Den dödliga flykten del 14

När jag hade fått lite mat i mig så var det ags att återgå till arbetet. Vi fick gå i ett led och det kändes som om man aldrig kom fram. Till och börja med så gick vi på en helt ojämn mark. Så ojämn så att man kunde snubbla. Om man börjar med att säga såhär så skulle vi inte tillbaka till samma plats. Inte jag iallafall om man säger så. Medan jag gick så rann svetten ner längs mina kinder. I just denna stund så var värmeböljan en stor plåga. Det gick knappt att påstå något annat. Det dröjde inte länge tills vi fick veta att vi skulle under jord. I samma stund så blir det som ett tomrum i min hjärna. Det var som att den informationen som hade gått in i mitt huvud hade hittat ut igen. Jag släpade min fötter längs den ojämna marken. När vi såg en grottöppning längre fram så undrade jag var vi egentligen skulle. Jag fattade mindre och mindre ju längre vi gick. När vi var påväg in i grottan så började jag och fundera, utan att veta vad jag började fundera på. Vi gick in en bit och så stannade vi plötsligt. Vi vände oss 90 grader med näsan mot en vakt som talade och talade utan att jag förstod ett enda ord vad han sa. Jag följde honom med min egna blick. Jag fick ett behov att hålla koll på honom. Att hålla ett öga på honom åtminstone. Han pekade inåt grottan och där stod den en stor vagn med arbetsredskap. Spadar, hackare och mycket annat.

När vi hade kommit in i arbetet så stod jag med min hackare och hackade som en galning.Efter en tag såhär jag hackaren och trycket ner den mot marken och kände att svetten rann och rann. Att stå och jobba i en gruvliknande håla barfota på stenig, ojämn terräng är inte speciellt önskvärt. Mina händer började att bli så svettiga så att hackaren gled ur mina händer flera gånger. Jag började tappa kraften i man händer, som om de inte ville jobba mer. Jag släppte ner mitt verktyg och gnuggade mina händer mot varandra. Efter en stund så tog jag upp mitt verktyg och fortsatte att jag. Just då så hörde jag att en vakt kom och stannade upp. Jag bara hackade och hackade som om jag letade efter en skatt eller någonting. Rätt som det var så kan en kvinna och skulle hacka på samma ställe som jag. Jag pustade ut för det är alltid skönt att vara två. Jag log försiktigt mot henne men hon lade inte märke till det. När jag sen gick för att hämta en spade så hörde jag något utifrån. Någonting som jag inte kunde sätta fingret på vad det var. Men allvarligt, hur skulle jag känna till det här reviret när jag har varit här i en dag? Om man kan lokalisera en helt revir på en enda dag, vilket jag inte skulle klara av måste man vara väldigt bra att ta in information. Jag kan säga att jag inte är bra på det.

Helt plötsligt så hörde jag på kvinnan att det var något som inte stod rätt till. Hon andades konstigt, som om hon var påväg att tappa andan. I samma sekund så började jag fundera. Man hörde tydligt att hon började få svårt att andas
- Hur är det med dig, frågade jag. Hon förstod nog inte vad jag frågade eftersom hon inte svarade. Hon började att pusta med allt mindre mellanrum. Vakterna skrek då till igen. De lär inte bry sig om någonting annat än att se till att vi gör det vi blir tillsagda att göra. Jag släppte mitt verktyg så det föll ner på marken, och sen så gick jag i rask takt till en av vakterna väldigt bestämt. När jag närmade med vakten som vände han sig plötsligt om. Jag stannade och blev rädd, och vad får man? Jo, en ordentlig örfil. Direkt efter det kraftfulla slaget mot mitt huvud så samlade jag handlöst ner på marken och var nästan påväg att gråta. Jag var påväg att resa mig upp men när jag snyftade så sparkade han mig ganska hårt på min axel och skrek. Efter många djupa andetag och reste mig långsamt upp. Jag kände mig som ett hjälplöst djur för ett tag. Jag var knappt en människa i hans ögon, kändes det som iallafall. När jag hade rest mig upp, då gick jag långsamt tillbaks dit där min hackare låg. Kvinnan tog upp den och gav den till mig när jag kom och gav mig sen en klapp på min axel. Det var den klappen som gav mig kraft för att fortsätta. Jag kom väldigt snabbt på banan och sen började hon också att kämpa på. Strax därefter så hörde jag någon vissla till vilket gjorde att jag vände med snabbt om. Där stod en beväpnad vakt och stirrade rakt in i mina ögon. Jag tänkte bara: inte nu igen. Nu kunde det typ hända vad som helst. Just nu så ville jag bara inte tänka på just vad som kunde hända. Han tog tag i min tröja och drog mig bakåt. Han såg någon som jag än en gång inte fattade. Efter ett tag så släppte han ner mer när han hade pratat klart. Jag landade med ryggen mot den grova, steniga markytan som var ojämn. Det vill säga en obekväm landning. Vakten satte sin ena fot mot min mage och det kändes som om han tog i med kraft, och siktade mot mitt huvud med sitt vapen. Jag tittade förskräckt in i hans ögon med de stränga orden kom ut ur hans mun. Jag tolkade det sista som han sa som ''kom ihåg att jag har varnat dig'''. Men den återstående frågan skulle vara: från vad? Han tog sitt vapen ur siktet och tog bort foten från min mage. Den sekunden så fylldes min kropp av en lättnad men fylldes samtidigt av rädsla och försöka svara på vad jag egentligen hade gjort för fel.

Författare:

Publicerat

Dela: