen stannat och när jag riktar blicken mot den hör jag alltid farfar säga :du minns väl”? Och sen ser jag honom framför mig som den där dagen då jag var sju år och havet gnistrade, luften doftade av tång och måsar kastade sig över klippbranterna seglandes på de saltmättade sommar vindarna.

Författare:

Publicerat

Dela: