DEN DUMMA KRÅKAN

DEN DUMMA KRÅKAN

Vintern hade varit väldigt sträng. Snön låg tjock och tung på marken. Ekorrarna,grävlingarna och igelkottarna hade försvunnit in till deras vinterboende,för att sova bort dessa kalla,mörka månanderna. Törnseglarna och svalorna hade lämnat landet och gett sig iväg till varmare länder för länge sedan. Till och med sniglarna hade försvunnit,gömt sig på någon mörk träskreva för att invänta våren. Skogarna och fälten låg tysta och tomma. Bara en svart Kråka jagade mot hennes kvälls måltid.

Kråkan hade flugit hela dagen i sitt sökande efter mat. Men hon hade inte hittat något,inte ens en liten,liten mus eller en bit av något som någon hade slängt efter sin lunch. Hon var mycket hungrig och trött. Hon gnällde väldigt sorgset.
- Jag blir utan mat denna kväll...
Hon tänkte lufta vingarna en gång till och flög över skyn för i ett desperat sökande efter att får något att äta. Hon skulle just vända tillbaka när hon såg en strimma som var tunn av rök som ringlade sig mot himmelen långt där borta.
Rök betyder att några människor är där. Hon flög så fort hon kunde,mot denna kanske i hennes tankar något underbart. Röken kom från en liten skorsten från detta stora lantställe,där bondens fru lagade mat till hennes familj. En underbar utsökt doft från denna stuvning bubblade sakta i grytan som hängde över elden. Många brödkakor låg på bordet en del var alla redan uppskurna. En liten kruka med smör och många ostbitar låg väldigt nära fönsterbrädan. Bondens fru hade öppnat fönstret så inte smöret smälte och osten svettades.
Kråkan såg ostbitarna i det öppna fönstret. Snabb som en blixt,flög hon ner mot fönsterbrädan,hackade till sig många ostbitar och flög iväg. Bondens fru rörde om i stuvningen,med hennes rygg mot fönstret. Så hon säg inte Kråkan. Kråkan var väldigt nöjd med sig själv.
- Det finns inget så gott som lite ost en kall vinterdag,tänkte hon.
Hon flög mot en stor tall och satte sig på en stor gren där hon kunde inmundiga hennes byte med glädje och säkerhet. Den sluge Räven smög i buskarna i bondens trädgård. Han hade nästan dammsugit skogen och fälten i sitt sökande efter mat. Men han hade inte funnit något att äta,ingen fågel,ingen mus inte ens där de hade lämnat lite smultor från sin vinter utflykt. Nu var han riktigt hungrig och trött.
- Det blir utan mat i kväll suckade han.
Han skulle också vända om när han såg Kråkan som satt på tallgrenen med en stor ostbit i näbben.
- Vilken underbar doftande ostbit,tänkte Räven. Jag måste får tag i den ostbiten till min middag. På något sätt måste jag ta ostbiten från Kråkan.
Räven iaktog Kråkan där hon satt så fint på grenen. Han log lite slugt till sig själv. Han traskade iväg till foten av trädet.
- God kväll Fru Kråka. Du ser ut att må bra.
Kråkan titta ner överraskad hon hade aldrig hört honom tala så artigt innan. Så Räven fortsatte:
- Åh,fru Kråka så vacker du är! Dina fjädrar är så svarta. Så skinande och så mjuka. Tro mig! Har aldrig sett sådana fantiastiska fjädrar innan.
Nu blev Kråkan ändå mer överraskad. Ingen hade kallat henne för vacker. Det klart att hon visste ju hur vacker hon egentligen var. Men det var skönt att höra det från någon annan. Räven tittade upp mot henne och suckade:
- Så älskvärd du är,fru Kråka,så otroligt elegant! Du flyger underbart högre än till och med en örn.
Kräkan visste om det här. Hon hade alltid vetat hur älkvärd och elegant hon var. Självklart,att hon kunde flyga så vackert och högt. Så smart att Räven visste det. Hon flaxade med vingarna lite så han kunde beundrade dem igen.
- Vilken liten charmör han var,tänkte Kråkan.
Räven tog ett djupt andetag och forsatte:
- Dina klor fru Kråka är starkare än stål.
Ja,hennes klor hon hade alltid varit stolt över dem. Hon hoppade upp från grenen lite så där klumpigt,så Räven kunde titta än en gång på hennes klor.
- Han säger verkligen snälla saker om mig!
Nu var Kråkan helt säker att hon var den vackraste,den mest älskvärda och starkaste fågeln av alla.
Räven log slugt. Han tittade beundrande på Kråkan och sa:
- Kära fru Kråka. Jag har inte hört din röst. Den måste vara den mest ljuvliga rösten i hela världen,så vacker som du är. Kära fru Kråka sjung för mig.
Kråkan blev mycket smickrad. Alla de andra fåglarna hade sagt att hon hade en gräslig röst. Och nu ber Räven att jag ska sjunga för honom. Det klart att hon hade alltid vetat vilken vacker röst hon hade.
Kråken tog ett djupt andetag öppnade näbben och kom ut med ett skränade ljud. Ostbitarna trillade ner på marken. Räven slukade dem innan Kråkan visste vad som hade hänt.
Räven skrockade medan han gick där ifrån.
- Nästa gång fru Kråka,var försiktig med vad du ska tro...
Han skrattade ljudligt när han försvann genom träden.
Kråkan kände sig dum. Hur kunde hon vara så fåfäng och riktigt fånig att bli så lurad av denna sluke Rävens ord och miste hennes underbara middag. Kråkan ruffsade till fjädrarna och kände sig sorgsen över att få denna hungria natt.

Bo Grapenskog
15-1-2017


Författare:

Publicerat

Dela: