Den Femte Dimensionen

Utanför fönstret dånar regnet mot asfalten, himlen är av samma gråa nyans som väggarna i kontorslandskapet där jag sitter och fyller kvoter, analyserar, godkänner, avböjer och hanterar livsöden beroende på de nya bestämmelserna. Så många tragiska beslut och desperata brev har passerat under mina 30år i lokalerna att jag nu gör det som förväntas av mig; får inga personliga känslor gällande mina klienter. Jag har distanserat mig så mycket att jag för länge sedan stängt av det registret av mitt naturliga väsen. Kanske är det paranoia, men det riktigt känns i hjärnan, hur förbindelser av nervtrådar liksom kopplats bort i frontalloben; som en molande värk, en spärr. Någonstans där inne finns medvetenheten om att jag går emot det naturliga, förnekelsen gör sig återigen påmind även om jag inte kan pinna ner vad det beror på. Kanske är jag ensam om det, lidande av någon psykisk abnormitet och sådant är det dödstraff på. Jag gör bäst i att inte prata med någon om det.  
Plötsligt spirar färger omkring mig i centrifug, färger som jag tidigare bara läst om i teorin men aldrig sett. Grönska uppenbarar sig, det svärmar av dofter och luft, så frisk som jag tidigare aldrig känt. En tyngd lämnar min kropp och fullkomligt överväldigad av alla intryck känns en samhörighet till allt det som är omkring mig. Mot slutet av skogsbrynet jag nu befinner mig i tycks någon röra sig, ett tyg fladdrar i den friska vinden medan denne någon lättsamt försvinner bakom horisonten. Jag börjar på ren intuition springa ditåt när det gråa gör sig påtagligt i fjärran. Färger suddas ut medan jag, likt vatten som forsar ur ett enormt badkar sugs längre och längre bort från det landskap jag befinner mig i. En omedelbar värk känns stråla och dundra från nacken, bröstet och ryggen. "1150 C! Det är straffbart att sova på arbetsplatsen, tid är pengar, tid är pengar!" Är vad jag lyckas uppfatta en sträng röst högljutt vråla medan batonger haglar över mig. Innan flimret av gråa väggar, svarta kängor och kromade silvriga stolsben suddas ut helt och det blir svart. 
Jag öppnar mina ögon, kippar efter andan och slås omedelbart av en enorm värk som genomsyrar hela min kropp. Den är så påtaglig att jag först inte uppfattar var jag befinner mig, då jag i vånda försöker se mig omkring. Luften är fuktig, väldigt tung att andas. En kall betongvägg känns mot min sargade rygg och jag uppfattar att jag ligger på en brits, precis en sån som hemma på mitt rum. Jag hör någon grymta och vända sig i en brits alldeles intill. Försöker sitta upp, för att komma till medvetande men slår huvudet i betong och måste lägga mig igen.
   När jag återfår synen och medvetandet till större del förstår jag säkert att jag befinner mig i en väldigt trång cell, en sån som finns i de där stora komplexen där dem som missköt sig och förlorat privilegiet att ha ett eget rum att gå till hamnar. Här ska så många arbetare som möjligt få plats, så cellerna är inte stora nog att stå i. Dem är mer som en förvaring, där man får ligga och längta efter att komma ut till arbete igen.    
Mittemot mig ligger en gammal man med ett långt, spretigt, grått skägg. Han stirrar mig rakt in i ögonen och trots hans kragade och trasiga yttre så känns blicken ändå väldigt närvarande, klar och full av liv. Han känns på något vis upplyst. Det är som att jag kan läsa av mycket av det som rör sig inom honom bara genom att hålla ögonkontakten, inget konkret men han får mig att känna något som inte går att sätta fingret på. Som att han försöker säga mig något, visa något. Det är underförstått att vi inte ska tala med varandra, vi är varken på arbetet, i hemmet eller i ett av de individanpassade forumen för social integration. All kommunikation utanför det tillåtna är farligt och strikt förbjudet, vi övervakas ständigt, speciellt på såna här platser. Även om jag visste att vi inte var övervakade skulle jag inte kunna lita på att den gamle mannen inte skulle skvallra, för egen vinnings skull, rädslan av att själv mista livet eller för att han helt enkelt anser att det är rätt att göra så. 
    Hit har jag själv förvisat många för att de missköt sig, men jag har aldrig sett en sån här cell inifrån. Min fru måste nu betala för att skicka in en ansökan om att benåda mig mitt förvisande från frihetskomplexen. Vi har båda i hela våra liv skött oss exemplariskt, betalat för oss och följt våran infödda plats i kollektivet till punkt och pricka. Jag är förhoppningsfull om att bli friad med en prick i registret. Med min personprofil och höga IQ så anses jag värdefull eftersom jag kan förstå och komma ihåg alla punkter av lagboken som jag hanterar, analysera och döma inviduella fall efter kollektivets alla regler. Sådana som mig brukar få en andra chans. Men det enda som kan göras i det här fallet är att vänta, hoppas och försöka behålla lugnet i den här klaustrofobiska cellen. Skulle jag få panik eller försöka streta emot dödar dem mig på fläcken eftersom kollektivet inte fungerar med såna utfall, det bryter den viktiga tystnaden och kan orsaka en masspsykos.
   Jag har ingen aning om hur länge jag har legat här nu, helt still även om det redan för länge sedan spridit sig en panik i hela kroppen som jag inte kan bli kvitt. Rummet känns trängre för varje ögonblick även om det vid det här laget i såna fall vore en omöjlighet och den gamle mannen och jag sedan länge borde ha mosats av väggarna.
Undrar vem den gamle mannen egentligen är. Han somnade för vad som känns som några timmar sedan, eller var det minuter, kanske dagar? På sin vänstra arm har han intatuerat 720F, de första siffrorna står för hur många personer som levde och arbetade i mannens korridor när han blev placerad och profilerad efter tester i barndomen. Han är alltså 720e invånaren av korridor F. Men jag kan hur mycket jag än försöker inte minnas vad de har för sysslor i korridoren, även om jag vet att jag satt många av dem här, kanske rent av honom. Undrar vem mannens föräldrar var, är han kvar i samma korridor eller ens samma komplex som dem levt i? Min son blev förflyttad vid en ålder av 10år för att tjäna sin plats i kollektivet. Han fick efter testerna inte samma profil som mig och min hustru och blev därför förflyttad. Vi tyckte oss dock kunna se likheter med honom och oss båda. Han hade sin mors svallande mörka hår och mina ögon. Han brukade göra och säga sådant som vi, rent av rörde sig likt en blandning av oss. Men i brevet vi fick några veckor efter de hämtat honom, fick vi veta att han blivit placerad någon annanstans, vart vet vi inte. 
   Plötsligt spirar färger omkring mig, i centrifug. Långt bortom den klaustrofobiska cellen, finner jag mig själv i en skogsdunge. Runt omkring mig sträcker sig stora träd mot en klar himmel, en ljummen vind stryker över min hy och tyngden som vilat över min kropp, smärtan som dånat känns inte längre vid. Känner igen mig här, börjar sakta minnas att jag var här för inte så länge sedan. Minns hur någon försvann där borta i horisonten och går därför instinktivt dit åt. Det är lite mörkare ute nu än senast. Solen färgar himlen i magiska färger, det har börjat skymma. Väl vid krönet ses en by långt ner i den grönskande dalgången där grusvägar kantras av små pittoreska trähus, det ryker från vedeldade skorstenar. 
   Plötsligt prasslar det i ett buskage alldeles intill och hjärtat sätter sig i halsgropen när jag ser någon stå där, precis som om jag blev påkommen med något olovligt. Det är den gamle mannen. Han synar mig, som om han inväntar en ytterligare reaktion. Men jag bara står där, i väntan på bestraffning.
- vi får prata här, förstår du. Vi är i drömmarnas värld. Det du ser omkring dig är inte verkligheten så som vi är vana vid den.
Den gamle mannen tittar på mig en stund. Jag säger inget, detta måste vara ett test i lojaliteten till kollektivet. De har på något sätt försatt mig i synvilla och den gamle mannen är inte alls någon fånge. Kanske är det här ett test de gör mot alla som hamnat i fångenskap, om jag klarar detta, blir jag fri då? 
  Han tar ett stadigt tag i mina armar, "jag ska visa dig" gastar han. Plötsligt skjuter vi upp från marken, ett svindlande sug i magen, högt över land, dånar vind i mina trumhinnor. Jag ser skog och mark, stad och hav. Världen från ovan. Inom loppet av några sekunder står vi på vad jag tror är månens steniga mark och ser våran hemvärld i fjärran. Fullkomligt lamslagen över hur vacker och livlig den är; den blåa strålande planeten i det svarta tomrum som omger den, glömmer jag bort att jag andas utan atmosfär. Jag känner mig så långt ifrån mitt naturliga, som om en räv hamnat mitt i en storstad, omgiven ett myller av oförklarliga, övermäktiga, varelser och ting.
   - Förstår du nu? Du drömmer. 
  Jag säger fortfarande ingenting, men tänker att sådana vyer och upplevelser kan ingen teknik efterlikna. 
    Den gamle mannen gestikulerar. 
- I tiotusentals år har arbetare försökt göra revolt mot kollektivet, för frihetens skull. Först i form av inbördeskrig och fysiska uppror, men som du säkert lärt i folkbildningen så lyckades aldrig det. Drömvärlden är verklig, den binder samman allt levande och drömmer man tillräckligt mycket kan man lära sig att hantera den, leva i den. Arbetare som endast lämnats åt sina drömmar hamnar för det mesta här tillslut. Vi har blivit så bra på att hantera världen att vi lyckats bygga en gemensam plats där vi alla kan mötas och en direkt kanal för den som söker efter något annat än det liv de lever i kollektivet. Det är här den nya revolten börjar, i den femte dimensionen!
  Jag börjar förlika mig vid tanken om att jag drömmer, trevande klämmer jag ur mig
- Den femte dimensionen?
  - Ja visst. Vi har upptäckt att drömmen är som en annan del av verkligheten: En synvinkel, ett perspektiv eller en dimension. Om kollektivet härskar i den tredje dimensionen som är rum; upp, ner, hit och dit. Och de som lever där går mot en säker död med ”tiden”, som vi kan benämna som den fjärde dimensionen. Då är det här den femte dimensionen, in och ut; den inre rymden, om man så vill. Där vi alla kommer ifrån, från början. Där vi alla existerar samtidigt hela tiden, med våra tankar och drömmar. 
  En isande känsla sprids i min kropp.
- Men då måste ledarna också ha tillgång till den här världen, de kommer döda oss alla.
  - Ledarna behöver inte drömma. De har ett sådant överflöd av tillfredsställelse i den tredje dimensionen att det inte finns någon plats för drömmar. Så frånkopplade den femte dimensionen att det inte finns någon risk att de tar sig hit. Vi har börjat hitta kryphål in i deras medvetanden, byggt barrikader mot våran värld och sakta men säkert infiltrerar vi deras sinnen, deras värld. Det är så den nya revolutionen kommer att genomföras.
Den gamle mannen ser eftertänksam ut, ser ut över världen i tystnad ett slag.
- Vi är snart där nu. 
  - Men har de inte märkt att ni börjat mixtra med deras medvetanden?
- De märker att något är annorlunda, de vet att det finns något där. Något som binder allt samman, som världen inte fungerar utan. Men de är inte i närheten av vad det är som händer. För dem är drömvärlden det okända, ett sorts mörker. De har satt vetenskapsmän på att forska i ämnet. Byggt stora maskiner som ska fånga upp 'det okända'. Men de är inte ens i närheten. Det är vad våra barrikader gör mot dem; närmar de sig finns bara mörker att hitta.
  Det dånar omkring mig och mitt i en orkan av blått, vitt, rött och svart ser jag mannens ansikte uttrycka orden "Hej då". Tyngden är tillbaks i min kropp, och jag forslas ur cellen på min brits. Där ligger han, med ryggen vänd mot mig. Jag kan inte se om han är vaken eller sover. Minns att jag drömde om honom, men nu är det redan långt borta och jag förstår att det inte var verkligt.
- 1150c, du är benådad till ditt frihetskomplex! klockan är 20.23 och utegångsförbudet börjar som alltid klockan 21.00.
Jag skyndar hem. 
  Regnet slår mot fönsterrutorna så det dundrar genom det tysta sorlet av pappers bläddrande, tangentbords knappande och brummande av bildskärmar i det kontorslandskap som jag befinner mig i. Jag öppnar skrivbordslådan för att komma åt ett dokument, men ser i stället ett konvolut i färger jag tidigare bara läst om i teorin men aldrig skådat. Där står skrivet "den femte dimensionen". Jag sträcker mig för att ta upp konvolutet. Lådan tycks vara djupare än vanligt. Hela min arm går in, axlarna, benen och till slut, när jag är inne med hela kroppen faller jag neråt genom mörker. Vinden leker i mitt hår och mörkret till trots vet jag att jag faller i en extrem hastighet. Jag faller så länge att lådan känns oändligt djup. Det är inte läskigt eller på något vis obehagligt utan mer som en lättnad i min kropp. Jag skrattar och omkring mig börjar färger att spira, i centrifug.

Författare:

Publicerat

Dela: