Den eviga väntan

Solen sken genom det smutsiga fönstret. Gardinerna släppte in de extremt ljusa strålarna in i det lilla men rymliga rummet och lät dem pricksäkert träffa de trötta, stängda ögonen. Jag försökte gömma mig under mitt varma täcke, men det hjälpte inte. På något vis lyckades de små ljusstrålarna hitta mig, och retades med att visa tydligt att det nu var morgon. Vare sig jag ville eller inte.
Med en djup suck kikade jag fram från under mitt underbart härliga täcke, ett öga fortfarande stängt medans det andra bara halvt öppet. Jag letade rätt på min mobil som jag visste att jag lagt bredvid sängen på mitt nattduksbord, det tog dock ett litet tag innan jag äntligen fick tag på den. Fortfarande sömnig stirrade jag på den digitala klockan, med ännu en suck lade jag ifrån mig mobilen. Ännu en gång har jag lyckats vakna före väckarklockan…
Jag tog vara på de stackars minuterna innan larmet gick, en av mina favoritlåtar började spelas. Enda problemet var att den fördömda vibrationen på mobilen skulle förstöra alltihop. Jag stängde motvilligt av den underbara musiken och satte mig nyvaken upp på min säng. Konstigt nog så verkar det som att John Blund låtit mig sova så gott som ostört för en gångs skull. Även om det bara blivit en sisådär fem timmars sömn…
Jag stirrade på klockan igen: strax över sju. Plötsligt hörde jag min mamma ropa från nedervåningen och fråga om jag vaknat ännu. Jag harklade mig innan jag ropade tillbaka att jag konstigt nog hade lyckats vakna, även fastän att jag kände mig mer död än levande där jag satt inlindad i mitt täcke.
På något vis lyckades jag ta mig upp ur min säng, utan att ta med mig täcket för den delen, och klä på mig. Sedan släpade jag mig nedför trappan och in på toaletten. Efter att ha gjort mig iordning och vandrat in i köket för ett glas havremjölk så släpade jag mig uppför trappan igen.
Jag var alldeles för trött för att äta frukost ännu, fastän att jag var hungrig. Så jag satte mig på sängen och lindade in mig i en filt, vilket åtminstone gav mig någorlunda med värme. Fortfarande som mer eller mindre en zombie tog jag min iPad och började läsa lite noveller medan jag väntade. Väntade på den där snubben som skulle kolla på huset, varav orsaken till varför jag var tvungen att i huvudtaget ens ta mig upp ur min bekväma säng i första taget.
Efter ett tag kom både mamma och den där mannen upp, de pratade lite innan han kom in och presenterade sig. Jag tvingade fram ett svagt leende och hälsade trött tillbaka. Han gjorde det han skulle på övervåningen innan de än en gång gick ned till nedervåningen för att fortsätta där.

Jag väntade och väntade, till slut skickade jag ett meddelande till en av mina bästa vänner. ”Här ligger jag i sängen, inlindad i en filt och fryser, min mage låter som ett monster bara för att jag inte ätit frukost samt väntar på en varm dusch innan jag somnar igen”.
Som svar får jag: ”Samma här förutom att jag har täcke istället för filt och jag är för vaken för att somna igen”.
Nöjd över svaret lägger jag mig ned, fluffar till kudden och känner att det kanske ändå är värt att vänta. Jag är åtminstone inte ensam.

Författare:

Publicerat

Dela: