Publicerat
Kategori: Novell

Den fallnes befrielse

Den Fallnes Befrielse

Baltimore var som det alltid hade varit.
Himlens skydd tätnade, med fläckar av moln som skiftade från grått till svart, växte och bredde ut sig. Det använde sig av vinden för att sända ut en varning: Det regn som hade fallit tidigare var ingenting mot det som skulle komma. Träden i Vallego-allén vajade som om de skulle brytas av när som helst. Som små pinnar. Här var husen annorlunda än de som fanns inne i staden. De var pampigare och vackrare och människorna som lämnade dem såg helt oberoende ut av vädret. De hade nog med pengar för att förändra vädret om de ville. Gårdagens blå himmel hade övergått till ökad molnighet. Det behövdes inga meteorologer för att förstå det.

Bruna löv och barr sopades framför hans fötter där han gick på den kullerstensbelagda trottoaren. Joaqin Hammond var trött. Tröttare än han hade varit på länge. De gröna ögonen vittnade om ännu en hård natt på kontoret och det nötbruna håret rufsades runt av Vallegovinden. En svart tredagars skäggstubb stack honom när han gned ögonen för att vakna till lite. Hans svarta kostym hade sett sina bästa dagar och skorna hade inte putsats på år och dar. Men ändå ingav hans hållning respekt och på ett slags nonchalant sätt, fick han även de starkaste att duka under för hans makt. För Joaqin var en mäktig man. Redan vid tjugofem års ålder hade han fått arbete på WHO:s center i Baltimore och nu, tio år senare, var han en högt uppsatt forskare med egen namnskylt och parkeringsplats. Men det var inte i Baltimore han befann sig nu, det var i Vallego, en slags förort till den stressiga staden. Butikerna här drog fortfarande kunder, åtminstone i den omfattningen att det gick runt, som läget nu var. Ingen hade längre råd att bo här.

Hammond gick genom det sömniga Main Street när klockan slog tolv. Gatan framför honom var helt stilla, det var bara han som var ute vid den här tidpunkten. Gatlyktorna hade varit tända i över två timmar, det var ett jävla slöseri, tyckte Joaqin. Hans mor hade flyttat från Frankrike till USA i början på 60-talet och här träffat en man som Joaqin bara hade sett en gång i hela sitt liv. Det var kanske därför han hade försökt skaffa en sådan perfekt familj som möjligt. En hund skällde någonstans bakom honom och han skyndade på stegen. Han började leta efter husnyckeln i fickan och greppade den i ett stadigt tag om nu någon skulle försöka med något. Nu äntrade han äntligen Diamond Street där de mer alldagliga husen låg. Ett gult, viktorianskt trevåningshus tornade upp sig framför honom och han började småspringa. Joaqin var rädd för natten, han var rädd för att bli lämnad ensam i mörkret. Brisen drog genom hans hår, det kändes bara som en smekning, men det räckte för att han skulle börja rusa emot huset. Joaqin såg inte den öppna grinden förrens det var för sent. Han krockade med den och ramlade med en duns ned på gatan. 'Helvete' viskade han för sig själv. Med detsamma tändes en lampa på övervåningen.

Hans fru Estelle mötte honom i tamburen med det yngsta barnet sovandes på armen. Hon såg stadig och oberoende ut och av ansiktsuttrycket att döma var hon inte glad. Det röda håret var uppsatt i en knut, men ändå letade ett par hårtestar sig nerför hennes panna. Joaqin flåsade tungt och torkade av svetten med en näsduk. Det var ingen idé att börja bråka med henne, nu när barnen var vakna i alla fall. 'Det var en grindjävel som...' Hon hyssjade på honom. 'Tyst! De kan ju höra!' Hon bröt på franska, men det förgyllde bara hennes starka karaktär. Han tog av sig skorna och smög på tå in i det nu upplysta vardagsrummet där den äldste sonen Marco satt och sov. Han var åtta år fyllda och hade ärvt den röda kalufsen från sin mor, till skillnad från den andre pojken, Béla, som hade svart hår. Han bar upp den lille pojken till sitt rum där han sedan bäddade ner honom. Joaqin smekte hans hår och kysste honom lätt på pannan. Sedan insåg han att han hade stannat för länge. Han smög ut, och lämnade en doft av regn kvar i rummet.

**************************************************************************************************

Morgonen var lika dyster som natten före hade varit. Regnet piskade fönsterrutorna medan vinden famlade runt på gatorna, letandes efter någon att förarga. Vädret hade blivit en del av tillvaron. Ingen ifrågasatte det. Alla var så förbannat blinda, att de inte kunde se att det fanns något bortom den falska förorten! Joaqin Hammond var inte blind. Han var ovanligt klarsynt, i alla fall när han höll sig med sitt arbete. Hemma hade han nästan ingen talan, men det brydde han sig inte om. De bodde högt över staden, och man kunde se Baltimoreskogarna från vindsfönsteret om man ställde sig på tå. Det fanns gröna Hickoryträd och grå granar, men nu syntes ingenting för dimman och regnet. Allt var perfekt. För en katastrof, kanske.

Estelle satt klarvaken vid frukostbordet och läste morgontidningen med det röda håret svallande över axlarna. Fräknarna blossade i hennes vita ansikte och det märktes att hon var spänd när Joaqin steg in i köket. Han satte sig mitt emot henne och bredde kladdigt smör på en smörgås. Sedan hällde han upp en kopp svart kaffe och kastade en snabb blick på klockan. Hon var halv sex. Han letade efter något läsbart i tidningshögen och hittade en doktorsavhandling som han hade glömt att läsa igenom. Joaqin märkte att hustrun iakttog honom men låtsades inte om det. Hon ställde ner koppen med en duns i bordet. 'Qin? Lyssna på mig.' Joaqin suckade. 'Jag vet att du har mycket att göra på kontoret, och jag vet att det betyder mycket för dig. Men snälla, kan du inte försöka komma hem i tid? Det skulle betyda så mycket för barnen.' Han reste sig och tog på sig kavajen. 'Jag måste gå nu, annars kommer jag för sent.' Han kysste henne lite tafatt. 'Joaqin!' Han gick ut i tamburen och satte snabbt på sig skorna och kappan. Hon följde efter och svor på sitt modersmål. Han rusade ut i regnvädret och det slog honom i ansiktet. 'Joaqin! Kom tillbaka!' Regndropparna kändes som om att bli berörd av spindelben. Mannen började gå neråt gatan till parkeringshuset där bilen stod och Estelle struntade i att följa efter honom när hon kände de kalla vindarna. Istället försvann hon tillbaka in i huset och smällde igen ytterdörren hårt.

Eftermiddagen i staden Baltimore var raka motsatsen till morgonen i Vallego. Det var behagligt varmt med molnfri himmel och ljudet av torsdagstrafiken dämpades av trädens nya lövverk. Joaqin Hammond satt på en innergård och åt lunch i solskenet. Men han var inte lycklig, han var inte ens glad. Han satt där och förbannade solen för att den gjorde honom svettig. Sedan gick han igenom dagens händelser i huvudet. När han anlände till kontoret kallades han in av sin chef där han fick veta den ödesdigra nyheten. Han hade blivit avskedad. Bara sådär. 'Överflödig arbetsstyrka' skyllde chefen på. Efter att ha jobbat där i tio år, var Hammond inte lika säker. Hans vener kokade av ilska och rädsla, och vad han hade gjort senare ångrade han inte.

Marc Black sänkte huvudet och såg på den rädde lille mannen framför honom. Joaqin Hammond stod rent utav och skakade av ilska. 'Du förstår väl?' sade Black och dunkade honom i ryggen. Han hade fått en glasartad blick när han försvann ut genom dörren. Black skakade på huvudet. Det fanns inte någon överflödig arbetsstyrka. Han satte sig i skinnstolen och knäppte händerna bakom huvudet. Sedan flinade han. Hammond var en knäppgök helt enkelt. För två månader sedan hade han hotat en medarbetare vid kaffeautomaten med en fickkniv eftersom han gick före i kön. Black drack en klunk av kaffet och skrattade. Hammond rusade ut ur kontoret. Hans ögon glödde av vrede. När han hade kommit in till sitt eget kontor andades han ut och kastade sig framför datorn. De hade inte låst hans medlemskap än, därför visste Hammond exakt vad han skulle göra. I rent raseri skrev han ut alla de hemlighetsstämplade filerna som bara han hade tillgång till. Sedan blev han rädd. Joaqin tittade sig nervöst runtomkring och stoppade ner papperna i portföljen och med en blick mot dörren, tryckte han på escape knappen. Plötsligt knackade det på dörren. 'K..Kom in' stammade Hammond spänt. Ett kvinnohuvud tittade in i rummet och log. Det var bara Anne, hans sekreterare. 'Jag har några kartonger som du kan få, Joaqin.' Han höll andan. 'Jag menar, att rensa kontoret med.' Han pustade ut. 'Ja..Jovisst Anne. Men det behövs nog inte.' Hon ryckte på axlarna och försvann ut i korridoren igen.

Det var som om alla stirrade på honom när han försvann ut ur byggnaden. Stod det 'svindlare' skrivet i pannan på honom eller? Hans liv hade förändrats på ett ögonblick när han tryckte på utskrivningsknappen, och han kände sig inte speciellt lugn där han gick på parkeringen, även om ingen såg vad för något han hade undangömt. Solen gassade och stekte. Det gjorde honom ännu tröttare än vad han redan var. Joaqin kände bilnycklarna i fickan och drog upp dem med vänsterhanden. Precis när han skulle sätta i nyckeln i låset hejdade han sig i rörelsen. Vad skulle hans fru säga om han kom hem såhär tidigt? Visst hade hon klagat på att han alltid var sen hem, men han kunde väl inte komma hem tio timmar tidigare? Och vad skulle hon säga om arbetslösheten? Joaqin började svettas och skjortan klibbade mot bröstet. Han stoppade tillbaka nycklarna i fickan igen och drog iväg mot en av restaurangerna i staden. Där skulle han kunna tänka över sitt dåd, och kanske lugna ner sig själv en smula. Det var första dagen på hans nya liv. Men det var en sak som ödet höll gömt för Joaqin. Det ljusa vädret var en rökridå för hans mörka sinne, som nu skulle uppdagas i de hemliga filerna i portföljen.

**************************************************************************************************

Klockan var halv åtta på kvällen. När himlen i Baltimore färgades blodröd av solens sista strålar fylldes gatorna av människor som skyndade hem innan det blev mörkt. Hammond höll händerna på ratten och stirrade sig blind på trafiken framför sig. Radion brusade när han slog på den och han började snabbt leta efter en kanal. 'stairway to heaven' började ljuda genom bilen och det fick duga. Plötsligt var det något som fångade hans intresse i ögonvrån. Något han inte hade sett förut. Det var ett utdämnt hus som låg till vänster om Feugal Street, precis nära den gamla tågstationen, och var inte någon vacker syn. Hammond körde sakta förbi och studerade det noga. Det gamla huset såg kusligt ut i dess mörker och avskavda fasad. Det var som om det ruvade på en hemlighet. Som om mörkret därinne kunde sippra ut och förmörka hela staden. Det skulle inte förvåna honom om själva djävulen själv satt därinne. I mörkret. I natten. Det var något som lockade Joaqin att titta dit ännu en gång. Han ryckte till när bilen bakom honom tutade och det sista han gjorde var att lägga husnumret på minnet. Det var 132.

Parkeringshuset var upplyst av bara några få lampor, men konstigt nog brydde sig Joaqin inte. Mörkret som en gång hade skrämt honom hade nu omfamnat honom. Sakta, sakta höll det på att sluka honom. Men det var inte dags än. Inte än. Joaqin gäspade och blev med ens klarvaken. Vad höll han på med? Vad var det som hade hänt honom? Inte bara det att han hade blivit en brottsling, utan det var något som hände med hans sinnen, hans tankar, ja, hela hans liv. Joaqin viftade bort det. Om han höll på med denna paranoian skulle han väl sluta som en av de galningarna på stadens mentalsjukhus. Han skrattade åt sin tanke. Han steg ut i den mörka kvällen och styrde stegen hemåt. Det var bara några gator upp och klockan var bara halv nio. Estelle skulle bli nöjd. Joaqin sträckte på sig där han gick uppåt gatan, där folket fortfarande höll till. Han vaggade till lite när en kastvind fångade honom från sidan så att hans överrock flaxade mot benen. Håret rufsades till som vanligt och de bruna hårslingorna kittlade ögonbrynen. Han gned sina tinningar, och kände pulsen som arbetade därinne. Äntligen visade skylten framför honom att han var på rätt väg. Huset, som alltid, tornade upp sig som en jätte vid horisonten. Vinden pep i de nötta trottoarerna, men Joaqin brydde sig inte. Han var hemma.

Han ögnade igenom tidningen en sista gång innan han for ut genom dörren med portföljen i högsta hugg. Estelle kysste honom på kinden och påminde honom om att hämta Marco i skolan på eftermiddagen. Han skulle inte glömma, hon hade ju tjatat hela morgonen. I portföljen låg hemligheterna dolda i en mapp, och på mappen stod en adress som han hade klottrat ner med en svart spritpenna. För två dagar sedan hade han varit livrädd, nu var han mest nöjd över sig själv. Det skulle ta veckor innan polisen eller FBI kom honom på spåren. I går eftermiddag, när han egentligen skulle arbetat, hade han besökt Baltimores mest nergångna orter, där han hade fått tips om vart han kunde göra sig av med den tunga lasten. Det hade tagit hela dagen, och kostat mer än fyrahundra dollar i mutor, men sedan hade han fått tag i en Vincent Vega, som visst skulle vara expert på ämnet. Det var som i en dröm, allt var tillåtet, allt var mycket mer annorlunda än det han brukade syssla med. Ett telefonsamtal, sedan var saken klar. Vega var verkligen en sann affärsman, men när Hammond frågade vad han skulle göra med filerna, svarade han inte. Skulle han ta till utpressning? Eller gå till polisen? Det sistnämnda uteslöt Hammond när han äntligen fick se Vega.

De vilda rosorna växte över det gamla planket som inhägnade det gamla lagret. De var stora och taggiga, men de var de vackraste man kunde drömma om. En mild doft av rosmarin täckte hela området och blandades med den unkna doften av bensin. De växte så högt att man kunde ta på dem utan att böja sig ner, men ändå vågade han inte. Det regnade och små, fräcka vattendroppar droppade in genom taket utan att ens fråga om lov. Rosorna verkade böja sig mot skyn för att dricka av vattnet som kom gratis mot dem. Lagret var för längesedan övergivet efter en brand som hade tagit livet på ett par människor. Det var mörkt eftersom solen inte längre sipprade genom de smutsiga, spruckna, gamla fönstrena, där fåglarna nyss hade byggt bo. Det var ett slags parallellt universum, där det vackra och det fula samsades i en salig röra. Det var otroligt högt i tak och byggt av brädor, som vid västsidan bara hade ett fåtal kvar, resten var aska. Joaqin förstod varför Vincent Vega hade valt ut ett sådant här ställe för att göra affärer, det låg avsides och ingen människa skulle någonsin komma dit mer. Plötsligt frös han. Tänk om Vega förväntade sig något annat av honom? Tänk om han skulle komma hit så att främlingen skulle kunna skjuta honom? Som sagt, ingen kom ju hit. Plötsligt brakade det till bakom honom och Joaqin vände sig snabbt om.
Vincent Vega lyfte på några brädor vid ingången och borstade av den grå kostymen. Hans utseende levde inte alls upp till Hammonds förväntningar. Håret var stubbat och han hade blåmärken över hela huvudet, men i det väderbitna ansiktet spreds ett leende sakta. Han var väldigt muskulös och skjortan spände över armarna och bröstet. Vega var inte lång, men hans utseende spred skräck i troligtvis alla människor som satt i Joaqin Hammonds sits nu.

'Doktor Hammond?' frågade Vega och sträckte fram handen. Rösten var mörk och kort, och hade spår av andfåddhet i sig. Joaqin stirrade på handen tills han slutligen sträckte fram sin egen och Vega skakade den. Hans hud var mjuk och glatt, och Hammond kunde känna små ärr på handflatan. 'J..Ja, det är jag.' svarade han och hörde hur ynklig han lät. Vega rynkade pannan och hade något förväntansfullt i blicken, sedan tittade han på portföljen och tittade tillbaka på Hammond. Joaqin skruvade på sig och vek undan blicken. 'Ja, just det!' skrattade han nervöst när han kom och tänka på sakerna han hade med sig. Han skakade på huvudet åt sin egen dumhet när han öppnade portföljen och gav mappen till Vega, som flinade illmarigt åt honom. 'Den killen gillar nog att le' tänkte Hammond och stängde portföljen sakta. Sedan drog den muskulöse mannen fram en stor sedelbunt med strukna hundradollars sedlar i. '40 000 kom vi överens om, väl?' sa Vega som fortfarande hade det fåniga
leendet över läpparna, och gav till Hammond. Han vägde bunten i handen, och försökte dölja sitt glädjeskutt inom sig. Han stoppade ner sedlarna i fickan medan Vega avlägsnade sig med ett paraply över skallen, och med en parkerad bil utanför. Hammond märkte inte ens att det regnade när han sakta gick hemåt från den undangömda delen av staden.

**************************************************************************************************

Estelle var mycket orolig för sin make. Han hade betett sig konstigt i flera dagar nu, och gick alltid och tänkte på något annat. Så fort man nämnde hans namn, ryckte han till som en skrämd hare. Joaqin trodde nog inte att Estelle märkte hans annorlunda sätt, men det var såklart han gjorde, de bodde ju tillsammans. Det var så typiskt män. Att någon dolde saker för henne kunde hon inte tåla. Samtidigt så skrämde det henne. Vad var det för hemlighet som var för stor för hennes inblandning? Hon slog upp en ny kopp kaffe och rörde ner sockret sakta. Joaqin hade aldrig varit sån här förut. Visst hade han varit hemlighetsfull, men han hade alltid berättat för henne när hon frågade. Hon ryckte på axlarna. Det var säkert hennes livliga fantasi som spelade henne ett spratt. Estelle såg på köksklockan, hon visade halv fyra. Klockan fyra hade Joaqin lovat att komma hem, och ha Marco med sig. Ja, han hade lovat. Men det var inte alls säkert att han skulle hålla löftet. Han hade verkat så frånvarande i morse. Plötsligt fångade walkie-talkien hennes uppmärksamhet. En klar babyröst gnydde i andra änden och hon skyndade sig snabbt in i barnkammaren. Hon lyfte upp barnet på armen och gick in i badrummet för att ge honom ett bad. Ja ja, det fanns andra, mer viktiga saker att oroa sig för. Men ändå märkte hon att greppet runt pojken hårdnade när hon släppte tankarna. Vad än han dolde, skulle inte det påverka henne.

Joaqin höll Marco i handen. De båda gick tysta nerför gatan och andades in eftermiddagsdoften från middagarna runt om i kvarteret. Fadern gick i sina egna tankar och sonen, som inte var den tålmodiga typen, kramade hans hand hårt för att få honom att tala. När det inte fungerade gav han upp, suckade och började svänga den fria armen fram och tillbaka. Joaqin hade hämtat honom med bilen, men han hade inte ställt den där han brukade, i parkeringshuset, utan på ett närliggande fält. Marco ifrågasatte inte, han hade för stor respekt för sin far än så. Och på grund av denna udda händelse, fick de nu gå ännu längre för att komma hem. Kvarteret de gick genom nu hade bara en handfull hus som låg och tryckte i hörnen. De flesta var i trä, några med söndervittrade sten- eller tegelbyggnader. Några av fönsterrutorna hade spikats för med plywood, men andra var bara svarta hål. Det var verkligen ett förslummat område, och smogen började tränga in i den lille pojkens näsa som började hosta. Inte ens det väckte Joaqin. På högersidan låg något som skulle föreställa en bar, och dess enkla tegelfasad utgjorde med avsikt ingen reklam, allt som fanns där var en mörkgrön madrasserad dörr över vilken det hängde en skylt. Skylten var handmålad i rött. Fönster fanns inte, varken stort eller litet. Det var en kvarterskrog, inga utomstående behövde göra sig besvär. Det var verkligen ett annorlunda område som pojken fick se den dagen, men det skrämde honom inte, utan istället blev han glad för att få se livet utanför förorten.

Estelle skyndade sig ut i hallen när hon hörde den tunga ytterdörren öppnas. Hon hjälpte Marco av med jackan och frågade Joaqin varför han var så sen. Klockan var redan fem, det var en timme efter avtalad tid. De trötta gröna ögonen stirrade på henne och han suckade högt. 'En timme är väl ingen katastrof, Estelle! Han ville stanna kvar och leka i skolan lite, bara.' Marco satte sig på stolen jämte fadern och väntade på att han skulle säga sanningen istället. När han inte yttrade ett ord, satte sig pojken framför TV:n istället. Det var inte det att han var rädd för sin far, nej, tvärtom. Marco högaktade honom.
Joaqins nya liv var redan utstakat. Inga jobbiga arbetstider, inget äckligt kaffe, och ingen hjärnverksamhet. Ingen stress och ingen oro. Han skulle ge henne pengar vid varje månadsslut, som alltid, men det var inte lönen han gav. De 40 000 dollarna kom väl till pass. Istället för att arbeta skulle han göra andra saker med mer livskvalité. Kanske vandra i skog och mark, äta dyr mat på dyra restauranger, gå på gallerior eller bara sitta och njuta i solen. Hans fria liv började nu. Men vad Joaqin Hammond inte visste var, att det nya skulle ta en skrämmande och bisarr vändning.

**************************************************************************************************

Barnkammaren hade målats ljusblå med en bård av silverhjärtan. I taket hängde en månlampa, som på kvällarna spred ett fantastiskt ljus till det lilla sovande barnet. Béla var arton månader gammal och var ett mycket högljutt barn för sin ålder. Han hade svart, kruslockigt hår och liknade ingen av föräldrarna, men Joaqins mor hade haft svart hår och så var det med den saken. De hade målat barnkammaren själva när Estelle var gravid, och det hade tagit nästan ett halvår att skaffa alla de saker som barnet skulle behöva när det väl kom. Kanske skulle de förändra sig själva med när de ändå var igång. Visst var Estelle en god mor, men hon gjorde saker alldeles för rutinmässigt för att barnen skulle känna sig älskade. Varje morgon klädde hon de båda och uppmanade dem att hålla tyst, för att inte väcka fadern som sov. Estelle vaknade alltid klockan halv fem för att vara uppe i tid för frukosten. Hon var hemmafru, en av de få som fanns kvar i USA, och gjorde allt i hemmet som man kunde tänka sig. Estelle och Joaqin hade gift sig i katolska kyrkan när de var tjugosex, eftersom hon hade blivit med barn. De båda passade inte alls ihop, Estelle var den organiserade och Joaqin var den oberäkneliga.

Morgonen var ljus för första gången på länge. Små solstrålar sken in i köksfönstret och spred ett slags skimmer över rummet. Det var ett konstigt och kornigt ljus som fungerade som strålkastare för allt damm som flög runt i köket. En perfekt dag för att åka in till staden för att dricka kaffe på någon av uteserveringarna med markis i Baltimore, och det var precis vad Joaqin tänkte göra denna dagen. Han packade portföljen full med viktiga papper, för att ingen skulle börja fråga jobbiga frågor. Borstade håret exakt som han alltid hade gjort. Höger, vänster, höger, två drag där bak och fingrarna genom luggen. Pannan hade fått sina första rynkor, påsarna under ögonen var bevisen av långa, hårda kontorsnätter med alltför mycket nikotin och koffein i blodet. Det skulle det bli ändring på nu. Han smög in i köket där Marco satt och åt cornflakes tillsammans med sin mor som såg förvånat upp på honom. 'Joaqin? Vad gör du uppe såhär tidigt?' Joaqin svarade inte, han bara log åt henne och klappade sonen på huvudet. Estelle rynkade pannan men struntade i att fråga honom igen.

Skogen låg i halvmörker och släppte bara in ett par utvalda strålar som silade in genom grenarna och föll på marken. De väldiga granarna höjde sig över honom där han gick på den alltför smala stigen. Allt var så okänt för honom. Han hade aldrig förut känt den här lukten; kåda blandat med dimmans kyla och mystik. Han gick barfota och lät granbarren sticka honom i fötterna och lät solen tina upp hans ansikte, det hade stelnat av alla falska ansiktsuttryck. Det var helt knäpptyst om man bortsåg från ett ihållande knäpp från skogens gömda delar. Allt var så stort, så vackert. Det var här han hörde hemma, inte på ett slafsigt kontor med utsikt över en trist skyskrapa. Granarna var hans tillflykt; de var trofasta. De vek aldrig från sina rötter. Plötsligt hörde han att någon viskade bakom honom och han vände sig snabbt om. Där fanns ingenting. 'Inbillning' tänkte Hammond och gick sakta framåt igen, men nu rörde han sig spänt och ryckte till inför minsta ljud. När brisen tog i hördes åter igen viskningen, det var som om gamla gubbar talade om honom med händerna framför munnarna. Men när brisen stillades, hördes viskningarna ännu starkare. Joaqin föll handlöst över stigen och tryckte händerna över öronen. Kunde de inte försvinna! Allt föll under honom när skogen förvandlades till ett rytande hav som skrek och klagade över honom. Grenarna dansade över huvudet på honom och viskade sina ord i hans öra. Men skogen talade inte till honom, det han hörde fanns bara på ett ställe. I hans huvud.

När Joaqin äntligen vaknade fann han sig själv på marken med händerna tryckta mot marken. Han hade vaknat av sitt eget skrik. Skjortan var genomblöt av svett men bortsett från det fanns det inga spår efter rösterna. Vart hade de försvunnit? Skogen var lika tyst som den hade varit förut. Huvudet bultade och håret var kletigt av mossa. Joaqin reste sig långsamt upp och såg sig omkring, men där fanns ingen som kunde tala om för honom vad som hade hänt. Ingen som hade kunnat åstadkomma de röster som han nyss hade hört. Hade han drömt? Eller bara inbillat sig? Nej, allt var för verkligt för att kunna ha varit en dröm eller inbillning. De hade varit där, de hade talat till honom. Joaqin hade hört deras meningar och ord, men han mindes bara ett. I huvudet bankade det ordet som han alltid kommit till att minnas. Döda.

**************************************************************************************************

Arlen Douglas var en ung man, någonstans mellan tjugofem och trettiofem, det var omöjligt att säga vilket. Hans ständigt solbrända ansikte hade ännu inte fått de linjer som de flesta på hans avdelning hade fått. Håret var en aristokratisk blandning av blont och vitt. Därtill hade han en kroppsbyggnad som röjde att han var en person som höll sig i närmast perfekt form. Douglas hade haft ett gammalt drogmissbruk, och när han äntligen hade fått bukt med det, använde han istället arbetet som drivkraft. Arbete var hans nya drog. Säga vad man vill, men han var en sån man som polisen i Baltimore skulle offra sin högra hand för. Det nya fallet var inget särskilt. Några hemligstämplade papper hade försvunnit och orsakat en högt uppsatt forskares död. Det skulle säkert bli fler. Douglas ryckte på axlarna. Det var så typiskt dessa smågangsters. De försvarade sig med att allt handlade om pengar men när det väl kom till kritan så var pengarna bara svepskälet. De dödade för tjusningen, respekten och impulsen. Han snöt sig i den väl använda näsduken och stoppade ner den i fickan. Sedan gick han igenom mappen som han hade fått av inspektören och fastnade där för ett namn. En man som hade fått sparken dagen då papperna försvann. Douglas tog upp ett svart-vitt fotografi. De trötta, uttryckslösa ögonen stirrade på honom. Det var Joaqin Hammond.

Ett högt skrik skar genom hennes öron och hon vaknade. Fortfarande med tankarna i drömmens värld tog hon upp barnet som nu var röd i ansiktet av ansträngning. Nappflaskan låg på golvet och hon tog sakta upp den. Estelle suckade och förbannade sin make att han inte var där och kunde ge henne lite ledighet. Men visst, det var hennes jobb. Även om det var tusen gånger svårare än hans, så var det hennes jobb. Hon slöt ögonen ännu en gång. Drömmen hade varit så ljuv till en början. Sedan hade allt förvandlats till en svart sörja där hon nästan hade kvävts. Hennes drömmar var alltid konstiga och outgrundliga. Men denna gången var det annorlunda. Denna drömmen var någon slags varning. Även om Estelle var en mentalt stark kvinna, litade hon för mycket på andra människor. Speciellt hennes make. Béla skrek i högan sky, och hon satte flaskan i munnen på honom. Sedan tittade hon på klockan och suckade. Ännu var hennes arbete inte slut.

Hammond knäppte med fingrarna och kallade till sig servitrisen. Kvinnan hade suttit upp det mörka håret i en hästsvans som svängde fram och tillbaka när hon gick. Hon hade ett typiskt afroamerikanskt utseende och frågade honom med en nästan ohörbar jersey-dialekt vad han ville beställa. 'En kopp kaffe och en utav de där läckra chokladbitarna där i skyltfönstret, vad heter dem?'. 'Biskvier' svarade hon snabbt. 'Ja, jag tar en biskvi också' Hon skrev upp hans beställning och gick därifrån. På uteserveringen fläktade det friskt. Här fanns det banne mig inte några viskande träd, tänkte Hammond och ryste. Bilen stod på parkeringen en bit ifrån serveringen med jord på fälgarna efter det att han hade krockat med en jordhög på morgonen. Hans koncentration var inte på topp, men vad gjorde det när man inte hade något att koncentrera sig på. Han levde ett bra liv nu. Det var lugnt och avkopplat. Servitrisen ställde ner kaffekoppen och kakan på det lilla bordet där han satt. Han tackade henne. Nu skulle han bara sitta här och titta på människor som gick förbi medan han drack sitt kaffe. Han sträckte ut sig i solskenet. Livet var underbart.

'Douglas? Här är grejerna du bad om.' Arlen tittade upp från pappersarbetet och tog emot mappen som hans kollega räckte honom. 'Precis vad jag trodde. Här finns allt.' Mannen stod kvar. Väntade han på dricks eller? 'Det var allt, Russel.' Mannen, som alltså hette Russel, nickade och stängde dörren efter sig. Mappen var Joaqin Hammonds personakt och där stod allt ifrån information om föräldrarna till favoritprogram på TV. 'Härkomst... Frankrike? Jaha... Tidigare åtalad för misshandel... mhm...' Douglas sken upp när han hittade det han letade efter. Hammonds hemligstämplade psykiska analys. En kall kåre spred sig utefter ryggraden när han läste den. 'Hur kan de låta en sådan man arbeta där? Paranoid...' Han höll andan. Det stod där. Svart på vitt. 'Mano-depressiv'. Arlen Douglas hade hittat honom.

**************************************************************************************************

Han störtade in genom dörren som stungen av ett bi och räckte mappen till mannen bakom skrivbordet. 'Douglas? Vad är det om?' Arlen hämtade andan och pekade på mappen. 'Det är...pust...Joaqin Hammonds personakt...Han är...Mano-depressiv...' Skrivbordsmannen glodde på honom som om han var galen. 'Mano-depressiv?' Douglas var säker på sin sak. 'En mano-depressiv person lider av personlighetsstörningar och uppfattar människor på ett annat sätt än vad vi gör. De är manipulativa och ser människor som saker de kan kontrollera, och om det går för långt, kan de också döda om de inte får sin vilja igenom.' Den fete mannen, Douglas chef, han som satt bakom sitt skrivbord, såg upp från mappen. 'Jaså? Och du tror alltså att det är denne Hammond som har begått mordet på Dr. Arlington? En kollega till han?' Han ville ha ett svar. 'Han bryr sig inte om, om det var en kollega eller en främling. En fiende är en fiende. I alla fall för Hammond.' Chefen nickade åt honom. Det lät ganska logiskt. Två sekunder senare fattade han ett beslut. 'Sätt upp styrkorna på denne...Hammond. Jag vill ha in honom för förhör.' 'Ja, sir.' svarade Douglas. 'Men bara för att vi inte har någon annan misstänkt, kom ihåg det Douglas!' skrek chefen efter honom när han försvann ut. Han var nummer ett, och det visste han.

En vecka senare fick Estelle Hammond ett telefonsamtal som frågade om hennes make var hemma. Estelle svarade att det var han inte, utan att han var på jobbet. Personen i telefonen hajade till. 'Mrs. Hammond, er make fick sparken för över en månad sedan, är ni medveten om det?' Nu var det hennes tur att chockas. 'Är ni säker?' 'Mer än säker. Jag har avskedsblanketten framför mig.' Estelle stod som förstenad vid telefonen. 'Mrs. Hammond? Är ni där?' Hon klämde ur sig ett ja. 'Jag behöver träffa er på polisstationen om en timme, tror ni det går bra?' Ännu ett ja. Han sa adjö och Estelle lade på telefonen. Men hon gick inte därifrån, hon bara stod där, helt stum. Hade han varit avskedad i mer än en månad? Men vart hade han fått pengarna ifrån? Och varför hade han inte sagt något? Frågorna malde i hennes huvud. Det lilla barnet sov. Sakta och tyst smög hon ut ur huset. Först när hon nådde gatan började hon springa.

I några veckor hade Joaqin Hammond levt sitt underbara liv. Det hade blivit otaliga café-och restaurang besök. Han hade varit på bio och museum, gallerior och parker. Men inte i skogen, inte sedan de där konstiga rösterna hade överfallit honom. Han skrattade hest åt sig själv för att han hade varit så korkad och paranoid. Han betalade för biljetten och steg in i den mörka biosalongen. Han hade glömt att köpa popcorn, men det brydde han sig inte om. Filmen hade redan börjat, det var en typisk amerikansk actionrulle. Han suckade. Den belgiska muskelmannen, Van Damme, var nog för längesedan slut i Hollywood. Hjälten i filmen var just på väg att rädda en kvinna ur en brinnande byggnad, när han tappade fotfästet och föll. Joaqin följde stuntmannen på duken med blicken och önskade att han skulle förvandlas till potatismos när han störtade mot asfalten. Sedan kom han ihåg filmens gyllene regel : Huvudpersonen dör aldrig. Han suckade åter igen och kurade ner sig i biostolen. Joaqin vaknade först när filmen var slut.

'Är ert fullständiga namn Estelle Jaqueline Hammond?' Hon satt på en utav polisstationens hårda träbänkar i en brun kappa och en svart slokhatt som fransades i nacken. Den dolde nästan hela hennes ansikte och kappan täckte den övriga kroppen. Ingen fick se henne härinne. Speciellt inte hennes make. Hon hade tagit en taxi in till staden och förlåtit sig själv för att hon lämnat barnet hemma ensam. Han skulle nog klara sig. Estelle satte sig lite rakare och nickade åt kommissarien som hade ställt frågan. 'Är ni säker på att ni inte vet vart er make är?' Hon stirrade på honom med tom blick. Hon brydde sig inte nämnvärt längre. Hans liv hade varit en lögn. En dold hemlighet för henne. En ung, blond man kom in i rummet där hon satt. Han såg skärrad ut när han pekade på henne. 'Det är hon, va?' Kommissarien nickade. 'God dag, fru Hammond, jag heter Arlen Douglas, och det är jag som utreder det här fallet.' Hans ögon strålade av ansträngning och det tog en tid innan hon förstod att skaka handen han hade sträckt ut till henne. Han verkade vara väldigt skärpt och full av fakta som förvånade henne. Ibland talade han med kommissarien, ibland med henne. Han talade snabbt och koncist men bara ett fåtal gånger nämnde han ordet 'Mördare'. 'Min make är ingen mördare.' Estelles röst överröstade den blonde mannen och han vände sig mot henne. 'Det tror vi inte heller, mrs Hammond. Men jag tror istället att det är er make som har svindlat bort papperna. Mer än så är det inte. Men om er make nu är skyldig till detta brottet, så vet han säkert också vem mördaren är.' Douglas såg på henne som om hon var en liten hundvalp. Det verkade logiskt, det var hon tvungen att erkänna. 'Det gäller bara att hitta honom.' suckade Douglas för sig själv. De andra höll tyst med.

**************************************************************************************************

Han var säker på sin sak. Det var henne han hade sett. Det var hon. I sin bruna kappa och den fula hatten hon hade fått av sin far förra julen. Han var säker! Han knöt händerna i vrede, det var ju hon! Men det var inte det som förargade honom mest. Hon hade gått ut nästan mitt framför honom på gatan och om han hade dykt upp en sekund före det, hade hon säkert sett honom. Polisstationen låg mitt i staden och det var på förmiddagen som han hade sett henne framför den. Det fick inte ske! Han var rosenrasande och rädd. Rädd för att åka fast. Rädd för att bli släng i finkan i tio år för bedrägeri. Rädd för att leva, och rädd för att dö. Kanske var det vreden som fick honom att fatta sitt beslut. Hjärtat dunkade hårt mot bröstkorgen och en stark känsla gick genom maggropen. Sedan dök ett fånigt flin upp i ena mungipan. Alla var hans fiender. Det gällde bara att förgöra dem. Medan det ännu fanns tid.

Estelle slängde kappan på golvet och gled ljudlöst in i vardagsrummet. Hon gick som i trance och stirrade framför sig som om hon kunde finna lösningen, bara hon tittade rakt fram länge nog. Hennes händer var inte längre släta och vackra. Alla år av tvättmedel, barnpuder och skurande hade gjort dem fräna och valkiga. På vänster ringfinger satt vigselringen och blänkte. Hon kom ihåg när Joaqin hade gett henne den för längesedan. Då var de unga och förväntansfulla. Nu var de äldre och tröttare. I alla fall var hon tröttare än någonsin. Och han var bara en simpel tjuv. Hon torkade sina våta ögon, drog av gudringen från fingret och gick in i badrummet. Det hördes ett plopp när ringen dök i toalettvattnet och sedan låg den där och glänste på botten. Det var slut. Hon suckade. Och spolade.

Han kunde se henne ännu en gång från det stora hallfönstret. Hennes röda hår hade blekts en aning tyckte han. Silverhalsbandet med den lila stenen fanns i alla fall runt hennes hals. Den halsen skulle snart prydas av mer än silver. Han drog nervöst ett till andetag. Han kunde känna den sylvassa eggen mot hans fingrar och gav henne ännu en chans till att undkomma. Men detta var den enda lösningen. Kylan trängde in genom hans kappa och först då kände Joaqin Hammond att han frös. Hjärtat dunkade ännu hårdare mot bröstet, det lät som trumslag. Bang, bang, bang. Han kallsvettades, men känslan var hisnande när han tänkte på vad han skulle göra. Nu var han helt ensam. Det fanns bara han och kniven. Estelle stod i köket när hon hörde ytterdörren smälla igen. Joaqins steg lät tunga och trötta. Hon stödde sig mot diskbänken för att få mod. Konstigt nog var hon nu rädd för att möta sin make, speciellt om en sån här sak. Att konfrontera honom. Han kom in i köket och lade upp portföljen på köksbordet. Det matta ljuset från lampan gjorde att hans ansikte fick ett egendomligt uttryck. Estelle började bli rädd. 'Joaqin. Det är nog något vi borde tala om.' Hon märkte att hennes röst darrade. Han satte sig lite nonchalant ner på en utav köksstolarna. 'Vaddå? Är det något jag har gjort?' De gröna ögonen frös till is när han såg på henne. 'Jag...jag vet vad du håller på med. Jag vet allt, Joaqin.' 'Allt?' Han reste sig upp. 'Tror du att du vet allt?!' Hon flyttade sig skrämt bakåt när han gick hotfullt emot henne. Han hade fortfarande rocken på sig, och hade handen nerstoppad i ena fickan. De viskade honom i örat, de viskade att han skulle göra det. Gör det, gör det! Han växte som ett åskmoln i horisonten framför henne. Det fanns ingenstans att fly. Det fanns ingenstans att gömma sig. Hon såg kniven. Hon hörde sitt eget skrik. Men hon kunde bara skrika en gång.

Det röda håret som han en gång hade beundrat blandades med det röda blodet som sipprade fram genom det öppna såret i hennes bröst. Hon låg på magen på golvet och gjorde den vita heltäckningmattan röd. Kortet med de två pojkarna låg omkullvält och glaset var krossat. Hennes blick var tom och såg igenom honom som om han var osynlig. Revbenen hade smulats sönder under kniven när han hade tryckt in den i henne, ögonen hade nästan lossnat ut sina hålor och huden hade blivit alldeles lila. Sedan hade hon lagt sig på golvet där hon inte hade rört sig mer. Nu var huden vit och hon hade slutat kämpa för sitt liv. Det hade lämnat henne. Men hon låg inte ensam där. Den lilla pojken med det svarta håret låg där också. Men inte i hennes famn. Han låg på rygg i hörnet med slutna ögon och öppen mun. Men den lilla bröstkorgen höjdes och sänktes inte som den brukade. Även hans hud var vit och den gjorde kontrast till det mörka, nästan svarta blodet som sipprade fram ur huvudet. På väggen satt ett svartrött märke av ett huvud. Hans skalle hade krossats mot den när den store mannen slängde iväg pojken mot väggen. Babyn hade inte skrikit när han vid bara arton månaders ålder hade mött sitt öde. Fönstret stod öppet i sovrummet där den äldste pojken brukade sova. Det smällde och väsnades mot karmen men det fanns ingen där som kunde stänga det. Sängen stod obäddad och stökig ut i dess plats i rummet. Det var mörkt, men ändå kunde man se den stora kniven med den skarpa eggen som låg på golvet. Kroppen som låg i sängen var livlös, han gav ingen som helst respons. Precis som sin mor och bror därnere, var han död. Han hade sovit när fadern kom in och inte märkt eller sett vad han höll i handen. Med två snabba knivhugg hade han gett sig av i en evig resa i sömnens värld. Han var borta. Alla var borta. Vinden tilltog. Gardinerna fladdrade åter igen i pojkens rum.

**************************************************************************************************

TVÅ TIMMAR SENARE

'Helvete!' Arlen Douglas gick över vardagsrumsgolvet där kvinnan låg med det röda håret. Varför hade han inte sett det komma? Douglas vände sig om, han kunde inte se på barnet i hörnet. Det var för mycket för honom. Han kunde inte vara neutral, inte när något sådant här hade skett. Allt var så förbannat hemskt. 'Douglas?' Kollegan rörde lätt vid hans axel och det tvingade honom att vända sig om. 'Hur är det?' Douglas ignorerade frågan och bestämde sig för att få lite arbete gjort. Ingen skulle ömka sig för honom. Han trängde sig förbi kollegan och gick emot liket som låg på golvet. Hon hade fortfarande på sig kläderna från igår, då de hade mötts på polisstationen. Det vände sig i magen på honom, men denna gången vände han sig inte om. Han hade sagt att allt var ok. Att det skulle ordna sig. Och nu låg hon här med två knivhugg i ryggen, med kalla ögon som fortfarande utstrålade frågan 'varför?'. Han visste inte. Han visste ingenting längre.

Bårbärarna bar iväg med den övertäckta kroppen och de närvarande kommissarierna och utredarna jämförde anteckningar. Snart bar de ut med det lilla barnet också med dystra miner. Inget sådant hade hänt förut i Vallego. Arlen Douglas gick uppför trappan och gick emot den äldste pojkens rum. Det var inte svårt att klura ut vilket det var. Stora blodfläckar täckte dörren och mattan med bilarna på. I sängen låg pojken. En kall vind svepte kring honom och fick nackhåren att resa sig. En teddybjörn låg nerblodad i sängen jämte pojken; dess mungipor var sydda uppåt. Douglas fick lust att bara slita huvudet av den. Det fanns ingen glädje i rummet. Det fanns bara utredare, kriminologer och en död kropp. Han gick sakta fram till den lilla kroppen och såg ner på den. Inget hade rörts, som tur var. Nu kunde undersökningarna fortsätta. Pyjamasen var täckt med mörkrött blod från de två såren. 'Vad är dödsorsaken?' Hans röst lät ostabil när han frågade rättsläkaren som hade dykt upp bakom honom.
'Du kommer aldrig att tro det, men...' Det ringde i hans öron. 'Men?' Läkaren behövde inte kolla i sina papper, han hade gått igenom det så många gånger förut. 'Vi hittade träflisor i kraniet. Han har troligen knockats med ett träobjekt...' Douglas svor för sig själv igen. För fan, det var ju bara ett litet barn! Ett av stolsbenen på stolen som låg omkullkastad var rött av blod, och det var troligen den som han hade slagits ned med. Allt var så orealistiskt. Småpojkar skulle vara ute och leka nu, inte ligga i sina sängar och vara döda. Men det var precis vad Marco Hammond gjorde nu.

Rummet låg inte helt i mörker. Ljuset från den dova gatlampan kastade ljusa skuggor på väggarna. Konturerna av tegelväggarna och fönstret som var förspikat skuggade ned på honom. Det var en kylig natt och han hörde alla ljud som följde med. De mjuka, viskande löven som snart skulle falla ned. Det var sista gången.
Ett svagt skramlande av ett tåg som övergick till ett dovt buller. Ljuset rörde på sig och kastade skuggor likt pilar över det mörka golvet, madrassen, och figuren som satt där.
Där, i hörnet. Likt en rädd hare satt han och väntade tills solen skulle ta bort allt det mörka.
Och göra allt bra igen.
Det kom aldrig.

Joaqin vaknade kallsvettig av drömmen. Han svalde slemmet som hade samlats i hans mun och torkade bort dreglet på hakan. En salt smak nådde hans läppar när han fuktade dem; det var smaken av blod. Visserligen var det bara näsblod, men Joaqin blev skräckslagen. Plötsligt började den hårda, kalla sanningen gå upp för honom där han satt på den smutsiga madrassen på det smutsiga golvet. Han rörde inte en min, bara spärrade upp ögonen när han såg att skjortan också var röd av blod. Det hade inte varit någon dröm. Det hade varit full verklighet. Han tog sig för pannan och började vagga fram och tillbaka. 'Gud...Herregud!' Gårdagens handlingar hade gett honom det han mest av allt ville ha; frid. Men varför kände han sig så eländig då? Hade han fått den tillfredsställelse som han önskade? Gud, han var en sån idiot! Hans vackra Estelle, hans perfekta söner.. De var borta nu. Och allt var hans fel, det visste han. Joaqin lade sig ner på den fläckiga madrassen igen. Nu skulle han vänta på dem. Och när de kom skulle han inte fly.

Arlen gick mot tågstationen där alla gamla godsvagnar stod. Det var en bra plats att tänka på. Regnet strilade genom hans hår där han gick. Han blåste irriterat bort en vattendroppe som kittlades på näsan. Det gröna gräset hade växt upp genom de ruttnande plankorna som utgjorde vagnbasarna, och flera av dem hade fallit ihop efter åratal av oanvändning. Det luktade vatten. Det var en kyrkogård, men det var ju dom han gillade mest. Han hörde sig själv sparka undan stenar som låg i vägen. Han tände en cigarrett och gick emellan spåren där de fallfärdiga vagnarna stod. Han var inte säker på om att han kunde hitta Hammond. Eller om han ville. De här morden hade verkligen tärt på honom. Inte som polis, men som människa. Arlen blåste en rökring upp mot himlen. Han var fortfarande ung, han hade så mycket framför sig, men varför tvivlade han? Det var säkert den förbannade staden som gjorde honom osäker. . . Baltimore var ingen plats för tvivlare. Han slängde cigarretten på marken och trampade på den. Nåja, det var ingen plats för mördare heller.

***************************************************************************************************

'Jag bryr mig inte om vad du säger, Douglas. Du behöver all hjälp du kan få.' Douglas stod och trampade irriterat på hans chef, Martin Browns, kontorsgolv. Brown klädde sig aldrig i uniform eller kostym, han gick alltid i svarta byxor och en vit skjorta. Han hade tjockt, svart hår som var bakåtkammat. Det passade inte alls ihop med hans höga hårfäste och stora näsa. Brown älskade konst och klass; hela hans kontor var klätt i furu och doftade alltid vildmark. 'Men om vi kopplar in FBI så kommer vi aldrig att bli självständiga igen! Förresten kostar det för mycket.' Douglas visste vad de där agenterna från Quantico gick för. De satt mest och jämförde meriter och putsade naglarna. 'Det är jag som bestämmer vad som kostar för mycket på den här avdelningen, Douglas! Och därmed basta!' Douglas insåg trumpet att han hade förlorat. Nåja, han behövde hjälp, det kunde han medge. Fem dagar hade redan gått och det fanns inte ett enda spår efter Hammond. Arlen hade besökt trippelbegravningen och talat med Estelles föräldrar. De hade sett ut som om de ville införa giljotinering som lagligt dödsstraff. 'Ok, ok. Men inte mer än två.' Douglas drog på sig kavajen som låg på hängaren, av hjorthorn, i hörnet. 'Det är allt jag klarar av.' Brown nickade åt honom och tog upp telefonluren. Snabbt slog han numret till den federala myndigheten.

Varje gång en bil eller ett tåg drog förbi hoppade nästan hans hjärta ur kroppen. Han hade legat här i sina egna kroppsvätskor i snart fem dygn nu och varit rädd för att stiga upp. Det enda han hade vågat sig upp för var att göra sina behov och att äta. Det fanns några välfyllda soptunnor jämte byggnaden. Ett brummande hördes långt bortifrån, men ändå gjorde det Joaqin stel. De skulle komma och invadera hans huvud snart, men han visste inte när. Samma sak som hade hänt i skogen. Samma sak hade hänt den kvällen då hans liv tog slut. Han var redan på den andra sidan; han såg allt utifrån. Han var en zombie, en levande död. Hur länge skulle han kunna ligga såhär? Snart hörde han tågvisslan och väntade på att tåget skulle kunna passera så han kunde återgå till att ligga här och stirra. Det enda som fanns att göra var att räkna hål i taket; det fanns 358 stycken. Om han räknade dem en gång till var han säker på att han skulle spy av tristess. Plötsligt blev rummet kallt som i december. Han började få gåshud och hacka tänder medan han tittade sig oroligt omkring. Det ven i öronen på honom och nu visste han vad som väntade. Rösterna hade hittat Joaqin Hammond åter igen. Han hoppades innerligt att det skulle bli sista gången.

Han slog upp ett glas åt sig själv och tog ännu ett steg på den mjuka mattan. Han gurglade runt den starka drycken i munnen och lät den rengöra hans tänder. Snart skulle Brown ringa honom för att berätta att agenten hade anlänt. Att det skulle bli ett sådant ståhej bara för att en intelligent människa gick genom entrén! Douglas tog en klunk till av vodkan och lät telefonen ringa sin första signal innan han tog upp luren. 'Douglas? Han har kommit nu. Kom in på mitt kontor, ok?' Douglas orkade inte svara utan lade bara på luren som ett avslut. Han drack upp de sista dropparna innan han gick stegen bort till Browns kontor.
'Detta är agent Cooper. Agent Cooper, detta är internutredare Arlen Douglas.' De båda skakade hand. Douglas fick nästan en chock när han gick igenom dörren. Snubben såg ju nästan ut som ett levande vykort från FBI-skolan! Han hade snyggt, kortklippt hår som matchade in med den svarta kostymen och den vita skjortan. Han såg nästan alltför korrekt ut, och Douglas kunde nära på slå vad om att han var lika tråkig som han såg ut. 'Ja, nu pojkar...' sa Brown med ett leende. Det var ett leende med respekt, men ändå såg det helfånigt ut. De båda gick ut genom dörren; Douglas först och Cooper hack i häl. De gick neråt korridoren och Douglas hämtade sin jacka på konoret. 'Vart är vi på väg?' Agentens röst var mycket mörkare än vad han hade trott. 'Vi ska till labbet, jag har några prover vi ska kolla igenom.' Det var bara en hårsmån från att han hade sagt 'Om det är ok för dig, mr FBI?' Douglas gråa tjänstebil stod nere på parkeringen och han låste upp den. Vinden rufsade runt i hans hår och agentens snygga frisyr totalförstördes inom några ögonblick. När de väl satt i bilen kändes konversationen heldöd. 'Såå...' frågade Douglas. 'Vad har du för meriter då?' Cooper sken upp som en sol när han fick höra ordet 'Meriter'. 'Jag löste fallet i Twin Peaks, om du har hört talas om det?' Meningen knockade Douglas som ett vedträ. Själv hade hans poliser arbetat på det fallet i sex månader innan de fick ge upp. 'Jaså? Det låter ju bra. Mer då?' Cooper tänkte en stund. 'Försöker du göra mig osäker, eller? Om vi ska arbeta ihop, måste jag förklara en sak för dig.' Douglas lyssnade. 'Allt sker på byråns villkor, uppfattat?' Han var mållös. Och förbannad. 'Vad? Ska du komma till min stad och försöka lära mig hur jag sköter mitt jobb? Nej du mister, det går tyvärr inte.' Den vita skylten löd 'Statens Brottslaboratorium' som var målat med röda, stora bokstäver. Det låg i utkanten av staden, och byggnaden var stor och stabil. Det stod en fontän i mitten av rondellen när man åkte in, och i den simmade små fiskar. Byggnaden täcktes av en snårväxt, lummig bokskog som ramade in hela härligheten. 'Går inte? Vill du ha min hjälp så får du faktiskt glömma din stolthet och låta mig arbeta!' Douglas teg och stannade bilen. Det tog Cooper som ett ja.

Han satt på det kalla träet i det obeboeliga rummet. I sju dygn hade han uppehållit sig i detta helvete. Han hade brått. De var honom i hälarna. De ville straffa honom för det han gjort. Ha! Han hade ju hjälpt dem! Räddat dem undan detta helvete, detta liv som sakta, likt en orm på jakt skulle slänga sig över sitt byte och kväva det. Han måste finna sanningen innan de fördärvade krypen gjorde honom maktlös. Förlorad. Han hade börjat falla sönder och det snabbt. Tiden som livets virtuos var nära slutet. Avgrunden närmade sig. Sakta men ändå ohyggligt snabbt. Han visste fortfarande inte vem han var, varför han hade dödat. Frågorna skulle bemötas, han skulle få ett svar! Livets gåta skulle lösas. Å, de skulle tacka honom, hylla honom, se bortom hans skal. Till dess skulle han leta efter en orsak. Han skulle leta efter sitt rätta jag. Dag ut och dag in. Från nattens mörka timmar till dagningens ljusa.

**************************************************************************************************

Forskaren tog upp ett långt, blankt föremål och räckte till de båda männen. Det var en kniv, och Douglas kände igen den. Det var den som hade legat på Marco Hammonds rum, men då var den blodig och närapå fastklistrad i golvet av torkat blod. Nu var den ren och blank, man kanske hade tvättat den efter man hade tagit alla prover man behövde. 'Vi kan med all säkerhet fastställa att detta var mordvapnet i två av fallen.' Han tystnade och vände sig om för att hämta en annan sak när Cooper tog till orda. 'Två av fallen? Det tredje då?' Forskaren vände sig mot agenten och såg bedjande på honom. Han var forskare, han skulle inte behöva gå igenom något sådant här igen. 'Den äldste sonen avled av ett slag i huvudet. Med ett stolsben som senare hittades i rummet.' Cooper nickade och såg forskande på kniven han nu höll i handen. 'Det hittades också skoavtryck, fibrer, hår och fingeravtryck på brottsplatsen. Alla matchar med Hammond.' Douglas suckade. Nu hade de i alla fall en förövare. 'Motivet då? Vi har inte hittat några bevis på otrohet eller någon annan familjeangelägenhet.' Forskaren tog upp en journal och läste utifrån den. Den kom direkt från brottspsyk. 'Det är ett högst extra-ordinärt fall. Men kriminalpsykologen har några teorier. Den första är att när den här lögnbubblan sprack för dr. Hammond så utvecklade han en sån ilska att han inte lät någon få förstöra för honom. Sådan ilska har du säkert mycket skriverfarenhet av, mr Douglas?' Nu var det dags för honom att glänsa. 'Jovisst. Vid Mauler-fallet förra året gjordes en psykjournal över förövaren som förklarades som manisk-impulsiv. Vet ni vad en manisk-impulsiv människa är kapabel till, Cooper?' Cooper skakade på skallen. 'De kan helt stänga av deras samveten, ilskan gör dem blinda och döva. Men efter att mordet eller vilket brott det än handlar om, har begåtts, känner de plötsligt en känsla av sorg och ånger.' Han stoltserade runt i rummet som en tupp. Nu hade han äntligen sattit agenten på plats. 'Det förklarar motivet, men det förklarar inte hur vi ska hitta honom.' Cooper lät måttligt imponerad av Douglas.

'Vi på FBI har kartlagt serie-och massmördares psyken som i en ordbok. 90% av alla mördare är vita män, i 30-40 års åldern. De försöker leva ett sådant normalt liv som möjligt, men detta tror jag inte är fallet med mr. Hammond. Han gömmer sig säkert någonstans i staden, på ett ställe där ingen brukar gå.' Till slut insåg Douglas att han var tvungen att acceptera Cooper som arbetspartner. Han var mycket klipsk och rapp, och hans slutledningsförmåga var helt enkelt fantastisk. 'Du menar slummen?' Cooper nickade frånvarat. 'Eller tågstationen som jag såg på vägen hit.' Det lät rimligt, även om det bara var gissningar. De tackade forskaren och fortsatte ut genom entrén, med var och en med sina tankar på sitt håll. Det fläktade varmt, nästan som åskvärme. Det var inte en dag för trånga kostymer, speciellt inte när man behövde tänka. De båda satte sig i bilen med Douglas bakom ratten. 'Sade du att Hammonds var forskare?' Cooper vände sig inte direkt mot Douglas när han ställde frågan, utan såg ner i mappen. 'Ja. På WHO i Baltimore, och en högt uppsatt sådan.' 'Men det verkar väl inte logiskt? Om han var forskare måste han väl gå igenom vissa psyktest för att kunna klara pressen?' Douglas var inte säker på om att Cooper pratade med honom eller för sig själv. 'Jag tycker vi borde göra ett besök på Worlds Health Organisation, eller vad tycker du Douglas?' Ett brett leende spred sig över Arlens läppar. Äntligen tänkte agenten i samma banor som han.

Springan var inte stor, men den var nog stor för att Joaqins blick kunde tränga igenom den. Det var soligt därute och det var varmt, kvävande varmt. Han nästan tryckte sönder ögat mot springan när han såg att det fanns människor därute. Det fanns verkliga människor därute! Skulle han någonsin kunna bli en utav dem igen? Andningen blev tyngre och tyngre. I solljuset kunde han äntligen se hur det lilla rummet såg ut. Joaqin visste inte ens hur han kommit dit, han kom inte ihåg så mycket utav kvällen då hans liv gick i spillror. Golvet var av hårt trä och ungefär tjugo kvadratmeter stort. Madrassen som han satt på stod i det högra hörnet, och i det vänstra stod en gammal grön stol. Vid vänstra väggen stod ett handfat med tillhörande badrumsspegel. Spegeln var tyvärr i två delar, den ena delen satt i spegeln och den andra låg på golvet. Joaqin kunde se sig själv i spegeln där han satt, den var nämligen riktad mot honom. Hela rummet luktade mögel och damm som under den närmsta veckan hade blandats med hans svett och blod. Den blodiga skjortan låg på golvet, det var alldeles för varmt för att bära skjorta en dag som denna. Joaqin lade sig ner på madrassen och kände muskeln i pannan rycka till. Han fick huvudvärk av värmen. Den gjorde honom galen.

WHO's center i Baltimore var av de allra bästa. Här gjordes forskningar och undersökningar varenda dag som senare skickades ut i världen. Men den vackra exteriören dolde en gruvlig hemlighet. En berättelse om en man som inte orkade längre. Utredaren och Agenten småsprang uppför trapporna till de allra säkraste delarna av byggnaden. Douglas hade aldrig varit här förut, han hade ju bara utrett fallet om de försvunna filerna, inte om mordet på någon forskare. Varför hade han inte tänkt på det förut? Det var här som svaret fanns, han var övertygad om den saken. 'Jag är från FBI, vi är här för att undersöka fallet Hammond.' Receptionisten såg tvekande på dem båda innan hon slog ett telefonnummer. Ögonblicket efteråt såg de mannen som skyndade upp för trapporna. Han presenterade sig som Dr. Black, och han var också den som man kallade 'chefen'. Dr. Black var en plufsig, medelålders man med för liten slips och för trånga kalsonger. Verkade det som. Mannen var i alla fall på väldigt dåligt humör och förklarade andfått för de båda att fallet inte behövde dras upp igen. 'Polisen sa att man kunde lägga allt bakom oss!' Cooper hade en sådan gruvlig lust att försöka rätta till Blacks tupé som hade hamnat på sniskan efter språngmarschen uppför trapporna. 'Mr. Black, jag heter Dale Cooper och jag kommer från FBI. Detta är Arlen Douglas från Baltimorepolisen...' 'Jag skiter väl i vilka ni är!' fräste Black. Han var, med all rätt, arg. Säkert ville han bara återgå till sitt jobb och glömma allt som hörde utredning till. 'Vi har bara några frågor, det är allt.' Black stannade upp och tänkte efter en stund innan han gick med på det och följde med de båda männen in på ett rum.

'Jag får ursäkta, men jag tror det här fallet har rört oss alla på ett eller annat sätt.' Black tog en slurk av sitt kaffe och log sedan inbjudande åt dem båda. 'Så, vad kan jag göra för er?' För första gången sedan de hade kommit, öppnade Douglas sin mun. 'Varför avskedade ni Joaqin Hammond?' Black suckade, knäppte händerna bakom huvudet och lutade sig bakåt i skinnstolen. 'Inofficiellt sagt så...var han lite...' Black gjorde en rörelse med fingrarna i en cirkel mot huvudet. 'Lite koko..om ni förstår vad jag menar.' Cooper bad om att få låna toaletten, och medans han gjorde det så fortsatte Douglas att ställa frågor. 'Nej, jag tror inte riktigt att jag förstår, Mr Black?' Black tvekade lite innan han talade. 'Två månader innan jag avskedade honom, hotade han sin medarbetare med en fickkniv för att han trängde sig i kön, kan du tänka dig?' Det lät precis som ett mano-depressivt beteende, tänkte Douglas snabbt. Plötsligt stod Cooper i dörren och bad honom att de skulle gå. De skakade hand med Dr. Black en sista gång och Cooper nästan kastade sig nerför trappan. 'Vad är det?' Cooper stirrade rakt fram. 'In i bilen.' Han rörde sig stelt och det var då Douglas såg att Cooper hade någonting under kavajen. När de väl satt i bilen kunde han pusta ut, och han tog fram det han hade haft gömt under kavajen för att visa Douglas. 'Vad har du gjort?' Det var en mapp, men inte vilken mapp som helst. Det var Hammonds hemliga akt, det som inte fick läsas officiellt. 'Försökt hitta sanningen om Dr. Hammond.' Cooper log medan Douglas körde därifrån i ilfart.

***************************************************************************************************

Två dagar senare kallades de båda in av chef Brown. Han satt på sitt prydliga kontor med fötterna på skrivbordet. Av ansiktsuttrycket att döma var han inte glad. Blodådern i hans panna såg ut att brista närsomhelst. De satte sig mittemot honom och väntade på att chefen skulle tala till dem. Brown ställde sig upp och rundade det betsade skrivbordet. Han lät fingrarna glida över bordsytan när han närmade sig dem. Han var ett rovdjur som väntade på att gå till anfall. 'Jag talade med WHO idag. De säger att deras viktigaste mappar fattas.' Douglas vände blicken mot Cooper. 'V..vem talade ni med?' Coopers röst svek honom. 'Det spelar ingen roll!' Knytnäven drämde till i bordet och Cooper överraskades av att det inte gick i två delar. 'Min bästa polis och min inhyrda agent ska inte springa runt och stjäla hemliga mappar! Dessutom har jag inte fått in någon rapport på hela veckan!' Douglas svalde ursäkten han hade tänkt yttra. 'Vi ber om ursäkt, sir. Vi har varit upptagna med fallet, och glömt rapporterna. De hemliga uppgifterna vet vi dock ingenting om.' Brown satte händerna i sidorna och såg ner på dem. De var som två borttappade ungar. 'Jaha...men låt höra nu då. Vad har ni kommit fram till?' Det trummade inom honom. Ja, vad hade de kommit fram till? '...Vi tror vi vet vart han befinner sig, sir.' sade Cooper lugnt. Brown vände sig nyfiket mot honom och undrade om han hade hört rätt. Douglas stirrade på sin partner som satt där med ett fånigt leende på läpparna. Faktum var, att Cooper just hade kommit på det. För mindre än en minut sedan hade han kommit på vart Hammond uppehöll sig. Han var inte FBI-agent för inte. 'Vi tror att han befinner sig vid en plats där han inte kan bli störd. Säkert inom staden Baltimore. Jag skulle chansa på soptippen eller....' Nu var det Coopers tur att ha lektion. 'den övergivna tågstationen.'

Allt som hördes var ett dovt ljud av droppar. Husen var mer än fallfärdiga, de såg ut att ramla ihop när som helst. På ett utav dem hade hela ytterväggen rasat ihop så man kunde se in i huset. Precis som på ett dockskåp. De här husen var gömda, gömda för allmänhetens ögon. Visst var de fula och avskavda, men en gång hade de haft ett syfte genom att stå här. 'Douglas här, vart är du?' Västarna hade inbyggd radiosändare. Douglas smög tyst runt bland de svarta husen som lämnade sneda skuggor efter sig. Det skrämde honom. 'Cooper här. Jag är vid...508.' Det sprakade oroväckande mycket från radion och Douglas undrade hur långt borta han kunde befinna sig. Han tittade upp på huset över honom för att kunna se husnumret. Nummer 132. Efter att ha meddelat sin position, smög han långsamt och försiktigt in i huset. Det luktade mögel och en konstig lukt av svavel irriterade hans näsborrar. En dov duns hördes på övervåningen och Douglas drog snabbt sitt vapen medan han höll ficklampan i munnen. Ljudet hördes än en gång och nu började nervositeten gripa tag i Douglas. Han tog sig uppför trappan med små, ljudlösa steg. Det sista trappsteget jämrade sig och knakade. Douglas stannade och lyssnade om ljudet hade försvunnit. Han smög så tyst han kunde korridoren fram. Plötsligt kände han en hand framför hans mun. Han fumlade efter sin pistol tills han förstod att han hade tappat den. Det sista han såg innan han fick något tungt i huvudet var ett par stålgröna ögon.

Han hatade det. Lika mycket dyrkade han det. Det plågade honom. Likaledes gav det honom fröjd. Han var tom, övergiven, förlorad. Av allt. Han släppte byltet. Det slog i det hårda trägolvet med en tung duns. Polisen levde alltjämt. De blå ögonen stirrade på honom. Anklagande, bävande, tvivlande. Han fylldes av avsmak. En spark träffade mannen i magen. Ett dovt ljud hördes från munnen bakom isoleringstejpen. Det förstörde honom! Det åt upp honom inifrån! Ännu en hård stöt. Skon lämnade ett avtryck efter sig. Det skulle bli ett fult märke. Han ville veta! Varför? Varför! Spegeln mitt emot honom reflekterade bilden av en förryckt man, ett odjur. Den iakttog honom där den hängde på den grå väggen, i skydd av mörkret. Väggarna klagade tyst när mannen bakom tejpen jämrade sig.
Joaqin skrek, ett kroniskt vrål. Av triumf. Av vämjelse. Han visste fortfarande inte! Hur kunde han vara ett sådant monster! Kunde någon ge honom svaret! Han var tärd, plågad, härjad. Angripen av verkligheten. Fallen, förbi. Och så osäker. Spegeln såg när han satte sig ner på madrassen. Den som han hade sovit på när De kom. Spegeln såg också när den uppgivna Joaqin Hammond lutade huvudet i händerna och grät över att han ännu en gång hade tappat fästet i detta jättelika berg som kallas livet.

'Douglas? Douglas vart är du?' Cooper stod nästan och skrek i radion, men den var död. Solen började gå ner, men han kunde inte lämna platsen utan Douglas. Husnummer

Skriven av: Emma Nordlander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren