Den fallnes befrielse del 2.

Douglas? Douglas vart är du?' Cooper stod nästan och skrek i radion, men den var död. Solen började gå ner, men han kunde inte lämna platsen utan Douglas. Husnummer 132, det var det sista han hade hört. Frågorna snurrade i hans huvud när han sprang för att leta efter huset. Vart hade han tagit vägen? Var det Hammond? Vad hade hänt med honom? Gruset knastrade under hans fötter när han sprang. Alla husen såg likadana ut, som spöken, som gravstenar. Utplacerade på måfå. Solen sänkte sig snabbare och snabbare över horisonten och hela området färgades i en blodröd färg. Han vände uppgivet tillbaka mot bilen, kallade på förstärkning. Timmarna hade gått fort, och snart var husen borta, de var osynliga i mörkret. Någonstans därinne fanns Arlen Douglas. Cooper skulle stanna tills de hittade honom. Han svor åt sin egen naivitet. 'Död eller levande.' tänkte han medan han lämnades ut åt mörkret.

***************************************************************************************************

Han slog sig ner än en gång på den nötta madrassen, kände den skorra av protest. Medan han satt där löstes hans gestalt sakta upp. Den uttryckslösa masken försvann, den hårda kroppshållningen avvek. Kvar fanns en förtvivlad man, en sjuk, vansinnig man med fårat anlete. En man som såg avgrunden, slutet. Som famlade i mörkret utan att
hitta en vägg, något att ta tag i. Förlorad. Detta helvete hade inget svar. Han var inte värdig. Nej, irrelevant var han. Sitt eget fördärv var han! Dessa djävlar, de hade vunnit! De hade lurat honom! Han var fast. Vilse i sin smärta. Tillbaka där han en gång börjat. Han grät sakta. Det var det enda han hade kvar nu. Sitt minne och sina drömmar. En dröm om frid och om lycka. Nej! Han skulle segra! De brutala djävlarna skulle inte fröjdas. Hans leverne skulle inte tas i deras ovärdiga händer. Mannen i byltet hade inte rörts sig på flera timmar och blod sipprade fram ur hans skalle. Det påminde honom om Béla. De hade inte velat kväva honom eller sätta stopp för hans drömmar, som Joaqin trodde. Allt de ville ha var deras far, och hennes make, tillbaka. De smutsiga tårarna gjorde madrassen ännu fläckigare, och han lade sig ner. Det var då han såg något glimma ute i korridoren.

Det var dags att det tog slut. Det var dags för Hammond att ge upp. Han gjorde det bara värre genom att gömma sig. Baltimore hade för länge sedan hunnit ikapp honom. Dr. Hammond skulle inte glömmas bort, även hur mycket man än ville. Det fanns ingen återvändo längre.
Mörkret omslöt Cooper där han stod vid polisbilen med radion i högsta hugg. I andra handen höll han vapnet. Han var på helspänn, husen såg ut att gå till anfall när som helst. Cooper pustade ut när de betryggande sirenerna hördes bakom honom och de uniformklädda poliserna steg ut ur bilarna. Även Brown satt på en utav passagerarplatserna med ett allvarligt ansiktsuttryck. Mörkret gjorde det ännu allvarligare. De poliserna som hade kommit för att spana spred ut sig på platsen med vapen i händerna och ficklampor på hjälmarna. 'Vad är det som har hänt, Cooper?' Cooper lade ifrån sig radion och greppade tag i vapnet med båda händerna. Även om han inte var utbildad för det skulle han hjälpa till att hitta Douglas. 'Vi försökte hitta Hammond. Av någon konstig anledning hittade han Douglas först.' Brown nickade åt agenten som sedan försvann bland ruinerna med vapnet i handen. Det stod ungefär 20 hus på den lilla plätten bakom tågstationen. Ett av dem var 132. Det var också det huset som Cooper försvann in i.

Polisens skjutjärn var laddat. Det glimmade i hans händer. Joaqins väsen utstrålade rent lugn när han tog upp järnet och vägde det i sin hand, lät de smutsiga händerna smeka dess linjer. Ömt, kärleksfullt. Ögonen vilade tillitsfullt på det. Nyckeln till det ljuva mörkret. Den var dörren till förlåtelse. Förlorad, förlorad, förlorad, sjöng det i hans trötta huvud. Han grimaserade. Lade ifrån sig pistolen och suckade ännu igen. Tårarna skymde hans gröna ögon. Varför? Varför? Han visste inte varför. Så tog han upp puffran. Långsamt, drömmande, liksom i trans. Förde den till den öppna munnen. Förlorad, förlorad. Rösterna var starkare nu. De sjöng i honom, dunkade i honom. Munnen klövs i ett hatiskt, lättat, lyckligt leende. Så tryckte han av. Föll mot sängen när den dödande kulan trängde igenom hans vävnad. Dog
omringad av de bitska frågorna, skyddad från utomståendes frågor och dolska blickar. Och Joaqin Hammond stupade och tog sin historia med sig. Avled med samma titel som han fick då han kom till världen. Förlorarens.

Skottet kom explosivt och hördes ända ut. Med hjärtat i halsgropen skyndade de sig uppför trapporna. Det sista trappsteget jämrade sig mer än de andra, men det var de minsta man bekymrade sig för nu. En kall vind svepte om hans hjärta när han gick in i rummet. Sedan gick han ut igen. Stannade i dörröppningen med ryggen vänd mot det förskräckliga därinne. Om det fanns ett helvete på jorden fanns passagen i det rummet. Det räckte med en inblick för att veta att Baltimore hade förlorat sin oskuld. Det räckte med en inblick för att veta att man aldrig skulle gå in dit igen.
Känslan gick genom märg och ben, och tog sig igenom låsta dörrar. Det var känslan av att allt var över. Det var vidrigt. Det var också den känslan som fick Cooper att vända sig om och gå in i rummet igen. Det var dags för honom att börja leva med den känslan. Han skulle gå hand i hand med döden tills han till slut mötte den.

För första gången var Arlen Douglas kontor fyllt av rosor. Fåglarna som flög därute såg på honom där han stod vid fönstret och såg ut. Vädret hade varit ostabilt hela dagen, och till och med några regndroppar hade vågat sig ner från himlen. Det var slut, allt var slut. Allt som fanns kvar av familjen Hammond var deras gula trevåningsvilla i Vallego, och även om den såldes för halva priset, ville ingen köpa. Arlen grinade illa när de brutna revbenen gjorde sig påminda. Ett vitt bandage prydde också huvudet. Det var smällar man fick ta, han hade ju löst fallet. Men ändå kände han sig inte nöjd. Han hade varit där när Joaqin Hammond sköt sig själv i huvudet. Han kunde ha förhindrat det. Agenten steg in på det upplysta kontoret och Douglas vände sig om. 'Dimman börjar lätta.' var det enda han sa. Douglas vände sig mot fönstret igen. Jo, det var så sant. Små solstrålar började tränga igenom den grå dimman och lysa på människor därnere. Han log. Fåglarna fortsatte flyga utom räckhåll. De var så fria. Baltimore var verkligen ett paradis. Vart än han skulle gå i framtiden kunde han ändå alltid komma tillbaka dit. Plötsligt befriades solen från molnen och sken upp kontoret. Han önskade att just det ögonblicket kunde vara för evigt.

***************************************************************************************************

Skriven av: Emma Nordlander