Den dödliga flykten del 10

- Jianah, ropade jag ut genom den trasiga fönsterrutan men fick ingen svar. Jag gick argt ut ur sovrummet och sprang ut i hallen hysteriskt. Jag sprang ut genom ytterdörren och rasade ner för trappan. Rokshad och Fabiano följde efter.
- Jahdia, ropade Rokshad och kastade ner pistolen som jag fångade med ett säkert grepp. Jag gick långsamt med husväggen och laddade vapnet. Långsamt smög jag fram till hörnet. Från det andra hållet kom en kvinna gående på två stora matkassar och när hon såg när jag hade ett vapen i handen så blev hon helt stel. Jag visade fram min hand för att visa tecken att hon skulle stanna och hoppade samtidigt fram. Jag suckade och gick tillbaka till Rokshad med rätt så långsamma steg. Jag tog några djupa andetag och fortsatte gå raskt.
- Du går ditåt och jag hit och letar, sa jag beordrat.
- Men vi vet ju inte var de har tagit vägen, sa Rokshad. Han fick mig nästan att sucka.
- Varför tror du att vi ska dela upp oss i så fall?, frågade jag. Rokshad gick genast och började leta utan att säga någonting.
- Vi möts här ingen till kvällen, sa jag. Han nickade och gick i rask takt iväg.
- Vänta, sa jag och sprang mot honom. Han vände sig om
- Vill går ihop, sa jag bestämt och stannade precis framför honom. Vi gick åt det håll som jag gick åt först.

Vi gick och letade och letade men hittade inga spår. Vi gick i gator och gränder men hittade ingenting. Gatan började fyllas med folk och jag och Rokshad tog oss snabbt igenom folkmassan som svämmade in. Vi gick in på en tvärgränd och sprang typ runt i cirklar utan att vi förstod det själva.
- Nu skärper vi till oss här, sa Rokshad. Jag nickade. Vi stod där i korsningen och tänkte ett tag.
- Vad skulle du ta vägen om du hade kidnappat någon, frågade jag.
- Jag har absolut ingen aning, svarade han funderande. Under tiden han funderade gick jag fram och tillbaka.
- Vi frågar de i marknadsstånden, sa jag och då sprang vi upp till stora gatan.

När vi kom till tillbaka till marknadsstånden så sprang vi tillbaka till Fabianos lägenhet. När vi kom fram så var dörren öppen.
- Fabiano, ropade jag, men fick inget svar. Vi sprang uppför trapporna och in i hans lägenhet. I vardagsrummet att han ligger helt död. Jag går fram, sätter mig på huk, och strör min hand över hans kind.
- Kom, sa Rokshad och jag kom efter. Vi hade våra vapen i högsta hugg ner vi gick nerför trappen. Vi sprang till en parallellgata för att slippa alla människor. Vi sprang allt vi hade för nu visste vi verkligen att varje sekund räknades. Det här blir bara värre och värre. Pojken och Jianah är borta, Fabiano är död och typ ingen talar vårt språk.

När vi kom fram till ett vägskäl så vände vi våra blickar åt båda hållen. Vi satte oss på huk invid husväggen. Vi sprang upp mot den stora vägen och fortsatte framåt.
- Hur ska vi ens kunna hitta dem?, frågade Rokshad. Jag stannade hastigt upp och vände mig om.
- Vi ska hitta dem, sa jag bestämt. Vi sprang nerför den stora gatan men när vi hade sprungit en bit så hörde vi nån musik spelas. Jag försökte tänka ut var musiken kom ifrån. Vi hörde musiken mer och mer för varje steg vi tog. Musiken som vi hörde kom ifrån en restaurang.
- Ska vi gå in?, frågade jag.
- Varför ska vi gå in där?, frågade Rokshad. Jag gick närmare för att titta in genom fönstret.
- Konstigt, sa jag och tittade på Rokshad
- Vadå?, frågade han. Jag tittade in igenom fönstret igen.
- Det verkar vara helt tomt här, svarade jag. Rokshad tittade också in. Ingen rörelse syntes där inne. Helt tomt och alla borden var fint uppdukade.
- Det är öppet iallafall, sa jag. Vi gick in i restaurangen och såg oss om. Inredningen var inte direkt modern och musiken lät inte sådär poppig direkt. Vi fick syn på en dörr som stod öppen.
- Hallå, ropade jag utan att få något svar. Jag tittade på Rokshad med en tveksam blick. Det här var så himla skumt. Vi hade ingen aning om det var nån som var i farten eller inte om man säger så. Vi gick ut genom den öppna dörren och kom ut på en liten innergård med stora rabatter och små grusgångar.
- Vi borde kanske gå tillbaka, sa Rokshad
- Inte så högt, sa jag lite tyst och gick på en av grusgångarna. En halsband låg slängt mitt i gruset. Jag tog upp det och stirrade på det.
- Vi borde nog inte vara här, sa Rokshad. Jag nickade och la halsbandet på en sten som låg i rabatten.

När vi kom ut på gatan så gick vi i rask takt vidare
- Jag kanske misstar mig nu men känner du inte att när är något som inte stämmer, frågade jag.
- Restaurangen är öppen och personalen är väck, sa Rokshad. Vi stannade upp mitt i gatan och vände oss mot varandra
- Tror du att det finns någon koppling till pojken och Jianahs försvinnande och att ägaren inte är på sin resturang när den är öppen, frågade jag.
- Ingen aning, svarade han ryckandes på axlarna. Vi såg oss omkring in i de låga huslängorna. De var lite rörelse, för det mesta så var det nedsläckt och tyst. Vi kom ner mot ett stort torg och fick syn på en karta. Kartan var i fel skala för att förstå var man var någonstans.
- Har du inte kartan i ryggsäcken, frågade Rokshad
- Problemet är att den här staden inte finns med på kartan, svarade jag förbannat.
- Säkert?, frågade han tveksamt. Jag nickade. Vi fortsatte att springa ner på en tvärgata som ledde oss ner till en grusväg. Vi sprang på stigen och närmade oss en grind som stod igenbommad. När vi närmade oss så började vi att höra röster.

Det började bli mörkt och vi började att tappa krafter. Vi gömde oss bakom en vägg så att de inte skulle se oss
- Jag tittar till snorungarna, hörde jag en röst säga. Jag fick massor med onda aningar i samma sekund.
- Det måste vara här, sa Rokshad. Jag nickade och tog fram pistolen laddad. Jag såg in genom den öppna springan och kisade med ögonen. När jag skulle vända mig om så rakade jag slå armbågen mot järngrinden.
- Nej, viskade Roskhad nervös. Efter ett tag så hörde vi några fotsteg som närmade sig. Nu blev Rokshad och jag rädda på riktigt. Stegen kom närmare och närmare grinden och upphörde precis vid grinden
- Visa dig, ropade den manliga rösten högt och strängt. Jag backade och gav tecken och Rokshad skulle göra likadant. Plötsligt öppnade han upp grinden gick närmade mig med små steg. Han kom närmare och närmade. Jag blundade hastigt och hörde ett skott avfyras. Var ifrån det skottet kom ifrån eller vem det var som sköt, det såg jag inte tills jag öppnade ögonen.

Författare:

Publicerat

Dela: