Den dödliga flykten del 16

När jag hade kommit ner så hörde jag Jianahs röst mycket tydligare när hon skrek. Eller det hördes snarare en blandning mellan skrik och gråt. Det lät som om hon var skadad på något sätt. I samband när jag hörde henne så kände jag en press att hitta henne. Jag fortsatte att följa rösten. När jag hade kommit fram till det rum som Jianahs röst kom ifrån så var dörren stängd och låst med hänglås. Jag rörde till låset med knytnäven och stirrade på det. Jag sprang tillbaka till Rokshad för att be honom komma
- Rokshad, ropade jag
- Varför skriker du, undrade han och tittade ner på mig.
- Du måste komma, sa jag. Han nickade och klättrade ner. Vi tog oss tillbaka till Jianah och när vi kom tillbaks så knackade jag på dörren
- Jianah, är du där, frågade ja
- Jahdia, skrek hon av lycka, och det hördes verkligen på henne. Rokshad laddade geväret för att skjuta sönder låset.
- Kan du backa så långt in du kan?, frågade jag henne
- Det är så litet här inne så jag kan inte göra det, Jahdia, svarade hon. Jag försöka att tänka ut något fort.
- Försök att gå långt ifrån låset som du kan för att vi måste skjuta sönder låset, förstår du?, frågade jag henne. Det dröjde en stund innan hon svarade.
- Jianah, jag skjuter nu så håll dig så långt bort från låset. Han räknade in innan han avfyrade skottet och det gick en sekund eller två förrän Jianah puttade upp dörren och sprang rakt mot Rokshads famn. Han gav mig snabbt geväret för att ta emot henne. Hon sprang upp i hans famn gråtandes.
- Blev du träffad, frågade jag för säkerhetskulle för att bekräfta om allt var som det skulle. Hon visade med huvudet att hon inte hade blivit det. Han tog bort Jianahs huvud från sin axel så han ögon kunde möta hennes. Hon var gråtfärdig och hysterisk på samma gång
- Han är död, sa hon och sökte sig igen mot Rokshads axel och lade sitt huvud mot hans axel igen. Han strök sin hand över hennes rygg.
- Såja, det är inte ditt fel, sa han tröstande. Jianah fortsatte att tårta och tårarna bara rann ner som vattendroppar som rann ner från en vattenkran. Jag satte mig på huk och kramade Rokshad och Jianah.

Efter några sekunder så hörde jag soldaterna igen. Rokshad reagerade lika snabbt. Rokshad förde tillbaka Jianah i den lilla cellen, stängde den rostiga celldörren och ställde sig framför. I nästa sekund så såg vi hur ett antal soldater kom ner från stegen med sina gevär riktade mot oss. Nu visste jag att jag verkligen var tvungen att komma på något snabbt. Allt vi hade tillsammans var ett vapen och en fickkniv. Jag tog fram kniven och siktade spetsen mot soldaterna som var beredda med sina vapen och man kunde räkna ut att deras vapen var effektive än det som Rokshad höll. Alla som var i rummet stod helt stilla. De laddade sina vapen, Rokshad laddade sitt och jag stod beredd med kniven som var säkert greppad i min hand. Jag tog några myrsteg bakåt så jag hade celldörren inom en armlängds avstånd. Jag tog av låset och höll det säkert i min andra hand. När en soldat avfyrade det första skotten så började vi. Jag skulle försöka att gå bakifrån så att Rokshad skulle gå framifrån. Planan gick inte som jag hade tänkt från början men jag försökte klura ut en sätt att lura soldaterna. Jag frågade tyst för mig själv hur jag skulle lura dem samtidigt som jag använde kniven, mina armar och ben för att minimera risken att det ''slutar illa''. Till slut kunde jag sticka in kniven rätt i hans bröst så att jag föll ner på knä. Samtidigt så kom en soldat bakom mig så jag drog ut kniven hastigt och drog kniven så den vassa bladet kom åt hans arm. Men han puttade mig bakom med all sin kraft så jag ramlade på rygg. Han höll geväret med munstycket mot min hals men då sköt Rokshad honom i huvud så han föll mot betongväggen och föll ned på marken. Jag pustade ut av lättnad. Rokshad stäckte sin hand, hjälte mig upp och så log vi av stolthet och tittade på varandra.

Vi öppnade celldörren, släppte ut Jianah och började att försöka att hitta en utväg ut ur byggnaden.
- Du går först, sa jag till Rokshad som nickade och tog täten. Jag väntade att gå uppför stegen för att jag ville ha en bekräftelse på att kusten var klar
- Hur ser du ut, frågade jag honom.
- Det är lugnt, sa Rokshad, och med det så klättrade jag upp,
- Du kan skicka upp Jianah, sa Rokshad och gav klartecken. Jag skickade upp Jianah som lugnt och sakta klättrade upp för stegen. Jag klättrade långsamt upp efter och när jag kom upp så gav Rokshad mig ett grepp.
- Hur tar vi oss ut, då?, frågade jag Rokshad.
- Jag skulle precis fråga dig samma sak, svarade han. De var inte det svaret som man ville ha men det var inte så konstigt att han svarade som han gjorde. Rokshad gick för att öppna dörren som ledde ut till korridoren.
- Den är låst, sa han högt. Jag gick till dörren och kände på den.
- Vi får ta sats. sa jag och backade. Rokshad kom efter. Vi sprang allt vi kunde mot dörren på tre och när vi knuffade till den så sköts den upp. Rokshad tog Jianah på sin rygg och så sprang vi fort för att snabbt komma härifrån.

Jag valde medvetet stanna upp och då vände Rokshad sin blick mot mig.
- Nadja, då, frågade jag och kände mig lite förvånad på samma gång
- Glöm henne för vi måste ta oss ut, kom igen. Jag stod kvar en stund medan de fortsatte att springa
- Hörni, vänta, skrek jag till sprang i kapp de andra. Vi sprang och sprang och det kände snart träningsverken i bena, men vi skulle inte låta de hindra oss.
- Jag tror att jag vet en väg ut, säger hon överraskat.
- Tror du eller vert du, frågade jag
- Jag vet att det finns en väg ut men jag är inte säker på hur vi tar oss ut, säger hon lite muntert. Jag och Rokshad tittade på varandra. Han rykte på sina axlar och jag rykte på mina.
- Visa vägen, sa jag och smålog mot henne. Hon log tillbaka. Vi fortsatte springa med Jianah i täten. Jag var i tätt intill henne ifall vi skulle stöta på en vakt eller något liknande. Det såg ut som om att hon kom ihåg en del iallafall så vi hoppades på det och ser om det hjälper oss ut. Vi började och springa tills korridoren delade sig, det var då som vi plötsligt stannade upp
- Vet du vilken väg?, frågade jag henne
- Jag har glömt, svarar hon väldigt nedstämt. Rokshad kom till oss och tog initiativet.
- Jag går och kollar och om jag inte är tillbaka inom tre minuter så fortsätt, sa han som om vi var hans slavar som lydde hans order.
- Men..., sa jag och jag hann inte säger något mer innan Rokshad avbröt.
- Nu gör vi så, sa han och gav mig sitt gevär och bad om att få kniven. Hans försök att ta kommandot gjorde mig bara less.
- Kommer jag inte tillbaka inom tre minuter så fortsätt, sa han och gick bortåt. Just då så tittade Jianah på mig lite nervöst och grep tag i min arm.
- Snälla, gå inte, sa hon och det hördes på rösten att hon var jätterädd, och det var självklart jag också. Jag tittade på Rokshad med en osäker blick.
- Vi håller ihop nu, sa jag argt och bestämt.
- Ska vi riskera att...., sa han innan jag avbröt snabbt
- Var bara tyst och lyssna, sa jag. Sekunden därpå så suckade han djupt
- Du måste tänka på din lillasyster och inte bara dig själv, fortsatte jag medan hans blick var riktad neråt mot marken.
- Jag tänker på oss alla och för allas säkerhet, sa han otåligt och hade en seriös blick mot mig.
- Det låter inte så, sa jag och började gå med Jianah i handen. Rokshad följde efter.

Efter en tag när vi hade gått en bra bit så sa Jianah något oväntat
- Jag känner igen mig, sa hon och tittade mot mig
- Ärligt, gör du?, frågade jag och tittade framåt och såg en trappa länge fram. Jianah började springa mot den så jag och Rokshad gjorde det också så att vi var nära varandra.
- Låt mig gå först, sa jag till henne när hon tänkte börja gå ner. De var många trappor ner så det kändes verkligen i benen. Vi sprang fort för att kunna ta oss ut så fort som möjligt. När vi kom ner så kom vi till en korridor som jag kände igen.
- Jag känner igen det här stället, sa jag och såg mig omkring. Vi sprang med en dörr som var på glänt. Helt plötsligt så kom det skott bakifrån så vi gick in i närmaste rum och gick in där. Det var en väldig tur att dörren var olåst med rummet om vi kom in i var väldigt trångt. Jag stängde dörren och låste. Helt plötsligt så upphörde skotten. VI var knäpptysta så ingen kunde höra oss. Vi hörde de komma närmre och närmre.
- Jag tror jag har en idé, sa Rokshad överraskande och bad om att få geväret. Jag försökte täcka Jianah så att undvika att hon skulle skadas eller något sådant. Han öppnade dörren och sköt några skott och stängde den igen. Han tittade på mig och det såg att han hjärta bultade riktigt ordentligt. Vi började höra steg och hur de kom närmre oss. Nu hörde jag att de var nära, max tio meter ifrån dörren.
- Öppna och skjut på min signal, sa jag till honom. Jag använde min bra hörsel för att tolka aktiviteten utanför dörren. Så himla direkt lättolkad var den inte så jag blev delvis tvungen att chansa. När jag sa nu så öppnade Rokshad dörren och där stod soldat som sköt helt vilt mot oss .Så fort jag kunde så sprang jag efter och stängde dörren för att skydda Jianah på det enklaste sätt som var möjligt. Rokshads skicklighet var inget annat än nödvändig. Jag hukade mig så jag kom närmare benen på en av soldaterna och drog kniven över dem så han föll. Efter ett tags fight och slit så hade vi skjutit ner alla utom en, som helt plötsligt knuffade Rokshad så han ramlade. Soldaten satte sig på honom så att han inte komma någon vart. Just då när han skulle slå knytnävslag mot Rokshads huvud så stack jag min kniv i hans rygg. Ett antal sekunder senare så föll han åt sidan och låg som en död fisk på torra land. Rokshad satte sig upp och fick bort den döda soldaten från sig med hjälp av sina ben och fötter. Han reste sig upp och gav mig en stor kram.
- Tack, sa han.

Efter en stund så gick vi och öppnade dörren och såg att Jianah bara grät av rädsla.
- Ta geväret, sa han och räckte mig det. Jag tog emot det med ett försiktigt grepp. Rokshad tog Jianah och la henne över sin axel. När vi kände oss redo så gick vi ut och såg en väg leda ut till den friska luften. Vi sprang för att komma ut så fort som möjligt. Vi sprang så fort som om vi tävlade emot varandra. När vi sen kom ut så stod en stor kamouflage-färgad jeep parkerad utanför.
- Vi tar den, sa Rokshad och sprang mot jeepen. Han lade Jianah i baksätet och hoppade in i bilen.
- Men....,, sa jag och hann knappt börja meningen innan Rokshad avbröt.
- Kom nu, sa han otåligt. Jag hoppade in i bilen och stirrade på honom
- Kan du köra?, frågade jag
- Vi måste ju här ifrån, sa han och det kändes inte som ett svar på frågan fast att det ändå var det,
- Skicka hit kniven, tillade han. Jag gav honom min kniv, såg när han satte den i nyckelhålet och hörde när motorn drog igång. Vi backade ut en liten bit och sen så körde vi iväg.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk