Den dödliga flykten del 11

Mannen steg fram och när jag kände att det var läge så fällde jag honom och satte mig på hans rygg.
- Vänta, sa han
- Knip igen och var still, skrek Roshad och riktade pistolen mot hans huvud. Själv så gick jag in på den inhägnade gården och såg mig om. Jag gick tillbaka till Rokshad som hade mannen under kontroll.
- Vi vill bara fråga en fråga, sa jag och satte mig på huk. Mannen pustade högt och tog djupa andetag.
- Har du sett en flicka och en pojke som är ungefär så här långa, sa jag och visade med handen. Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet. Jag pressade ner hans huvud mot marken och försökte att pressa ut ett svar ur honom
- Jag ska förklara, sa han hysteriskt. Jag och Rokshad tittade mot varandra.
- I huset där, svarade han och förde fram ett finger pekande mot fasaden som stod framför oss.
- Var i huset? frågade Rokshad argt.
- Jag vet inte, svarade han känslosamt. Jag reste mig från hans rygg och gick till Rokshad.
- Jag tror inte att vi kan ut mer information, sa jag till Rokshad. Han nickade.
- Du kan gå, sa han till mannen. Han vände sig om och sprang panikartat bortåt. Vi gick tyst in på gården och laddade våra vapen. Nu var det så där tyst igen. Exakt på det sättet som jag inte tyckte om. Byggnaden var som ett högkvarter. Plötsligt så hörde vi ett ljud inifrån. Vi småsprang till en öppning och gick in.

När vi hade kommit in så började mitt hjärta att bulta dramatiskt. Gången som vi gick i var trång och vi kände en lukt av ruttet trä. Plötsligt så såg vi någon runt hörnet så vi gömde oss så han inte skulle se oss, och när vi hörde när stegen var påväg bortåt så pustade vi ut. Vi småsprang hukandes genom gången till vi hörde något. Vi gick med små, små steg med våra vapen redo. Vi gick in till höger och såg att det lyste i ett rum längre fram. När vi närmade oss det upptända rummet så stannade vi upp. Det hördes inga röster iallafall. Vi tittade in och såg direkt att kusten var klar. Mitt i rummet så stod ett stort bord med massa papper på. Jag gick fram och lade mitt vapen på bordet för att kolla igenom papperna, och samtidigt så kom Rokshad i rummet
- Håll vakt, sa jag till honom. Han gick ut i rummet och jag fortsatte att rota igenom alla papper. Bland alla papper så låg det ett nytaget foto av Jianah. Jag tog fotot och lade det i min ryggsäck. Jag fortsatte att rota bland alla papper och hitta en papper på ett språk som jag inte förstod. Men det som jag visste var att den skrivna texten handlade om henne. Hennes namn nämndes flera gånger.

När jag sen kände att jag var klar så gick jag ut ur rummet och såg att Rokshad var borta.
- Rokshad, ropade jag oroligt
Längre ner så hörde jag att han ropade på hjälp så jag sprang allt vad jag hade nerför korridoren. När jag sen såg när en man gick med Rokshad fångad tog jag fram min kniv ur ryggsäcken och sprang fram. Jag gav honomen hård knuff i ryggen så han tappade balansen och greppet om Rokshad.
- Ligg ner, skrek jag och såg när han lade sig ner på mage mig armarna upp i luften. Jag gick fram och visade mannan fotot på Jianah som jag hade hittat.
- Känner du igen den här här flickan? frågade jag med allvarlig röst. Han tittade upp mot fotot.
- Nej, svarade han förtvivlat. Jag tittade mot Rokshad och funderade samtidigt
- Försök att tänka efter, sa Rokshad.
- Jag vet ingenting, sa han direkt. Jag reste mig upp och lade ner min kniv i fickan
- Släpp honom, sa jag till Rokshad och gick vidare genom tunneln. Rokshad följde efter.

När vi kom fram till ett större rum som korridoren ledde till så smög vi tyst in i rummet. När vi hade kommit en bit så tyckte jag att jag hörde något. Jag och Rokshad stannade upp helt.
- Hörde du något?, frågade jag tyst.
- Jag tror att det var golvet som knakade, svarade han. Jag tänkte bara att nu händer det grejer. Jag och Rokshad tog oss snabbt men tyst in i ett rum och stängde dörren.
- Var gör vi nu, frågade Rokshad
- Väntar, svarade jag allvarligt. och gick mot ett av rummets hörn. Jag såg på Rokshad att han var otålig. Efter en stund så hörde vi steg och det kom närmre och närmre oss. Plötsligt så hörde vi att stegen upphörde och var påväg bort från oss. Jag hade modet att sticka ut huvudet genom dörröppningen.
- Jag tror att kusten är klar, sa jag till Rokshad tyst
- Tror du eller vet du, frågade han och gick med små stag mot mig. Jag tänkte svara men jag blev distraherad när jag fick höra de där stegen igen. Rokshad tog tag i mig och pekade mot dörren. Jag följde honom och jag fick snabbt uppfattningen att vi skulle gömma oss bakom dörren. Stegen kom bara allt närmare och närmare. Vi såg en man och han var beväpnad också. Jag kände igen vilken modell han hade på vapnet. Jag hade sett ett exakt likadant vapen i vapenbutiken som jag besökte. Samtidigt så iakttog jag cigaretten som han hade i munnen och när han tog ut den ur munnen för att fimpa den. Han gick in i rummet, gick mot fönstret och kastade ut sin cigarett genom fönstret. Jag råkade komma åt dörren av misstag så att den förde ett gnissel. Jag såg hur den beväpnade mannen vände sig om och höjde sitt vapen mot oss. Rökshad höjde sitt vapen medan jag höll min kniv rakt mot den beväpnade mannen medan mina nerver började att darra. VI klev fram och ställde oss intill väggen med blicken rakt mot fönstren. När han började att skjuta så sprang vi ut att vi kunde och ställde ss bakom väggen. Som tur var så blev vi inte träffade. Så småningom så började vi skjuta mot varandra.

Efter ett tag så lyckades vi träffa honom rätt i huvudet så han föll ner på marken. Jag satte mig på golvet med huvudet ner mot knäna och började att gråta. Rokshad höll om mig och tröstade mig. Det var nu jag ville att allting skulle få ett slut.
- Vi måste fortsätta, sa Rokshad hastigt och reste sig upp. Han gav mig hans hand och hjälpte mig upp. Vi sprang och sprang och så när vi hade kommit en bit så snubblade jag omkull. Samtidigt hörde vi flera röster som närmade sig.
- Fort, sa Rokshad som tog tag i min hand. Vi kom fram till en trappa som tog oss neråt. När vi sen kom ner så såg vi Jianahs kläder ligga i golvet ihopknycklade i en hög. Det var nu som man fick onda aningar när man så klädhögen.

Författare:

Publicerat

Dela: