Den dödliga flykten del 18

Jag vaknade plötsligt av massor av ljud runtomkring. När jag öppnade mina ögon såg jag en hel stad runt mig. Helt ärligt trodde jag att det var en dröm.
- Hur länge har jag sovit, frågade jag
- I flera timmar, svarade Rokshad och var fullt fokuserad på körningen. Jag tittade framåt och märkte av trafiken som rusade in mot stan.
- Är vi i Ankara, frågade jag chockat. Han nickade med ett leende. Jag kastade en blick bakåt och såg Jianah sitta lugnt och fint och titta ut. Jag fick blandade känslor inom mig som bara ville ut. Jag tittade på Rokshad som log lätt medan han körde. Rakt framför oss såg vi fina byggnader som lystes upp av solljuset. Det verkade som om vi befann oss i en helt ny verklighet. Jag har nog aldrig varit i en storstad förut. Jag fylldes av nyfikenhet och fick känslan att vilja se mer. Vi lade märke till att alla människor som vi körde förbi och som gick på trottoarerna började stirra oavbrutet på oss. Jag noterade att Jianah lade märke till det också. Helt plötsligt körde en bil i filen bredvid oss snabbt förbi och tutade. Vi svängde in på nästa gata och stannade till. Rokshad pustade ut när han stängde av motorn.
- Jag är hungrig, sa Jianah otåligt med gråtfylld röst.
- Vi måste fixa något att äta, annars kommer vi inte att klara oss, sa jag till Rokshad
- Det är faktiskt dags för det, sa han och försökte att starta motorn igen. Den startarde inte.
- Är det något som är fel? frågade jag. Det tog en stund innan han svarade medan han koncentrerade sig på att få igång bilen.
- Rokshad, sa jag och pekade på bensinmätaren. Han suckade djupt.
- Vad gör vi nu då, fortsatte jag. Rokshad såg sig snabbt om.
- Vi får dessvärre fortsätta till fots, sa han och suckade.
- Men först måste vi äta, sa jag. Rokshad nickade. Vi klev ut ur bilen allihop och började gå, eller snarare småspringa. När vi kom fram till en korsning såg vi ett litet korvstånd och då det inte kom fler bilar så sprang vi fort över gatan till det. Där stod en man med skägg, ungefär i trettiofemårsåldern. Jag tittade honom djupt i ögonen. och sade hej men han rykte bara på axlarna utan att säga något. Sedan pekade han bort, som om han ville att vi skulle ge oss av. Det kanske han också ville, vad vet jag. Jag försökte i alla fall att gestikulera och hoppades att det skulle hjälpa, men istället blev han rasande och sprang skrikande ut. Då sprang vi också, så fort i kunde, för att komma därifrån.

Efter ett tag hörde jag en helikopter eller nej, de var flera helikoptrar, ungefär tio, femton stycken. Ljudet gav mig, eller snarare oss alla tre, onda aningar.
- Vi springer in genom den smala gränden här, sa Rokshad. Plötsligt hoppade en man fram och siktade sitt vapen rakt mot oss. Vi sträckte upp våra händer i vädret. Rokshad tog tag i Jianahs axel och förde henne bakom sin rygg. Precis samtidigt började vi se hur flera steg fram mot oss med sina vapen i högsta hugg. Jag sträckte över mitt vapen till Rokshad och tog fram min kniv.
- Är ni från Syrien?, frågade han
- Det angår inte er, svarade jag. När jag hade svarat så gick han fram och tog en hårt handgrepp om min haka.
- Var sa du till mig?, frågade han med en ilsken blick. Rokshad laddade geväret och siktade rakt mot mannan huvud
- Släpp henne om livet är dig kärt, sa han. Jag började höra att Jianah började skrika och gråta. Efter några sekunder så siktade han sin pistol rakt mot henne.
- Få tyst på henne, skrek han. Rokshad såg ut som ett frågetecken den ena sekunden, och nästa sekund höll han Jianah tröstande.
- Vad vill ni oss, frågade jag. En man tog tillfället i akt för att svara. Han mumlade högt.
- Vad det svaret?, tänkte jag. Var han ärlig eller ville han inte att vi skulle höra det han sa? En man talade med mannen som höll min haka med ett stengrep på ett främmande språk, och greppade tag i Rokshad och Jianah. Några sekunder senare drogs jag bakåt medan jag hörde när Jianah började skrika mitt namn. Den andra mannen tog tag i Rokshad och Jianah hastigt bakifrån utan att de var beredda på det
- Akta, skrek jag men jag skulle ha sagt det en eller två sekunder tidigare. Just då lades en hand för mina ögon och jag började känna att jag fördes bakåt.

När mannen tog bort sin hand från mina ögon såg var jag fastspänd i en kedja som satt fast i husväggen. Som en fastkedjad hund om man säger så. Jag såg mig om man just i samma ögonblick så gav han mig en örfil, och en till, och ännu en till. Han slog arton slag sammanlagt efter att jag hade räknat dessa tyst. Därefter gick han ett halvt varv runt mig och ställde sig bakom mig och satte sin ena fot på kedjan. Jag tänkte vända om men jag hann inte se honom i ögonen innan han slog ett kraftigt slag mot mitt huvud igen.
- Det är okej att ge upp, sa han lite hånfullt. Det han sa var påväg att göra mig röd i ansiktet, men jag sa förstås ingenting. Jag såg på honom och uttryckte min ilska med hjälp av mina armar. Efter en stund gick han utan att säga något.
- Hallå, ropade jag. Han svarade inte. Jag ställde just då en fråga till mig själv: varför skulle han ens göra det. En fiende svarar ju inte på exakt allt.

Allt medan minuterna gick så satt jag på marken, fastkedjad och lutade mig mot en husvägg. Jag höjde upp blick mot himlen som var klarblå. Jag tog mig till ett stängsel som fanns intill. Det var en tom inhängnad bara och inget mer. Rätt som det var så kom det någon bakifrån utan att jag själv märkte något. När jag märkte av honom så hann jag inte ens vända mig om innan han tog ett kraftigt tag om mig och slog ner mig rakt mot den steniga grusplanen. Därefter blev det bara helt svart, som om hela världen hade släkts ner.

Per Skoglund Larsson

Jag är en glad kille som är född 1999. Jag bor i Stockholm och ett av mina största intressen är att skriva.
Per Skoglund Larsson är medlem sedan 2016 Per Skoglund Larsson har 30 publicerade verk